FÖRORD.
I livligt minne bevarade av den äldre generationen; som hörsägner för den yngre, stå de hemska upplevelserna från vår stads brand år 1869.
Det har synts lämpligt att till halvsekeldagen draga fram i ljuset Skildringen av densamma och har härtill fogats några bidrag om det Gefle, som i och med branden kom att tillhöra en gången tid.
Enär det, av många skäl, visat sig ogörligt att, som ämnat var, till femtioårsdagen av stadens brand få det planerade arbetet Gefle Handel och Industri färdigt, får detta betraktas som ett separat ur detsamma.
Genom visat tillmötesgående från institutioner och enskilde har ett rikt bildmaterial ställts till. förfogande och inga kostnader har skytts, då det gällt att tekniskt utnyttja detsamma.
För värdefulla rad och upplysningar står jag i stor tacksamhetsskuld till Hrr: Stadsarkitekt E. A. Hedin, Grosshandlare W. Lindeberg, Ingenjör Arvid Björk, m. fl.
Slutligen är det min plikt nämna att de stora kostnader, som den tekniska utstyrseln krävt, ej minst i fråga om bildmaterialets reproducering, skulle gjort denna broschyr till ett mycket, förlustbringande företag, om ej ett kraftigt stöd getts av Hrr Skeppsredare Erik Brodin och Fabrikör E. A. Matton.
Använda källskrifter:
Bidrag till Gefle Stads Historia av Oskar Fyhrvall.
Gestriklands Fornminnesförenings Meddelanden.
Gefleposten för den 13 juli 1869.
Norrlandsposten, olika årgångar.
Dessutom anteckningar i privat ägo.
Gefle i Mars 1919.
John Jönsson.
——————————-
Gefle stad har tre gånger före 1869 års brand ödelagts av vådeld. Den första kända branden timade år 1569, då hela staden med undantag av kyrkan, prästgården och några hus väster om kyrkan, nedbrann. Man gissade på mordbrand och härledde den till stämplingar av konung Erik och danskarna. Sedan omtalas ingen eldsvåda förrän 1603. då natten till Michelsmessodagen 83 gårdar, eller nära no1/3 av staden, avbrändes. Några år senare uppges gårdarnas antal vara jämt 300, enligt ett hjonelagsregister för år 1610, vilket även meddelar några data angående stadens folkmängd. Där fanns då: hjonelag 314. änklingar 16, änkor 36, drängar 178, pigor 200. (Med drängar och pigor förstods söner och döttrar öfver 12 år.)
Den tredje stadsbranden ägde rum år 1776, då såväl rådhuset som en stor del av norra stadsdelen och delvis även den södra blev lågornas rov. Den 20 sept. kl. 4 om morgonen kom elden lös i handlandenaSamuel Walleys och Jakob Morins sammanstötande gårdar vid Drottninggatan. En hård nordveststorm försvårade släckningsarbetet, varför elden från början fick en mycket hastig spridning. Vid denna brand förstördes 106 gårdar samt ett 50-tal magasin och sjöbodar. Skadan å egendom uppskattades lågt räknat till 12 tunnor guld.
Med stadens återuppbyggande grep man sig genast an och redan den 18 nov. hade vederbörande den nya stadsplanen färdig. År 1782 var 40 tomter bebyggda, däribland 21 med stenhus. När det nya. rådhuset 1790 invigdes, var staden redan till stor del återuppbyggd.
Första uppslaget till en stadsreglering daterar sig från mitten av 1600-talet. Då fick nämligen Nicodemus Tessin d. ä. i uppdrag, enligt instruktion av den 31 dec. 1647, att »avstycka» de norrländska städernas belägenhet till lands och vatten.
På allmän rådstuga den 3 jan. 1652 beslöts, att regleringen skulle påbörjas med öppnandet av två gator, en Långgata mellan norra och södra portarna och en Tvärgata. Långgatan fick sedan det mer rojalistiskt klingande namnet Kungsgatan. Tvärgatan kallades till en början Lötgatan, men döptes längre fram till Drottninggatan. Att gatorna, trots de fina namnen, lämnade mycket övrigt att önska, framgår med all tydlighet av magistratens – upprepade påbud att gödselstackar och hemlighus skulle avlägsnas ur den nya gatulinjen.
Gefle stads brand 1869.
