FRÅN FÖRR TILL NU – Del I
av Smeden (och hovmålaren) C.J. Carlsson från Gävle.
Smeden Carl Johan Carlsson
Innehåll:
Ett besök hos det grevliga herrskapet
Carl Johan Carlsson – Hovmålaren
Foton: J-berg
1867-1953 Gävle. Född i YtterJärna, Södermanland. I skriften “Från förr till nu”, 1949, har CJ Carlsson själv skildrat sitt kringflackande och växlingsrika liv. Hans huvudyrke var smedens, men han hann pröva en rad andra sysslor genom åren; han var uppfinnare, handelsresande, skomakare, stenslipare, urmakare, verkstadsägare, sångare, fackföreningsman och mycket annat.
Till Gävle kom han 1918. Det var här han började måla på äldre dagar. Titeln “hofmålare” tog han, sedan han fått ett tackbrev från hovet för en målning av kronprinsessan. Hösten 1960 fick CJ Carlsson sin senkomna upphöjelse i form av en stor minnesutställning på Gävle Museum. Utställningens kommissarie, konstnären Juho Suni, hade samlat ihop 115 målningar. 1961 representerades CJ C med fem målningar på naiv-expon “Laicnmaler” i Basel och blev ett internationellt namn. Valda verk har sedan visats på skilda utställningar.
Briggen Gerda Hovmålare
Mitt yrke jag älskat varuti det bestod,
vid städet hammare och tången.
När fläkten den blåser
och kolen är rena
och smeden sitt yrke väl kan,
då tuktar han stålet och järnet med schvung.
I smedjan vid städet jag har kunnat min konst, både vagnar och hästar skott.
Nu mitt öga är brustit, synförmågan är dålig,
så en spark av en häst jag har fått.
Därför säljer jag boken
Ni köper väl en för ett pris 2:50.
Med möda å slit jag har slagit mig fram,
och tänker så fortsätta än.
Mycken motgång jag haft uti min familj,
tvänne hustrur samt fem utav mina barn
jag haver i graven nerbäddat,
men än lever sex, fem har flugit ur bo
och en hustru den tredje jag har.
Vid städet med hammaren uti trettio år jag smidit mig trött mången gång,
Vad har man för mödan då motgång man har? jo en utsliten kropp.
Vid städet å hammaren jag tänkt mången gång jag skall uppåt och välbärgad bli.
Väl haver det syns någon ljusning mång gång, men kort har den varit ändå.
Vid åtta års ålder fick jag börja min vandring en kväll före julen
En tremilaväg den natten jag vandra, fick ej sova som andra,
Kom så till en gård uti Romfartuna
fick stanna en tid,
fick bli vallpojk å sjusspojk,
kom i sotarelära och fick ströva vida omkring,
kom i klorna på en länsman och fick fångtransport, Kom åter i lära och blev smed.
När åren var ute och utlärd jag blev,
börjas åter ett flackande liv.
Eskilstuna min lärostad , berätta i boken jag skall,
Till Finland jag reste blev ånghammarsmned i ‘Temerfors, trivdes där ej, därför tog jag på luffen
och strövade Finland omkring.
Kom. sa till gränsen och tog över sundet,
var åter i Sverige igen
och hälsa på lappar och sov uti lappkån
för lappen gästvänliger är.
Kom så till Dalom och ner till och ner till järnbruken,
fick knog men vad tjänar det till,
bo uti usla baracker, fick halvsvälta,
fast Herrar på bruken de lever som furstar,
men remmen skall arbetarn dra till.
Men vågar nån mucka och vill leva som folk,
så får en sparken.
Jo, trevlig lott.
_________________________
Huru det i verkligheten är för sådana, som från sina späda barndomsdagar bliva både fader- och moderlösa, kan ingen, som ej själv har erfarenhet därav, förstå.
Jag föddes den 31 maj 1867 vid Brandalsund beläget i Ytterjärnasocken inom Stockholms län. Min fader var styrman, men blev dödad vid lossning av en kran, och av de upplysningar jag fått, var jag då olyckan skedde ej kommen ur moderlivet. Under sådana förhållanden var jag ej någon välkommen gäst allra helst som ej några tillgångar funnos. Jag kom till världen och blev utkastad till obehöriga mot betalning.
