Barnomsorg i Gävle, debatten om Dagis

Barnomsorg är idag ett sammanfattande begrepp för samhällsstödd verksamhet i förskola (daghem och deltidsgrupp), fritidshem och familjedaghem. Redan vid seklets början fanns det barntillsyn i form av barnkrubbor, barnträdgårdar och arbetsstugor. Dessa drevs av ideella föreningar och stiftelser där ofta välsituerade kvinnor dominerade. Verksamheten var oftast av ganska ringa omfattning och värderingsmässigt okontroversiell.

Under andra världskriget kom kvinnorna på ett nytt sätt ut på arbetsmarknaden. Därmed började också kraven på en utbyggnad av barntillsynen bli mera allmänna och därmed startar även en diskussion om formerna för och nyttan av samhällelig barnomsorg. Debatten om barnomsorgen i Gävle kommer här att följas från andra världskriget till mitten av 1970-talet.

Stadens första daghem

5 mars 1945 öppnade Stenebergsgården, stadens första institution för, som det hette, halvöppen barnavård. Verksamheten var uppdelad på en barnträdgård, ett daghem och ett eftermiddagshem.

I målsättningen för gården betonas nödvändigheten av att verksamheten förlänades hemkaraktär. Barnträdgården skulle vara “ett stöd för hemmet i dess fostrande uppgift, icke en ersättning för hemuppfostran. Daghemmet och eftermiddagshemmet äro avsedda att under den tid av dagen, då barnet måste vistas där, utgöra en ersättning för hemmet.” Men i reglementet betonas också institutionens personlighetsutvecklande och pedagogiska uppgifter och man framhåller att lek- och sysselsättningsmaterial skall finnas i tillräcklig mängd anpassad för barnens olika utvecklingsstadier.

Barnträdgården hade plats för 37 barn i åldern 4-6 år, daghemmet för 38 barn mellan 6 mån och 7 år och eftermiddagshemmet för 37 barn 7-14 år gamla. Totalt var således Stenebergsgården avsedd för 112 barn och under 1946 inskrevs totalt 131 barn. Medelbeläggningen var emellertid endast 62 bara per dag vilket betyder att barnen gick korta perioder och att omsättningen var stor.

Personalen bestod av tre barnträdgårdslärarinnor, varav en föreståndarinna, en barnavårdslärarinna, fyra barnsköterskor, kökspersonal, städerskor och en vaktmästare. Åtta anställda arbetade alltså direkt med barnen och vid medelbeläggningen 62 barn blev det åtta barn per anställd. Totala kostnaden för personalen uppgick till 33 000 kronor. Den totala investeringskostnaden var 160 000 kronor.

Avgifterna för daghems- och barnträdgårdsbarnen varierade från lägst 15 öre till 2 kronor och 25 öre per dag beroende på familjeinkomsten och barnantalet i familjen. För eftermiddagsbarnen utgick en fast avgift av 30 öre om dagen. Medelavgiften för samtliga barn per dag uppgick under 1946 till 82 öre per barn.

De totala driftsutgifterna för gården var 1946 68 000 kronor och inkomsterna 23 000 kronor, därav ca 9 000 i dagavgifter och 7 000 i statsbidrag. Staden stod i huvudsak för mellanskillnaden och genomsnittskostnaden per barn och vårddag uppgick till 3 kronor och 30 öre för staden. Procentuellt innebar det att ca 13 % av utgifterna täcktes av egenavgifter, 10 % av statsbidrag och att stadens kassa stod för 66 %.

Uppsatsens uppläggning och begränsningar

Barnomsorgen kryllar av härliga ungar och entusiastisk personal. Jag vet, eftersom jag haft barn på dagis (och ännu har i skolbarnsomsorgen) under glansperioden på 1980-talet när personalen var fulltalig, pedagogiken blomstrade och gårdarna var fräscha.

Det utrymme jag här har till förfogande omöjliggör tyvärr att mer än fragmentariskt spegla detta liv och denna lust. Jag har därför valt att analysera den politiska debatt som förts om barnomsorgen. Men då missar Du ju hur det verkligen varit på morgonsamlingarna, under sångstunderna, ute i naturen, på besöket på biblioteket, på Luciamorgonen, påpekar vän av sanning. Ja tyvärr, men jag tror också att det är viktigt att analysera politiken. Det är den som sätter ramarna även för ett sådant viktigt område som barnomsorgen.

Jag kommer främst att koncentrera mig på hur de politiska partierna har sett på nyttan av offentlig barnomsorg, hur man t ex motiverar daghem, lekskolor, fritidshem, familjedaghem. Jag kommer att följa debatten kronologiskt och inte annat än undantagsvis göra jämförelser med landet i övrigt.

Källmaterialet består i huvudsak av kommunala handlingar, som fullmäktige- och nämndsprotokoll, utredningar, årsberättelser och statistik. När detta material gett anledning till det, har jag gått igenom stadens tidningar. Jag har alltså i det fallet inte gjort någon totalgenomgång.

Situationen i stora drag

I princip kan man säga att det sedan slutet av 1800-talet funnits två huvudformer för organiserad barnomsorg. I barn- krubbor (daghem) ordnade man tillsyn för fattiga barn till förvärvsarbetande, ofta ensamstående mödrar. Det var oftast frågan om heldagsomsorg tills barnet började skolan. I kindergarten (barnträdgårdar, lekskolor) gick barn till hemmafruar med ordnad ekonomi, för att få kamrater och pedagogisk stimulans. Barnen gick oftast ca 3 timmar per dag.

Kindergarten – Lisse-Lotte och fröken Alice Holmgren 1951.

Sedan slutet av 1930-talet har det funnits skilda synsätt om hur innehållet av barnomsorgen bör vara utformat. En forskare har definierat en inställning som “utvecklingsideologin” och en annan som “hemideologin”.

Den förra kännetecknas av att barnet under pedagogisk ledning får möjlighet att utveckla sin personlighet. Daghemmet ses som ett komplement till hemmet, som alla barn bör få del av. Att umgås kollektivt och ha lekkamrater i samma ålder är viktigt och personalen bör ha pedagogisk utbildning.

I “hemideologin” ses daghemmet som en ersättning för hemmet för de barn som t ex p g a föräldrarnas arbete inte kan vara hemma. Små enheter i grannskapet är en fördel liksom syskongrupper som ger en lugnare atmosfär. Personalen är ett slags ställföreträdande föräldrar och kärlek och omtanke är viktigare än pedagogisk utbildning.

På riksplanet fördes det under slutet av 30-talet och under krigsåren en intensiv debatt i sociala frågor. Det var bl a makarna Myrdal som utifrån oron för de sjunkande födelsesiffrorna föreslog en rad reformer inom familjepolitikens område. I befolkningskommissionens huvudbetänkande från 1938 förespråkades en satsning på daghem för att stödja förvärvsarbetande mödrar, ge barnen kamratuppfostran och pedagogisk stimulans, minska trångboddheten och stimulera unga familjer att skaffa flera barn.

1945 fanns det knappt 5 000 daghemsplatser avsedda för heldagsomsorg i hela landet.

Kvinnorna tar initiativet i Gävle

1940 bestod stadsfullmäktige i Gävle av 45 ledamöter varav fem kvinnor. Dessa, högerkvinnan Gerda Jernberg och socialdemokraterna Hildur Nygren, Hanna Lundin, Gunhild Hellgren och Maja Leopold, motionerade 29 april 1940 om att tillsätta en utredning för att inrätta ett daghem.

Man menade att det speciellt för förvärvsarbetande småbarnsmödrar var “av stor vikt och synnerligt värde” att ha tillgång till ett daghem, där man med fullt förtroende kunde lämna sina barn under dagen. Den barnkrubba som länge funnits i staden genom privat initiativ kunde inte ta emot något större antal barn.

“Under de bistra tider, som säkerligen stunda, torde allt flera kvinnor behöva tagas i anspråk inom förvärvsarbete”, skrev de bl a. Kravet på ett daghem blev därför större än någonsin. Kindergarten och arbetsstuga borde ordnas i anslutning till daghemmet och vad gällde finansieringen pekade motionärerna på möjligheten att få bidrag från allmänna arvsfonden.

När motionen väcktes, 20 dagar efter att tyskarna invaderat Norge och Danmark, förutsåg motionärerna att allt fler kvinnor skulle behövas i arbetslivet. Männen behövdes säkert i krigsberedskapen. Över partigränserna föreslog man således att staden engagerades i byggandet av ett daghem. Men som vi redan sett i inledningen hann världskriget praktiskt taget ta slut innan Stenebergsgården invigdes.

Stadens första daghem, Stenebergsgården, öppnades 5 mars 1945.

En kommitté utreder frågan

I den kommitté som tillsattes ingick, förutom motionärerna Gerda Jernberg och Hanna Lundin, högermannen Birger Bellander, socialdemokraten Martin Henriksson och stadsdirektören Erik Nyström. Den lämnade sitt förslag i februari 1943. Att utredningen dragit ut på tiden sade man berodde på att stadsplanen för Söder inte var klar i sina huvuddrag förrän 1942. Och det var på Söder man helst ville lägga ett daghem, det var där företagen med stor kvinnlig arbetskraft fanns (t ex ångväveriet, tobaksfabriken och porslinsfabriken). Det gick inte att utvidga någon av de lokaler där det för tillfället drevs barnverksamhet, dvs barnkrubban vid Södra Strandgatan som skulle rivas för museitomtens utvidgande, folkkindergarten (nuvarande vandrarhemmet vid Övre Bergsgatan) eller arbetsstugan vid Södra Kungsgatan 31 som skulle beröras vid Kungsgatans kommande breddning.