Det var en brännhet dag, lördagen den 10 juli 1869, när vid ett-tiden de första klämtslagen från kyrktornet förkunnade att elden var lös inom stadens hank och stör. Klämtslagen var: ett för l:a kvarteret, två för 2:a o. s. v. Nu kom slagen två ock två, alltså var eld utbruten i 2:a kv. Snickare J. A. Erlandsons verkstad uppe vid Västra Drottninggatan ( i den, f. d. Lundströmska gården n:r 21 i 2:a kv. enligt 1853 års karta. Brandstället var beläget i ett av husen på andra sidan Drottninggatan, som nu upptas av en del av Stora torget och närmare bestämt ungefär mitt för nr 12) brann och redan från början fick elden stark fart genom den, trots värmen, nordvestliga blåst, som för tillfället rådde. Sprutor och brandmanskap var raskt på platsen, men redan från början insåg man att striden mot det lössläppta elementet skulle bli mycket ojämn. Elden kastade sig snart över till andra hus, både åt öster och söder och mot den intensiva hettan visade sig all vattendränkning vara lönlös. Vid Stora Torget och Norra Kungsgatan gjorde man ansatser att mota elden, men förgäves. Av luftdraget som ökade den förut starka blåsten, fördes bränder över till från brandhärden långt avlägsna delar av staden; så till exempel in på norra skeppsvarvet där på stapel stod två skepp om 400 läster vardera. Här fattade elden i stöttorna, vilka gav vika, skeppen störtade på sida och blev, liksom de stora virkesupplagen och övriga brännbara ämnen, lågornas rov. De utefter ån liggande fartygen var även starkt hotade, men räddade sig ut på fjärden. Ej ens i Nyhamn kunde; de kvarligga för eldregnet. Ännu tre mil ut till havs blev fartygen stundtals insvepta i rök och gnistor. Långt utom staden nedföll halvt brända blad av latinska och grekiska verk, troligen härrörande från elementarläroverkets bibliotek och vid Älvkarleby hittades förbrända apoteksetiketter som ditförts med vinden.
Några timmar efter utbrottet brann det redan flerstädes inom stadens tredje kvarter, sträckande sig från Stora torget och Norra. Kungsgatan ned till norra varvet. Så småningom förenade sig de skilda brandhärdarna till ett enda böljande eldhav som omsvepte och förtärde stadens mellersta och mest välbyggda del. Ej endast i vindens riktning, utan även mot densamma utbredde det sig. d. v. s. mot stadens västra del. Ifrån eldhärden på skeppsvarvet var övergången till repslagarbanorna och järnvägen så gott som ingen. Sedan kom turen till de stora, varumagasinen på åns norra sida. De förmögenheter. som här låg hopade i form av spannmål och alla slags övriga’ livsmedel, var räddningslöst förlorade och man anade redan att till husvillheten skulle även svälten sälla sig, ej blott för staden, utan för stora delar av länet och Nederdalarna, som här hade sina upplag.
På Alderholmen eller Stora Holmen vältrade sig eldhavet ned mot Tullhuset, som även avbrann. Här nedanför vidtog de till järnvägen hörande byggnaderna jämte mycket stora brädupplag, och det får man tillskriva järnvägsarbetarnas sega uthållighet, samt vederbörandes kloka anordningar, att eldens framfart här kunde stävjas. Från Falun, Korsnäs och Sandviken anlände per järnväg 300 man med diverse brandredskap och dessa bidrog till att ovannämnda byggnader och upplag, samt hotell Fenix kunde räddas. (Alderholmen var i slutet av 1500-talet »en liten holme mitt i ån» och grödan där bärgades för kronans räkning. Av Johan III skänktes den åt Gefle borgare att nyttja till mulbete, men uppläts sedermera till repslagarbana, skeppsbyggen och bråplats, d. v. s. ett ställe, där man, med minsta fara för eld, kunde »bråa» eller kölhala fartyg).
Så småningom drog sig vinden mer på nordlig. Härigenom, blev dock faran för den söder om ån belägna stadsdelen större. Flera gånger skedde antändning på södra varvet och var det här, genom skeppsbyggmästare Brodin och hans varvsmanskaps energiska ingripande, som elden kvävdes. Skulle dessa deras bemödanden ej havt verkan, hade säkerligen den övriga delen av staden också legat i aska. Även vid Gammelbron stod elden i begrepp att gå över till söder, men den hotande faran avvärjdes genom rektor Klintbergs initiativ till brons rivande. Hans eget hus låg mycket nära den.
