Denna klickbara länk vänder sig enbart till ungdomar!
Innehållsförteckning:
Källor: Jan Sterners bok “Tvåtusen år i Gävlebygden”. En oerhört intressant bok – Köp den!
“Gefle och dess slägter” samt “Ur Gävle stads historia” från 1946.
Utvalda delar från författaren och historikern Peter Englunds webbsida.
Om stank och smuts på 1700-talet
(Utdrag ur Peter Englunds essä).
Under 1700-talet började man tycka att stank inte bara var något äckligt utan även något farligt. Tre fenomen som dittills varit i stort sett skilda från varandra, nämligen smuts, stank och sjukdom, blev då länkade samman till ett. Dessutom tvingade befolkningsexplosionen i städerna fram en ny syn på detta med renhållning och hygien. Gator och torg rensades upp.
Vattnet togs till heders igen på 1700-talet. Vattenkonsumtionen ökade radikalt framåt slutet av 1700-talet. Från att ha varit en fara blev vattnet då de hygieniska reformatorernas kanske främsta hjälp. Bland annat sökte man att hålla gatorna rena genom att regelbundet spola av dem. För att ytterligare jaga bort den elaka stanken sökte man också öppna stadsbilden och ge vinden bättre spelrum inne bland alla trånga gränder och krokiga bakgator där husen stod skyggt sammangyttrade. Kampen mot lort och dålig luft pågick också inne i hemmen.
Detta sekel var fram till 1720-talet en dyster period i Gävles historia med krig, fattigdom, svält, pest och andra hemsökelser. Polen, Danmark och Ryssland angrep Sverige. Karl XII besegrade som bekant ryssarna i slaget vid Narva år 1700. Hälsinge regemente deltog i slaget och senare var det med i marschen in i Ryssland och deltog i slaget vid Ljesnaja (Lesna) 1708. Kriget hade då kostat Hälsinge regemente 736 man i stupade och försvunna. Hur många av dem som kom från Gävle är okänt. Förlusterna var så stora, att återstoden av regementet slogs ihop med Dalregementet.
Inom militärsjukvården var amputation det vanligaste kirurgiska ingreppet och det gjordes med kniv och såg. Patienten bedövades med brännvin eller opium, om det fanns att tillgå. Flera man fick hålla patienten under det smärtsamma ingreppet.
Den svåra vintern i Ukraina ledde till att soldater frös ihjäl och många fick förfrysningsskador. Så kom då nederlaget vid Poltava 1709 och efter det återstod fyra kaptener av 21 från Hälsinge regemente och Dalregementet. Detta var slutet på stormaktstiden.
Robert Petre vid Hälsinge Regemente tillfångatogs av ryssarna och fick tåga till Moskva samt utsättas för skymfen att marschera med i tsarens segerparad på Röda torget tillsammans med övriga fångna svenskar. Sedan gick marschen till Sibirien men efter freden 1721 frigavs han och kom hem 1722. Hans hälsa hade tagit skada av de hemska upplevelserna och han dog 1725 i Torsåker.
1701 kom de första utländska krigsfångarna till Gävle och 1704 kom 80 ryska krigsfångar, många av dem väl efter det segerrika slaget vid Narva 1700. De hade gått från Stockholm och inkvarterades i ett hus på Öster, som kallades ”Stora stenhuset” och senare ”Rysshuset”. Det låg där servicehuset Sofia Magdalena är nu vid Norra Fiskargatan. Det revs redan på 1700-talet. Fångarna fick små matransoner och var hårt behandlade men fick ett visst mått av frihet, fick bada i nuvarande Holmkanalen, då Östra Lillån, och en del av dem fick besöka krogar delvis på grund av slapp bevakning. De gjorde en del hantverksarbete, särskilt ”juftmakeri”, som var en metod att tillverka ”ryssläder”, ovanläder till skor, men Gävleborna blev trötta på dem, bland annat för att de flirtade med Gävleflickorna och konkurrerade om jobben och de fick ge sig av 1714, en del till Åland, andra fick marschera till Landskrona vid Hedesunda. Det var också polska och saxiska fångar här samt ett par danskar, som dock lyckades fly. En rysk general, furst Dolgurukij, satt också i stenhuset på Öster men bodde även en tid på Ströms krog i Strömsbro. Nio ryssar bytte religion och blev lutheraner, gifte sig och blev kvar i Gävle. De sysslade bl a med skinn- och läderberedning.
Krigets verkningar blev svåra för jordbruket, som drabbades av brist på arbetare. Exporten av stångjärn från Gävle dalade våldsamt men upphörde aldrig helt under de värsta krigsåren.
Till det kom diverse andra pålagor på den svenska befolkningen, missväxt 1708-09 och värst av allt pesten 1709-11, då människornas motståndskraft mot smittan var nedsatt av svälten.
Man har gissat, att 100000 människor i Sverige dog av pesten. Under åren 1717-18 var skördeutfallet miserabelt och ledde till en ny svältvåg.
Till råga på allt skedde nya utskrivningar av soldater 1712 med generalmönstring i Hedesunda. Soldater överfördes till Pommern och tågade sin konung till mötes i Polen. År 1713 mönstrades en bataljon i Gävle. Efter ett nederlag i Tönningi norra Tyskland måste rotarna i Gästrikland och Hälsingland återuppsätta regementet – det tredje under det långa kriget.
Nu kommer vi till ett skräckscenario: Armfelts återtåg från Norge under det misslyckade fälttåget och kungens död 1718. Hälften av regementet dog. 347 soldater frös ihjäl på fjället och i Handöl finns en massgrav med 600 döda. Gävlebor får antas ligga begravda där och på många andra ställen i Europa. 30000 militärer var i fångenskap i Ryssland, många i Sibirien. Bara cirka 7000 återvände hem. Hur många av dem som kom från Gävle skulle vara intressant att få reda på. En fältpräst vid namn Anders Westerman togs till fånga av ryssarna 1709 men hade turen att överleva och kom hem först 1722 i likhet med den ovannämnde Robert Petre. Han blev kyrkoherde i Gävle från 1726 och till sin död 1739.