Arbetsstugan vid södra Kungsgatan

En fullt tillfredsställande lösning tyckte man sig dock ha funnit i en till- och ombyggnad av den s k herrgårdsbyggnaden vid Steneberg. Det var väl inte riktigt lika nära till industrierna, men i gengäld bodde ett stort antal barnfamiljer på Brynäs. För 90 000 kronor skulle man få en barnkrubba (daghem) med plats för 40 barn, därav 10 spädbarn, en lekskola (barnträdgård) och en arbetsstuga (fritidshem) med plats för sammanlagt 52 barn. Till det kom inventariekostnader beräknade till 12 000 och 4 000 för planeringsarbeten, totalt alltså 106 000. Det var stadsarkitekt Sven Wranér som skissat ett förslag efter det att han och kommittén besökt liknande anläggningar i bl a Uppsala, Stockholm och Eskilstuna.

Vad gäller driftskostnaderna tog man exempel från Uppsala och beräknade dem till 33 000 kronor. Som nämnts ovan var det precis de utgifterna man hade 1946 även om det blev mer personal än vad kommittén föreslog, nämligen två barnsköterskor, två lekskollärarinnor, en kokerska, ett städbiträde och en vaktmästare.

Kommittén föreslog vidare att ett andra daghem skulle byggas vid Dövstumskolan “då de ekonomiska förhållandena det medgiva”. Det kunde göras något mindre med totalt 72 barn och till en kostnad på totalt 101 000 kronor. Man uttalade även önskvärdheten av daghem i Bomhus och Strömsbro, men där ansågs behoven mindre trängande.

För finansieringen av Stenebergsgården skulle man söka största möjliga anslag ur allmänna arvsfonden. Man räknade även med att det kapital som disponerades av barnkrubban, arbetsstugan, folkkindergarten och den s k barnhuskassan skulle överföras till den nya verksamheten. Detta skulle dock ske först när daghemmet vid Dövstumskolan uppfördes. Innan dess behövdes de platser som fanns vid kindergarten och arbetsstugan.

För driften av daghemmen föreslog kommittén en stiftelsebildning under namnet “Daghem för barn i Gävle”. Angelägenheterna skulle skötas av en styrelse bestående av fem ledamöter och fem suppleanter, tre utsedda av stiftelsebildarna FöreningenGefle barnkrubba, Gefle Fruntimmersförening för arbetsstugan och Föreningen för folkkindergarten samt två utsedda av stadsfullmäktige.

Kommitterade sade sig avslutningsvis vara helt eniga om “snabbast möjliga lösning” av frågan. “Behovet härav framträder alldeles särskilt i tider som nuvarande, då statsmakterna önska frigöra kvinnlig arbetskraft i allt större utsträckning för industriella och andra uppgifter.” Om dessutom frågan kunde lösas genom den föreslagna stiftelsen “skulle på ett varaktigt sätt hugfästas minnet av de föreningar som under många decennier i vår stad utövat en uppoffrande hjälpverksamhet på barnavårdens område”.

Drätselkammaren tillstyrkte kommitterades förslag medan stadsfullmäktiges beredningsutskott föreslog ändring på en punkt. Man ville att stadsfullmäktige skulle utse ordförande och vice ordförande i stiftelsestyrelsen, något som också blev fullmäktiges beslut. Drätselkammaren fick i uppdrag att genomföra förslaget.

Ytterligare ett positivt ställningstagande

I mars 1943 avgav Gävle stad sitt yttrande över 1941 års befolkningsutrednings betänkande med förslag till statsbidrag till daghem och lekskolor. Birger Bellander och Gerda Jernberg, båda högern och som vi sett aktiva i daghemsfrågan, Lars Nordman, folkpartist, folkskollärare och ordförande i barnavårdsnämnden, och stadsombudsmannen Stig Cedergren fick i uppdrag att formulera remissvaret.

De var starkt positiva till statsbidrag och menade att det framför allt var sociala skäl som varit avgörande för beslutet om daghemsutbyggnad. Den fortgående ökningen av kvinnor inom gävleindustrin medförde ett stegrat behov av heldagsvård för barnen till de förvärvsarbetande mödrarna. Ett än större antal kvinnor skulle helt säkert kunna “frigöras för arbete utom hemmet” om det funnes tillräckligt med daghem. “Men det är även ett betydande socialt intresse, att en viss hjälp genom halvdagsvård av barn bringas de mödrar, som under större delen av dagen vistas hemma. För barnen själva, för deras psykiska och fysiska utveckling torde lekskolorna vara av mycket stor, men tyvärr hittills ej fullt insedd betydelse. Kamratskap och samarbete är något, som ej kan läras nog tidigt, och som ej endast är ett hemmets utan kanske framför allt ett samhällets intresse. Ur denna synpunkt förefaller lekskolornas pedagogiska uppgift väl kunna mäta sig med den sociala uppgift, som barnkrubborna (daghemmen) äro avsedda att lämna.”

Stiftelsen Daghem för barn i Gävle

I mars 1944 skrev drätselkammaren till stadsfullmäktige om Stenebergsgården. Utifrån Wranérs ritningar hade man infordrat anbud och det visade sig bli betydligt dyrare än man trott från början, nämligen 160 000 kronor. Dessutom hade Kungl Maj:t avslagit ansökan om medel ur allmänna arvsfonden, vilket medförde att staden fick stå för hela kostnaden. För driften trodde man dock att det fanns möjlighet att få statsbidrag. Trots de ekonomiska missräkningarna ansåg stadsfullmäktige det helt nödvändigt att daghemmet kom till stånd. Man gav klartecken och beviljade 160 000 från 1943 års budgetöverskott. I maj kom dessutom det glädjande beskedet att Kungl Maj:t beviljat att ca 108 000 kronor från den s k barnhusfonden fick föras över till den kommande stiftelsen. Ekonomiskt betydde det emellertid inte särskilt mycket då det bara var ränteavkastningen som skulle komma daghemmet tillgodo.

I oktober 1944 utsåg stadsfullmäktige representanter i stiftelsens styrelse. Ordförande blev rådmannen Yngve Bjerström, vice ordförande Gerda Jernberg (h), suppleanter Hanna Lundin (s) och Lars Nordman (fp). Hemming Sten(s) anförde att det inom den socialdemokratiska partigruppen framförts erinringar mot att gruppen inte fått besätta någon av ordförandeposterna. Han yrkade inte på någon ändring men riktade en hemställan om att suppleanterna skulle kallas till styrelsens sammanträden.

Det är första gången som det skymtar en politisk markering i daghemsfrågan. Men samtidigt är det ett tecken på hur försiktigt socialdemokraterna länge agerade när det gällde makten inom olika sakområden. Socialdemokraterna hade en kraftig egen majoritet i fullmäktige (30 mandat, högern 8 och folkpartiet 7 av sammanlagt 45) men var vid denna tid försiktiga att utnyttja den. Att föreningarna skulle utse tre av ledamöterna i stiftelsestyrelserna gjorde nog också sitt till att man åtminstone ville ha insyn via en suppleant. Av tradition utgjordes ofta välgörenhetsföreningarnas styrelser av folk från över- och medelklass. Det skulle visa sig vid valet av styrelserepresentanter till den stiftelse som bildades i december 1944.

Den bildades, förutom av staden, av Föreningen för Gävle Barnkrubba, Gävle fruntimmersförening för Arbetsstugan och Föreningen för Folkkindergarten. Till ledamöter i styrelsen utsågs borgmästarinnan Anna Berlin, Ottil Matton och Ellen Franzén, de två senare fruar till välkända högermän.

Ottil Matton

Som ovan nämnts invigdes Stenebergsgården först den 5 mars 1945. Enligt en ilsken promemoria från stadsingenjören Jernberg berodde det på att väntan på arbetstillstånd, stadsplanearbete och fastighetsbildning tagit två år. Det skulle gå snabbare att få nästa barnstuga färdig.

Men Vallbacksgården kan bli ett Mecka

Föreningarna drev ännu en viss verksamhet i daghemsliknande former, men i och med att stadens andra daghem, Vallbacksgården, öppnades hösten 1947 avvecklades den föreningsdrivna barntillsynen. Redan i februari 1943, när beslutet fattades att bygga Stenebergsgården, bestämde man att bygga ett daghem vid Dövstumskolan när kommunens ekonomi blivit bättre. I februari 1946 ansåg daghemsstiftelsens styrelse att det var dags att bygga det beslutade andra daghemmet.

I sin utredning konstaterar styrelsen att det fanns ett behov av halvöppen barnavård vid området kring Dövstumskolan på grund av den livliga nybyggnationen av bostäder i området. Vad gäller inriktningen av verksamheten tyckte styrelsen sig märka en förskjutning mot tidigare: “Den halvöppna barnavården bygger numera på barnträdgårdarna (lekskolorna) såsom det primära. Genom barnträdgårdarna, där barnen vistas 3-4 timmar om dagen, beredas mödrarna tillfälle till en kortare tids avkoppling och barnen sysselsättas under en skolad lärarinnas ledning. Barnträdgårdarna ha en synnerlig viktig social-pedagogisk uppgift att fylla, bl.a. såsom en förberedelse till skolans mera fasta arbetsformer. Av dessa skäl skjutas barnträdgårdarna numera i förgrunden.”

I mån av behov ville styrelsen komplettera barnträdgårdarna med daghem och eftermiddagshem och de pedagogiska principerna skulle vara lika. Men dessa skulle inte bara komplettera hemmet utan delvis även vara en ersättning för hemmet. Man citerade socialstyrelsens råd och anvisningar: “Daghemmet har till uppgift att utgöra en ersättning för den uppfödning, vård och fostran, som ett barn under dagens lopp av någon anledning ej kan erhålla i det egna hemmet. Den vanligaste anledningen till daghemsvård är att modern nödgas ha förvärvsarbete utom hemmet (författarens kursivering) eller att hon på grund av sjukdom, klenhet eller barnrikedom ej är i stånd att på tillfredsställande sätt sörja för barnets vård.” För att ge hemkaraktär och förebygga infektionssjukdomar skall man inte bygga större, anstaltspräglade institutioner. Antalet barn bör helst inte överstiga 30. Om så är fallet bör man dela upp dem i smågrupper som hålls åtskilda.