På dagen vart natt, en natt som aldrig kan gå ur deras minne som genomlevt densamma. Hela den norra stadsdelen i dess sträckning från öster till väster var ett enda lågande eldhav, varifrån alla flydde, var och en släpande på något räddningsgods, ofta de mest omöjliga saker. Många, som under eftermiddagen räddat det dyrbaraste till någon del av staden, som de trodde vara säker, måste vid nattens inbrott ånyo börja röra på sig, då det som säkert ansedda kvarteret även hade fattat eld. Sommarnatten, i sig själv kvav, blev nu till ett verkligt Inferno. Rasslande mot stenläggningen drogs vagnar fram lastade med allt slags bohag. Husgeråd och möbler kastades ut från brinnande byggnader, vettskrämda, sprang barn omkring, som i villervallan kommit bort från sina föräldrar.
Man skrek, man grät, man bad och över det hela hördes eldens dån. Med stort brak störtade tak in eller väggar samman, en skarp knall tillkännagav att elden antänt något explosivt eller annat eldfarligt upplag. Man behöver ej ge sin fantasi allt för fria tyglar för att kunna sätta sig in i situationen.
Innevånare i tusental, som endast hunnit rädda det allra nödvändigaste av sitt bohag, flydde undan lågorna ut på de vidsträckta potatisfält, som under namn av kålhagar, var belägna norr om staden. Hit flydde mödrar med sina små, fäder knogade på de nödvändiga sängkläderna. Sjuka och åldringar transporterades även ut på fältet. Tragiska bilder, som man endast kan tänka förekomma vid en stads undergång, upprullades härute. Så berättar en äldre man, som tillfölje sin dåtida stadstjänst blev en av dem som hade att bringa ordning i det kaos som rådde, att synnerligast två scener kvarstå levande i minnet. Den ena var en hustru som satt vid sin mans likkista; den döde måste transporteras hit, medan det brann runt kyrkan och man kunde befara att denna när som helst skulle fatta eld. Den andra var en kvinna, som bland allt detta elände framfödde ett barn. I den stad utan hus som här uppstod sprang till råga på allt lössläppta hästar och kreatur omkring. I stadsträdgården, där nu spårvägslinjen stryker fram, bäddades långa syskonbäddar, överallt jämmer och klagan. Under natten föll ett häftigt regn, som visserligen underlättade släckningsarbetet, men gjorde de husvilla och hungrande människornas belägenhet än mer outhärdlig.
Då söndagens morgon inbröt, var det en stad av ruiner, mest skorstenar, som återstod av det forna Gefle. Omkring 530 gårdar hade lagts i aska och cirka 8.000 människor var husvilla och vad värre var, så gott som utan livsmedel. Stora ansträngningar gjordes av stadens penningmän för att lindra något av nöden. Här, som många gånger förut, då det gällt att hastigt ingripa, gick den Rettigska familjen i spetsen. Dess byggnadskomplex på andra sidan ån inreddes bland annat i största möjliga utsträckning till provisoriska bostäder åt de husvilla.
Rådhuset var en av de byggnader som, trots sin närhet till den första brandhärden, höll sig i det längsta. Vid ½ 7-tiden på kvällen, när det på tre sidor var omgivet av lågor, måste även det kapitulera. En timme senare instörtade den kopparklädda tornbyggnaden, varjämte övre våningarna måste anses förlorade. De bastanta trossbottnarna motstod dock eldens spridande till husets nedre del. Man trodde sig framåt natten vara herre över elden härstädes, men vinden, som under natten stillnat av, tog på morgonen åter fart och snart stod hela huset i full låga. Samma var förhållandet i den ruinlagda staden, regnet tycktes ha kvävt elden, men med morgonens inbrott tog den åter fart, där något brännbart fanns.