Sehlbergs beskrivning om Anders Westman.
Även hemmafronten drabbades hårt. År 1719 härjade och brände ryssarna i Bomhus, Harnäs, Furuvik osv. Själva staden skonades på grund av Fredriksskans.
Fredrikskans minnesmärke.
Fiskande borgare förlorade fångster, båtar och sjöbodar längs kusten. Svårast härjat blev Hamrånge, där bara fyra gårdar klarade sig, Hagsta 1, 7 och 8 samt Åby nr 4. De hemmavarande kvinnorna hade en tung lott att bära i krig genom att tvingas ta hand om en del av männens sysslor.
Till följd av ryssarnas härjningar förbjöd regeringen export av bräder, som behövdes för att bygga upp de hus, som bränts ner, och det var ju ett avbräck för Gävleköpmännen, som via Brädtorget och dess brygga i ån utskeppade mycket bräder. Till det kom livsmedelsbrist och svält i staden 1719.
Sedan följde en fredsperiod men 1741-43 var det dags igen. Det ledande politiska partiet då, hattarna, startade krig mot Ryssland. Det gick helt galet och ryssarna besatte Finland, fast i freden i Åbo 1743 behövde bara ett område i sydöstra Finland avträdas.
Även här deltog gästrikar och hälsingar, utskeppade från Gävle. Svenskarnas förluster var stora, ca 10000 man.
1742 fruktade staden, att ryssarna skulle komma och härja igen vid Gävle precis som 1719. Där Gävlefjärden är som smalast lades därför en bom ut över vattnet för att tillsammans med Hugoskans, nu Fredriksskans, hindra ryssarna att ta sig in till Gävle. Bommen drogs upp i fredstid och förvarades i ett hus vid stranden. Därav namnet Bomhus.
1758 var Hälsinge regemente med i kriget mot Preussen, det pommerska kriget (1757-62), som blev ett fiasko, men freden medförde inga landavträdelser och 1788-90 i Gustaf III:s krig mot Ryssland förlorade 242 man från Hälsinge regemente livet.
1780 samverkade Sverige, Danmark ochRyssland till handelns skydd i ett neutralitetsförbund. De tre staterna övervakade sjöfartens väl och ve genom konvojer. 1781 kom en kungörelse från landshövdingen om att Gävleskeppen skulle ha skydd av örlogsfartyg, då de gick ut på haven för att t ex gå mot Medelhavsområdet.
Det olyckliga kriget mot Ryssland 1788-90, som dock slutade utan svenska landavträdelser, skördade offer från Gävle i sjöslagen vid Hogland 1788, Svensksund 1789 och 1790 samt Viborgska viken 1790.
Efter stormakten Sveriges fall 1718 var det kungliga enväldet brutet och en framstående kanslipresident (ungefär som dagens statsminister) var Arvid Horn. Under hans tid från mitten av 1720-talet till 1738 rådde faktiskt fred och återuppbyggnadsarbetet efter Karl XII:s krig och stormaktstidens fall kunde börja.
Under den nya tiden, som kallades frihetstiden, gynnades svensk industri, särskilt de s k ”manufakturerna”. Dvs regeringen ville få till stånd en inhemsk produktion av olika industriprodukter, särskilt textilier genom en aktiv näringspolitik. Det gällde särskilt hattpartiet och man ville samtidigt försvåra importen. Det var ett uttryck för merkantilismens ekonomiska åskådning.
Textilindustrin: Gävle påverkades givetvis positivt av den nya näringspolitiken. Särskilt hattarna, ett av de två politiska partierna, gynnade textilindustrin, vilket är bakgrunden till att staden fick Halfvard Gäfverbergs ”ylle- och linnefabrique” 1747-48. Där tillverkades särskilt damast (ett särskilt fint tyg till dukar o dyl), till och med till hovet. Fabriken låg ungefär vid nuvarande Kungsbäcksvägen 1 nära Gammelbron i Kvarteret Lövsångaren vilket framgår av tomtböcker och gamla kartor.
1750 startades Qvistbergs tröj- och strumpfabrik och 1760 Ambergs segelduks- och buldansfabrik som låg där museet är nu och övertogs 1774 av Carl Anton Garberg.
Tobaksindustri: Ett annat resultat av den frikostliga näringspolitiken under frihetstiden var tobaksfabrikerna Morianen och Gefle vapen. För att slippa importera odlades tobak i Sverige, även i Gästrikland.
Sockerbruk: 1739 anlades sockerfabriken på Steneberg. Den var ett resultat av det brännvinsmonopol, som infördes på Gustaf III:s tid.
Sockerbruksladan.
Bränneribyggnaden bär kungens namnchiffer och årtal 1776. Bränneriet medförde att bebyggelsen ökade i Strömsbro och en förstad till Gävle uppstod så småningom.
Både Sockerbruksladan och bränneriet finns fortfarande kvar.
Kronobränneriet i Strömsbro.
Tegelbruk: Tegelbruket i nuvarande Stadsträdgården, där ”Änglarna” är nu, fick en svår konkurrent i Jürgen Folckers i Stigslund. Det låg söder om nuvarande bostadsområdet Stigs gård.
En ny järnvåg anlades på Alderholmen 1708. Stångjärnet kördes med häst- och oxforor på Drottninggatan till Järntorget (nu Centralplan) och på Järnbron där Centralen är nu över Östra Lillån till vägen, som låg vid nuvarande Hamntorget. Järnet lastades av till vågen av ”järndragarna” (bärarna). Det var ett hårt arbete att bära de tunga järnstängerna på axeln.
Det rådde således högkonjunktur fram till 1750-talet men en sådan har ju en tendens att följas av ekonomisk nedgång och denna skedde mot frihetstidens slut och drabbade givetvis även vår stad. På 1750- och 60-talen rådde inflation, som delvis berodde på det pommerska kriget 1758, som måste finansieras med hjälp av sedelpressarna. Den svenska valutan minskade i värde. På 1760-talet satte dessutom en internationell ekonomisk kris in. När myndigheterna då ville minska sedelmängden och spara så fick man i stället deflation vilket särskilt drabbade järnhanteringen i Gästrikland. Det blev konkurser för handlande och näringsidkare i Gävle. Som tur var upphörde det bottniska handelstvånget äntligen helt 1765 vilket lindrade den ekonomiska krisen.
