”En sten, som ständigt rullar grå, den växer ingen mossa på…”
(Källa till denna beskrivning är Erik Wickbergs “Bland kåkar och Gamla gränder på Söder”, sidor 191 – 192, 201 – 203.)
Den 19 november avrättades en dödsdömd man på fängelsegården i mormonstaten Utahs huvudstad Salt Lake City. Han hade anklagats för ett mord, som den 10 januari 1914 hade förövats av två okända män på en specerihandlare Morrison och dennes äldste son, och trots att den anklagade under en lång och uppseendeväckande rättegång energiskt förnekat all delaktighet i brottet, hade han slutligen dömts att mista livet.
Domen, som alltså helt var grundad på indicier, betecknades i vida kretsar i Amerika såsom ett rent justitiemord. I Övriga delar av världen väckte den vid denna tidpunkt – mitt under ett förödande världskrig – mindre uppseende, och i de fall den överhuvud omnämndes i svensk press, skedde det mestadels i form av en kort notis. Och likväl var den avrättade en svensk: Joe Hill, bördig från Gävle.
Joe Hill var ett taget namn. Hans släkt härstammade från Forsby i Hille. Farfadern var bonde med efternamnet Hägglund, och av hans barn blev sonen Olof Hägglund (f. 1846 d. 1887) konduktör vid Gävle-Dala järnväg, gifte sig 1873 med Catarina Wennman (f. 1844) och slog sig ner i Gävle. År 1880 köpte han sig egen gård på Gamla Söder med adress Nedre Bergsgatan 18, och där växte också sonen Joel Emanuel Hägglund (f. 1879), senare känd under namnet Joe Hill, samt hans fem syskon upp.
Konduktör Olof Hägglund var mekaniskt intresserad och byggde med egna händer en liten orgel och en vevmangel. Liksom sin hustru var han varmt religiös – de var båda ”waldenströmare” – och i deras hem förekom mycket sång och musik, mest av religiös karaktär. Även barnen lärde sig i stor utsträckning både att spela och sjunga i stämmor, och icke minst musikintresserad var sonen Joel, som redan i unga år tycks ha lärt sig traktera både orgel och fiol. Därtill hade han också ärvt faderns teknikersinne.
Joel var endast åtta år, när fadern rycktes bort och modern ställdes ensam med sina sex barn, det minsta endast några månader gammalt. I hög grad karaktärsfast och framförallt begåvad med en stark vilja lyckades änkan hålla ihop familjen men när även hon 1902 slutade sitt strävsamma liv måste gården säljas, varvid hemmet upplöstes och barnen skingrades för alla världens vindar. På hösten samma år, då Joel var bara 13 år, emigrerade han och hans två år äldre bror Paul till Amerika, varvid Joel samtidigt ändrade sitt namn till Josef Hillström.
Liksom så många andra emigrerade svenskar vid denna tidpunkt fick Josef Hillström redan från början bittert erfara, att livet i det stora dollarlandet ingalunda var någon dans på rosor. Han drog sig fram på allehanda mer eller mindre tillfälliga jobb, och det berättas, att han bl.a. någon tid arbetade på en mekanisk verkstad i New York, där han fick slita tolv timmar om dagen för en lön av endast en dollar. Där försökte han organisera arbetarna i en fackförening, men saken kom till arbetsgivarnas öron, och resultatet av det hela blev bara, att Josef Hillström fick sparken.
Han beslöt nu försöka sin lycka i Västern och lär i det sammanhanget ha förkortat sitt namn till det mera amerikanskt klingande Joe Hill. Femdagarsresan till San Francisco tvangs hans av kostnadsskäl – den kostade hela 50 dollars – företa i etapper för att under uppehållen kunna arbeta ihop pengar till biljett för nästa stycke. Så småningom nådde han dock hamnstaden San Pedro, där han tycks ha stannat ett par år, och det tycks också ha varit där, som han anslöt sig till den 1905 bildade syndikalistiska arbetarorganisationen IWW (Industrial Workers of the World).
Det har från flera håll vittnats om, att Joe Hill vid denna tid var ”förtrogen med alla slags musikinstrument” och att han ofta roade sin omgivning med att spela och sjunga då populära melodier, till vilka han själv gärna plitade ihop satirisk text. Den karaktärsfaste svensken, som varken rökte tobak eller smakade alkohol, blev också snart en centralfigur i kamratkretsen, omtyckt för sitt hjälpsamma sinnelag, aktad för sina ledareegenskaper.
Någon livligare kontakt med sina syskon hemma i Sverige tycks han dock aldrig ha uppehållit, men ett och annat livstecken gan han i alla fall ifrån sig till hemlandet. Då San Francisco 1906 utraderades genom en fruktansvärd jordbävning, befann han sig i denna stad, och om sina upplevelser under katastrofen berättade han i ett brev till en god vän i Gävle, vilket denne i sin tur vidarebefordrade till Gefle Dagblad.