På några år har det skett en klar förskjutning i argumenten för barnstugor. Det uppfattas inte längre som speciellt önskvärt att kvinnorna söker sig ut i förvärvsarbete och lämnar sina barn på daghem under hela dagen. I stället vill man satsa mer på barnträdgårdar (lekskolor) med pedagogisk inriktning, där barnen vistas 3-4 timmar medan hemmamödrarna ges tillfälle till avkoppling.

Utifrån det förändrade synsättet föreslås Vallbacksgården ta emot i barnträdgårdsavdelningen 110 barn mellan 3-6 år (Stenebergsgården 37), i daghemmet 27 barn mellan 2-7 år (Stenebergsgården 38) och i eftermiddagshemmet högst 15 barn i åldern 7-10 år (Stenebergsgården 37). “För övrigt anses numera daghemsvård av barn under 2 år mindre önskvärd.” Vid full beläggning skulle alltså Vallbacksgården inrymma 152 barn om dagen mot 112 vid Stenebergsgården. Man beräknade en totalkostnad på 244 400 kronor för att uppföra den nya barnstugan och en nettoutgift för den årliga driften på 46 000 kronor.

Avslutningsvis framhåller styrelsen att lokaler för barnomsorg även behövs i västra stadsdelen, i Strömsbro och Bomhus och att en utredning snarast bör göras om detta. Drätselkammaren finner kostnaderna för den föreslagna barnstugan “betydande men dock ej avskräckande” framför allt vad gäller driftsutgifterna, men tillstyrker fullmäktige att besluta om byggandet av Vallbacksgården. Det gör också fullmäktige enhälligt. Om utbyggandet av barnomsorgen därefter säger man inget.

Det gick betydligt snabbare från beslut till färdigt bygge denna gång än när Stenebergsgården togs i bruk. Vid invigningen 13 september 1947 lovordade den socialdemokratiske riksdagsmannen Bengt Elmgren, föredragande i socialstyrelsen i daghemsfrågor, nybygget. Han framhöll att daghemmen var nödvändiga för närvarande men att barnträdgårdarna måste bli det centrala i verksamheten: “Barnträdgården ger mödrarna några timmars ledighet, men än viktigare är det pedagogiska stöd den skänker hemmen under de för barnen så viktiga åren, då samhällsvarelsen grundas.”

Elmgren berömde den omtanke som visats av byggnadsansvariga: “Här har man kommit fram till en individuell lösning, vilket verkar vara mycket befriande. På detta område föreligger nämligen en stor fara för likriktning. Men Vallbacksgården kan bli ett Mecka, dit vi i socialstyrelsen kunna skicka dem, som äro ute i samma ärende, för att se och lära.”

Högtidstalaren, liksom tidigare daghemsstiftelsens styrelse, prioriterade klart utbyggnaden av lekskolor (med halvdagsomsorg), före en utbyggnad av daghemmen. Det var en linje som staden skulle följa ända till mitten av 1960-talet.

En daghemsavdelning till hann emellertid öppnas före kursändringen. Det var vid Engelbrektsgården, där en avdelning för 15 dagisbarn och 40 lekskolebarn invigdes i november 1947. Initiativet kom från ombudsmannen i Handels, Gunnar Johansson (s), som ansåg det onödigt att närmare motivera verksamheten, utan menade att efterfrågan var stor i västra och norra delarna av staden.

Det nya var att staden inte byggde själv utan att man köpte en bostadsrätt i Bostadsrättsföreningen Engelbrektsgårdarna för ca 15 500 kronor. Beslutet om den nya barnstugan togs i enighet men drätselkammaren antydde kommande svårigheter. Daghemsverksamheten medförde högst betydande kostnader och därför borde man noga pröva olika möjligheter innan ytterligare daghem inrättades.

Verksamheten kommunaliseras

1 januari 1949 tog staden över driften av de tre barnstugorna från daghemsstiftelsen. Beslutet sågs som en rent praktisk åtgärd eftersom staden stod för nästan hela nettoutgiften och skötte stiftelsens bokföring och kassarörelse. Den kommitté som föreslog kommunaliseringen (rådman Yngve Bjerström, Erik Bellander (h) och Gunnar Johansson (s)) ansåg ” att den hittillsvarande organisationen varit till väsentlig fördel för verksamheten under de första uppbyggande åren och att det av stiftelsens styrelse utförda arbetet varit av största värde och gagn för staden”. Men nu skulle stadsfullmäktige välja fem ledamöter och fem suppleanter till Styrelsen för Gävle stads daghem och lekskolor och den praktiska driften skötas av stadens förvaltning. Beslutet skedde i största enighet och utan ideologiska argument.

Överhuvudtaget har det så långt inte funnits någon ideologisk debatt i staden om samhällets barnomsorg.

Men en sådan debatt började komma på andra håll och Arbetarbladet citerar i november 1948, utan kommentarer, sin pressgranne Söderhamns-Kuriren (s). Och då handlar det om kvinnans frigörelse. Ledaren förekommer en senare tids argumentation och är därför, i sin rakhet, väl värd att citera:

Daghemmen ger kvinnan en friare ställning, vare sig hon deltar i produktionen eller inte. De hjälper henne att lossa på fjättrarna och öppnar möjligheter för husmödrarna att under hänsynstagande till hemmets och barnens intressen tänka litet på sig själv också. Det är inte gott att säga, hur mycket samhället kan betala för att främja ett sådant syfte, om det nu är på det sättet att daghemmen är en dålig affär ur samhällsekonomisk synpunkt. Svårigheten ligger emellertid i att få kommunala myndigheter och andra beslutande församlingar att inse frågans betydelse ur andra synpunkter än ekonomiska. Den som någon gång försökt sig på uppgiften har ibland fått en känsla att tala till stenar. Ofta förstår inte kvinnorna själva vad frågan ytterst gäller. De är så inkörda i sin roll som spisvaktare att att de inte kan tänka sig någon annan. De anser det vara deras självklara uppgift att i evärderliga tider ägna sig åt hus och hem.

Diskussionen om deras ställning i samhället betraktar de som överflödig och nästan kränkande. Bland den yngre kvinnogenerationen, som ofta kommit i kontakt med förvärvsarbetet före giftermålet, håller emellertid något av en revoltstämning på att växa upp. De opponerar sig – inte mot hemarbetet som sådant utan mot det faktum att det i vida kretsar betraktas som självklart att de skall tillbringa hela sitt liv med att städa, sköta barn och laga mat.

Lekskolor (barnträdgårdar) och familjedaghem

I januari 1950 beslutade stadsfullmäktige i enighet om en utbyggnad av barnomsorgen. Ca 200 lekskoleplatser skulle skapas och en försöksverksamhet med familjedaghem påbörjas.

Efterfrågan på barnomsorg översteg kraftigt tillgången och det gällde även daghemsplatser. Men byggandet av större daghem, i likhet med Stenebergsgården och Vallbacksgården, försvårades av den överhettning som rådde på arbets- och byggnadsmarknaden. Det gällde således att i första hand ordna platser i existerande lokaler eller i smärre nybyggen. Och i det läget kom lekskoleverksamheten i förgrunden. Kraven var inte lika stränga på lokaler, inventarier och personal för 3-timmarsomsorg som heldagsverksamhet.

Gavlegårdarna föreslog en enklare träbyggnad vid Eriksbergsområdet på Brynäs (blivande Eriksbergsgården), Stiftelsen Hemgården åtog sig att driva lekskola i Brittgården, Ungdomsgården vid Södra Centralgatan 45 byggdes om till barnträdgård (Bergsgården) och HSB uppförde en liten lekisbyggnad i kvarteret Glädjeropet (Norrtullsgården) i anslutning till nybyggena vid Norra gatan.

Fyra socialdemokratiska män framförde i en motion till fullmäktige önskemål från socialdemokratiska kvinnoklubben i Bomhus om ett daghem eller, om det inte gick att ordna, en barnträdgård. “Då önskemålet tyder på att ett visst behov av en sådan verksamhet föreligger”, föreslog motionärerna att lekskola skall drivas i Ordenshuset. Det gick knappast att få byggnadstillstånd till att uppföra ett daghem.

Kommunisterna Axel Sandström och Elsie Westerlund- Karlsson berömde i en motion de förstklassiga daghem som redan byggts i staden. Platsanmälningarna visade dock att många mödrar måste avstå från förvärvsarbete i brist på barnavård: “Tillspetsar man frågan skulle man kunna säga, att många måste välja mellan barn eller förvärvsarbete, d.v.s. avstå från det ena för att få det andra. Hur valet än utfaller blir det en förlust för samhället, som behöver såväl barnen som kvinnornas produktiva arbete.”

Eftersom det inte nu gick att bygga daghem, föreslog man som en provisorisk lösning att dagplatser skulle ordnas i privata hem mot skälig ersättning. Hemmen skulle prövas och stå under kontinuerlig uppsikt. I Stockholm hade familjedaghemmen redan prövats med framgång. Några ideologiska skrupler mot privat barnomsorg – dock under samhällets kontroll – visade sålunda inte kommunistrepresentanterna. Det var ett mer överordnat mål att kvinnorna fick möjlighet till förvärvsarbete.