Mellan 23 januari och 24 februari 1792 pågick den riksdag som Gustaf III inkallat och som blev hans sista. Han sköts den 16 mars och dog 29 mars. Han ville ha en riksdag samlad för att dryfta rikets dåliga finanser. Trots att adeln var oppositionellt inställd till kungen lyckades han få med den och de andra stånden att gå med på ytterligare statsskuld. Statsfinanserna hade det nyinrättade Riksgäldskontoret hand om.
Varför valde kungen just Gävle till värd för riksdagen? Orsakerna var flera. Borgarna i staden hade visat sig lojala och trogna mot honom under kriget mot Ryssland 1788-90. Gävleborna var rojalister. Det har påståtts, att när kriget mot Ryssland slutade med freden i Värälä 1790, som inte innebar någon landavträdelse, så skickade Gävle en delegation till kungen för att tacka för freden. En hovdam lär då ha frågat någon: “Men var det inte de där, som var här och tackade för kriget också?” Det är inte att undra över, att kungen skänkte Sergels byst av honom att sätta upp i det nybyggda rådhuset.
Profil av Gustaf III 
Byst av Gustaf III.
Alla i Gävle var dock inte vänligt inställda till Gustaf III. Greven Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt, som var landshövding 1781-1812 var så oppositionell mot honom, att han skickades bort på ett revisionsuppdrag till Svenska Pommern. Landshövdingen var inte populär bland bönderna, så när han lät sätta upp milstolpar med initialerna F A U Cronstedt, tolkades de av vissa som “Fan anamma uslingen Cronstedt” men av andra mer vänligt som “Far aldrig utan cognac”.
F A U Cronstedts milstolpe.
Johan Jacob Anckarström hette kungens mördare. Han påstås ha varit i Gävle för att skjuta honom här, men han fick inget tillfälle till attentatet. Gävle var en liten stad med bara cirka 5000 invånare och detta medförde svårigheter att hitta lokaler för så mycket folk. På bara tre veckor uppfördes ett hus öster om slottet med plats för 1440 “ståndspersoner” samt 308 åskådare, där riksdagsceremonierna ägde rum med stor ståt. En modell av denna provisoriska rikssal finns i Länsmuseet.
Gävle riksdag 1792. (Länsmuseets modell)
Läs om vad unge Anton Fredrik Garberg fick uppleva i samband med konspirationen mot Gustav III i samband med Gefle riksdag.
Adeln sammanträdde i Sofia Magdalena kyrka på Öster, präster och bönder igymnasiet vid kyrkanoch borgarna i det nybyggda rådhuset. Riksdagsmännen bodde på skilda håll i staden. Riksmarskalken Johan Gabriel Oxenstierna där kvarteret Oxenstierna är nu vid Kyrkogatan och kungens generaladjutant Armfelt fick likaså ett kvarter uppkallat efter sig mellan Nygatan och Drottninggatan, eftersom han bodde där. Kungen var i Gävle bara mellan 22/2 – 24/2. Han hade tidigare gjort en blixtvisit på trettondagsaftonen för att inspektera förberedelserna för riksdagen.
När kungen mördats 1792 var sorgen stor i vårt landskap. Historikern Anders Schönberg (1737-1811) skrev i ett brev: “Öfverallt var en så häftig och bitter sorg, att jag aldrig äfven vid de mest ömmande tillfällen i enskilda hus hvarken själf rönt eller sett dess like. Äfven sådana, som väl förr kunnat lyssna till missnöjets toner, rycktes med af den allmänna känslan, om de hade någon känsla i behåll. Bland allmogen knota och hota karlarne att hämnas konungens död, och qvinnfolken jämra sig och storgråta”. Som vi sett ovan var borgarna i Gävle i stort sett kungatrogna.
Om man jämför Gävles utbredning på kartan år 1630 och år 1706 är den enda väsentliga förändringen, att den vuxit lite i norr och att Nygatan tillkommit. Den var då stadens nordgräns. Befolkningen hade ökat från ca 1.140 år 1682 till ca 1.500 år 1712. På 1741-1747 års karta ser det ut som om det blivit mer bebyggelse på Söder vid Södra Kungsgatan. Folkmängden har ökat till ungefär 2.300.
Det framgår av Kierrulfs karta år 1792 och av en karta från 1790-talet, som gavs ut av Allmänna Brand och försäkringsverket”, att bebyggelsen vuxit till Staketgatan i norr och i väster till Västertull och lite på Öster och i söder till Söderhielmska gården vid den södra tullporten. Folkmängden var 4.893 personer år 1790.
Sista gången som Stadsdiket finns med på en karta är 1741-47. Det gick från ungefär nuvarande St Ansgars hus, norr om kyrkan och ner till nuvarande Drottningbron. Det avvattnade det sanka området men senare på 1700-talet hade detta tydligen torkat upp och diket behövdes inte längre.
Denna klickbara karta från “Allmenna Brand och försäkringsverkets karta från 1790-talets” har medvetet gjorts som en stor fil för att det skall gå att läsa den. Vandra omkring med hissarna nedtill och till höger.
Genom en tjänares ovarsamhet med eld brann slottet ner 1727, så att endast murarna och källarvåningen återstod. Den senare finns kvar. Även fängelset brann. Det dröjde till 1741 innan byggnadsarbetena på ett nytt slott började. Det blev färdigt 1750 till det yttre.
Flygelbyggnaderna byggdes 1738 respektive 1753. Där inrymdes landshövdingens kansli och gatan utanför kallades Cancelligränd (Kansligränd) på 1700-talet vilket senare ändrades till Södra Kansligatan 1792.
