Murénska badhusets historia i Gävle

Publicerades i Gefle Dagblad torsdag 14 september 1995.

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

Murre jämnades med marken

I början av maj månad 1907 stod äntligen det dyrbara och storartade Murénska badhuset färdigt för invigning, en anläggning som Gävle stad kunde vara stolt över. En stor festlighet anordnades den 6 maj i den stora simhallen med högtidstal av konsul Johan Robert Rettig. Några dagar tidigare hade tidningsredaktörer, Tekniska föreningen och ett antal läkare blivit speciellt inbjudna till en förhandsvisning och för att ta sig ett premiärdopp.

Den 8 maj öppnade badhuset för allmänheten, en badinrättning som Gävles invånare väntat på i flera år. Den pampiga badhusbyggnaden uppfördes mellan åren 1904-1907 efter ritningar av arkitekten Thure Stenberg och kostade totalt 358 800 kronor att uppföra.

Redan i april 1895 väcktes frågan om att uppföra en kombinerad biblioteks-, bad- och gymnastikanstalt genom en motion av tre herrar, Moberg, Nordström och Hedvall. Dessa ansåg att det var på tiden att ordna bland annat en tillgänglig badanstalt för allmänheten, som det då ansågs vara brist på. Enligt motionen menade man att det vore ypperligt att placera anstalten på den Stora Holmen (Alderholmen), norr om brandstationen och bad stadsfullmäktige reservera en tomt för ändamålet. Stadsfullmäktige meddelade sorgligt nog att det inte fanns möjlighet att anlägga någon dylik byggnad på området, genom att det enligt ett Kungligt brev från 1622 var förbjudet att bygga annat än skeppsbyggnader och brädplatser på marken. Den väckta motionen blev därför avstyrkt.

När grosshandlaren och riksdagsmannen Per Murén avled 1888 donerade han genom sitt testamente en stor summa pengar, 653 298 kronor, till Gävle stad. Staden skulle förvalta medlen och 1899 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté för att lägga fram förslag till de Murénska räntemedlen. I april 1903 fattade stadsfullmäktige beslut, efter kommitténs förslag, att de tillgängliga räntemedlen skulle användas till uppförandet av en kommunal badhusbyggnad med gymnastikanstalt. Byggnaden planerades att uppföras på tomt nummer 77 i första kvarteret, nuvarande polishusets plats. Badanstalten skulle benämnas “Per Muréns minne”.

År 1900 hade nämnda kommitté gett i uppdrag åt arkitekten Aron Johansson att utarbeta förslag till ett badhuskomplex innehållande en tidsenlig badinrättning, gymnastiklokaler och folkbibliotek. När Johansson upprättat ritningar och kostnadsförlag ansåg man att kostnaderna avsevärt stigit och att de skulle bli alltför stora. Hans förslag antogs inte. En annan arkitekt, Thure Stenberg, fick 1903 samma uppgift att utarbeta förslag till badinrättning. Hans förslag godtogs emellertid och kostnaderna accepterades. På hösten 1904 kunde byggnadsarbetet sättas i gång med byggmästare Ernst Andersson i spetsen och efter ungefär två och ett halvt år stod badhus komplexet färdigt. Ansvariga för det Murénska badhuset var stiftelsen Per Muréns minne som bestod av en styrelse utsedd av stadsfullmäktige.

Det murénska badhuset, eller “Murre” som det kallades av gävleborna, kunde erbjuda många typer av bad, bland annat karbad, romerska bad, simhallsbad, bastu, ångskåp och tvålmassage. Man anordnade även skolbad på bestämda tider för Gävles skolungdomar. Från mitten av 1920-talet fanns även solbad inomhus. Man hade installerat en så kallad elektrisk stol (kvartslampa) som lyste åt dem som så önskade. Ett solbad kostade då två kronor och 25 öre. Baden fanns på olika avdelningar i badhuset. I flygeln som pekade mot ån (Strandgatan), fanns karbad i två våningar. En gymnastiksal fanns i den tredje våningen där AB Gefle MedikoMekaniska gymnastikinstitution var inhyrd från starten, en föregångare till dagens populära gym. I flygeln mot Centralgatan fanns i källarvåningen badhusets tvättinrättning och maskinerier som första och andra klassens bastu i de två övre våningarna.