Daghemsstyrelsen, stadsdirektören C V Westlund, fullmäktiges beredningsutskott och drätselkammaren tillstyrkte de olika förslagen och stadsfullmäktige beslutade om genomförande. Totalt beräknades driftskostnaderna för barnomsorgen öka med 66 500 kronor om året för de 200 lekskoleplatser som under 1951 öppnades vid Hemgården, Bergsgården, Norrtullsgården och Eriksbergsgården. Dessutom skulle en försöksverksamhet med familjedaghem inledas.

“Vallbacksgården kan bli ett Mecka”. Riksdagsman Bengt Elmgrens ord vid invigningen 1947.

Ingen daghemsutbyggnad

Inte förrän 1966 skulle stadens fjärde daghem öppnas. Det är ingen tvekan om att kostnadsskäl spelade en stor roll för inriktningen av barnomsorgen, men även principiellt dominerade lekskole/(förskole-)tanken i daghemsstyrelsen, drätselkammaren, stadsfullmäktige och andra politiska organ.

Förskolan prioriterades också i den statliga utredning om daghem och lekskolor som 1951 lade fram sitt betänkande (SOU 1951:15) och som stadsfullmäktige hade att yttra sig över. I betänkandet konstaterades att efterfrågan på daghem och lekskolor var mycket stor i städer och tätorter, framför allt beroende på den stora inflyttningen från landsbygden. I första hand borde förskolorna (lekskolorna) byggas ut så att praktiskt tagit alla barn i åldern 3-7 år fick en smidig övergång till skolan. Men förskolan var inte bra bara för skolstarten: “‘Genom förskolan erhålles ett utmärkt komplement till hemuppfostran, samtidigt som den hemarbetande husmoderns bundenhet vid barnen minskas.” Man fick räkna med en långsiktig utbyggnadsperiod men med en kraftig ökning av verksamheten under de närmaste tio åren.

Vad gäller behovet av daghem konstaterade man att det fanns minst 50 000 förvärvsarbetande mödrar i landet som fick klara sin barntillsyn utan daghem. Av de barn som redan hade plats kom 80 % från socialgrupp tre. Ingående undersökningar visade “att det tillskott till arbetsmarknaden, som erhålles genom daghemmen, icke kan anses utan betydelse”. Men man framhåller “att någon möjlighet icke finnes att bygga daghem för alla förvärvsarbetande mödrars barn, varför daghemsverksamheten måste kompletteras med hemhjälp, grannhjälp, familjedaghem etc.”

Alla kommuner med mer än 10 000 invånare föreslogs upprätta särskilda planer för barntillsynen för att i första hand fylla behovet av förskolor. För att få ner byggkostnaderna förordade man standardiserade, monteringsfärdiga byggnader i trä. För att stimulera utbyggnaden föreslogs vidare ökade statsbidrag. Totalt borde under perioden 1951-1960 byggas 500 förskolor och 180 daghem i landet.

De särskilda kommitterade, som skulle formulera stadsfullmäktiges yttrande över betänkandet, anslöt sig till huvudlinjerna men ansåg det nästan omöjligt att med tanke på de höga driftskostnaderna genomföra tioårsplanen. För en fortsatt utbyggnad var man tvungen förbilliga byggandet och höja statsbidraget.

Det var klart dokumenterat att det fanns ett ökat behov av barntillsyn. Att efterfrågan på daghem var hög berodde på den stora bristen på arbetskraft. En viss minskning av efterfrågan på daghemsplatser kunde ske genom en höjning av de låga dagavgifterna. Och skulle nya inrättas måste det ske först efter en noggrann undersökning av behovet. Daghemmen borde också lätt kunna ändras om till förskolor om efterfrågan på arbetskraft sjönk. Den betydelsefulla förskoleverksamheten borde byggas ut “i den takt omständigheterna medgiva“.

Vid fullmäktigebehandlingen kom kommitterades yttrandeförslag att ändras på en punkt, utan debatt. Det var en av de ledande socialdemokraterna, Bertil Rehnqvist, som själv skrivit under yttrandet som ville ändra förslaget att minska efterfrågan på daghemsplatser genom avgiftshöjning. “Då det här delvis vore fråga om sociala hjälpåtgärder vore det icke vanligt att göra dessa beroende av vederbörandes ekonomi”, framhöll Rehnqvist. I stället var “det angeläget att behovsprövningen vid platstilldelningen skärpes, så att med hänsyn till barnantal, förvärvsarbete och dylika faktorer, de mest behövande främst får sina behov tillgodosedda”.

Viljan att hjälpa några av de mest behövande, förvärvsarbetande ensamstående mödrar, skulle strax prövas.

Fackkvinnornas framstöt

I mars 1952 skrev Gävle Fackligt Lokala Kvinnokommitté till Daghemsstyrelsen. Man sade sig representera 2 500 medlemmar av vilka många var ensamstående mödrar med behov av förvärvsarbete. Man framhöll att kvinnorna gjorde en stor insats inom olika produktionsgrenar men att bristen på daghemsplatser var ett stort hinder. Till de 80 platserna på de tre daghemmen fanns 70 barn i kö, men i själva verket var efterfrågan mycket större eftersom det var hopplöst att anmäla sig. Man insåg att det var svårt med nybyggen på den nuvarande byggmarknaden men föreslog att 30 nya platser skulle skapas genom att frigöra daghemmen från lekskoleverksamheten.

Daghemsstyrelsen tog inte upp kvinnokommitténs åsikt att många lät bli att anmäla sig till kön utan argumenterade mot storleken på existerande kö. Man erinrade om att plats i daghem i första hand var till för barn till ensamstående mödrar och barn till föräldrar, av vilka modern på grund av faderns sjukdom eller av annan orsak måste arbeta utom hemmet. Andra barn togs in endast i undantagsfall. Av de 61 barn som var anmälda till plats var det egentligen bara 27 som tillhörde den prioriterade gruppen. Därmed var kvinnokommitténs siffror alldeles för höga. Skillnad var det med kön till lekskolorna. Här var det 450 barn anmälda utöver de 370 som kunde beredas plats. Någon anledning att genomföra kommitténs förslag fanns därför inte. Dock kunde 15 nya daghemsplatser skapas om barnavårdscentralen flyttade från Stenebergården.

För de övriga som sökte daghem rekommenderade man familjedaghem som inte krävde kostsamma investeringar och som snabbt kunde ställas till förfogande. Familjedaghemmen var också att föredra för infektionskänsliga barn. Det gällde att snabbt intensifiera familjedaghemsverksamheten som stadsfullmäktige redan beslutat om men som ännu ej knappt kommit igång.

Den första större opinionsyttringen för daghem, utanför de politiska organen, fick alltså ingen effekt

Idyll vid Vallbackgården.

Familjedaghem bättre än daghem

Oftast var det ekonomiska argument som användes för att satsa på familjedaghemmen. Men de fanns som även såg dem som en bättre omsorgsform. I början av 1950-talet arbetade man med en genomgripande omformning av socialvården i staden. Mycket av utredningsarbetet utfördes av Organisationsbyrån Rubin & Sjögren och Arne Rubin hade en bestämd uppfattning om barnomsorgens former. Hittills hade verksamheten skötts av en konsulent som tillika var föreståndarinna på Vallbacksgården. Detta borde hon frikopplas från för att även leda familjedaghemsverksamheten, “en verksamhet som enligt byråns uppfattning är försummad och förorsakar staden kostnader genom att staden nu tvingas använda daghem i stället för familjedaghem, vilka senare ur ekonomisk och andra synpunkter torde vara överlägsna daghemmen. Enligt byråns uppfattning, torde sålunda möjligheter föreligga att utöka antalet familjedaghem från för närvarande 4 å 5 till åtminstone 100 .”

Konsulenttjänsten kom att inrättas samma år, dvs 1954, men man fick ändå ingen riktig ökning av antalet familjedaghem. Daghemsstyrelsen ville då att stadsfullmäktige skulle höja dagavgifterna med en krona till 5:50 för barn upp tom 3 år och till 5:- för barn över tre år för att få fram lämpliga hem. Styrelsen passade på att framhålla “den mycket stora betydelse, som ifrågavarande vårdform måste anses äga”. Fullmäktige beslutade om föreslagna höjning utan debatt 1955. Antalet familjedaghemsplatser höll sig likväl under slutet av 50-talet bara kring 40 och först i mitten av 60-talet blev det en markant stegring.

Eftermiddagshem (fritidshem)

Efter Engelbrektsgårdens öppnande 1947 hade endast ett 30-tal nya daghemsplatser tillkommit genom omdisponeringar vid barnstugorna. Stadens myndigheter prioriterade lekskolan. Heldagsomsorgen hoppades man lösa genom att satsa på familjedaghem. Gemensamt för dessa omsorgsformer var att de bara omfattade barn upp till skolåldern. Det fanns bara 15 platser för skolbarn mellan sju och tio år och dessa fanns på Vallbacksgården. De platser som från början funnits på Steneberg hade omvandlats till lekskole- och daghemsplatser.

I mitten av 1950-talet började emellertid skolbarnens bristande tillsyn alltmer uppmärksammas. I Gävle var det Hemgården som i juni 1956 initierade debatten genom att, mot höjda anslag, erbjuda sig att utöka sin fritidsverksamhet för skolbarn.

De fackligt organiserade kvinnorna, nu under namnet Gävle fackliga centralorganisations kvinnokommitté, underströk behovet i en skrivelse till drätselkammaren samma år (en av undertecknarna var Anita Gradin). Av 1 823 barn i småskolans första och andra klasser var 124 barn till ensamstående mödrar och minst lika många barn kom från familjer där båda makarna av ekonomiska skäl måste arbeta. Det var därför nödvändigt att inrätta fler eftermiddagshem inte minst för att förebygga ungdomsproblem. Gävle fackliga centralorganisation instämde i kravet.