RÅDHUSET OCH 160 ANDRA HUS BRINNER 1776
Brandvakt
Eldsvådan började klockan fyra fredagen den 20 september vid takfoten till två boningshus, som låg vid den östligaste delen av nuvarande Stortorget vid Drottninggatan. Det ena av de två tättstående husen ägdes av den 71-årige tobaksfabrikanten och köpmannen Samuel Walley, som tillhörde en av de mest förmögna och inflytelserika släkterna i 1700-talets Gävle. Några pigor hade varit oförsiktiga oförsiktiga när de skulle torka ved till en bakugn.
Elden brände av husen fram till Nygatan i norr och Norra Strandgatan i söder, från Norra Slottsgatan i väster till nuvarande Centralplan i öster. Typiskt nog klarade sig grosshandlareWallbergs hus vid norra Kungsgatan nästan oskatt, eftersom det var ett stenhus. De andra var till största delen trähus.
Det var oturliga omständigheter att vinden var hård och försvårade släckningen. En mängd borgare som kunnat bidra med släckningsarbete, var borta på fiske. Walley och landshövding Gyldenstolpe, en nitisk och resolut karl, som säkert skulle ha lett och organiserat släckningsarbetet, var bortresta.
Den 66-årige tornväktaren i Rådhuset hade tyvärr somnat och klämtade inte i tid i klockan för att varsko folk. För denna försumlighet dömdes han till 14 dagars fängelse och fick sparken – ett förvånansvärt milt straff på den tiden. Hur elden upptäcktes vet vi inte, men vi kan gissa, att någon sökte upp brandvakten, som bestod av en sergeant, två rotemästare och 16 man, som turades om att patrullera på gatorna, två man åt gången. De höll till i Rådhuset. (Det kan ju ha varit någon av dem som upptäckte att det brann). Brandvakten var också poliser och upprätthöll ordningen på gator och torg. De hade en särskild uniform och uniformshatt med ett vitt band omkring. I deras reglemente framhölls, att de måste hålla sig nyktra i tjänsten. Det gällde för dem att handla snabbt, för elden spred sig hastigt i trähusen, som oftast hade spån eller vedtak. Man väckte folk genom att ringa i de två klockorna i rådhuset och i klockstapeln och genom att slå på trummor. Brandredskapen var enkla: handsprutor, i bästa fall en spruta på en kärra, hinkar, båtshakar, stegar och rep. Först vid fyratiden på eftermiddagen var eldsvådan någorlunda under kontroll. Elden spred sig till några hus på Söder, Nybron brändes av och slottet var hotat. Järnbron eller Holmbron som Brolin kallar den på sin karta var till en del skadad men Smäcken, som var bron till Alderholmen (nära Gamla Grand nu) klarade sig, för den var en stenvalvsbro.
Brandredskap. 
Brandvakt som ropar. 
Olika brandsignaler mellan kvarteren.
160 hus hade brunnit, bland dem tobaksfabriken, Carl Anton Garbergs segelduksfabrik där Museet är nu, femtio magasin med spannmål och andra livsmedel och mest spektakulärt: rådhuset, som nyligen med stora kostnader reparerats efter en brand 1772 genom ett blixtnedslag. Det enda som var kvar efter branden var murarna. Tornet med de två klockorna och det valmade taket hade störtat ner och klockorna hade smält av hettan (Med valmat tak menas, att det har fall även på gavlarna, i det här huset ända ner till jämnhöjd med resten av taket).
Gävle hade ingen egen tidning 1776, men Inrikes tidningar skrev om branden den 3 oktober två veckor efteråt. Kommunikationerna gick långsamt på den tiden.
En präst som hette Grundén höll nio dagar efter eldsvådan en straffpredikan som särskilt drabbade dem som stulit vid branden och dem som släckt törsten med alkohol istället för att släcka branden med vatten! Kan han ha syftat på att brandvaken var berusad? Gävle liknas vid Sodom och Gomorra (städer i Bibeln som Gud lät förstöra därför att de varit ogudaktiga). Gävleborna uppmanas att göra bot, att “klä sig i säck och aska”. (Det senare bör ju inte ha varit svårt under de omständigheter som rådde!). En del fattiga tog tillfället i akt att stjäla. En av dem som ertappades blev hängd.
Hjälpaktioner kom igång men gick långsamt p.g.a. de dåliga kommunikationerna. Från baron de Geer på Löfstaoch andra enskilda i Stockholm och Uppsala, ja ända från Holland kom pengar. Gustaf III ordnade medel till ett nytt rådhus och rätt till så kallad “stambok” under fyra år. Med det menas ett upprop med bön om ekonomisk hjälp och en bok, som gåvorna antecknades i. Överståthållare i Stockholm var som synes Carl Sparre, som nog gärna ordnade med boken, eftersom han tidigare varit landshövding i Gävleborgs län. Det flöt in mycket pengar från hela Sverige och återuppbyggnadsarbetet kom snabbt igång. Bland annat byggdes det stora vackra Elfstrand – Walleys hus vid Norra Strandgatan, grosshandlare Eckhoffs och apotekare Luths sammanbyggda hus vid Rådhustorget i nuvarande Rådhusesplanaden.
Elfstrand_Walleys hus
I samband med den snabba återuppbyggnaden av centrum måste stadsbyggmästare Raphael Pousette nämnas. Han spelade då en viktig roll. Han ritade och byggde en mängd vackra hus, Gravkor vid kyrkan, Kronobränneriet i Strömsbro (nedan) och många många andra hus. De flesta av dem brann tyvärr 1869. Efter sin död hedrades han med att en gata döptes om till Byggmästargatan där han hade sin bostad.
Kronobränneriet.
1782 godkände Gustaf III arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz ritningar till ett nytt rådhus i nyklassicistisk stil enligt det nya arkitektmodet. Det invigdes 1790 och fanns till nästa jättebrand 1869 då det byggdes upp igen men med en annan tornhuv.
1704 hade de sättningar i kyrkan som börjat på 1680-talet, gått långt, att man måste ta ner valven i sydskeppet. Christoffer Polhem, som ritat Järnvågen på Alderholmen, tillkallades som rådgivare. Han förstärkningsförslag ansågs dock för kostsamt, så man tänkte överge kyrkan och bygga på annan plats eller göra om det gamla renässansslottet till kyrka (det fanns ju redan en liten kyrka i slottets östra del). Så kom då slottsbranden 1727 och i stället byggdes nytt valv i södra sidoskeppet till Trefaldighetskyrkan 1727-28.
