(Nedanstående stycke är hämtat ur Weste Westesons mycket intressanta bok. Varför inte köpa den som en julklapp?)

———————————-

Simon Nordström föddes i Stockholm 1831, han var den äldste och Sten den yngste av flera syskon. När föräldrarna 1850 flyttade till Gävle, där fadern blev kyrkoherde, var Simon redan student i Uppsala och i själva verket bodde han aldrig i den stad till vilken han skulle donera sin stora boksamling. Vid universitetet i Uppsala studerade Simon bland annat fysik, filosofi och matematik. Men när han omkring 1860 utsattes för påtryckningar hemifrån – studierna borde väl ändå leda till något resultat! – var det i historia han doktorerade. På sex veckor, säger familjetraditionen, skrev han sin avhandling. Den omfattar 31 sidor; antalet fotnoter och källhänvisningar är, jämfört med dagens avhandlingar, blygsamt.

Under några år på 1870 talet var Simon Nordström lärare vid läroverket i Uppsala, men sin yrkeskarriär gjorde han vid ecklesiastikdepartementet i Stockholm där han slutade som kanslisekreterare. Han dog ogift i februari 1906.

Simon Nordström gjorde ett par långa resor till Frankrike på 1860 talet, i Paris besökte han världsutställningen 1867. Han var en man med många och skiftande intressen, bland de 17 föreningar han ett år var medlem i kan nämnas Handarbetets vänner, Den entomologiska föreningen i Stockholm och Sällskapet för dygdigt och troget tjenstefolks belönande. Men viktigare var nog sällskapet Idun vars syfte var ”att sammanföra män verksamma inom vetenskap, vitterhet och konst”. Nordström startade 1875 tillsammans med några vänner Tidskrift för bildande konst och konstindustri, som kom ut under två år. Mer kuriöst är att han står som författare till artikeln om ”labyrinter” i Nordisk familjeboks första och andra upplaga. Den förskaffade honom en mängd reaktioner från uppslagsbokens läsare.

Han utgav en rad skrifter i tjänsten men han skrev också ett par böcker om Uppsala, den ena av dem är en tidig guidebok över staden.

Hur kom det sig att Simon Nordström började samla böcker? Hur bar han sig åt, vilka kontakter hade han – och hur hade han råd? En flyktig genomgång av det arkiv han lämnade efter sig ger inga tillfredsställande svar på dessa frågor. I Paris strövar han bland bouquinisterna vid Seinekajerna, skriver han hem. Vad man kan se är att han köper genom agenter, han är också en flitig besökare på bokauktioner. Säkert känner han inte alltid till vilka titlar som ingår i de partier han förvärvar. Han är samlaren som inte i första hand köper böcker för att läsa dem. Boksamlingen, eller delar av den, förs efterhand över till det av brodern ägda Penningby slott. Där fanns enligt en anteckning 2156 volymer i juli 1904, men fler skickades över senare.

Sten Nordström var den som såg till att broderns boksamling överlämnades till Gävle stad; något testamente som föreskrev vart böckerna skulle ta vägen fanns inte.

Sten Nordström bodde nästan hela sitt liv i Gävle, var grosshandlare till professionen (någonstans omnämns han som ”titulärgrosshandlare”) och verksam på en rad områden. Han satt i stadsfullmäktige i över 40 år, tillhörde dessutom drätselkammaren och kyrkorådet. Störst betydelse för Gävles utveckling hade han som energisk pådrivare när det gällde utbyggnaden av järnvägarna. ”Där han ena året går fram genom skogen, där kommer lokomotivet det andra”, sades det om honom. I Vem är det 1920 är han bland annat ”verkst. dir. i och främste upphovsm. t. Gävle-Dala järnv.”

Det mäktiga 1500-talsslottet Penningby köpte Sten Nordström 1876. Det ligger söder om Norrtälje inte långt från Frötuna, där Simon och han växt upp. Han dog 1921, verksam in i det sista trots att han under de sista åren av sitt liv förlorade sin syn.

Weste Westeson.

—————————————–