San Franciscos jordbävning 1906.
Brevet, som publicerades i tidningen den 16 maj samma år, är intressant både som reportage och som god värdemätare på brevskrivarens journalistiska stil.
Några år senare hade Joe Hill gjort sig känd som en av IWW:s mera verksamma organisatörer, och under den tidens hårda strider på den amerikanska arbetsmarknaden skymtar hans namn titt och tätt i olika sammanhang – som strejkledare, agitator och organisatör. Det var genomgående hårda metoder, som på ömse sidor tillämpades av de stridande parterna, och både lagliga och olagliga medel var flitigt i användning. Såväl pansartåg och privatmilis som hänsynslösa sabotage utnyttjades som kampmedel, ja, det förekom t.o.m. att misshagliga IWW-ledare direkt lynchades av uppeggade folkhopar. Självfallet var under sådana förhållanden män som Joe Hill eftersöka objekt för företagarna och deras domstolar.
I IWW:s agitation blev Joe Hills visor ett utomordentligt medel. De spreds som en löpeld från arbetsplats till arbetsplats, de sjöngs på salooner och gatumöten, och särskilt blev detta fallet, sedan IWW 1912 utgivit sin egen sångbok. Den består i huvudsak av Joe Hills sånger, till vilka han också i flera fall komponerat musiken, och den spreds i hundratusental över hela USA. Redan titeln på sångerna – ”Casey Jones, strejkbrytaren”, ”Världens alla slavar, vakna!”, ”Rebellflickan”, ”Prästen och slaven” osv – antyder deras agitatoriska innehåll, och det är förklarligt att den lilla sångboken populärt kallades ”Den lille röde djävulen”. Joe Hills diktkonst visar för övrigt såväl patetiska och sentimentala som parodiska drag.
Överallt där något hände eller var på väg dök vanligen också Joe Hill personligen upp som en flygande agitator, och ständigt hade han polisen i hälarna. I slutet av 1913 återfinns han i Utah i färd med att organisera de underbetalda arbetarna vid koppargruvorna, och självklart blev han även där en nagel i ögat på de makthavande. Där skulle han också möta sitt slutliga öde.
Den 10 januari 1914, då det förut omtalade mordet ägde rum på specerihandlare Morrison och hans äldste son, befann sig Joe Hill i Salt Lake City. Enda ögonvittnet till blodsdramat var Morrisons yngre son, den 13-årige Merlin, som berättade, att två okända män vid stängningsdags kl. 21.45 trängt in i butiken. Männen, som haft nedre delen av ansiktet dold av en röd näsduk, hade tömt sina revolvrar mot Morrison och dennes äldste son, varvid Merlin i förskräckelsen gömt sig i ett intilliggande lagerrum. Efter dådet försvann mördarna, och Merlin fann då fadern döende och sin äldre bror död med faderns revolver intill sig. En av dess sex patroner var tom, varför man antog, att brodern skjutit ett skott efter mördarna och möjligen sårat en av dem.
Två grannar hade på avstånd sett mördarna fly, och flera misstänkta personer arresterades omedelbart men de släpptes samtliga.
Samma kväll blev också Joe Hill skjuten bakifrån med en revolverkula genom överkroppen. De närmare omständigheterna kring denna händelse är icke kända; själv vägrade Hill avslöja mera, än att han sårats under något gräl om en kvinna. Den läkare, som förbundit hans sår, anmälde emellertid saken för polisen, och den 13 januari arresterades svensken, då han låg till sängs. Om detta har han själv berättat, att han väcktes av en knackning på dörren. ”In steg fyra män med revolver i hand. Ett skott smällde och en kula gick rätt över mitt bröst rispade axeln och trängde genom min högra hand genom knogarna, vilket gjorde mig till krympling för livet. Det fanns absolut ingen anledning att skjuta på mig då, eftersom jag var hjälplös som ett barn och inte hade några vapen av något slag. Det enda, som räddade mitt liv vid detta tillfälle, var polismannens oduglighet at sköta vapnet”.
Så inleddes då den årslånga rättegången mot Joe Hill. Själv tycks han till att börja med inte ha tagit saken så värst allvarligt; det förefaller som om han funnit anklagelse så orimlig, att han var helt övertygad om att han inte kunde bli fälld för mord. Själv saknade han väl ekonomiska förutsättningar för att kunna skaffa sig en försvarsadvokat och den erbjudna hjälpen från IWW ville han inte ta emot; den kom först senare under rättegången, sedan en särskild försvarskommitté bildats inom denna organisation.