Ett märkesår i skolväsendets historia är, att Gävle 1797 fick en ny skola, den Brändströmska Elementarskolan i Sehlbergska stenhuset vid Norra Strandgatan nära N. Kungsgatan . Rådmannen och grosshandlaren Peter Brändström stiftade den. Till skillnad mot det gamla gymnasiet vid kyrkan kunde eleverna här studera handelslära och moderna språk.
Sehlbergs släkttavla för Brändströms.
Mer info om skolan :
Läs även en mycket bra länk om Biologiska museet.
Det var fortfarande av stor betydelse. Till inbördes stöd bildade fiskarna strax efter år 1738 “Fiskaresocieteten“, en fackförening skulle vi kanske säga nu. Societeterna var dessutom viktiga, eftersom de utsåg stadens äldste (fullmäktige) samt de nämnder, som valde stadens höga tjänstemän, såsom borgmästare. Gävlefiskarna hade en mängd fiskehamnar vid kusten norröver och bodde i huvudsak på Öster och på Islandet. I kvarteret Springer vid Brynäsgatan finns fortfarande en rest kvar av fiskarbebyggelsen. I övrigt revs “Fiskarstan” i huvudsak omkring 1890-1900.
Foton från kvarteret Springer tagna av Ingvar Henricson – Gävles sjöorakel.
Sjöfart
I början av 1700-talet var Gävle rikets tredje järnhamn och brädexporten var stor under hela seklet. En stagnation satte dock in efter nederlaget vid Poltava.
Under kriget fram till freden i Nystad 1721 måste de svenska skeppen ha konvojer till skydd, men de då rikaste och mäktigaste grosshandlarna Petter Almgren och Jürgen Folcker, (Folcker nr2) som nämnts i samband med hans tegelbruk i Stigslund, skickade fartyget jungfru Maria från Gävle till Amsterdam. Det kom aldrig fram, för det kapades av den beryktade Lars Gathenhielm, kallad “Lasse i Gatan”. Det kan tyckas underligt, eftersom han i regel kapade fientliga fartyg och sådana som på något sätt stödde fienden.
År 1721 kapade turkarna ett annat Gävleskepp under en resa till Västindien. Den bara 16 år gamla Petter Wallberg fördes bort till slaveri i Turkiet. Magistraten ville inte hjälpa modern, som var änka, att få pengar att lösa ut honom ur fångenskapen. Vilket hemskt öde! Det var inte första gången ett Gävlefartyg kapades. Det skedde även på 1600-talet.
(Lisse-Lottes kommentarer: Enligt Sehlbergs släktschema finns endast en släkt Wallberg noterad och där framgår ej någonting sådant om Petter Wallberg?)
Haverier drabbade givetvis en framstående sjöfartsstad som Gävle. Ett av många var då skeppet St. Johannes av Gävle var på väg till Amsterdam med last av stångjärn och bräder och gick under utanför Bornholm. Alla utom kocken drunknade.
Då handeln började blomstra i Gävle mot 1700-talets slut kom grosshandlarnas stora tid med de mäktiga Samuel Walley, nämnd ovan i samband med brandkatastrofen 1776, och Peter Brändström, han som donerade pengar till en ny skola. Andra kända namn var Nils Amberg, Daniel Elfstrand, Anders och Carl Anton Garberg. De var grosshandlare med varor som spannmål, salt och andra importvaror samt diverse exportvaror och var även redare samt varvsägare. Den här utvecklingen skulle fortsätta framtill mitten av 1800-talet.
Sjömännen bodde på Öster, där tidigare Östra Sjömansgatan och Skeppargränd låg, men även i Centrum vid Norra Skeppargatan och på Söder där flera sjökaptener bodde i nuvarande Gamla Gefle.
På Alderholmen låg norra varvet sedan början av 1700-talet på den västra delen, där Gamla Grand och Sjömanskyrkan är nu. Östra Lillån mynnade vid Hattmakargatan.
Sedan 1780-talet fanns också Södra varvet på Islandsöarna. Det var nu två öar där, som var skilda åt av en kanal och varvet låg på den östra ungefär från en bit öster om Islandsbron och fram till Brodingatan i våra dagar. Brändström var varvsägare och dessutom redare för nio fartyg. Varvsarbetarna bodde delvis på den västra Islandsön, som ibland kallades “Lycksalighetens ö” p.g.a. krogen där men även på Söder vid Timmermansgatan och Timmermansgränd. De som bodde där behöver ju dock inte ha varit skeppstimmermän. I nuvarande Gamla Gefle bodde flera timmermän. Det blivande Vandrarhemmet ägdes då av skeppstimmermannen Anders Åkerberg som 1782 fick sin ansökan hos magistraten om att få bli skeppstimmerman beviljad.
Skeppstimmermannen Anders Åkerbergs hus, det blivande Vandrarhemmet.
Det stora bekymret var uppgrundningen och att jord rasade ner vid Gavleåns stränder. I längden förslog inte pålning utan man lät år 1754 bygga kajer av sten vid järnvågen på Alderholmen, mittemot den östra delen av Hamntorget i våra dagar och lite öster därom och den driftige Peter Brändström lät bygga en stenkaj på 270 m under 1786-1787, troligen mittemot Järnvågen. I övrigt hade man skeppsbroar, som var bryggor. Det är därför man har benämningarna Norra och Södra Skeppsbron i våra dagar.
Järnvågens placering 1709-1809-  Foton: Lisse-Lotte |
Vid busstationen bakom Centralstation |
Markering i backen som visar var |
Hamntorget
Brändström var även direktör för baggaren (muddringsverket som drevs av en hästvandring med två hästar ombord på verket). På Alderholmen fanns också Bråbänken, där man med hjälp av ett spel “krängde”, dvs lade skeppet på sidan och tjärade undersidan.