Jag skall nu ur minnet, så gott jag kan, leta upp samt framlägga för dem som läsa mina berättelser huru mitt liv har gestaltat sig till nu, då jag kom på den iden att nedskriva mina äventyr.
Jag blev, som sagt, utkastad till ett fattigt torparfolk, och min moder tog själv plats som amma hos en grevlig familj på ett gods i Ryterne församlingi Västmanland.
Det var i närheten av Strömsholmjag var, och där hade jag släktingar. Enligt deras uppgift blev jag så vanskött, att barmhärtigt folk måste taga mig därifrån då jag var 5 år. Nu skall jag börja berättelsen om huru min moder blev omgift och huru jag fick flytta hem samt fick en far. Den tid som förflöt mellan mitt femte och sjunde år hade jag det relativt bra.
Mina föräldrar hade bosatt sig vid ett gods i Ryterne församling i Västmanland. Ägare av godset var en löjtnant von Post, en äkta herre, sades det; med honom hade jag egentligen ingenting att göra. Men så ung jag var, såg jag dock att jag inte var välkommen. Det blev för mig att vara på vedbacken om dagarna samt hugga och skaffa ved från skogen. Så skulle jag börja skolan, men när jag tänker efter vilken skola det var förundrar det mig ej, att jag ej ville gå där. Skolhuset var en gammal. förfallen stuga i en by, som kallades Löt. Vilken lärarinna sedan! En gammal gumma, som kallades Eriksmora. Hon var synnerligen olämplig att lära en hop odygdiga pojkar och flickor att läsa, men det fick gå som det kunde. Jag skall berätta hur det gick för Eriksmora en dag. Själv hade hon en fosterson som hette Ludvig och dessutom andra halvstora pojkar, så någon sade, att det ej fanns någon ursäkt för gumman. Så hände en dag att de stora pojkarna hade stängt in en av flickorna på w.c. Hon var enfaldig nog att ta sig ut genom bänken, och blev därigenom ganska nedsmutsad. Gumman blev naturligtvis arg och ställde till med förhör, för att få fram vem av oss pojkar
som var den skyldige. Smörj skulle det bli över lag. Men i klassen hade vi en stor, stark pojke, vilken tog av gumman rottingen och svängde henne runt flera varv. När hon hoppade som bäst kring pojken hade vi naturligtvis ogement roligt. Jag erkänner, att det var elakt gjort av oss, men vad roar ej odygdiga pojkar? Efter den valsen blev hon avsatt och vi fingo en ny lärarinna.
Min styvfar hade två bröder, och en av dem, Erik, samt far voro musikanter, vadan de rätt ofta vara borta och spelade på baler och supgillen. Första julen jag var hemma, var det en s. k. bjudning hos löjtnantens för alla underhavande, både stora och små. Det var natten till tredjedag jul och far skulle spela. Men den som slapp vara med, det var jag, ty jag var för min far en skam. Hade jag fått vara inomhus hemma, skulle jag ej ha klagat ändå, men det fick jag ej. Grannen hade en ladugård, och dit blev jag motad på kvällen, då de övriga gingo på festen. I ett gammalt baktråg med litet halm uti grät jag mig till sömns. Det var ej någon rolig julnatt, minsann. Det var närmare 30 grader kallt ute och ladugården var rätt dålig, men hur det var frös jag ej ihjäl. På morgonen, då de som ägde ladugården komma dit och fingo se att jag var där, var jag så stelfrusen att de fingo bära in mig i köket, där värmen snart återgav mig rörelseförmågan. Grannen hette Westerlund, och de vara nyktra och snälla människor.
Första året hade gått och så fick jag en syster, henne hade jag all orsak att vara avundsjuk på, för det var ett ständigt pjosk med flickan, och fin skulle hon vara som en docka, jag däremot som den värsta Ilumpsäck.
Så flyttade far till Tidö i samma församling och övertog ett torp, Karlslundhette torpet, och sattes upp med två hästar och sex kor, så han var nog ej så fattig, fast till mig fanns ej något. Men där fingo de bara motgångar. Jag minns, att på hösten hade vi får på bete på en holme i Mälaren, och på eftersommaren när de skulle tagas in, kom olyckan. Mor halkade och bröt av sig högra armen vid armbågen, den blev så illa däran, så hon fick ej någon led på den mer, antagligen beroende på dålig läkarbehandling.
