Publicerad 5 sept 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterat 27 okt 2010
Vass, packfickor & pakethållare
Bland det bästa med söndagarna var cykelutflykterna. Jag såg alltid fram emot dem med samma förväntan och den här vackra dagen i början av augusti var inget undantag. Lagom varmt, nästan vindstilla och bara en rand av skira cirrusmoln långt borta mot öster. Kort sagt så vacker och sorglös som en sommardag bara kan bli när man sitter och tecknar ner barndomsminnen.
I mina ögon fanns det inte speciellt många fördelar med att vara lillbrorsa. Men det fanns en enorm favör: det var jag som fick sitta på den lilla sits som var fäst på ramen alldeles bakom styrstången på min fars cykel. För där hade jag fritt synfält framåt och fullständig koll på läget. Motvilligt fick min äldre bror finna sig i att sitta på den större sitsen på pakethållaren på min mors cykel. Till min förtjusning såg han inte ett skvatt.
Båda cyklarna var av märket Svalan och tillverkade i den gamla hederliga, praktiskt taget outslitliga modellen med kraftigt ramverk och tjocka ballongdäck. På min fars pakethållare hängde redan de kraftiga, militärgrå packfickorna. I dessa låg filtar, reparationsgrejor, regnställ, myggolja och allt annat som kunde behövas för vår exkursion. Inte minst fanns där rikligt med matsäck och saft.
Allt var packat och klart, det var dags för avtramp och jag kände mig fylld av upptäckarglädje. Pappa småvisslade (det gjorde han ofta) när vi cyklade ut från KÄRRLANDET 2, vek av mot vänster och följde huvudgatan västerut. Det var tidig söndagsmorgon och varken staden eller dess invånare hade vaknat.
Först långt senare skulle jag förstå hur mycket dessa utflykter måste ha betytt för mina föräldrar. Vilken känsla av befrielse det måste ha varit att någon gång kunna fly bort och för några timmar släppa den ständiga passningen av huset och alla förpliktelser. Cykeln blev ett frihetens instrument och vår nyckel till naturen. På samma sätt som den senare i livet i hög grad skulle bli för mig. …
Vi cyklade den vanliga vägen in mot landet och tog av till höger på en smal, vindlande grusväg. Denna ledde så småningom fram till en liten gräsbevuxen glänta omgiven av skir björkskog. Vid gläntan fanns en skogstjärn, men med sina lerstränder och sitt täta bestånd av vass var den inte speciellt badvänlig. Men det gjorde inte så mycket. Detta var vår alldeles egna oas och tillflyktsort – vårt stående bord i naturen.
Vi bredde ut filtarna och jag lade mig på rygg i skuggan av en björk och bara njöt. Högt ovanför seglade lätta sommarmoln på en skir himmel och det blåste en mild, svalkande bris. En koltrast improviserade fram en underskön girland. Det doftade av vildkaprifol, lövskog och varmt gräs.
Vi skar upp den mjuka sirapslimpan som fortfarande doftade nybakat. Jag minns att smöret låg i en speciell, sinnrikt konstruerad rund ask av glas, som, i sin tur, låg omgiven av kylande vatten i en plåtdosa. Starkt kaffe hälldes upp från en termos och läskande lingondricka från en annan. Aldrig skulle matsäck smaka bättre.
Löv som försiktigt rasslade i brisen, humlesurr och fågelsång. Vi njöt i fulla drag av ljuden, dofterna och den pastorala friden. Jag kände att detta var mitt rätta element. Tiden stod stilla. Snart – alldeles för snart – var det dags för uppbrott.
Men om en vecka skulle det åter vara söndag. Och, om man tänker efter så är en vecka egentligen ganska kort…
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
april 27, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
