Publicerad 19 sept 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Stortorget och Kärrlandet 2 1936
Bop, varmgång & high-hatcymbaler
Mina föräldrar dansade runt som galningar. Då och då stannade de upp och lyssnade spänt på radion. Jag hade ibland med storögd förvåning bevittnat min fars extatiska glädje framför radion när Sverige gjorde mål i fotboll. Men det var ingenting jämfört med det här.
Jag minns hur pappa slog upp köksfönstret mot gården på vid gavel och hur det ena fönstret efter det andra öppnades – ungefär som “vågen” i Globen. Alla tjoade och skrek, improviserad konfetti bestående av sönderrivna pappersark kastades ut genom fönstren och virvlade runt över gården som ett yrväder i april. Med viss lättnad kunde jag konstatera att mina föräldrar inte var ensamma om att ha drabbats av akut varmgång i hjärnkontoret.
Pappa lyfte mig högt upp i luften och bar ned mig på gården på sina axlar. Alltfler började samlas. Bilskollärarna, frisörerna, servitriserna från kaféet, charkarbetarna, butiksbiträdena, svarvarmästaren och hans medarbetare. Ja, till slut fanns alla därute. Någon tjoade: “Det här ska vi fira – ikväll blir det gårdsfest!” Och gång på gång hörde jag ordet “FRED“.
Festen fortsatte och de närmaste dagarna var fyllda av glädjeyttringar av det slag som bara är möjligt i en kollektiv, enorm lättnad. Infernot var äntligen över – det inferno som vi här hemma ännu inte kunde föreställa oss.
Bara ett par dagar senare kom min bror inrusande och formligen slet iväg med mig ut på det stora torget. Där stod en ring av människor i ett tillstånd som liknade extas. Inifrån hördes tongångar som jag aldrig hört förut.
Vi trängde oss igenom och jag rycktes med av den musik som framfördes av en kvartett, som tydligen i all hast samlats i en spontan glädjeyttring. Trumslagaren hade inte ens fått med sig sin baskagge men bara en virveltrumma, som stod på ett ställ, samt en high-hatcymbal. Men det räckte för att han tillsammans med en basist skulle åstadkomma en pulserande rytm – en rytm som jag genast förstod var min.
Kvartetten fullbordades av en trumpetare och en altsaxofonist. Precis när vi kom fram spelade de båda blåsarna en unison melodislinga med harmonier som jag aldrig hört maken till. OK, jag hade redan fått höra swingmusik daterad tidigt fyrtiotal från caféets vevgrammofon, men återigen, det här var något helt annat, något för mig helt nytt.
Min bror visste redan allt: “Den här låten heter Now’s the time” skrek han i mitt öra, tillräckligt högt för att imponera på en tjej som stod alldeles bredvid oss. “Det kallas bebop – det är en amerikanare som har hittat på det här – han heter Charlie Parker.”
Men jag svarade inte. Jag var trollbunden och minns varje detalj. Det unisona partiet var nu över och altsaxofonisten spelade ett flera korus långt solo, följd av trumpetaren. Nästa nummer blev Perdido. Först långt senare skulle jag få veta att titeln var spansk och betydde “förlorad”. Och förlorad var ju precis vad jag just då var…
Jag lyssnade som i trance. Musikerna packade till slut ihop sina instrument och skaran av åhörare skingrades motvilligt. Jag var den sista som gick därifrån.
Jag hade hört ordet “jazz” men aldrig uttrycket “bebop”. Men jag visste redan att jag var förlorad till denna musik.
Det jag aldrig kunde ana var att just Charlie Parker skulle bli en av mina hjältar och att denna musik skulle komma att gå som en röd tråd genom mitt liv. Eller kanske var den blå…
Inte heller kunde jag ana att den skulle leda vidare till ett lika starkt intresse för den musik som lite diffust brukar kallas “klassisk“.
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
maj 03, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