Så måste torpet lämnas, och vi flyttade in i en annan stuga. Då blev det för mig att följa far i skogen på famnhuggning. En dag då vi hade fällt en stor ek, utsattes vi för sex stycken vargar, men vi klarade oss undan dem genom att klättra upp på eken. Ibland voro vi på sjöar och skar vassrör. Jag fick plocka av vippen och sprita den om nätterna, sedan såldes den till att fylla bolstrar med. I skolan skulle jag försöka gå, men det var omöjligt, ty alltid fattades det kläder. Jag fick gå i skolan, jag minns det var fruset på vattenpussarna, så det gick slå kana för mina kamrater, men som jag var barfota, fick jag gnida fötterna mot bena och springa mig varm och det måste gå. Jag fick väl några skor av snälla grannar någon gång, men i allmänhet voro de fattiga själva däromkring. Jag hade över en halv mil till skolan och genom en stor skog samt fick gå ensam halva vägen.
Det var en mörk vinterkväll, och jag gick över skogen, då jag fick höra ett hemskt läte, som jag mycket väl kände igen, det var vargar i närheten. Då måste jag klättra upp i en stor gran och där måste jag logera över natten, men där höll jag mig varm av rädsla. På morgonen
kom folk och sökte upp mig. Efter den betan blev jag mycket sjuk, hade jag då fått dö, hade jag sluppit undan mycket.
Sedan fick jag plocka blodiglar och det gick till på följande sätt. De funnos i mycket sumpiga kärr i Tidöskogarna. Då fick jag taga av mig byxorna, och så med ett snöre binda en flaska vid en stör och linda den med trasor, och så pulsa i till midjan och röra med stören i botten på kärret, då blodiglarna kommo och sögo sig fast på mina bara ben. Så måste jag taga av dem försiktigt och skaffa ner dem i flaskan. Men så måste jag kunna skilja mellan en blodigel och en hästigel, ty de som kallas hästiglar duga ej för apotek. För blodiglar betalades då femtio öre per styck. Det skall vara ganska svårt nu för tiden att få barn, som våga plumsa ut i kärr, för det var både ormar och andra kryp, som jag såg där, men jag fick icke säga nej, jag måste.
Jag kom till Okeby i Dingtunaoch blev vallpojke, skulle få femton kronor för sommaren och maten, samt få ligga i ladugården. De få gånger jag fick en smörgås, var brödet så mögligt, att jag ej kunde förtära det, varför jag flyttade snart nog. Jag kom till en annan bonde, där fick jag följa en dräng i herrgården. Upp klockan fem varje morgon skulle jag och vägen till gården hade vi göra med en timme. Men där fick jag rätt bra arbete, jag fick binda säd efter drängen. En dag, då jag tog vägen genom trädgården, kunde jag ej motstå frestelsen att plocka ned äpplen och bar ut och gömde, men så när
jag kom för tredje gången för att hämta dem jag plockat, vart jag till min stora förskräckelse varse en vitklädd herre, som jag antog vara greven själv, men så fick jag höra, att det var en byst jag sett.
Så kom hösten och med femton kronor på fickan vandrade jag hemåt igen. Nu tänkte jag att få köpa kläder åt mig, men när jag kom hem, låg far sjuk i lunginflammation, så det blev för mig att ge mor pengarna. Samtidigt blev en bror, som kommit till livet, död, så mor hade det så fattigt det kunde vara. Stackars mor! Jag måste släpa i skogen, hur jag kunde tiga ibland för bönderna däromkring, kan jag ej själv säga, men far kom på benen igen. Så började han i skogen, ty han var en styv arbetare fast klen efter sjukdomen. Så fick jag plats hos en torpare på Ängsö gods, som ägdes aven greve. Torparfolket jag kom till hette Andersson. Husrum fick jag med en jämnårig. En gammal farmor, som var själva regenten i huset, var mycket snål utom på ärter och gröt. Pannkakor, dem farmor bakade så bastanta att vi skulle kunnat kasta trissa med dem om vi försökt. Yngst av alla var jag på gården, där fick jag vänja mig att sköta hästar, vilket var det roligaste jag fått göra. Det var lustresor på söndagarna, så det kom mycket folk dit. Så bildade greven en slags teater, och jag fick vara med, för han hade hört mig sjunga och tyckte, att jag hade en bra sångröst.