Christoffer Polhem ritade järnvågen och den stod färdig år 1710. I det nordvästra hörnet fanns ett tolagskontor, där järnet från Bergslagen förtullades (tolag är den tullavgift som betalades till staden, inte till staten). På östra sidan hade Stora sjötullen ett kontor och packhus. Det fanns inte mindre än 40 rum, där stångjärnet magasinerades i väntan på vägning. Stångjärn var järn som förädlats vid en hammare. Det fanns personal, som kontrollerade järnets kvalité och prissatte det och de kallades “järnvräkare“. På övervåningen var det auktionskammare. Vid kajen utanför järnvågen kunde fartyg med upp till tre meters djupgående lägga till. Arbetare som kallades “järndragare” bar järnet och körde det på kärror till fartygen. Det skeppades ut till köpare i både Sverige och i bl a England, Holland, Tyskland och Amerika på Gävlefartyg. Även “viktualier” (livsmedel) vägdes på “Stora holmen”, som Alderholmen mestadels kallades då. Vågen låg vid den östra delen av Hamntorget, där Lilla Esplanadgatan är nu och där Islandsbron börjar.
Strax öster om vågen, där magasinen börjar idag, låg en rad sjöbodar ända fram till branden 1869. Det fanns ett litet tullhus och en pålrad, senare stenvall, ut i vattnet, där sjötullen skulle erläggas. Stora Sjötullen låg nära där Tullplan är i våra dagar. Det fanns särskilda tjänstemän, som skulle hålla utkik efter ankommande fartyg och se till att de inte smet undan tullen. De kallades “brokikare” (bro betyder här kaj). De tulltjänstemän som gick ombord på fartygen, innan de lade till och betalade kallades “besökare“. Som vi sett hade sjötullen kontor vid järnvågen. Alldeles väster om Stora Sjötullen låg en rad magasin, som ägdes av kronan, och ett s k “tyghus“, där krigsmateriel förvarades. Längst ut på holmen planterades tre rader rönnar till en allé cirka år 1800.
Där brandstation ligger nu fanns Blekeplatsen där linnetyget lades ut av allmänheten och textilfabrikanter och blektes i solen och öster därom ungefär, där Drottninggatan går nu, fanns den långa repslagarebanan. En bana drogs i sydöstlig riktning ner mot ån. En brädgård fanns också. Handelssocieteten, köpmännens förening, hade gemensamt ett saltmagasin, som tillkom 1778.
Lite väster om Kraft Freia Marabou låg “Staten artilleri- och ammunitionsbod”, försiktigtvis på lite avstånd från andra byggnader.
Ungefär mittemellan nuvarande Tullplan och Alderholmsbron fanns ett “kronostall” och slakthus samt Kokhuset. Med hänsyn till eldfaran var det förbjudet att göra upp eld ombord på fartygen, då de låg i hamn. I kokhuset kunde sjömännen koka mat och torka sina klädpaltor. På den här tiden hörde det till deras klädsel att ha höga blanklädershattar. Kokhusen fungerade också som träffpunkter och fritidslokaler för matroserna.
På norra sidan av Alderholmen fanns sjöbodar vid Östra Lillån mittemot Näringsgatan. Arbetet i hamnen var hårt för sjömän, stuveriarbetare och “järndragare” (järnbärare som bar stångjärn på axeln från fororna till vägen och till skeppen. Även skottkärror användes). Det var mot den bakgrunden naturligt, att det fanns krogar på Alderholmen för avkoppling och förströelse. Nära varvet låg Ytterbo, omtalad 1776 och ett kaffehus år 1732, där även sprit serverades. Mörtebo hette en annan krog, men den låg på Islandet. Källarmästare Messman hade år 1785 krog vid Stora Sjötullen strax väster om nuvarande Alderholmsbron. I ansluning till Järnvägen låg krogen Trekanten. Med kaffehuset blir det fem krogar på Alderholmen. Under 1800-talet kom det andra krogar där som skall framgå senare.
För att komma över till Alderholmen eller Stora holmen eller helt enkelt Holmen som man i regel sade, så begagnade man de ovannämnda broarna Smäcken och Holmbron/Järnbron och Fältskärsbron under 1700-talet. Dessutom fanns en s k “båtfart” från den västra Islandsholmen ungefär vid nuvarande Islandsbron och en längre österut. Det var i regel kvinnor, “roddarmadammer“, som mot en ringa betalning rodde över folk.
Den östligaste del av Alderholmen utgjorde ända till 1800-talets mitt ett spetsigt näs. Ett sådant kallades en huck. Denna del av holmen hette Hucken och stavades ibland “Houcken“.
Genom lanttullen infördes konsumtionsvaror såsom spannmål och kött. Genom Lilla sjötullen på Öster infördes fisk på Östra Lillån, bl a 6222 tunnor strömming. Varor som importerades år 1750 var i storleksordning: råg, malt, salt (som tom exporterades efter att först ha importerats), socker, tobak, kryddor, sydfrukter och vin (mest franskt).
Landtullen eller Lilla tullen hade tullstaket och tullportar och tullstugor vid nuvarande teatern, Byggmästargatan, Gammelbron och på söder vid Söderhielmska gården. Den sistnämnda flyttades jämte staketet år 1799 till “Helvetets Gröpper” vilket stod i Weckobladet för Gefleborgs län den 23 januari. Dessa låg i närheten av nuvarande Batterigatan, inte långt från Kristinaplan på kullen. 1813 ligger Södra tullen vid de nya delarna av Polhemsskolan, alltså råder viss begreppsförvirring om denna.
Det var marknader i Gävle på 1790-talet: 20/1, 1/7 och 2/10, vardera under sex dagar.
BEFOLKNINGEN OCH DESS LIV OCH LEVERNE
År 1712 var det 1.396 personer mantalsskrivna. År 1750 var det 3.447 och år 1795 5.184 personer.
