Pigalle öppnades 1958

I Arbetarbladet tisdag 29 december 1998

Detta materiel kommer från Åke Nyléns privataTidningsurklipp.

Tiden går – Pigalle öppnades 1958

1958 FMILJEN SAMLAD. Pigalle hade precis öppnat och hela familjen sitter samlad vid bordet i mitten av uteserveringen. Pappa Rune med Margareta i kn ät och mamma Minda med Lillemor.

40 år efter premiären känner stamgästerna fortfarande igen sig.

GÄVLE

–

Damerna satt med pälsarna på härinne. När Axel Axelsson Jonsson, som kommit från Stockholm för att vara med, öppnade dörren så blåste det kall luft.

Minda Gustavsson, som tillsammans med maken Rune ägde restaurangen, minns restaurang Pigalles öppningsdag för 40 år sedan. Det var luciadagen och det var kallt. Både ute och inne, för nybygget hade problem med värmeanläggningen.

– De var förbannade, för de blev alldeles blå om händerna. Allting var ju inte klart, berättar Minda.

Pigalle fick sitt namn från den designer som ritade möblerna. Pigalle lät trendigt, och stolarna och lamporna var av allra senaste snitt.

Minda och döttrarna Lillemor och Margareta Runesdotter sitter vid ett bord i den förmiddagstomma restaurangen och minns. Mamma minns händelser och döttrarna det som berättats för dem. Historien om Pigalie ocn am runt omkring har hålltis levande, det märks.

Det var ju nymodigt då, med barservering och bricklunch, säger Margareta.
Fast Kungsgrillen var väl några månader före, säger Lillemor.
Nej, tre veckor före var de, rättar Minda.

Matsal och kafé

Brickservering var nytt och modernt. Restaurangen var uppdelad i en matsal och en kafédel, ville man bara ta en kopp kaffe så var det okej.

På den tiden gick E 4 utanför. Och där det nu är galleria, låg en mack under tak och det var öppen genomfart.

Alla stannade på Pigalle.

Tänk så många bilägare det är som har stannat här och tagit en kopp kaffe, medan de väntade på att bilen skulle tvättas eller smörjas, säger Arne som sitter vid bordet bredvid.

Han verkar nästan höra till inventarierna. Det framgår att han jobbade på macken och följaktligen drack sitt kaffe inne på Pigalle vareviga dag.

Pigalle var inte bara känt för att Brynässpelarna kom hit, säger Minda.

Otaliga lagfoton

Fast nog var det lite av dragplåster. Numera märks Brynäs närvaro mest genom de otaliga lagfotona på väggarna.

Men de kommer in ibland, säger Lillemor.

Margareta berättar om när Brynäs för ovanlighetens skull förlorat en match mot AIK hemma, och på Pigalle satt AIK-fansen och firade högljutt. Då klev Börje Salming i egen hög person in genom dörren.

Då blev de tysta. De kom liksom av sig när han kom in.

Ishockeyn ligger mamma Minda mycket varmt om hjärtat. Det var den enda vintersport som fanns i Gävle när hon kom hit från Norge. Och eftersom hon ville se vintersport fick det bli ishockey. Familjen hade några fasta platser på Gavlerinken. Och Minda har åkt runt nästan överallt för att se Brynäs spela.

Det enda ställe jag inte har varit på är Färjestad, i Karlstad har jag inte varit, säger hon.

Pigalle var som allra bäst, eller mest, på 60-talet, på den tiden restaurangen var Piggen i var mans mun.

Det var underbara tider, man skulle gärna börja om. Det var trevliga människor, och inga onyktra, säger Minda.
Eller så har du glömt, säger Lillemor.
Då var det så mycket vackra flickor här också, de kom från Norrland, säger Minda.

Brickflickorna på Pigalle har varit många. Alla vackra, hockeyspelare och polisskoleelever drogs dit som flugor till en sockerbit. Marianne Söder, som började jobba 1962 och fortfarande är kvar, träffade sin polis på jobbet.

Måste låsa dörren

Hep Stars var där, Tages var där, de sprang över gatan från Kungsgrillen och sedan var det bara att låsa dörren.

Och när Hep Stars kom var pappa tvungen att dra för gardinerna, för det stod så mycket ungar utanför och gluttade,” säger Margareta, som hade fördelen av att få smyga sig in och kolla på rockstjärnorna.

Numera har mamma Minda dragit sig tillbaka, i alla fall nästan, hon kommer fortfarande ner och kontrollerar att flickorna sköter sig, och döttrarna har tagit över. Lillemor sköter Pigalle och Margareta Strandgården, som familjen köpte i mitten på 60- talet. (1998)

Strandgården var mammas och Pigalle pappas och jag är mest lik mamma och Lillemor pappa, så det har blivit så att vi har delat upp det. Jag trivs bäst på Strandgården och Lillemor här, förklarar Margareta.

Direkt från skolan

Flickorna är i princip uppvuxna på Pigalle. De tillbringade skolluncherna där, och eftermiddagarna och tidigt började de hjälpa till.

Vi kände när vi gick i skolan att det var här man skulle vara, säger Lillemor.
Och så tänkte vi: “Nu slutar vi skolan, och börjar här”, säger Margareta.

Sedan har det rullat på. Snart firar de 25-årsjubi- leum. Och blotta tanken på att sälja känns nästan otäck, förstår man.

Lillemor berättar att hon nästan fick tårar i ögonen när hon insåg att Pigalle inte skulle kunna ha öppet på måndagen efter det stora snöovädret.

Jag pulsade hit ändå och höll öppet i ett par timmar, ler hon.

Pigalle är nu som det nästan alltid har varit. Visst har man gjort om, skaffat nya möbler och byggt om. Men själva idén är i princip densamma. Man serverar husmanskost. Och köttbullarna på onsdagarna är klassikern.

Jag skulle inte våga stå här och servera färdigtillverkade köttbullar en onsdag, säger Margareta.
De gör allt själva, och stamgästerna skulle bli purkna om det inte var så, menar de.

Lillemor Runesdotter

Anekdoter berättas

Många kommer tillbaka. Och det är det som är det allra roligaste med jobbet.

Det är roligt när det kommer in människor och berättar att de varit här för länge sedan och berättar olika anekdoter, säger Lillemor.

Stammisar har de fortfarande.

Det är de som var här när de var unga som fortfarande kommer hit, som Marianne uttrycker det.

Och sådan är historien om Pigalle. På 60-talet var det modernt och hippt. På 90-talet är det nästan precis som det var på 60-talet. Och gästerna har hängt med.

Klickbart foto!