Bland mer publika byggnader som brann ned märktes teatern, filialbankens hus med börssalen, (de i denna byggnad belägna olika bankerna fick dock sina kassor och räkenskaper räddade), elementarläroverkets hus med hela biblioteket, det nybyggda gymnastikhuset, folkskolehuset för gossar, komministergården, Sophia Magdalena kyrka (den s. k. Hospitalskyrkan), Sjömanshusets lokal, postkontoret, frimurarhuset, telegraflokalen, stadens båda apotek, de båda boklådorna, stadshuset, (f. d. Enneska huset, år 1848 inköpt till stadshus), stadens kvarn, stadens vedgård med 2,000 famnar ved och 3,000 timmer m. m. Även tidningen Norrlandspostens tryckeri, som vid tiden för branden var inrymt i n:r 24, 2:a kvart, vid Stapeltorget, (nuvarande gården n:r 5 vid Stapeltorgsgatan), blev lågornas rov. Vid eldens utbrott skulle tidningen just gå i press och en notis uppsattes om den i närheten utbrutna eldsvådan. Man hann dock aldrig få pressen i gång. Ytterst litet kunde räddas av tryckeriet. De färdiga tidningsformarna bars ut på den närbelägna kyrkplanen. Senare framgrävdes ur ruinerna den i stora klumpar nedsmälta stilen, som efter skedd omsmältning göts om, och kan i förbigående nämnas, att en del av dessa stilar ännu är i bruk på Serranders tryckeri (1914). Resterna av tryckeriet inrymdes provisoriskt på tomten där Lidins fröhandel nu är belägen.Senare, på hösten, inflyttade tryckeriet i ett mindre hus på Söder, S. Trädgårdsgatan 31. De byggnader i staden norr om ån, som förblev orörda av branden, är lätt räknade. De var: Stora kyrkan med pastorsbostället, samt de fyra därintill liggande gårdarna,länslasarettet(”nuvarande Grapes sjukhem”). Detta var dock så hotat, att patienterna flyttades nedtilldet närbelägna badhuset; någrafå gårdar västligast vid tullen samt ett par ute på de förut omnämnda kålhagarna nyuppförda – större vagnslider. Kyrkan var emellertid vid flera tillfällen starkt hotad och ett verkligt under var att den undgick förintelsen. Hettan uppe i tornet var så stark att kådan från lanterninens virke började rinna och klämtningen måste avbrytas. Handlingarna och böckerna räddades ned till badhuset och kyrkans silver och övriga metalliska dyrbarheter överfördes till Gustavsbro. Ett märkligt undantag utgjorde nuvarande Tekniska aftonskolans, f. d. Borgarskolans, eller som det då kallades: änkefru Berggrens hus vid Norra Strandgatan. De höga lummiga träden på ömse sidor gav det ett säkert skydd, trots att det brann på tre sidor, men uthusen på gården, sam ej hade en dylik skyddsvakt, strök med.
Hela måndagen brann det i ruinerna och staden var insvept i ett tjockt rökmoln. Svårast var släckningsarbetet bland ruinerna av varuhusen vid hamnen, där det fortfarande brann friskt inne i spannmålslagren. De stora vin- och spritförråden var också envisa att hålla elden vid makt. En del av dessa räddades dock i det de redan under lördagen störtades i ån.
Då staden nu var utblottad på livsmedel, hade man först att ordna tillförseln av det nödvändigaste och från Falun kom på måndagen de första två järnvägsvagnarna med matvaror. På söndagen sammanträdde magistraten och hrr stadsfullmäktige under ordförandeskap av landshövding Asker och utsågs en nödhjälpskommitté bestående av landskamrer Södermark (ordförande), grosshandlarna Sehlberg, Kronberg, Kjellerstedt, Engwall och Holmstrand, handlanden Fischer, skeppsklarerare Petré, kapten A. G. Thomson samt fabrikör J. Hallengren.
Denna kommitté hade nu först att skyndsamt anskaffa tält och livsmedel, samt sörja för ordningens upprätthållande. Från Söderhamn anlände på måndagen ångaren Nyttig med livsmedel jämte 50 tält från Hälsinge regementes mötesplats Mohed.
Enligt de ungefärliga beräkningar som gjorts, torde en stor del av det brunna ha varit oförsäkrad! Försäkringssumman som utbetalades förefaller nämligen löjligt liten, när man betänker att det var en jämförelsevis stor stads bästa del som brann jämte magasinerade varulager, ej blott för staden och länet, utan även för en god del av Dalarna. Brandskadeersättningen uppgick till något mer än 5 1/2 millioner kr. och fördelades sålunda:
Städernas allm. fastighetsbolag …………… 3,609,965 kr.
» » lösörebolag ……………….. 1,294,191 »
Bolaget Sven 323,884 »
Bolaget Skandia 296,419 »
5,524,459 kr.