1930-tal_Murre_Finska_badet_bassang — Finska badet

I den stora ingången från Strandgatan fanns till vänster i den stilfulla och prydliga vestibulen damernas andraklassbad. Den bestod av fyra kar med duschar, rymliga och ljusa hytter. Vägg i vägg med damernas låg herrarnas andraklassavdelning mot gårdsplanen. Förstaklassbaden hade sin plats en trappa upp, där det i vestibulen stod en byst av Per Murén, tillverkad av fröken Ida Matton.

Största intresset tilldrog sig dock bastuavdelningarna, vilka var belägna i flygeln mot Centralgatan. Denna badform hade blivit mycket populär och det var ett glädjande tecken för badhusets ledning.

På den andra våningen i samma flygel fanns den stora simhallen med romerska bad och vanliga simhallsbad. Simhallen var hög, ljus och luftig och gav ett tilltalande intryck. Där fanns också en läktare för 600 åskådare. I samma våning som simhallen fanns ett litet trevligt kafé där man kunde få alla slags förfriskningar. På varje badavdelning fanns också mässingsklockor som användes av badgästerna för att kalla på betjäning. Badhuset var öppet alla dagar, måndag – lördag klockan 9 — 21 och söndagar klockan 9 – 12.

Simhall. Det Murénska badhuset kunde erbjuda många typer av bad, bland annat karbad, romerska bad, simhallsbad, bastu, ångskåp och tvålmassage.

I slutet av 1920-talet hade badfrekvensen ökat och styrelsen för Per Muréns minne lämnade då ett förslag om tillbyggnad med en större simhall och karbad. I mitten av 1930-talet hade förhållandena avsevärt förändrats. Genom att man i allt större utsträckning börjat införa badkar i våra bostäder, hade allmänhetens behov av karbad i stadens badhus avsevärt minskat.

Styrelsen ansåg då att man i stället skulle bygga till en ny simbassäng på 25 meter och på så vis kunna använda en bassäng för damer och en för herrar. Eventuellt vissa dagar gemensamhetsbad. Detta förslag förordades också av stadsfullmäktige.

I slutet av 1950-talet hade badfrekvensen minskat kraftigt. På grund av allmän förslitning av fastigheten och inventarier, blev omkostnaderna för badhusets verksamhet alltför stora. Förlusten vid badet var 1959 drygt 158 000 kronor. Nu fanns bara en utväg. Man tvingades stänga det gamla badhuset. Styrelsen kunde samtidigt redovisa att totalt 3.857.138 badgäster besökt Murénska badhuset mellan åren 1907-1959.

Den 27 augusti 1960 stängdes det Murénska badhuset, ett badhus där tusen och åter tusen gävlebor tagit sina första simtag.

Badhuset hade gjort sin insats i samhället och kom, trots sin skröplighet under de senare åren, att lämna ett tomrum efter sig. Badhusets karakteristiska silhuett med sin välkända trappgavel vänd mot Gavleån, hade under sin nära 60-åriga tillvaro utgjort ett minnesmärke över donatorn Per Murén. Samhällets utveckling med den högre levnadsstandarden ställde större krav på offentliga byggnader och när Murénska badhuset tjänat ut var det glädjande att Gävle stad 1957 börjat uppföra en ny badinrättning, som skulle fylla alla krav på ett nytt badhus.

Det nya badhuset, Strömbadet, stod färdigt att tas i bruk i augusti 1960. Därmed fick gävleborna ett helt nytt varmbadhus att glädja sig åt. I september 1965 fick man rivningslov på den gamla badhusbyggnaden och först i april 1966 jämnades “Murre” med marken. Badhuset hade då hunnit med att vara både pingstkyrka och yrkesskolelokal innan det helt gick i graven.