En kommitté, med Bertil Rehnqvist som sammankallande, fick i uppdrag att utreda frågan. Kommittén konstaterade att barnen från de lägsta skolklasserna, som det handlade om, kallades “nyckelbarn, dvs. de har möjligheten att komma in i det låsta föräldrahemmet men saknar större delen av dagen tillsyn och omvårdnad”. Eftermiddagshemmet gav dessa barn hemmets miljö, tillsyn och omvårdnad och gav dem möjlighet att ostört läsa läxorna. Genom omdisponeringar i befintliga barnstugor borde 45 nya platser ordnas.

Jag var ett typiskt nyckelbarn med en mamma som arbetade./Lisse-Lotte Danielson – 8 år.

Till stadsfullmäktiges beslut hösten 1958 hann även tre socialdemokratiska kvinnor motionera om eftermiddagshem. Med Margit Wiman som första namn erinrade man om att dagisbarn vid sju års ålder plötsligt lämnades utan tillsyn. Skolgången första året var mycket kort och barnen började ofta mitt på dagen: “Vad det innebär av ängslan för en förvärvsarbetande mamma, att lämna sitt barn före klockan sju på morgonen, när barnet inte börjar skolan förrän klockan 9 eller 12, är lätt att förstå.” På eftermiddagshemmet däremot fick skolbarnen omvårdnad och tillsyn i hemmiljö.

Stadsfullmäktige anslog medel till en del platser vid Hemgården och Stenebergsgården från 1 januari 1959.

Nya lekskolor

Med de 200 lekskoleplatser som skapats under 1951 fanns totalt ca 400 platser tillgängliga. Fullmäktige fattade beslut om ytterligare två barnstugor, Kastgården och Kristinagården, som öppnade 1954. Men i och med det ansåg drätselkammarens ordförande Martin Henriksson (s) att man kunde avvakta med en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen p g a att driftskostnaderna skjutit i höjden, från 68 000 kronor 1946 till 340 000 1953. Drätselkammaren kom också under 1950-talet att spela en återhållande roll genom att hårt granska – och underkänna – skilda utbyggnadsförslag.

Men daghemsstyrelsen förtröttades inte i sin utbyggnadsiver trots många praktiska svårigheter att finna rätta lokaler till rimliga priser. Behovet av

tillsyn visade sig varje gång platsfördelningen skulle ske till lekskolorna. Att bygga fristående barnstugor var mycket kostsamt och man sökte alltmer lösningar i att hyra lokaler av de allmännyttiga bostadsföretagen i samband med nyproduktion av bostäder. I många fall blev det emellertid provisoriska lokaler, om det överhuvudtaget blev någon utbyggnad. 1954 planerade daghemsstyrelsen för en nybyggnad av fem lekskolor med totalt 320 platser under åren 1955-1957. Resultatet blev att man 1956 öppnade Strömgården i Strömsbro med 40 platser och Timmermansgården på Söder 1957 med ävenledes 40 platser. Drätselkammaren och stadsfullmäktige höll hårt i pengarna och först 1965 nådde man upp till det platsantal som daghemsstyrelsen hade satt som mål för 1957. Totalt fanns 1965 ca 700 lekskoleplatser.

OBS. Det inspelade kippet från Timmermansgården är från 2011.

Det händer saker på riksplanet

I början av 1960-talet fanns det i landet ca 120 000 förvärvsarbetande mödrar med barn under 11 år. 1963 fanns omkring 10 000 daghemsplatser, 2 500 platser vid fritidshem och lekskoleplatser till 40 000 barn. Nära 70 000 barn saknade följaktligen kommunal barntillsyn. Det var full sysselsättning och allt fler kvinnor sökte sig ut på arbetsmarknaden och såväl statsmakterna som arbetsgivar- och löntagarorganisationer hejade ivrigt på den utvecklingen. Men bristen på barntillsyn upplevdes som ett stort hinder. I juni 1962 tillsattes den s k familjeberedningen, under ledning av familjeminister Ulla Lindström, som skulle kartlägga situationen och föreslå åtgärder. Redan 1963 beslutade riksdagen om betydligt höjda statsbidrag för att stimulera kommunerna till en snabb utbyggnad av daghem och fritidshem.

Det bildades även en central samarbetsgrupp av flera statliga myndigheter som hade till uppgift att samordna planeringen för daghemsutbyggnaden.

Att man kraftigt skulle bygga ut barntillsynen rådde det stor enighet om, så icke om formerna. I socialstyrelsens tidskriftsserie Sociala meddelanden gavs ut ett specialnummer om barnstugukampanjen (1963:8, utgiven i dec 1964). Här får man en fin överblick över positionerna i barntillsynsdebatten. Skillnad i uppfattningarna fanns t ex mellan LO och TCO, exemplifierat av Sigrid Ekendahl, ombudsman i LO och socialdemokratisk riksdagskvinna, och Britt-Marie Bystedt, sekreterare i TCO.

För Ekendahl var satsningen på daghem viktig framför allt ur två aspekter, för kvinnornas valmöjligheter och för arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Hon ansåg att det numera var allmänt godtaget att kvinnorna skulle ha ett fritt val av verksamhetsfält, antingen inom eller utom hemmet. En förutsättning för valmöjligheten var emellertid att samhället i tillräcklig omfattning svarade för barntillsynen. Antalet småbarnsmödrar hade ökat på arbetsmarknaden trots att antalet daghemsplatser varit oförändrat under en följd av år. Att den ökningen skett “trots det ‘ovänliga’ samhället, som inte brytt sig om att ordna med en för familjernas barntrygg eftersyn, tyder sannerligen inte på att samhället drivit ut kvinnorna, som man hör ibland, utan snarare på att det finns en önskan hos kvinnorna att gå ut på arbetsmarknaden”.

Ekendahl konstaterade att en del kommuner yvdes över lekskoleutbyggnaden. Lekskolorna var en stor tillgång för hemarbetande kvinnors barn, “men vi skall ha klart för oss, att de inte hjälper de förvärvsarbetande kvinnorna, när de vill ha barneftersynen ordnad, inte ens de deltidsarbetande kvinnorna är hjälpta av en lekskola, som tar emot barn endast i 3 timmar”.

Familjedaghemmen skulle finnas som ett komplement till institutionerna men de var inte en lika stabil och trygg form för mödrarna som barnstugorna. Det gällde nu att satsa hårt på utbyggnaden av daghemsverksamheten.

Britt-Marie Bystedt redovisade en undersökning som TCO gjort bland ca 1000 förvärvsarbetande kvinnor inom tjänstesektorn med barn under elva år. Kvinnor från höglöneyrken hade i regel ordnat barntillsynen med hemhjälp, medan lågavlönade kvinnor i ganska stor utsträckning utnyttjade barninstitutioner och familjedaghem. Vad beträffar mödrarnas önskemål fann Bystedt dem något överraskande. Mödrarna ville i första hand ha barnen på lekskolor medan efterfrågan på daghemsplatser var liten. Kvinnorna önskade oftare plats i familjedaghem än på daghem. Efterfrågan på fritidshem var liten trots att många barn lämnades utan tillsyn efter skolan.

Slutsatsen blev att det behövdes fler differentierade barntillsynsmöjligheter med bl a daghem i smågrupper i huset eller kvarteret, aktivare utbildning av dagmammor och barnvårdarinnor etc. Det var också väsentligt att familjer som löste barntillsynen privat med t ex betald hjälp fick skattelättnader för att stimulera till andra än samhälleliga lösningar.

Men det var viktigt att alla former av barntillsyn kraftigt byggdes ut: “En bättre barntillsyn skulle kunna ge tid över för andra sysselsättningar och kanske också så småningom utjämna mäns och kvinnors roller.”

Genom att LO och TCO företrädde olika kvinnogrupper hade man olika åsikter om hur den satsning på barntillsynen, som båda önskade, skulle ske.

Alva Myrdal fann det mycket olyckligt om det skulle bli en kollision mellan daghemmets och förskolans förespråkare. Hon var övertygad om att alla ville ha ett väsentligt förstärkt samhällsansvar för förskoleålderns barn och då gällde det att vara konstruktiv. Det behövdes en helhetssyn på alla institutioner och långsiktig planering. För alla barn över 3-4 år behövdes en allmängiltig, pedagogiskt motiverad förskolefostran, oavsett om föräldrarna förvärvsarbetade eller inte. För barn i åldern 0-3 år pågick en diskussion om ett vårdnadsbidrag antingen till att betala daghem med, låta bli att förvärvsarbeta eller anlita annan hjälp. Men det viktigaste var att barntillsynsfrågan verkligen kom högt upp på den politiska dagordningen.

Gävle ändrar färdriktning

Som ovan visats hade staden under lång tid prioriterat en utbyggnad av lekskolor och familjedaghem. Nu började en ny satsning på daghem.

I den tidskrift jag nyss refererat hade socialchefen i Gävle, Olle Thollander, skrivit en artikel om den kommunala synen på dag- och fritidshem. Thollander var sedan 1957 även ordförande i daghemsstyrelsen och nu sammanfattade han den förändrade kommunala synen på barnstugeverksamheten: “Borta är nu allmoseprägeln som satt på barnkrubborna, borta är inställningen till kindergarten som en möjlighet för mödrar i vissa socialgupper att ägna sig åt damluncher och borta är inställningen att skolbarn egentligen skall använda sin fritid till att bidra till familjens uppehälle.” Numera ingick uppbyggnaden av barntillsynen som en naturlig del i den tätortsplanering som krävde gemensamhetslokaler och kollektiva stödfunktioner för olika boendegrupper från barn till åldringar. Det gick inte längre att avvakta och lösa akuta behov utan nu måste redan i generalplanearbetet den sociala sektorns behov vägas in. När nya stadsdelar togs i bruk skulle serviceinstitutionerna vara i takt med inflyttningen. Tyvärr gav den sociala forskningen alltför vaga besked om utbyggnadstakt och val av olika tillsynsformer. Daghem var klart att föredra framför familjedaghem som bara kunde accepteras om de kontrollerades och stimulerades av personal med lika kompetens som på daghemmen. Hur antalet daghem borde förhålla sig till antalet familjedaghem borde emellertid närmare utredas liksom hur många fritidshem som behövdes relaterat till folkmängden.