I sammanhang med penningfrågan, kan det vara på sin plats nämna att hrr dåtida kassaskåpsfabrikanter fick sig en gliring i skildringen av branden. »Man hade», säger tidningen, »beklagligen gjort den iakttagelsen efter branden att kassaskåpen mycket illa hålla vad de lova».
Man skulle ha anledning tro att vid eldsolyckor av denna omfattning många skulle ha innebränts eller åtminstone skadats. Så var glädjande nog ej fallet. Som det sades, skulle en äldre kvinna ha blivit innebränd och en annan skadades, så att hon sedermera avled.
Tyvärr var det intet annat att vänta än att, med dåtidens rikliga tillgång på spritvaror, excesser och oordningar skulle uppstå, så mycket mer som staden sommartid hyste en hel del lösa arbetare. Bland annat samlade sig några sällar omkring ett uppslaget punsch fat på Stapeltorget. Till all lycka inskred polisen redan vid orgiens början och hällde ut innehållet. Att åtskilliga »husgerådsräddare» voro i farten var givet. Som biträdande ordningsmakt uppträdde stadens skarpskyttekår intill dess soldater från Hälsinge regementes förläggningsplats anlände.
Att en dylik stadsbrand måste kräva en syndabock var ju självklart. Det påvisades att ovan nämnde snickare Erlandson, i vars verkstad elden började, både ett mer än lovligt stort lager av hyvelspån hopat. Han inmanades i häkte och dömdes, dock lindrigt.
Det sägs att det ej finns något ont, som ej har något gott med sig. Att så även blev fallet här insåg man ganska snart efter branden och vi, senare tiders barn, ha all anledning att skriva under detta. En dylik »operation» av en hel stad, hur förskräcklig den än är medan den pågår, är det enda sätt på vilket det gamla föråldrade kan komma bort och något nytt komma i stället. Och detta nya måste alltid enligt utvecklingens lag bli något mer tidsenligt än det gamla.
För stadens styrande gällde nu att få en stadsplan uppgjord och det måste sägas att man härvid handlade med berömvärd raskhet.
Fyra dagar efter branden höll magistraten och stadsfullmäktige gemensamt sammanträde, varvid anmäldes att överste Nils Ericson anmodats uppgöra regleringsförslag till tomtplatser för bebyggande av den nedbrända stadsdelen. Den 25 juli anmäldes att planen förelåg färdig. Den 30 juli inlämnades ett nytt regleringsförslag, av arkitekten P. G. Sundius. Samma dag tillsattes en kommitté för att tag de bägge förslagen under behandling och den 20 augusti avgjordes detta för stadens framtid viktiga ärende och antogs överste Ericsons förslag till huvudsakliga delar med några av kommitterade och stadsingenjör Rosenbaum vidtagna ändringar. Meningarna var dock ganska delade om vilket av de bägge regleringsförslagen, som var det bästa. Planen blev i oktober fastställd av regeringen.
Nu började en storartad byggnadsverksamhet. Redan i början av 1870 reste sig flera nya hus och anmälningar till erhållande av byggnadsplatser gjordes i så stor mängd att till den förra staden gränsande kålsängar och beteshagar måste tas i anspråk. Årsdagen av branden hade den avbrända delen av staden att uppvisa 237 nya eller restaurerade byggnader, nämligen 70 nya och 26 restaurerade boningshus, 55 baracker och basarer, 63 tillfälliga boningshus och 23 magasin och tillfälliga försäljningslokaler.
Den södra delen av staden fick under bostadsbristens första skede motta en stor del husvilla och många fann i denna idylliska stadsdel så stort behag att de beslöt kvarstanna och här tillreda sitt blivande hem. Härigenom blev Söder långt ifrån lottlöst när det gällde nybyggnader, moderniseringar och nya gators framdragande.
Tätt i hälarna på den forcerade byggnadsverksamheten följde ett ej anat uppsving för industri och handel, varigenom stadens folk numerär på ett par år ökades ungefär lika mycket som före branden på 10 år. Befolkningssiffran var året före branden 13.315 ; tio år senare var den uppe i 18.526. Trettio år efter branden hade stadens folkmängd mer än fördubblats.
En handelsstad med anor, som Gefle är, hade den 1868 en handelsomsättning av 13,5 millioner kr. varav på utförsel belöpte sig 10,7 millioner. Trettio år därefter hade handelsomsättningen mer än tredubblats.
