Hälsovård i uniform – Lennart Ödeen om Jan G Ljungströms bok

Publicerat i Gefle Dagblad Tisdag 19 januari 1999

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

JAN G LJUNGSTRÖM,

Ove Wall

 

Kolera, avfall och hälsopolis – Miljö- och hälsoskydd un­der två sekler

Skriftserien Natur & Kultur i Gävle

 

■ 1853 drabbades Gävle av den tidens mest fruktade far­sot, koleran. Stadens sundhetsnämnd slog larm och fick magistraten att sammankalla en allmän rådstuga. Denna beordrade en avspärrning av stadens alla tullar, söder-, väs­ter- och östertull, för att för­hindra att koleran spreds till Gävle.

 

Så skedde ändå. Koleran började i den östra delen av staden, där den fattigare de­len av befolkningen bodde och där de sanitära förhållan­dena var särskilt dåliga. I de centrala delarna av Gävle, där de förmögnare familjerna bodde, var sjukdomen inte li­ka utbredd eller nästan helt befriad från smitta.

 

OM KOLERAEPIDEMIN i Gävle 1853 kan man läsa i en nyutkommen bok “Kolera, av­fall och hälsopolis – Miljö- och hälsoskydd under två sekler” (Skriftserien Natur och Kultur i Gävle), författare av Jan G Ljungström och Ove Wall.

 

Gävlebon Jan G Ljung­ström, lokalhistoriker och fri­lansskribent, har gått till ver­ket med sedvanlig energi och noggrannhet. Liksom i sina tre tidigare böcker – han har skrivit om indelningsverket, avrättningar och renhållare – visar han i denna sin fjärde bok en stor förtrolighet med ofta svårarbetat arkivmateri­al.

 

Följden har blivit en myck­et faktaspäckad bok, något som knappast inbjuder till sträckläsning, men detta ute­sluter inte att boken är myck­et värdefull. Den kan med för­del användas som underlag för exempelvis specialarbe­ten vid gymnasie- och hög­skolan. Boken bör vara ett obligatoriskt inslag i skolbi­blioteken.

 

DET HÄR MED koleraepide­min 1853 är viktigt. Det var efter denna som man i Gävle på allvar började se över de sanitära förhållandena. Ljungström skriver:

“Kontrollen av sanitära problem hade tidigare varit obetydlig eller rent av obe­fintlig… Man förstod att epi­demier och sjukdomar lättare spreds i dålig miljö och innan ett ordnat renhållningsväsen­de kom till på senare delen av 1850-talet, samlades oftast orenligheter av alla slag på gårdar och allmänna platser.”

 

Från 1850-talet och framåt skapades i Sverige liksom i andra västländer ett omfat­tande samhällssystem för miljö- och hälsoskydd. Det rörde sig om en växelverkan Regering och riksdag utfär­dade förordningar och lagar som efterlevdes på kommunal nivå, men det förekom också kommunala eller privata initi­ativ i strävan att förbättra medborgarnas levnadsvill­kor.

 

Här några data:

1874 utfärdades en hälso­vårdsstadga för riket.

1889 in­rättades en tillsynings- och undersökningsbyrå. Ordnad livsmedelskontroll startade

 

 

1919 kom en ny hälsovårds­stadga.

1960 ännu en ny.

1931 infördes obligatorisk köttbe­siktning.

 

 

Ambulansen var en Studebaker, kostade 8.500 kronor och hade en maxhastighet på 100 km i timmen.

 

 

 1983 trädde hälso­skyddslagen i kraft och den ti­digare hälsovårdsnämnden från 1893 förvandlades till miljö- och hälsovårdsnämnd.

 

1991 blev denna nämnd om­döpt till miljönämnd.

1998 an­togs ett nytt naturvårdspro­gram för Gävle kommun.

 

Som synes ett myller av la­gar, förordningar och institu­tioner. Men i boken finns ock­så inslag av mänskliga aspek­ter. I tolv intervjuer – av Ove Wall – berättar anställda och politiker om sin syn på gårda­gens och morgondagens mil­jöfrågor.

 

Att en aktiv miljö- och   mihälsoskyddspolitik var nöd­vändig framkommer på många sätt. Förhållandena var länge bedrövliga. Sålunda förvarades ofta kött, fläsk och andra livsmedel direkt på marken vid försäljningen på salutorget. Hälsovårdsnämn­den beslutade därför 1908 att köpa in ett antal bord som in­resta landsbor kunde begag­na.

 

Motståndet mot reformerna på hälsoområdet var ofta starkt. Slaktarna exempelvis hade svårt att förlika sig med kontrollen och ansåg den som ett ingrepp i deras näringsfri­het. Många flyttade ut till an­gränsande socknar, där man inte var så petnoga. Förhål­landena var ibland så an­strängda att kontrollanterna måste bära skjutvapen för att skydda sig mot de stora slaktarhundar som bussades på dem.

 

Ett annat besvärligt pro­blem för hälsopolisen i Gävle, som förresten var uniforme­rad liksom den “vanliga” poli­sen, var kontrollen om man använde sig av minderåriga barn vid fabriker och hant­verk. Ännu i slutet av 1870-talet användes ganska allmänt barn under tolv år i arbete. I och med 1881 års arbetarskyddsförordning byggdes skyddet för minderåriga ut och kommunal tillsyn infördes. Bomhus, som införliva­des med Gävle stad i januari 1911, var då socialt problema­tisk. Renhållningen där an­sågs vara i hög grad försum­mad och enligt en inspektion av hälsopolisen rådde lik­nöjdhet och ovilja från invå­narnas sida när det gällde bortforsling av orenlighet. Hälsovårdsnämnden ansåg sig därför tvingad att utse en särskild tillsyningsman för området.

 

MAN FRAPPERAS vid läs­ningen av denna innehållsri­ka bok hur ett omfattande kontrollsystem sakta men sä­kert växer fram under en lång tidsperiod. Att det svenska välfärdssamhället skulle vara en följd av att socialdemokra­terna kom till makten 1932 är som bekant en seglivad myt. Välståndet i Sverige, länge bland de bästa i världen, var resultatet av många goda krafters samverkan.

 

Anmärkningsvärt är också att Gävles förmögna invånare ofta ingrep för att lindra nöden i en tid då samhällets re­surser var otillräckliga. Vid koleraepidemin 1853 exem­pelvis skedde utspisning på initiativ av privatpersoner och dessutom utdelades varm “fotbeklädnad” åt barnen. Åt­gärderna ansågs ha en lug­nande inverkan på den panik­slagna stämningen bland människorna.

 

LENNART ÖDEEN

————————————————————————————-

april 21, 2012

 

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be