Efter att ha erinrat om att staden hade 501 bebyggda tomter samt 20 eller 30 trädgårdar “som besynnerligen vid norra tullen på Kongsgatan göra en vacker prydnad” beskriver magistraten år 1737 gävleborna på följande sätt: “Anbelangande deras seder, så äro de, näst en ren och oförfalskad gudsdyrkan samt undersåtlig lydnad och trohet för överheten, icke kräsliga utan medelmåttiga och sparsamma i mat och dryck, kostfria (gästvänliga) emot främmande, icke överflödiga i kläder men renliga och snygga, ävensom i de flesta husen inga dyrbara möbler finnas men likväl snyggt och vackert och hos de förnämare tapetserade väggar, njutande god kredit hos in- och utländska naboar (grannar) som av den florerande handeln är att finna”. Klasskillnaderna var stora.
Att gävleborna kanske inte alltid var så sparsamma i fråga om dryck torde dock framgå av att det år 1796 fanns 30 krogar på drygt 5000 invånare. Det gällde då utskänkningsställen som magistraten och borgerskapets äldste hade sanktionerat. Själva hade de ju den “kommunalt” ägda rådhuskällaren, där öl, vin och brännvin flödade. År 1797 gick det åt 12 kannor för “hwarje person av Man- och 6 för hwarje af Quinnokönet öfwer 15 års ¨ålder”. Det blir 31 respektive 15,6 liter! Ganska mycket eller hur? Brännvinet var dock svagare än nu. Att dricka 1/3 liter per dag var inte ovanligt. Man hade “morgonsup, förmiddagssup, aftonsup och kvällssup” som det hette. Även barnen tilläts dricka brännvin. Till det kommer det myckna öldrickandet.
Det fanns dock folk som reagerade mot supandet. Gävle var den första staden i Sverige med en nykterhetsförening: det var redan 1771.
Från början var krogarna ofta inrymda i källarlokaler. Därför kom krogar som inte låg i källarplanet att kallas “källare”. Nära Berggrenska gården låg “Moraei källare“, som ägdes av Moraeus. Krogarna på den här tiden var ofta torftiga med endast en disk, några bord, enkla träbänkar och stolar, ofta drivna av kvinnor i ett eller ett par rum. I Tegelhagen (nu Stadsträdgården) och vid Västertull fanns krogar. Kaffehus fanns på Alderholmen och vid den östligaste delen av Staketgatan. Även alkohol serverades där.
Källaren låg vid nuvarande Landstingshuset. (Här nämns 30 krogar/ölstugor på 1000 personer!!!!)
Gästgivargårdarna var en annan ofta finare krogform, som tillkommit genom myndigeternas försorg, gästgivarförordningen år 1649. Det skulle vara 2,5 mil mellan dem. Det var ofta rymliga lokaler med trädgård, resanderum och stall. Till gästernas förströelse fanns gungor och kägelspel. Servitriserna kallades på den här tiden för “källarflickor” och de serverade ibland de manliga gästerna även annat än mat och starka drycker. I hörnet av Hamiltongatan och Södra Kungsgatan låg sedan år 1791 Gävles gästgiveri, som hade en kringbyggd gård med flygel, stall ekonomibyggnader osv. Gästgiveriet upphörde 1902. Byggnaden påminde om Nynäs herrgård och revs tyvärr 1952.
Ute på landsbygden fanns postgårdar och hållstall, där skjutsbönderna skulle tillhandahålla utvilade hästar från klockan 18.00 och transportera resande och post till nästa gästgiveri. Gästgivaren skulle se till att de resande hade giltigt pass och hålla dagbok, där de resande fick anteckna sig. Det fanns en stadga utfärdad av länsstyrelsen, där det bl a påpekades, att “tattare, tiggare och månglare” inte fick åka med i skjutsen och “gesäller, lärodrängar och båtsmän” fick bara resa, om det uttryckligen skrevs i passen. Skjutsstationer fanns i Trödje, Hamrånge, Älvkarleby och Öby. Senare på 1800-talet dessutom i Högbo och Främlingshem.
Det var flera hungerår i Gävle under 1700-talet, särskilt 1772, samma år som Gustaf III blev kung och 1783. En extra tyngd på Gävles börda blev de tiggarskaror från Dalarna, som översvämmade staden. Svälten drabbade särskilt barnen, som inte sällan svalt ihjäl och dessutom dog av smittkoppor och andra infektionssjukdomar. Landshövding Carl Sparre tog initiativ till en indelning av staden i 32 fattigrotar, där varje rote om tio hushåll fick svara för sina “uslingar”, som de som hade det uselt kallades på den tiden. Han ordnade små underhåll åt de utslagna och de arbetslösa fick tillstånd att gå med sparbössor. Från 1777 till 1787 var den nyss nämnda gästgivargården barnhem.
Se : Barnhemshistorik från Gefle stad 1772
1798 och 1799 var svåra nödår med felslagna skördar och hungerkravaller i Gävle med aggressioner mot “herrskapsfolk“. Även mindre städer som Gävle drabbades hårdare än rena landsbygden av svält och epidemier på grund av tät bebyggelse, fattigdom, dåligt vatten och ohygieniska förhållanden i största allmänhet.
Fruktansvärt många dog av lungsot/lungtuberkulos.Tuberkulos.
Även rika familjer drabbades. Som exempel kan nämnas familjen Garberg nedan: (Komplement av Lisse-Lotte Danielson)
Av Carin Garbergs familj med make och 11 barn överlevde hon 8 barn plus sin make.
(Anders (1781-1826 45 år) och Carin Garberg (f. Sehlberg 1787-1859 ). fick 11 barn. Både Carins make och flera barn dog vid mycket unga år.
Sonen Carl (1805-1838) 33 år.
Dottern Carolina (1806-1872) g.m. Gustaf Adolf Elfstrand (1801-1871).
Dottern Charlotte (1808-1829) 21 år, g.m. Svante Littorin (1797-1872). Dog av lungsot.
Sonen Anders(1809-1852) 43 år.
Dottern Amalia (1811-1845) 34 år, g.m. Pehr Stenfelt (1802-1869). Dog av lungsot.
Sonen Wilhelm (1812-1845) 33 år. g.m. Sophie (f. Blommert 1821-1904)
Dottern Thérèse (1814-1839) 25 år, g.m. Robert Lönner berg (1794-1862). Dog av lungsot.