Mycket tyder på att han redan från början också hade domarna emot sig. Rätten hade till hans försvarare utsett två advokater från Salt Lake City, men de tillvaratog hans intressen på sådant sätt, att Hill till slut vände sig till domaren med orden:
–– Jag har här tre åklagare. Jag tänker göra mig av med två av dem!
Därmed gav han sina försvarare avsked på grått papper, men domaren bestämde trots Hills protester att advokaterna skulle stanna kvar som s.k. amici curiae, dvs ”domstolens vänner”.
Till rättegångens andra omgång anskaffade IWW:s försvarskommitté den kände brottmålsadvokaten N. Hilton som hjälp åt Joe Hill.
Påstående stod mot påstående i denna underliga rättegång, där några klara bevis för Joe Hills delaktighet i mordet på Morrison aldrig tycks ha blivit framlagda. Ingen av vittnena, som för övrigt i flera fall ändrade sina uppgifter, kunde identifiera Hill som mördaren. Det främsta indiciet mot honom tycks ha varit hans skottsår och hans vägran att uppge, hur han erhållit det, men något verkligt skäl för att Morrisons angripare blivit sårad eller att Morrisons revolver ens blivit avskjuten kunde ej framläggas. Något rimligt motiv för Hill att mörda Morrison fanns inte heller, och det fanns ytterligare många omständigheter, som talade till svarandes förmån.
Men ingenting tycktes hjälpa; i juni 1914 dömdes Joe Hill av en enhällig jury till döden. Domen överklagades emellertid till Utahs apellationsdomstol, men denna endast fastställde domen, och detsamma gjorde Utahs högsta domstol. Avrättningsdagen utsattes till den 1 oktober 1915.
Domen utlöste en internationell proteststorm, och massor av brev och telegram regnade över Utahs guvernör med uppmaningar att benåda den dödsdömde svensken. Även Sveriges USA-minister kopplades in på saken men Utah-guvernören avvisade varje begäran om en omprövning av domen. I elfte timmen vände sig svenske ministern direkt till president Wilson och på dennes framställning beviljade guvernör Spry äntligen ett par veckors uppskov med avrättningen, men påpekade samtidigt, att Utahs benådningsdomstol ”inte funnit något som helst skäl att visa mildhet”.
Den 16 oktober sammanträdde ånyo benådningsdomstolen. Där beskylldes nu Joe Hill för ytterligare ett antal svåra brott, varvid Hills skuld skulle ha ”bekräftats av en fånge i Utahs statsfängelse, en tidigare medbrottsling till Hillström”. Guvernör Spry vägrade emellertid att diskutera ämnet, enär ”dessa saker omtalades i förtroende”.
I sin framställning hade svenske ministern bl.a. framhållit, att ”jag har blivit ytterligare styrkt i min åsikt att bevismaterial mot den dömde icke berättigar till en dödsdom, varför han begärde ”en ändring i domen för min olyckliga landsman, om inte av andra orsaker, så åtminstone av hänsyn till den mänsklighet och hövlighet, som vanligen tillämpas mellan vänskapliga nationer”.
Men allt var förgäves, benådningsdomstolen avslog framställningen om straffets förvandling till livstids fängelse.
En ny proteststorm följde mot domen med massmöten, petitioner och resolutioner i tusental. Hills försvarsadvokat Hilton erbjöd sig ”att offentligt diskutera fakta vid vilken tidpunkt och i vilken stad i Förenta staterna som helst med någon medlem i domstolen eller med dem alla … för att få ett tillfälle att vederlägga … den falska, ondskefulla och fega beskyllning mot honom (Joe Hill), som nu för första gången så tappert åberopats som ett tillräckligt skäl för att ta hans liv, och för att visa att Hillström förut aldrig begått något brott och att han icke har och aldrig har haft något brottsligt förflutet … Om Hillström faller offer för ett justitiemord, skall folket i detta land … helt förstå, var ansvarighetens hela tyngd vilar”.
Men inte heller detta hjälpte – domstolen fastställde avrättningsdagen till den 19 november.
Enligt Utahs lagar fick den dödsdömde själv avgöra sättet för domens verkställande, arkebusering eller hängning. Han valde det förra och i morgongryningen den 19 november fördes han med förbundna ögon ut på fängelsegården, bands vid en stol och försågs med ett riktmärke mitt över hjärtat. Så föll arkebuseringsplutonens skott, och Joe Hills liv hade slocknat ut.
Strax före sin avrättning skrev Joe Hill i fängelset sin sista dikt, som han kallade ”Min sista vilja”, så lydande i svenska översättning:
Min sista vilja lättlydd är,
Ty intet finns att dela här,
En sten, som ständigt rullar grå,
Den växer ingen mossa på.