Med ovanstående siffror för ögonen kan man med fullt fog säga att det onda som övergick vår stad även hade något gott med sig.
——————–
Förklaring till bilderna från branden.
Pl. 1. Målning av okänd hand, tillhörig Gestriklands fornminnesförenings och Läroverkets samlingar.
Som synes, föreställer den eldens framfart omkring kyrkan, samtidigt som den visar hur långt branden sträckte sig åt detta håll. De på bilden synliga husen blev bevarade och de flesta kvarstår ännu (1914).
Pl. 2. Rådhuset sett från ån. Kungsgatan går fram på bildens vänstra sida. Till höger syns Selggrenska huset och delvis Stadshuset.
Pl. 3. Fotografiet är tagen strax ovanför Kungsbron och visar det avbrända huset i hörnet av N. Strandgatan och Kungsgatan. Rådhuset till höger.
Pl. 4. Här synes förödelsen nedanför kyrkan. Det av elden skonade Berggrenska huset, nuvarande Tekn. Aftonskolan (1914), är huvudmotivet på åns andra sida.
Pl. 5. Från hörnet av Kungsgatan och Staketgatan mot sydost. Planket i förgrunden innesluter n. v. läroverkstomten. Byggnaden längst till vänster är cellfängelset.
Pl. 6. Denna mycket sällsynta bild visar eldens framfart i den del av staden där den först utbröt. Bilden är tagen från kyrktaket med utsikt åt Öster. Närmast invid tornet reser sig det nedbrända Mattonska garveriets skorsten. Som bas till den spetsiga triangel, som skorstenen bildar med kyrktaket, tjänar ån. På andra sidan denna igenkänner man Rettigska huset. Något hitom synes f.d. borgarskolans hus. Rådhuset framträder mitt på bilden, stadshuset längst åt vänster. Holmstrands n. v. hus vetter med sin gavel mot åskådaren, även synes svagt längst åt vänster gaveln av ateneum.
Pl. 7. Från hörnet av Kungsgatan och Staketgatan mot söder. Staketgatan stryker fram i bildens underkant med läroverkstomten på andra sådan gatan. På Kungsgatan synes en del utflyttade saker. Längst till vänster ligger stadshuset. Rådhuset är också skönjbart, så även slottet och ateneum.
Pl. 8. Från hörnet av Kungsgatan och Staketgatan mot SSO. Bakgrunden åt vänster bildas av dåvarande teateresplanaden. På bilden syns såväl stads- som rådhuset.
Pl. 9. Kameran är placerad på samma plats, men vänd åt SO. Observera nere i kanten till höger lyktan, staketbiten och låren. De återfinnas på pl. 8 längst åt vänster. Staketgatan stryker fram nederst och teateresplanaden framträder som dominerande parti. Den höga skorstenen mitt på bilden tillhörde den nedbrända teatern, vars spillror hopat sig omkring i en enda ruinhög.
Pl. 10. Här har kameran vridits i Staketgatans längdriktning. I förgrunden låg en rad vagnslider.
Pl. 11 är tagen från Södra Strandgatan nedanför Kungsbron. På andra sidan ån ligger det Kronbergska och Elfbrinkska huset och längre nedåt, d. v. Gymnasium samt skeppsvarvet. Längst åt höger synes östra Lillåns utflöde i Gavleån.
Pl. 12 slutligen är en teckning, gjord från norra delen av Sätraåsen, ungefär där Lasarettet nu är beläget. Mitt på bilden går landsvägen mot Valbo. Slottet, Kyrkan och Cellfängelset syns på teckningen.
PI. 12.
Den fotograf, som strax efter branden tog ovanstående bilder och av vilka nu endast några få originalexemplar finnas kvar i enskild ägo, lyckades välja en mycket fördelaktig plats för upptagningen. Genom att från sin plats i hörnet av Kungsgatan och Staketgatan vända kameran åt olika väderstreck fick han ett helt panorama av ödeläggelsen.
(Bild. 5, 7, 8, 9, o. 10).
Gå till Sammanställningen för Del 1 – Del 3.
——————————————————–
Källa:
Till Femtioårsminnet af GEFLE STADS BRAND
av John Jönsson,
Gefle i Mars 1919.
————————————————————————————————————
Gå till Startsidan!
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be
Pingback: Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 2 | Gävledraget
Pingback: mortgagecrow