Den unge Churchill, PUG av Per Starefors

PUG startade den nya höstsäsongen med årsmötet och samtliga ledamöter i styrelsen tillsätts genom röstning.

Ordförande Göran Severin omvaldes och håller i klubban.

Per Starefors; medlem i International Churchill Society håller en mycket intressant föreläsning om

Den unge Churchill.

Söker man i Arkivet i Cambridge hittar man inga obehagligheter vad gäller Winston Churchill till skillnad från många andra celebriteter. Man kan indela en föredragsserie om honom i tre delar, 1) den unge, 2) politikern och 3) statsmannen. Churchill levde mellan åren 1874 – 1965 och blev alltså 90 år.

Redan som barn var han av självständig och upprorisk natur och vägrade att lära sig antik grekiska och latin. Som exempel på detta kan nämnas hans första möte med sin klassföreståndare som genast gav honom i uppgift att utantill lära sig böjningsformerna av det latinska substantivet mensa (bord). När den unge Churchill något förbryllad frågade denne om den närmare innebörden av substantivet O mensa och fick veta att detta skulle han använda sig av när han tilltalade ett bord, slapp det ur honom: “Men det gör jag aldrig”, varpå den uppretade och förnärmade ”klassläraren och pedagogen” hotade honom med stryk om han tänkte framhärda i denna sin näsvishet. Detta framgår i självbiografin My Early Life (1930; “Min ungdom”). I stället blev Winston extra tränad i att skriva engelska som resulterade i att han bl. a. blev en mycket skicklig skribent och krigskorrespondent.

Winston var ättling till fältherren, förste hertigen av Marlbourough, John Churchill (1650–1722), och son till den framträdande konservative parlamentsledamoten och politikern lord Randolph Churchill (1849–1895), tredje son till den sjunde hertigen av Marlbourough. Hans far, Lord Randolph Churchill var finansminister, Indienminister, medlem av Fjärde partiet och en av grundarna till Primrose League. Winstons far dog ung, endast 46 år. Han annonserade i tidningen om sin avgång som finansminister vilket innebar att hans karriär avbröts omedelbart då han inte innan hade förvarnat sin arbetsgivare. Det har spekulerats om han dog i syfilis men det troligaste är nog att han drabbats av en hjärntumör då han genom sin svåra sjukdom drabbades av stark personlighetsförändring. Till fadern Randolph hade Churchill en icke-relation (vilket inte hindrade honom från att som vuxen ändå skriva en biografi över denne). Den unge Churchills i hög grad ensamma barndomsår kom naturligt nog att sätta djupa spår i hans person. När Winston gick på skolan i Brighton höll fadern ett politiskt tal där men han hann aldrig hälsa på sin son då.

Winstons mor, Jennie Jerome (1854 –1921) var dotter till den amerikanske multimiljonären Leonard Jerome. Hon nedkom med honom då hon var i sjunde månaden i samband med att hon tillfälligt befann sig på jakt hos Winstons kusins slott Blenheim Palace i Woodstock i Oxfordshire. Hon var oerhört vacker och beskrevs som att mer likna en ”panter än en vanlig kvinna”. Winston var som barn mycket modersbunden och alltid tillgiven och stolt över henne. Han fick sedermera en sex år yngre bror, Jack Churchill, och växte upp i London och Dublin. Modern gifte om sig ytterligare två gånger och hennes ”tredje” man var yngre än Winston själv.

Winston och hans bror Jack är olika varandra till utseendet vilket har startat vissa spekulationer om ev. olika fäder. Winston var oerhört fäst vid sin barnsköterska Mrs Everest och han vakade troget vid sin älskade barnsköterskas dödsläger.

Fjorton år gammal, 1888, antogs Churchill som elev vid ärevördiga Harrow School. Där kom han att prestera mindre bra, även om han gjorde bättre ifrån sig i ämnen som intresserade honom, som exempelvis historia. I brev hem till föräldrarna klagade skolledningen dessutom på hans beteende och “oordentlighet i varje avseende Man konstaterade visserligen att han var en märkvärdig pojke och man förvånade sig över varför han med sina förmågor inte gjorde bättre ifrån sig. Churchill försvarade sig med att han varken var lat eller ostädad utan vårdslös och glömsk. På Harrow fick han också gå om flera klasser, vilket dock fick den fördelen att han från grunden lärde sig engelska språket, något som han senare i livet, som författare, talare och politiker, skulle värdera högt. Tittar man noga i muren på Harrow kan man se bokstäverna WSC inristade vilket står för ”Winston Spencer Churchill. Han hatade fotboll och utmärkte sig aldrig i lagsporter men han var en duktig fäktare och simmare.

På klassfotot sitter han överst högst upp, en rödhårig, ilsken grabb. 6 premiärministrar har fostrats på denna skola.

Armén

Efter tre misslyckade försök kom Churchill 1893 in på militärakademin Sandhurst och utbildade sig till kavalleriofficer. Som sådan tog han tjugo år gammal sin examen, och placerades 1895 vid 4:e husarregementet . Efter en kort sejour på Kuba, reste Churchill till Indien, där hans regemente stationerats. Under fritiden var han där en lika ivrig som segerrik polospelare. 1897 köpte Winston dödade militärers utrustning på auktion i Pakistan. Mod, beslutsamhet, äventyr gav honom en”kick” och han kände aldrig någon rädsla.

Churchills håg stod inte i längden till livet som officer. Istället tog hans intellektuella och litterära intressen överhanden, och han ägnade en stor del av sin tid åt studier och läsning.

1898 skrev han sin första bok, The Story of the Malakand Field Foce (Striden om Malakand – svensk upplaga)e, en rapport om stridigheterna i norra Indien, och senare, genom att fungera som en “inbäddad” krigskorrespondent för engelsk press, om britternas krigföring i Sudan. Där bevittnade han i de brittiska stridskrafternas sista kavallerichocker, vid slaget vid Omdurman. Under de två månader som han var där hann han skriva 2 böcker om ”The River War”. Senare kom Churchill till Sydafrika för att som krigskorrespondent för Londontidningen Morning post bevaka boerkriget. I Transvaal togs han dock som krigsfånge av boerna och internerades i december 1899. Efter en knapp månad som krigsfånge rymde Churchill den 3 januari 1900. Via Portugisiska Östafrika lyckades han sätta sig i säkerhet.

Strax därpå utgavs hans enda roman, Savrola, en historia om undertryckandet av, och kampen för, politisk frihet. Han var den högst betalde krigskorrespondenten (helt i klass med Hemingway) vilket hos många väckte både ilska och avund

Han kände stor kärlek för och hade en livslång vänskap med Pamela Plowden men de gifte sig aldrig.

År 1908 gifte han sig med sin hustru Clementine Hozier . Under deras äktenskap köpte han Chartwell p.g.a. utsikten från terrassen. Winston var ekonomiskt oansvarig och Clementine tyckte tyvärr aldrig om Chartwell som slukade mycket pengar då Winston gjorde en fantastisk park och deltog själv i murandet. Han höll på att förlora det på 30-talet men olika finansiärer hjälpte honom.