Publicerat i Gefle Dagblad lördag 7 april 1984
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
Här innanför fanns makten
Det här är en av de två portarna till “den vackraste byggnaden” norr om Dalälven. Den som framställde, att det var den vackraste byggnaden norr om Dalälven var stadsarkitekten Sven Wranér. Själv har jag inte sett alla byggnader norr om Dalälven men jag tycker att rådhuset är stadens vackraste byggnad.
Till sin fulla rätt kom rådhuset genom stadsdelsförnyelsen varigenom Slottstorget frilades och man fick en fri utsikt mot norr från Södra Kungsgatan. De vackra rikt utsirade dubbelportarna hör till detaljerna som förskönar huset.
I Rådhusets förstuga står “Sedan stadens rådhus avbrunnit den 20 september 1776, börjades denna byggnad 1784, fullbordades 1790, konung Gustaf III lättade kostnaden genom 4.500 riksdalers gåva . .
Arkitekt var Carl Fredrik Adelcrantz. Vid stadsbranden 1869 förstördes det mesta av all inredning. Det lökformade tornet brann ned, taket störtade in och takryttarna föll samman. Återuppbyggnaden av rådhuset kunde emellertid ske i stort sett med bibehållande av den ursprungliga elegansen.
Ett nytt klocktorn byggdes, det som vi alltjämt har kvar, men takryttarna slopades. Restaureringen ansågs som lyckad. Stadsfullmäktiges sessionssal tar emellertid priset med sin stuck i tak och väggar.
På 1950-talet ville man riva det nuvarande klocktornet och uppföra tornet som det var före stadsbranden med lökkupol. Förre riksantikvarien Sigurd Curman tillkallades som expert. Han ansåg att tornet som byggdes efter stadsbranden var bra som det var. “Man skall inte tillverka antikviteter”.
Så nu har vi det som det är, kompletterat med det fina klockspelet som kom till på doktor Kule Palmstiernas initiativ och med bidrag bland annat av fondmedel.
Till rådhuset var all makt i staden koncentrerad. Här verkade myndigheterna som svarade för rätt och ordning. Långt in på 1930-talet hade de sina expeditioner och kontor i huset.
Då hade rådhuset ingångar från alla fyra vädersträcken. Här hade borgmästaren, samtliga rådmän samt stadsfullmäktige sina lokaler. Vidare inrymdes här magistrats sekreterarens och notaris publicus, stadsarkitektens, stadsingenjörens och stadsfiskalens samt hela poliskårens kontor. Stadsfiskalen hade ingången från Kungsgatan, poliskommissarien från Kyrkogatan och poliskontoret från N. Rådmansgatan. De övriga fick gå stora ingången från Rådhustoget.
De fina stora röda sandstenstrapporna med de vackra portarna på den östra och västra sidan har man tagit bort. I utseende har rådhuset inte förlorat på detta.
En viktig del var rådhusets omgivning. Platsen mellan rådhuset och ån kallades efter stadsbranden för Södra Rådhustorget. Där förekom även torghandel. För att understryka makten och myndigheten hade man framför rådhuset placerat två kanoner riktade mot Gavleån. Dessa kanoner fick emellertid inte stå ifred. En dag hade de rullats ned i ån. År 1891 skänkte John Rettig en fontänfigur av järn. Skulpturen föreställer en skön gudinna som håller ett ymnighetshorn på sin högra axel och ur hornet strömmar vattnet ned i bassängen. Torghandeln upphörde så småningom och idag står fontänen mitt i den så kallade Lilla Rådhusesplanaden.
Innan “gudinnan” fick sin slutliga plats förekom det diskussion om åt vilket håll hon skulle visa sina behag. Skulle hon ha framsidan vänd mot rådhuset där stadsfullmäktige sammanträdde eller skulle man hedra donatorn John Rettig bättre om man vände henne mot söder så att han från sin bostad på Slottstorget kunde se hennes framsida dagligen. Man beslöt hedra donatorn.
Mellan brott och straff var det kort tid i Gävle på 1870-talet. Pojkar som gjort något ofog hämtades av polis och pryglades i rådhuset. Att prygel förekom vet man från flera gamla protokoll från 1780-talet.
“Snus-Maja” återfinns i ett av protokollen. Där står “I anledning av stadsfiskalen därom gjorda anmälan beslöts det den så kallade “Snus-Maja” vid vite av Sex par ris skulle förbjudas all eldning uti hennes förfallna stuga vid Övre Bergsgatan”.
Före 1869 års stadsbrand fanns vid rådhuset en så kallad trähäst med vass rygg, ett tortyrredskap, och en skampåle. Brottslingar kunde sittande fastbundna på hästen sona sina brott. Skampålen var också ett rättvisans instrument där man band missdådare som sedan skymfades på olika sätt.
Hela rådhustorget var från början kullerstensbelagt. Torghandel förekom där i slutet av 1800-talet. Vid sekelskiftet och ända fram till 1930-talet var där droskstation. Här stod ett tiotal droskor förspända med hästar på en linje redo att köra sina kunder. Bakom droskorna fanns en kur med kupol där droskägarna väntade på beställningar. Telefon var indragen till väntrummet, Ända in på slutet av 1930-talet hade man namnanrop till stadens droskstationer. Man behövde endast beställa “Droskstationen“. Det tog lång tid innan man ändrade namnanropet till “Taxi” fastän man bytt hästarna mot bilar.
Torget som man gärna vill se som en del av rådhuset har varit under diskussion. Kullerstenen har bytts ut mot skifferplattor, samt nu senast mot annat material. Idag har vi skridskobana på torget och musik emellanåt — ett trevligt inslag i bilden. På torget skall råda liv och rörelse. Kanske man även sommartid kan hitta någon trivsam användning av torget.
Den tiden är förbi då borgmästaren trädde ut på balkongen för att hålla vårtal eller mottaga folkets hyllning. Titeln borgmästare är försvunnen i vårt land, så även magistraten.
Det är andra tider och andra seder. Överheten gör sig ej så märkbar längre men den kanske finns – vad vet jag.
FOLKE LÖFGREN
—————————————
september 12, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