Min kropp – om mig min vilja sker,
Till aska bränner ni den ner,
Och strö mitt stoft i vindens dans
Bland några blommor små nånstans
Kanhända ger den liv på nytt
Åt någon stjälk, vars kraft har flytt
Så är vad allt till sist jag vill
Och alla allting gott!
JOE HILL
Joe Hill hade en gång själv kallat sig ”världsmedborgare”; han blev det på sitt sätt än mer efter döden, ty hans aska utsändes i små kuvert till sympatisörer i USA:s samtliga delstater utom Utah samt till olika länder i övriga världsdelar. Och den 1 maj 1916 spreds hans aska för alla världens vindar …
Kronobåtsman Christian Apells och arbetarsångaren Joe Hills hem
Nedre Bergsgatan 28 på gamla Söder.
En av de tidigast bebyggda tomterna i kvarteret Mästaren torde ha varit Nedre Bergsgatan 28, vars förste kände invånare var kronobåtsmannen Christian Apell (f. ca 1700, d. 1770). Apell var stockholmare till börden, men när han 1734 fick burskap i Gävle, hade han redan ”i många års tid” där varit i tjänst som ”dräng”. Så småningom blev han en av stadens kronobåtsmän, men tycks redan före 1749, då hans maka Helena avled, ha lämnat krigaryrket och försörjde sig senare någon tid som murarhantlangare.
Sannolikt var det denne Apell, som först bebyggde tomten Nedre Bergsgatan 28, som vid denna tidpunkt ägdes av staden. Han måste ha uppfört sin gård redan före 1750, kanske rentav i anslutning till att han i november 1749 trädde i nytt gifte, denna gång med Ingrid Pedersdotter (f. ca 1712, d. 1775), vilken efter makens bortgång alltjämt bodde kvar i gården.
Gårdens näste ägare blev gatläggaren Lars Norin (f. ca 1746, d. 1795). Född i Gnarp i Hälsingland, kom Norin omkring 1765 till Gävle, där han fick tjänst som järnbärare, och ett par år senare gifte han sig med en bondflicka från Hedesunda vid namn Anna Olofsdotter (f. ca 1746, d. 1811). Han bytte sedermera yrke och blev gatläggare, och det var väl sannolikt efter båtsman Apells änkas frånfälle, som han köpte gården på Söder.
Det blev sonen Lars Norin (f. 1778, d. 1827), som närmast fick ta hand om gården efter föräldrarnas död. Lars hade i unga år gått till sjöss med Gävlefartyg och seglat för om masten i tio år, innan han 1805 blev styrman, och sju år senare var han välbeställd skeppare och fick burskap i staden. Han seglade sedan som befälhavare på briggantinen ”Louise” (56 2/3 läster) 1812-13, briggen ”Nordstjärnan” (61 l.) 1813-15, briggen ”Hjalmar” (105 l.) 1815-19, skeppet ”Thetis” (112 l.) 1819-25 och slutligen på skeppet ”Skandinavien” (229 l.) 1826.
Redan 1816 hade han emellertid avhänt sig gården på Gamla Söder, som då inropades på auktion av bonden Lars Olsson i Alborga, Valbo, och därmed var det också slut på denna fastighets saga som släktgård. Lars Olsson sålde den 1823 till tobaksarbetaren Johan Berglund, i vars familj den visserligen stannade i 51 år, men i fortsättningen växlade ägarna ganska tätt.
Åren 1880-1902 innehades fastigheten av järnvägskonduktören Olof Hägglund (f. 1846, d. 1887) och dennes arvingar, och där växte också sonen Joel Emanuel (f. 1879) upp, vilken några decennier senare skulle bli känd över hela världen under namnet Joe Hill. Bland senare tiders ägare kan nämnas Per Axel Söderberg, som i tomtboken 1916 tituleras fiskare, men sedermera anställdes som filare vid Gefle-Dala järnväg. På fritiden bedrev han emellertid också strömmingsfiske och hade sitt sommarställe på Lövgrund. Strömmingen fraktade han in till Gävle, där han anställde de kringliggande kvarterens småpojkar som rensningsmanskap för 5 öre per val (1 val = 80 stycken), och av den rensade varan framställde han sedan surströmming till salu. Det finns säkert alltjämt många nu medelålders Gävlebor i livet, vilka som barn skickades till Söderberg för att köpa hem en kruka surströmming för 50 à 75 öre, alltefter krukans storlek. Vid sidan om surströmmingsfabrikationen bedrev Söderberg även mangeluthyrning.
Söderberg hade köpt gården för 8.500 kr, och två månader efter tillträdet friköpte han också tomtmarken för ytterligare 188 kr. 29 år senare avyttrades den av hans dödsbodelägare för 20.000 kr. Den ägs numera av fröken Ester Hållberg (detta skrevs 1962).
——————————————————————————
Sammanställt och länkat av av Lisse-Lotte Danielson