Dottern Clémentine(1816-1842) 26 år. Dog av lungsot.
Sonen Fredrik (1818-1861) 43 år,.
Sonen Engelbert Garberg (1820-1847) 27 år.
Sonen Edvard (1823-1861) 38 år, g.m. Mathilda (f. Grundén 1825-1861) 36 år.
Det värsta peståret var 1710 då cirka 200 personer dog i Gävle. Det var sista gången pesten härjade i staden.
Redan på 1600-talet grasserade syfilis, som man kallade “fransosen” eller “franska sjukan”, inte minst i en sjöfartsstad som Gävle. Krigare som återvände från krigsskådeplatserna nere i Europa spred också könssjukdomar. Därför måste man bygga ett s k “kurhus” vid hospitalet (sjukhuset) på Öster.
Det fanns i början av 1800-talet och troligen redan under föregående sekel en kur som bestod mest av kvicksilver och som hade svåra biverkningar. Spetälska fanns också i vårt land.
Folk var fortfarande vidskepliga av sig på 1700-talet och tron på trolldom frodades. En ofta citerad passus ur 1734 års lag lyder: Hwar som brukar truldom och skadar annan till kropp eller egendom och warder med fulla skiäl thertil wunnen; miste lifwet. Får någon död ther af; tå skal man steglas, och kona halshuggas och i båle brännas. Hafwer man låtit trulkarl thet giöra eller hulpit till att gierning fullkomna; ware lag samma” (Vad beträffar språkformen i lagen skall sägas, att den är betydligt ålderdomligare än talspråket vid denna tid).
Lasarettet vid Drottninggatan hade tjänat ut, så 1730 byggdes ett nytt i sten men med torvtak ute på Öster och det om- och tillbyggdes 1759 och 1767. Där vårdades även psykiskt sjuka. Det fanns även en kyrka vid lasarettet. 1767 invigdes det hela. Kyrkan kallades Hospitalskyrkan eller Sofia Magdalena efter kronprins Gustafs hustru, den danska prinsessan. De hade stött företaget med pengar. (Det bidrog väl till att Gustaf var omtyckt i Gävle och det var ömsesidigt, han ordnade medel till rådhuset och förlade riksdagen 1792 här och skänkte sin byst till staden som vi sett ovan). Det finns en byst av Sergel, som föreställer Sofia Magdalena, på Länsmuseet.
Sofia Magdalena kyrka var en påbyggnad på hospitalet. Kyrkan var 16 meter lång, 11 meter bred och det var fem meter högt från golvet till valvet. På den västra sidan var en läktare, det var sex större fönster och flera mindre. Predikstolen var vackert smyckad. Orgel med åtta stämmor tillkom 1801. Gudstjänst hölls varje söndag och vid helger fram till 1869, då kyrkan brann ner. Mitt på taket fanns ett nio meter högt torn med slagur. Byggnaden var av sten och tornet plåtbeslaget. Själva huset inklusive kyrkan var 32 m långt, 13 m brett och 15 m högt. Tornets högsta punkt låg alltså 24 m över marken och torde ha setts vida omkring i staden.
Bastian Poppelman hade varit stadsläkare i Gävle från 1678 då han bl a rapporterade om stadens brunnar. Han dog 1709 och efterträdes av Carl Pelt mellan 1709 och 1743.
Vid denna tid var Pelt den ena utbildade läkaren från Gävle och norrut och ned till Åbo på den finska sidan. Carl Pelt slog sig ned efter 1743 som bruksägare på Åvike bruk i Medelpad. Bruket hade han delvis ärvt efter sin svärfar. Han får väl betraktas som den förste bosatte läkaren i Medelpad. Efter 1775 var Gävle åter den närmsta stad där det fanns läkare att tillgå för medelpadingarna.
Carl von Linné nämner i sin Norrländska resa 1732, att landets nordligaste provinsialläkare och apotek fanns i Gävle. Han skriver f ö också, att han fått ett respass av landshövding Bielke. Ett sådant krävdes även vid inrikes resor. I slutet av 1700-talet omtalas en “stadsfysikus ” och en “stadskirurgus “. Den senare var samtidigt överläkare vid sjukhuset.
Apoteket Lejonet låg vid Drottninggatan ungefär vid nuvarande HerrCity och från 1749 vid Rådhustorget, där Esplanaden börjar nu. Under senare delen av 1700-talet ägdes det av familjen Luth.
Fram till mitten av 1700-talet torde de flesta husen i staden ha bestått av låga rödfärgade, knuttimrade envåningshus med torv- eller vedklädda sadeltak (med raka, enkla fall åt två sidor). Taktegel förekom dock. 1740 förbjöds dock nya hus med de gamla näver- och vedtaken och skorsstenstocken utefter ytterväggen p.g.a. brandfaran. Till och med lasarettet på Öster byggt i sten hade torvtak 1737.
Stenhus var inte så vanliga men förekom bland de besuttna. Rådhuset var byggt av sten men tornet var av trä med koppar- och järnplåtstak. Skolan vid kyrkan och kyrkan hade spåntak och var byggt av trä. Rysshuset på Öster som nämnts ovan var av sten.
Vid 1700-talets slut börjar man med mansardtak, dvs samma tak som slottet har nu, vars flyglar dock fick sadeltak lik Söderhielmska gården och valmat tak (tak med fall på gavlarna som bruksgårdarna i Tolvfors). Populärt kallas det “brutet tak”.
INTRESSANTA ÖGONBLICK UR VÅR HISTORIA FRÅN 1700 – 1800
Se även
Gävle från Vikingatid fram till 1600-talet.
SLÄKTEN CAMIN– Lars Michael Camin, hovapotekare från Gävle på 1700-talet
SLÄKTEN NOBEL – NOBELIUS(Alfred Nobels farfar)
SLÄKTEN SALNER. Prästen i Poltava 1709 – Vad hände sen?
———————
Barnhemshistorik från Gefle stad 1772
Målarsläkten Winges öde på 1700-talet.
—————————————-
Sammanställt och länkat av Lisse-Lotte Danielson