Thollander ställde stora krav på barntillsynens innehåll. Den fick inte stanna med att “att enbart ge en god materiell och pedagogisk vård. Den måste som vikarie för föräldrar även ta progressivt ansvar.” Det medförde att medicinsk och psykologisk expertis måste finnas att tillgå och att personalen skulle vara välutbildad.

Som socialdirektör och ordförande i daghemsstyrelsen hade Olle Thollander direkt möjlighet att påverka barnomsorgens utformning i staden. Han och daghemsstyrelsen pläderade för en daghemsutbyggnad men det tog tid innan resultat visade sig. I början av 60-talet framförde man flera gånger till drätselkammaren att nya daghem behövdes på Brynäs, Söder och så småningom på Sätra. Och 1962 säger man att det var omöjligt att öka familjedaghemsverksamheten om inte fler daghem byggdes. Senast under 1964 måste ett nytt vara klart på Brynäs. I maj 1963 medger drätselkammaren att daghemsstyrelsen får börja planera för ett nytt friliggande daghem där. Avgörande för beslutet var nog styrelsens formulering: “I ärendet skall särskilt framhållas att möjligheter finnes att bygga denna typ av institution i monteringsfärdiga trähus vilket torde vara mindre kostnadskrävande.” Likväl kunde inte Högbergsgården tas i bruk förrän hösten 1966.

Under resten av 60-talet skapades ca 90 daghemsplatser. I samband med att Sätra centrum byggdes, uppförde Gavlegårdarna Sätragården som staden hyrde. Man hyrde vidare lokaler till Nordangården på Hantverkargatan, men efterfrågan var långt ifrån täckt.

Ambitionsnivån höjs

Det som egentligen fick riktig fart på barnomsorgsdebatten i kommunerna var rekommendationer från centralt håll. Den ovan nämnda centrala samarbetsgruppen för planering och utbyggnad av dag- och fritidshem rekommenderade 1968 kommunerna att bygga i sådan takt att man 1975 hade tillgång till minst 100 000 daghemsplatser i landet. Länssamar- betsgrupper gjorde länsprognoser som utgick från att 50 % av barnen till förvärvsarbetande mödrar skulle erbjudas daghemsplats senast 1975. Kring detta planeringstal rådde stor enighet och därför hade man för första gången ett konkret kvantitativt mål att arbeta för. Det ligger i sakens natur att det blev lättare att planera när man hade ett konkret mål. Hittills hade utbyggnaden av barntillsynen till stor del improviserats fram efter antalet platsansökningar från föräldrarna. Och därmed missade man de föräldrar som fann det lönlöst att köa. Dessutom hann det ofta gå flera år från en viss kötidpunkt över beslutsfattande tills barnstugan stod färdig. Men den springande punkten blev i stället om målsättningen var realistisk. Daghemsplatser till 50 % av barnen till förvärvsarbetande mödrar. Var det ett realistiskt mål? Det skulle snart visa sig.

I Gävle var det den nye socialdirektören Olle Sandström och daghemsstyrelsen som tog planeringsinitiativet. I samband med den kommunalekonomiska långtidsplaneringen hösten 1969 beräknade man att Gävle vid slutet av 1975 skulle ha 2 400 barn i åldern 0-7 år som hade förvärvsarbetande mödrar. Med målet att 50 % skulle ha daghemsplatser behövdes alltså 1 200 platser vid den tidpunkten.

Tre socialdemokratiska kvinnor, Margit Wiman, Ingrid Olsson och Gerda Kjällberg, alla aktiva barnomsorgsförespråkare, anslöt sig till målsättningen i en motion till fullmäktige och krävde en utredning för att precisera behovet av dag- och fritidshem fram till år 1975.

Olle Sandström fick utredningsuppdraget. Han utgick från den ovan nämnda målsättningen om 1 200 platser 1975 och konstaterade att staden beräknades ha 280 daghemsplatser vid utgången av 1970. Från de 1 200 som krävdes kunde man dra bort en av socialstyrelsen medgiven överinskrivning på 200 platser. Under en femårsperiod behövde därför 720 nya platser tillskapas eller 140 platser per år. I maj 1970 var efterfrågan 400 platser.

Vad gällde barnstugornas utformning rekommenderade Sandström att man byggde enhetliga typer för att minska investeringskostnaderna. 4 stugor med 35 platser borde byggas varje år. Nettodriftskostnaderna beräknades till ca en miljon om året för 140 platser. Sandström tog också upp frågan om familjedaghemmen. Ett nytt löneavtal hade gjort att dagkostnaden per barn hade blivit i det närmaste lika stor som för en plats på daghem. Han betraktade därför familjedaghemmen bara som ett komplement till daghemmet “framför allt för barn, som av olika skäl inte klarar av den kollektiva samvaron”. Fritidshemmen behandlades inte i Sandströms utredning.

Drätselkammaren stödde Sandströms förslag och fullmäktige beslutade i oktober 1970 att i princip godkänna det som plan för utbyggnad av barntillsynen 1971-1975. Sociala centralnämnden, som övertagit den upphörda daghemsstyrelsens arbetsuppgifter, fick i uppdrag att utarbeta tids- och kostnadsplan för programmets genomförande.

I slutet av oktober 1970 nominerades Håkan Vestlund av socialdemokraterna till kommunalråd för socialroteln. I samband med det uttalade han att daghemsbristen måste lösas via en kraftig utbyggnad av verksamheten. Han satte det högt på önskelistan och refererade till att han hade personlig erfarenhet av hur viktigt det var att kvinnorna kunde komma ut på arbetsmarknaden. Daghemsfrågan började komma långt upp på den politiska dagordningen.

Begynnande partipolitisering

I stort kan man säga att barntillsynsfrågan till början av 1970-talet varit föga partiskiljande i Gävle. Initiativet till reformer kom ofta från sociala sektorns tjänstemän eller från kvinnor på vänsterkanten. Men oftast rådde enighet i facknämnder, kommunstyrelse och fullmäktige. Eftersom det heller inte satsats så mycket var den heller ingen stor ekonomisk fråga. Men barntillsynen började engagera alltfler människor och framför allt föräldrar och personal inom barnomsorgen började ge sina åsikter till känna. Därmed börjar den utveckling som lett till att barnomsorgen i dag hör till ett av de högst prioriterade och omdiskuterade områdena inom kommunens verksamhet.

Fem månader efter att folkpartiet utan synpunkter i fullmäktige röstat för Sandströms utbyggnadsplan återkommer man med en partimotion i mars 1971. Man tyckte att planen i och för sig innebar en “rejäl uppryckning” med ett nytillskott om 140 platser per år. Men utbyggnadstakten var säkert otillräcklig inte minst nu när statliga verk säkert skulle utlokaliseras till Gävle.

Folkpartiet var också kritiskt till överinskrivningen med 200 platser. Det var idag stor brist på utbildad personal och därför fick man inte pressa de anställda i en alltför hård arbetssituation.

Partiet hade vidare funnit en tendens att man såg barnstugefrågan enbart som en arbetsmarknadsfråga. Det var viktigt att man beaktade att förskolan hade en “mycket stor betydelse för barnets sociala och och känslomässiga utveckling samt ger intellektuell stimulans”. Det var därför nödvändigt att hålla fast vid målsättningen att alla sexåringar bereddes plats i lekskolor, och därför behövde platsantalet där utökas. Dessutom borde glesbygds- och invandrarbarnens situation särskilt beaktas. Man yrkade på att kommunstyrelsen skulle göra en förnyad utredning av behovet av barnstugeplatser.

Socialdirektör Sandström och sociala centralnämnden, som yttrade sig över motionen, konstaterade att principplanen inte tagit hänsyn till inflyttning av de statliga verken eftersom besluten inte var fattade då. En arbetsgrupp behandlade nu förslag till åtgärder för barntillsyn och annan social service i samband med verkens inflyttning.

Åtgärder i glesbygdsområden (en förskola i Norrsundet och en “beställd” i Hedesunda sedan kommunsammanläggningen) och för invandrarbarn (förskola för finska barn) hade vidtagits och skulle komma att utbyggas i den takt resurserna medgav.

“Knappast någon anser väl överinskrivning som något speciellt önskvärt, men det är också en fråga om tillgång på kapital och personal”, konstaterade socialdirektören på frågan om överinskrivningen. Kommunstyrelsen ansåg att den hittillsvarande överinskrivningen kunde tolereras då daghemsstatistiken 1970 visade 76,7 procents beläggning och socialstyrelsen medgav en 20%-ig överinskrivning. Kommunstyrelsen avslutar: “Slutligen vill kommunstyrelsen framhålla att den bedömer det viktigare att utbyggnadstakten kan hållas än att tillsynsstandarden höjes.”

Folkpartiets motion avvisades men frågorna skulle fortsätta att diskuteras.

Vid Högbergsgården.

Personalbrist på barnstugorna

1 januari 1972 infördes en allmän arbetstidsförkortning från 42 1/2 arbetstimmar i veckan till 40. Detta skärpte ytterligare den svåra personalsituationen på barnstugorna. Vid flera tillfällen tog personalen upp problemen och i maj samma år skrev 24 förskollärare till sociala centralnämnden och framhöll att de inte längre kunde ta ansvar för barnens säkerhet under daghemsvistelsen.

