Politiska kaféet i Gävle – av Ulf Ivar Nilsson

Publicerat i Arbetarbladet söndag 4 maj 2003

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

Sveriges enda politiska kafé – enligt Fabian Månsson

Cenaklet var ingen klubb eller sammanslutning i vanlig bemärkelse. Där fanns inga stadgar, ingen ledare, ingen styrelse och inget medlemskap. Det var helt enkelt en samling herrar – och en och annan dam – som varje vardag träffades på Café d’Angleterre vid Rådhusesplanaden i Gävle för att diskutera världshändelser och lokala tilldragelser över en bit mat eller en kopp kaffe. Eller för att spela schack eller dra en spader.

En av stamgästerna, Arbetarbladets Fabian Månsson, hävdade bestämt att d’Angleterre i Gävle var Sveriges enda politiska kafé av internationella mått. Och han visste nog vad han pratade om för Fabian kuskade ofta i landet på månadslånga agitationsresor samtidigt som han var väl förtrogen med kontinentens politiska mötesplatser.

Det var en brokig skara, både politiskt och socialt, som strålade samman på d’Angleterre i Gävle. Här möttes konservativa grosshandlare och rödglödgade socialister, slätkammade byråkrater och lufsiga bohemer, fylltrattar och nykterister, ateister och frimicklare. Alla framförde sina åsikter i full frihet – även om de alltid fick räkna med mothugg och protester.

Det sägs att droskägaren Bernhard Södergren var den som grundade brödraskapet – mer eller mindre ofrivilligt. Någon gång runt 1905 började han inta sina luncher hos fru Jansson på det lilla kaféet vid Norra Rådmansgatan 12.

Maten var billig och bra och snart hade han lockat dit sina vänner – i första hand hovfotografen Carl Larsson, köpmannen Edvard Lindblom och målarmästaren Pontus Carlsson.

Om Södergren kan också berättas att han vid sidan av taxirörelsen drev en teknisk industri av något slag och att han byggde en stor fabrik i Hagaström, Där skulle han, enligt egen utsago, anställa så många arbetare att en av dem – statistiskt sett – ständigt skulle sitta på toaletten!

Arbetarbladets lilla journalistskara anslöt sig snart till den lilla gruppen och bidrog säkert till att få fart på diskussionerna. Emil Rosén, Fredrik Ström och N S Norling avlöste varandra – både på tidningens chefredaktörsstol och vid stambordet på d’Angleterre. Här fanns också reportern Harald Åkerberg som längre fram i livet skulle bli både riksdagens andre vice talman och ordförande i bankoutskottet. Och här fanns framför allt den karismatiske Fabian Månsson som domderade om hungertullar och krigsfartyg så att kaféets konstgjorda palm gungade ikapp med tremastaren Orion som hängde modell över dörröppningen.

Fabian trivdes utmärkt när han fick hålla hov bland kaffekoppar och wienerbröd och när han hösten 1908 kom tillbaka från en kombinerad reportage-, studie- och semesterresa till Turkiet och Italien hade han mycket att berätta.

– Ni skulle ha varit med i Konstantinopel, frustade han. Det var revolution i stan och i parken var dom i full fart med att hänga generaler!

Därefter skildrade Fabian Månsson i målande ordalag hur han krupit in under ett järnbord på en trottoarservering när minst ett par regementen gick till anfall. Och hur han till slut räddat sig in i en butik med kafébordet som sköld medan kulorna smattrade mot bordsskivan.

Om någon tvivlade på hans historia plockade han bara upp ett par gevärskulor ur västfickan och lät dem gå laget runt. Var inte det bevis nog?

Då gick det litet lugnare till på dÁngleterre – eller ”Dingeledang” som kaféet kallades av Gävleborna – även om kafégästernas sammansättning garanterade att frågorna blev ordentligt ventilerade.

