Publicerad 10 okt2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterat 27 oktober 2010
Fred, jubileum & livsglädje
Men även den ljuva brittsommaren 1945 hade ett slut. Skuggorna blev längre, luften fick en ny friskhet och en dag i slutet av oktober virvlade den första snön ner efter en förlorad höst.
Men inte ens denna tidiga vinter förmådde frysa ner den nyväckta livslusten från ett år som sett den stora befrielsen. Den första fredsjulen var ljus och fylld av glädje och lättnad och när det nya året ringdes in stämde de fartyg som låg förtöjda i hamnen in i en brokig blandning av olika tonarter. Sirenerna och mistlurarna lät ödesmättade men andades på samma gång optimism och en förhoppning om en bättre värld.
Och även med 1946 var det något speciellt. Året hade knappt börjat förrän jag fick en lillbrorsa. Plötsligt var vi en brödratrio med mig som center.
Till min besvikelse var jag tvungen att inse att det kanske skulle dröja ett tag innan jag kunde dra med honom ut i den stora världen som började utanför gården. Takklättringarna måste nog vänta ett tag.
Men 1946 var magisk på många andra sätt. Staden fyllde 500 år – och året blev en enda lång fest. Detta gällde naturligtvis speciellt sommaren – den sommar som gick till historien som “utställningssommaren“. Den var lång och het och bjöd hela tiden på nya sensationer.
Utställningen var förlagd till ett höglänt område norr om staden – ett område som bland annat innehöll en folkpark och en travbana. För en sexåring var området oändligt och till bredden fyllt av attraktioner.
Mellan stadens centrum och utställningsområdet gick bussar i skytteltrafik. Resan var gratis – ett faktum som vi maximalt tog till vara på.
Högt över utställningsområdet slet en stor spärrballong otåligt i sina förtöjningar. Ryktet gick att den använts ute vid Themsens mynning under Blitzen. Något som vi gärna tog till oss.
Ett annat landmärke var det höga fyrkantiga utsiktstornet. Det var utformat som ett gigantiskt kakaopaket av ett välkänt märke och allra högst upp, runt tornets plattform, vakade fyra stirrande ögonpar – ett par mot varje vädersträck. Inuti tornet fanns en trappuppgång av trä och från plattformen hade man en magnifik utsikt över staden och dess omgivningar, ja den överglänste till och med den utsikt vi hade därhemma från taket av KÄRRLANDET 2…
Långt därnere hördes sorlet från en stad som sjöd av liv. I fjärran stack en ambulanssiren igenom den jämna mattan av trafikbrus och nere i staden gnisslade en spårvagn. Österut, i hamnområdet frustade ett ånglok och längre ut i fjärden kallade en lastbåt på lots.
Stadens spårvagnar var denna magiska sommar försedda med vimplar. Några av dem drog omkring med öppna extravagnar. Jag minns vilken härlig känsla det var att sitta på de fernissade träbänkarna i den öppna vagnen när den skramlande, skakande och gnisslande ilade fram genom trafikvimlet. En svalkande fartvind fick håret att fladdra och livet var en fest…
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
maj 05, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