Enligt socialstyrelsens rekommendationer skulle det finnas en anställd per fyra barn på spädbarnsavdelningar, och på övriga avdelningar en anställd per fem barn. Enligt förskollärarna var en anställd ensam större delen av dagen med hela barngruppen på mellan 10 och 17 barn. Bara ca tre timmar om dagen var man två på gruppen. Detta var inte rimligt då barnen i genomsnitt vistades nio timmar per dag på daghemmet. För att komma till rätta med problemen föreslog man bl a att alla överinskrivningar skulle stoppas, att en vuxen aldrig borde vara ensam i en barngrupp, mer utbildad personal och lördagsstängt på daghemmen.

Efter några veckor tog förskollärarna ytterligare ett steg och skrev till socialstyrelsen. Man tyckte sig inte fått något gehör för sina synpunkter hos sociala centralnämnden och upplevde sin situation som alltmer stressande. Därför ville man ha socialstyrelsens yttrande över problemen.

Även föräldrar engagerade sig och i en skrivelse till kommunalrådet Håkan Vestlund och socialdirektören Olle Sandström krävde man mer personal till barnstugorna. Man upplevde en stark otrygghet för sina barn när en förskollärare kunde vara ensam med 17 barn under sex timmar: “En sådan situation innebär knappast ens förutsättningar för tillförlitlig övervakning, ännu mindre då möjligheter för personalen att ge den stimulans och pedagogik som man kan kräva.”

I slutet av juni besökte en representant för socialstyrelsen Gävle och fick besked från sociala centralnämnden att man avsåg att öppna en ny lekskoleavdelning. Därmed skulle de anställdas arbetssituation förbättras.

Mer personal eller fler platser?

Under sommaren 1972 skrev Håkan Vestlund två tidningsartiklar om barntillsynen. Han ville bredda den diskussion som förts under våren och som framför allt handlat om personaltätheten på barnstugorna. Utgångspunkten var kommunens ansträngda ekonomi som sannolikt skulle medföra en begränsning av antalet nya platser om man prioriterade verksamhetens innehåll.

Vad gällde lekskolorna konstaterade han att man i princip kunde ta emot samtliga anmälda sexåringar. Det hade skett genom överinskrivningar, men sociala centralnämnden ansåg detta vara bättre än att utestänga barn. Under hösten hoppades man slippa överinskrivningar även om det kunde uppstå praktiska problem då platserna inte alltid fanns i den kommundel där barnen bodde.

Vad gällde daghemmen var efterfrågan på platser betydligt större än tillgången. Att man tillämpade en 20%-ig överinskrivning var acceptabelt då andelen närvarande barn var ca 70 % trots överinskrivningen. Men närvaron varierade starkt mellan olika daghem och under olika årstider. Vad gällde personaltätheten behövdes 120 000 kronor för att kompensera arbetstidsförkortningen och den summan kanske gick att få fram av kommunala medel. Vestlund utvecklade de ekonomiska resonemangen och konstaterade att staten bidrog med 4 000 kronor per år för varje daghemsplats, att föräldrarna betalade i genomsnitt 1 400 medan kommunens skattebetalare fick skjuta till ca 11 300 kronor. I en situation när alla som ville fick daghemsplats var detta kanske ingen större orättvisa. Men när de flesta barn inte kunde få kommunal daghemsplats fanns det anledning att fundera över avgifternas storlek: “I praktiken subventionerar föräldrar, som själv få svara för hela barntillsynskostnaden i privat hem, den som får kommunal daghemsplats, fastän inkomstförhållandena är desamma.” Av den anledningen måste man vara betänksam mot att ytterligare öka personaltätheten och kostnaderna och i stället förorda en snabb utbyggnad av antalet platser, tyckte Vestlund.

Vestlund trodde inte att daghemsverksamheten med vedertagna ekonomiska mått var direkt lönsam men ansåg att de sociala effekterna på längre sikt gjorde den samhällsekonomiskt lönsam. Problemet var att på kort sikt få fram pengar, men Vestlund trodde att man kunde få en finansiering både genom att kommunen avstod från andra aktiviteter och genom att medborgarna solidariskt avstod från privat konsumtion: “Medborgarna måste ta avstånd från kommersialism och armbågsmentalitet till förmån för ett solidariskt tänkande som ligger i socialismens idé. För att få fram de socialt gynnsamma effekterna fordrades en verksamhet “som dels personlighetsutvecklar barnen och dels förmår barnen att ta hänsyn till andra människor och viljor, dvs att anpassa barnen till ett kollektivt leverne i samhället”.

Vestlund ansåg det helt klart att ju fler som jobbade på barnstugorna desto bättre “innehållseffekt”. Men den kommunala ekonomin tålde knappast att man satsade både på mer personal och utbyggnad av fler platser och därför behövdes även höjda föräldraavgifter. Vestlund efterlyste en intensiv debatt om de nödvändiga prioriteringsfrågorna, något som i stort sett uteblev. Enligt några insändare berodde det på den illa valda tidpunkten, i juli var det sommarsol och semester som gällde.

Valfläsk och dagmammor

Under våren valåret 1973 beslutade fullmäktige i femårsbudgeten att utbyggnaden av daghemsplatser skulle ökas med 180 om året mot tidigare fastställda 140. Dessutom skulle 100 nya familjedaghem tillkomma under 1974.

Vidare räknade man med, genom viss ökning av platserna i lekskolorna, att samtliga kommunens ca 1 100 sexåringar skulle kunna tas emot. Därmed ansåg man att tanken på en allmän förskola skulle förverkligas.

Förskollärarna lät sig inte imponeras. “Allmän förskola i Gävle – valfläsk?” var Gefle Dagblads rubriksättning på en insändare av en grupp förskollärare. Dessa menade att kvalitén på lekskoleverksamheten var alltför låg för att leva upp till begreppet allmän förskola. För trånga lokaler och lekytor, för litet personal, flera barn som tvingades göra bussresor mellan kommundelar, var några av de svårigheter som ytterligare skulle öka om alla sexåringar skulle tas in.

Håkan Vestlund besvarade insändaren och kallade förskollärarna för osakliga och försvarade tillståndet i lekskolorna även om det fanns en del praktiska problem. Han delade inte uppfattningen att en standardhöjning var viktigare än att alla barn fick en plats och avlossade en salva: “Dessa förskollärares inställning är reaktionär. Mitt intryck har annars varit att denna yrkesgrupp i huvudsak bestått av progressiva människor.”

Förskollärarna återkom och tyckte det var en självklarhet att kräva kvalitet framför kvantitet. Det viktigaste var att ge det bästa till barnen och de frågade: “Progressivitet är väl att satsa på kvalitet när det gäller det uppväxande släktet, eller hur? ” Man avslutade med att anklaga kommunalrådet för dåligt omdöme om barns behov och hoppades att man i fortsättningen lugnt och sakligt tillsammans kunde resonera om och lösa problemen.

Veckorna före valet visade sig åsiktsskillnader mellan framför allt socialdemokrater och moderater. Socialdemokraterna ville ha en kraftig utbyggnad av barnstugorna och enligt Margit Wiman, vice ordförande i kommunfullmäktige och tidig barnomsorgsförespråkare, fick det inte haka upp sig med barntillsynen för de kvinnor som ville ut och jobba. Barnstugorna var överlägsna familjedaghemmen eftersom där fanns utbildad personal. Vartefter daghemsutbyggnaden framskred borde familjedaghemmen avvecklas.

Moderaterna ville, för att ge valfrihet åt barnfamiljerna, satsa på en kraftig utbyggnad av familjedaghemmen: “Socialdemokraterna säger nej. Kollektiv barnuppfostran är det enda saliggörande för dem.” Marianne Olsson, tredje namn på moderaternas fullmäktigelista och enligt egen utsago hemmafru och lyxhustru, utvecklade tankegångarna i Gefle Dagblad. Hon trodde att många kvinnor kände det som de måste ut i förvärvslivet även om de helst skulle vilja vara hemma.

Lockad av statliga driftsbidrag byggde kommunen daghem efter daghem. Kostnadsökningen från 1972 var en miljon och på fem år skulle ytterligare nio miljoner till: “Var skall vi ta alla pengar till denna vansinniga utveckling. Denna kolossala utbyggnad riskerar att bli en felsatsning.” Det vore vettigare att satsa på familjedaghem. Då fick barnen växa upp i hemmiljö i stället för institutionsmiljö. Motståndarna till familjedaghem brukade peka på daghemspersonalens pedagogiska utbildning. Olsson trodde att den erfarenhet av egna barn som en dagmamma hade mycket väl kunde kompensera de enbart teoretiska kunskaper som många av daghemspersonalen hade.

Lag om förskoleverksamhet

I december 1973 utfärdade riksdag och regering en lag om förskoleverksamheten. Den hade till syfte “att i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn som icke uppnått skolpliktig ålder”.

Verksamheten kunde bedrivas som förskola eller familjedaghem. Förskolan organiserades som daghem, där barnet vistades minst fem timmar om dagen, eller deltidsgrupp om barnet var där kortare tid. Begreppet lekskola ersattes alltså med deltidsgrupp.

Från och med höstterminen det år barnet fyllde sex år skulle det anvisas plats utan avgift i förskola och kommunen skulle verka för att den anvisade platsen utnyttjades. För andra än sexåringar skulle kommunen genom förskola, familjedaghem eller på annat sätt “så långt möjligt” sörja för att de barn som på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller studier behövde omvårdnad fick det “om ej behovet tillgodoses på annat sätt”. Någon förpliktelse för kommunen att skaffa fram platser till andra än sexåringar fanns således inte i lagen. En bestämmelse som skulle få stor praktisk betydelse i kommunerna var att det i varje kommun skulle finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskoleverksamheten. Den skulle avse en period på minst fem år och redovisa behovet av förskolor och familjedaghem och i vilken utsträckning och på vilket sätt behovet skulle tillgodoses. Den 1 juli 1975 trädde lagen i kraft.

