RUCKEL MED KUNGLIG GLANS - av Ulf Kriström

Publicerat i Gefle Dagblad Måndag 30 april 2007

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

Det finns i dag en parkeringsplats på den tomt där kvarteret bakom tegelhuset i förgrunden på bilden här ovan en gång låg. Där har det på nätterna gasats och tutats och skränats till den grad att landshövdingen i slottet inte fått en blund i ögonen och klagat i högan sky till ordningsmakten.

Kanske har allt detta ett historiskt samband. Man anar att det är gamle kung Gustav III som genom sin nuvarande ståthållare Christer Eirefelt ropar ut sin vrede. Inte över raggarna och deras nattliga skrålande utan över att Gävle stad lät sina södersanerare med Sven Wranér och Louis Campanello i spetsen riva de historiska husen som han en gång lät bygga för att utrymmena i slottet inte riktigt räckte till för servicepersonalens behov.

Det här kvarteret hade alltså kungliga anor sedan åtminstone slutet av 1700-talet. Visste Sven Wranér det?

Kanske inte, och det kan inte anses bevisat nu heller. Men Ulla-Britt Brodén i Uddevalla växte upp i kvarteret sedan hennes pappa Johan Arvid köpt det 1926, och det är i alla fall vad hon fick höra som barn när de vuxna pratade om husens historia.

– Pappa lät dra in centralvärme 1936, och då talades det en del om hur gamla de där kåkarna var, säger hon. Folk sa att det var Gustav III som hade låtit bygga dem som någon sorts servicebyggnader till slottet, och det var aldrig någon som ifrågasatte det.

Så här i efterhand kan man, med en blick på bilden över hela kvarteret, kanske dra slutsatsen att det som i så fall byggdes för mer än 200 år sedan var de närmaste husen, de som är lite lägre och smalare och mörkare, och att de större huskropparna byggts till senare. Men det är en sån där gissning som riktiga historiker som Jan Sterner och Ingvar Henricson brukar gräla på mig för när jag kastar fram.

Hur som helst så finns det historiskt gångbara fakta även kring dessa förmodligen nyare byggnader. Gunnel Wengelin, som är sondotter till Johan Arvid Brodén, minns till exempel den ståtliga portalen som ledde in på gårdsplanen från Södra Kansligatan, mot slottet. Man ser på bilden var den finns även om dess prakt inte framgår från den här vinkeln.

– Den fanns med som någon form av vinjett i filmen som spelades in när Gävle firade 500 år 1946. När husen revs så bevarades portalen, och jag tror att Länsmuseet fick ta hand om den.

Inte nog med det. På den norra sidan, där begravningsbyrån höll till, fanns en trappa som betraktades som mycket pampig. Den var inte speciellt hög, bara ett par steg, men mycket bred. Och det var något särskilt med den, minns Britta Granbom.

– Jag bodde i Rettigska palatset både som barn och när jag gift mig och bildat familj, och den trappan kommer jag aldrig att glömma.

När det gäller Johan Arvid Brodén så öppnade ju han slakteributik i en lokal ut mot Södra Kungsgatan. En mycket modern butik med vatten som rann längs skyltfönstret, något som många minns än i dag, och den butiken fanns ganska länge på samma plats. När Johan Arvid dog 1939 tog sonen Börje över, och innan Norborgs Radio & Grammofon flyttade in i lokalen drev Erik Sohlberg livsmedelsrörelsen vidare under en period.

Dick Olsson, som många nu känner som fastighetsansvarig på Södra Skeppsbron, var springschas där på 50-talet och har många minnen från den tiden.

– Butiksföreståndaren hette Knut Parkelius, och ibland fick man köra iväg smörgåsmat från butiken och på vägen till kunderna hämta nybakade frallor på Lido lite längre upp i backen på Kungsgatan.

I andra änden av huset, i hörnet Hamiltongatan – Södra Kansligatan, har vi redan konstaterat att John Zettergren hade cykelaffär med tillhörande reparationsverkstad. Men innan han flyttade in där med alla sina verktyg höll Svenssons skrädderi till i samma lokal.

Det minns Ulla-Britt Brodén mycket väl.

Och Britta Granbom kompletterar med en uppgift som tidigare kommit in även från andra håll, nämligen att det i samma kvarter, men inne på gården, också fanns en tandläkare som marknadsförde sig som löstandsspecialist.

Det var tider det.

———————————–

Nya besked om Cat Stevens och hans tid i Gävle

Skulle Cat Stevens ha bott i kvarteret med adressen Södra Kungsgatan 2-4?

– Absolut inte, säger Börje Lindmark i Hedesunda. Stephen bodde på Norra Kungsgatan, i höjd med teatern, tillsammans med sin mamma Ingrid Wickman. Han hade också en moster, Asta, som bodde i samma hus.

Stephen? Ja, Cat Stevens är ju bara ett av de namn som Stephen Demetre Georgiou lagt sig till med. Det var först när hans artistkarriär kom igång i England som han förstod att hans grekiska namn var lite för krångligt för skivköparna att komma ihåg.

Sedan har han också bytt namn en gång till – till Yusuf Islam, men då handlade det som alla förstår inte om att sälja skivor.

Nå, gossen Stephen växte upp på lite olika ställen men flyttade med mamma till Gävle när det var dags att börja skolan i mitten på 1950-talet. Han gick på Solängsskolan och fick en del vänner där, däribland Börje Lindmark.

– Ove Hellström, som jag tror är präst numera, var en annan av hans kompisar, berättar Börje. Och Henrik Kiwi, som var den som bodde i det där huset på Söder. Den som säger att Stephen bodde där måste ha sett honom gå in där och dragit sina egna slutsatser, men förmodligen var han där för att leka med Henrik.

Börje Lindmarks uppgifter bekräftas av en kusin till Stephen som också minns att han bodde i hörnet Norra Kungsgatan-Staketgatan.

Så var det med det.

Ulf Kriström