Enligt uppslagsboken betyder cenakel “en grupp lärjungar kring en mästare“. Men ordet användes förr även om möten i nykterhetsföreningar och 1912 skrev författaren Martin Koch en liten vanvördig berättelse som han kallade Cenaklet Vattendroppen. Det var en satir över nykterhetslogerna och deras brödraskap och när boken diskuterades på d’Angleterre i Gävle kastade specerihandlaren Edvard Lindblom fram att deras egen namnlösa diskussionsklubb skulle kunna döpas till Middagscenaklet

Namnet accepterades direkt men efter en kort tid kapades både början och slutet och kvar blev bara Cenaklet.

Café d’Angleterre bytte ägare flera gånger under de här åren men när etablissemanget omkring 1920 flyttade till mindre trivsamma lokaler vid Ruddammsgatan tyckte cenakelbröderna det var dags att röra på sig. Nu samlades man i stället på Café Linnéa som låg i Postens hus på Nygatan 34. Och där fortsatte diskussionerna med oförminskad styrka i ytterligare några decennier.

Café Linnéa låg i detta hus

Stadens ledande kommunalpolitiker tillhörde stamgästerna och det ansågs nästan som en självklarhet att alla viktiga ärenden skulle dryftas i Cenaklet innan det var dags att fatta beslut i de mer formella politiska församlingarna.

Journalistkåren var inte bara representerad av socialisterna från Arbetarbladet utan den mörkblå Gefle-Posten hade också ständigt debattlystna medarbetare på plats. En av dessa var författarinnan som 1913 retade upp Gävleborna med sin nyckelroman “Den sofvande staden“.

Bland medlemmarna – eller vad vi nu ska kalla dem – fanns en lång rad av Gävles mer tongivande medborgare vid den här tiden: drätselkammarens ålderman Abraham Mattsson, riksdagsmannen C A Karlsson, länsdetektiven Lindell, kooperatören Alb. Hållander, slaktarmästaren och esperantisten Frans Olsson, typografen August Lindgren, tobakshandlaren Axel Hällström, telegraftjänstemannen C J Norberg, bagaren och sångarbrodern John Sjödin, plåtslagaren G Th Karlsson samt skohandlaren och sedermera journalisten August Bergstrand. För att nu bara nämna några.

Deltagarnas olika bakgrund, erfarenheter och livsåskådningar gjorde att enigheten sällan var total när stora och små frågor dryftades på kaféet. Och det var inte ovanligt att Cenaklet presenterade både två och tre olika lösningar på samma problem.

Men ibland var bröderna – och de eventuella systrarna – helt överens. Som när det gällde den triumfbåge som i slutet av 1920-talet vanprydde trappan till gångtunneln under järnvägsspåren vid Centralen. Den motarbetades intensivt av Cenaklet och när den äntligen revs efter tre år firades detta med både hurrarop och extra wienerbröd.

Foto från Stadsarkivet.

Att Staffanskyrkan på Brynäs står där den står anses också vara Cenaklets förtjänst. Tanken var att helgedomen skulle placeras på Brynäsberget i närheten av den stora folkskolan. Men kafégästerna på Linnéa drev envist linjen att den skulle byggas vid Steneberg i stället. Och så blev det ju också.

Från Håkan Leijdings album

Även när det gällde Sankt Ansgars hus lär Cenaklet ha haft ett och annat finger med i spelet. För att kyrkfolket i Heliga Trefaldighet skulle få sitt församlingshem skramlade bröderna raskt ihop femtio kronor till en grundplåt för bygget.

Ingen fråga var för stor och ingen var för liten för att intressera cenakelbröderna. Vid ett tillfälle såg de till att ett pilträd i Rådhusesplanaden stadgades upp med stålband för att inte falla omkull. Och i slutet av 1930-talet beslöt man enhälligt att andra världskriget skulle sluta med katastrof för Adolf Hitler.

Pilträdet som måste stöttas med stålband.

Det gjorde det ju också – men då hade även Cenaklet börjat tyna bort. Det sägs att det var kafferansoneringen under kriget som blev dödsstöten för “Sveriges enda politiska kafé”.

Ulf Ivar Nilsson