Förskoleplanen 1975-1979

I april 1975 lade en arbetsgrupp, som bestod av tjänstemän från socialförvaltningen och Håkan Vestlund, fram ett förslag till förskoleplan. Man hade kartlagt nuläget inom barntillsynen, försökt precisera efterfrågan på platser och föreslog utbyggnadsplaner för den kommande femårsperioden.

För att bedöma efterfrågan på heltidstillsyn utgick man från en enkät som ställts till 900 familjer i juni 1974, från nuvarande platsantalet och antalet anmälda till daghem och familjedaghem. 31/12 1974 fanns det 506 daghemsplatser men på grund av överinskrivningar var ca 600 daghemsbarn placerade. Anmälda till daghemsplats var ca 1 000 barn. Erfarenheten hade visat att bara ca hälften av de anmälda brukade acceptera erbjudanden om plats. Men om man räknade något högt, 60 %, så skulle det praktiska behovet 31/12 1974 bli 1 200 platser varav hälften fanns tillgängliga. Man fick räkna med att efterfrågan steg med 3 % om året pga att fler kvinnor sökte sig till förvärvsarbete och pga att attityden till daghem blev alltmer positiv. Därtill kom att drygt 200 barn skulle ha daghemsplats pga särskilda behov som man spårat genom den uppsökande verksamheten. Dessa redovisades i tabellform men finns inte med bland de 1 200 platser som 31/12 1974 anses vara det praktiska behovet. Enligt tabellen var totalantalet barn med behov av plats i daghem 1975 1 568 och år 1979 1 985.

Vad gällde utbyggnadstakten av daghem måste den bedömas i ett totalt ekonomiskt sammanhang och det borde göras av kommunstyrelsen och kommunfullmäktige i samband med beslut om den nya ekonomiska långtidsplanen för 1976-1980. Då borde takten ökas från nuvarande 12 avdelningar, dvs 180 platser per år, i förskola och fritidshem, så att samtliga barn till förvärvsarbetande föräldrar och barn med särskilda behov fick plats på daghem 1980.

Bristen på daghemsplatser täcktes för närvarande delvis av ca 470 familjedaghem. Eventuellt kunde den siffran sänkas till ca 300 och resurserna fördelas till daghem.

Vad gällde deltidsgrupperna (lekskolorna) räknade man med full behovstäckning under perioden. Problemet var den obalans i platstillgången som fanns mellan olika kommundelar. Det tvingade under en övergångsperiod till fortsatta transporter av barn från en kommundel till en annan.

Beträffande personalsituationen konstaterade man att personalen hade formell kompetens men: “Personaltätheten torde dock i vissa fall vara otillfredsställande.” Man nöjde sig emellertid med att nämna att sociala centralnämnden yrkat på 1,8 miljoner i personalförstärkningar i kommande ekonomiska långtidsplan.

“Ropen skalla – daghem åt alla“

“Ropen skalla-daghem åt alla” var Gävle socialdemokratiska kvinnokrets rubrik på remissvaret till förskoleplanen. Ett 20- tal organisationer lämnade in sina synpunkter men flera klagade på att man bara fått tio dagar på sig att formulera svaren.

De borgerliga partierna var i stort sett nöjda med den plan som föreslagits. Alla tre pekade emellertid på familjedaghemmens fördelar och ville inte att institutionerna skulle byggas ut på deras bekostnad. Med sådana fick man närmare till bostadsorten och kunde undvika onödiga transporter. Det innebar också en större valfrihet att välja omsorgsform.

Folkpartiet var även kritiskt mot arbetsgruppens analys av behovet av barntillsynsplatser där gruppen påstod att den aktuella efterfrågan var mindre än kön visade. Om det redovisade antalet “köbarn” kunde få placering omedelbart så skulle man inte tacka nej och fanns det ingen kö skulle betydligt fler anmäla sig. En målsättning borde vara att alla som efterfrågade daghemsplats borde kunna få det och bristen borde byggas bort snabbare än till början av 1980-talet. Vad gällde personaltätheten borde överinskrivningarna tas bort helt, eftersom dessa innebar alltför stora grupper.

Den häftigaste kritiken mot förskoleplanen kom från vänsterhåll. Vänsterpartiet kommunisterna ställde parollen “Daghem åt alla” och menade att varje barn skulle ha rättighet att få den stimulans och pedagogiska ledning som en plats på daghem innebar. Den “faktiska” efterfrågan låg mycket högre än den siffra utredningen kommit fram till efter alla “reduceringar”: “Vi anser att man skall kunna erkänna det verkliga behovet av daghemsplatser, även om dessa är nog så generande för kommunen”, skrev vpk. En mer långsiktig planering borde utgå ifrån att alla 2-6 åringar borde beredas plats och inte bara de som hade förvärvsarbetande föräldrar: “Denna målsättning kan enkelt kalkyleras utifrån rena befolkningsdata och kräver inga metodiskt tvivelaktiga enkäter.” En plan borde upprättas som syftade till full behovstäckning inom en tioårsperiod. Familjedaghemmen borde avvecklas utom för infektionskänsliga barn.

Gävle socialdemokratiska kvinnokrets, som representerade elva kvinnoklubbar, såg barnomsorgen som en av de viktigaste samhällsfrågorna. En fullt utbyggd barnomsorg var en av förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män och för jämlikhet i uppväxtförhållanden mellan olika barn. Kravet daghem åt alla måste ges absolut förtur i avvägningen mellan olika samhällsinsatser. Arbetsgruppens sätt att beräkna behovet av platser fick hård kritik och ansågs både virrigt och inkonsekvent. Självklart skulle man ta det anmälda behovet på allvar och bygga ut daghemmen, så att antalet platser snarast motsvarade de faktiska behoven. Och man fick inte glömma bort det dolda behovet hos t ex sådana som inte tyckte det var någon idé att köa.

Man konstaterade att det aldrig saknades ekonomiska resurser i en kommun. Däremot handlade det om prioriteringar: “Under en följd av år har andra ekonomiska åtaganden än barntillsynen prioriterats, därav dagens katastrofala brist! I valet mellan t ex Rörbergs flygplats och fler daghem valde man det förra – mer komplicerat än så behöver man inte, enligt vår mening, se det.” Den föreslagna utbyggnaden av daghem var alldeles för långsam. Frågan om daghem åt alla kunde inte längre skjutas på framtiden.

Kritiken snabbar på utbyggnadsplanerna

Efter kritiken mot arbetsgruppens behovsberäkningar kom dessa att ändras i det förslag som sociala centralnämnden antog och som skulle läggas fram för fullmäktige. En snabbare förändring av attityderna till daghem, ökad närhet till daghemmet i samband med fler daghem med mera, gjorde att man räknade med fyra % årlig efterfrågeökning i stället för tre. Det innebar att det praktiska behovet 1979 skulle vara 70 % av det teoretiska i stället för de 60 % man tidigare räknat med. Behovet och utbyggnaden av antalet platser enligt gällande fullmäktigebeslut beräknades så här:

År	Behov	Platser
1975	1 629	898
1976	1 805	1 028
1977	1 964	1 133
1978	2 132	1 268
1979	2 304	1 403
1985	2 970

Målsättningen var daghem till alla som önskade det och det så snabbt som möjligt. Men “realistiskt måste man sträva efter att nå målet 1985”. Bristen på daghemsplatser täcktes delvis av familjedaghemmen, och till skillnad från arbetsgruppen föreslogs nu att 400 platser skulle bibehållas. Den ökade resurstilldelning som behövdes för barnomsorgen måste emellertid i sin helhet gå till dag- och fritidshem.

1985 beräknades behovet till 2 970 daghemsplatser. För att få fram dessa platser måste utbyggnaden höjas till ca 200 platser om året när nästa ekonomiska långtidsplan fastställdes.

När förskoleplanen antogs i sociala centralnämnden reserverade sig de borgerliga ledamöterna på en punkt. Man ville utöka antalet familjedaghemsplatser betydligt, för att avhjälpa den akuta platsbristen i vissa kommundelar och för att bereda föräldrarna möjlighet att själva välja vilken form av barntillsyn som önskades.

Lam debatt om barntillsynen

“Lam debatt om barntillsynen” var Gefle Dagblads rubrik när kommunfullmäktige i början av juni 1975 beslutade om förskoleplanen. “Så blir det naturligtvis när man ska föra fram synpunkter som redan redovisats på remisstadiet och därför finns i tryckt skick i handen på varje ledamot”, tyckte reportern. Debatten kom till stor del att handla om familjedaghemmen och på den punkten reserverade sig de borgerliga. Vänsterpartiet kommunisterna reserverade sig till förmån för en mycket snabbare utbyggnad än majoritetsförslaget. Redan 1979 ville man ha 2 300 daghemsplatser, men det byggde på att staten till stor del tog över kostnaderna. Men sociala centralnämndens förslag blev till fullmäktiges beslut.

Det mest upphetsande som hände under debatten var, enligt den elake GD-reportern, att några små flickor demonstrerade i fullmäktigesalen och lämnade den med avskedshälsningen: “Ropen skalla Daghem åt alla”.

Även om diskussionen blev lam hade för första gången en ingående plan om barnomsorgens inriktning och omfattning utarbetats, diskuterats och förts till beslut. Det skulle blir fler planer, diskussioner och barnomsorgsplatser.