Så kom jag därifrån och blev skjutspojke vid Tillberga, men blott ett par månader, ty prästbonden jag var hos hade mig en dag att köra ett par oxar för en vält. Det gick så till, att oxarna skenade över en stor bäck, och där blev jag kvar. Adjö här, sade jag och gick därifrån.
Mina föräldrar hade flyttat till ett ställe som hette Lejonbacken i Ryterne, och far arbetade vid Kvicksund. Järnvägsbron höll just på att byggas då, så det var ej så fattigt för dem, men jag såg, att jag var överflödig i hemmet. Så hände en olycka för dem på hösten. De hade en ko och hade skaffat foder för vintern. Till granne hade vi en skomakare, Carlström, de hade en son jämnårig med mig och två flickor. En dag blev jag skickad av mor bort med en bunt tändstickor.
Döm om min förvåning, då jag kom tillbaka och hela ladugården stod i ljusan låga. Då kom skomakaren och skrek, att det var jag som tänt på. Jag blev så skrämd, att jag sprang ut i en rågåker och gömde mig. I tre hela dygn låg jag där utan vatten. Föda skaffade jag mig ur rågaxen. Men törsten tvingade mig till att söka upp en mycket snäll gammal gumma, och hos henne fick jag både mat och dryck. När jag så skulle ge mig av igen, tog hon och släpade hem mig igen, men göra hade hon. Fast jag inte hade någon del i branden, var jag för mor och far en skam. Då jag kom hem, var far, greven, länsman, skomakaren och flera till inne hos oss. Jag sade, att jag ej var skulden till branden, men för att jag nekade, skulle jag ha smörj, och det var far tränad att ge mig. Greven sade emellertid, att så länge ej bevis fanns, fick ingen röra mig. Det var den greven, vars barn mor varit amma för. Han sade till, att skomakarens barn skulle komma in till oss, men deras pojke nekade även han. Men så kom den gumma, till vilken jag lämnat tändsticksbunten. Skomakarens pojke talade då om, att det tillgått så, att han tänt eld uppe på vedbacken, och elden spridit sig till ladugården, så att både deras och vår ladugård brunnit upp. Den gången slapp jag smörj ändå.
Så gav jag mig iväg hemifrån igen och blev sedan borta i många år, vandrade så några mil och kom till Romfartuna, tog plats på Julpa gårdoch fick jobba med litet av varje. Det bästa blev efter branden på gården, ty hela ladugårdssträckan brann upp, och jag var där medan den byggdes upp igen. Så skulle nybyggnaderna färgas och taken tjäras. Då kom en sotare Johansson dit och tog sig för färgningen och strykningen av det hela och jag fick bli hantlangare åt honom. Allt gick bra till sista dagen, då en olycka höll på att göra slut på sotarn. När jag hade värmt järnlodet, råkade hakarna på stegen av någon anledning lossna, så att både sotarn och stegen åkte i marken med den påföljd att sotarn fick hela tjärpytsen över sig och blev rätt illa bränd. Men den gubben var det kärna i. Jag fick tag i takrännan och där hängde jag tills hjälp kom. Om några dagar var sotarn fullt återställd. Han fick ut likviden, och det var flera hundra kronor. Eftersom jag var både kvick och påpasslig, fick jag följa sotarn ut på vandring.
Dagen därpå bar det av till Sala, och där blev det festa av, där började ett nytt liv för mig. Fast jag var blott elva år, fick jag lära mig förtära brännvin samt många knep, som jag ej hade en aning om förut. I Sala stannade vi ej länge, ty sotarn hade sina distrikt i övre Norrland, även in i Norge. Hos honom hade jag rätt bra efter för-
hållandena. Det värsta var, då jag första gången måste krypa ned i en skorsten, för då band han en lina om livet på mig och sedan hissade han ned mig. Men det knepet att spänna ändan emot ena sidan. knäna mot andra och så jobba duktigt och skrapa pipan ren med raffeln, det kunde jag snart nog. Raffeln samt lina och lod vara sotarns förnämsta verktyg. Jag var med Johansson något över ett år och hade jag fått följa honom samt fått vara i fred, så hade jag varit sotare den dag som i dag är. Kanske jag sluppit undan alla motgångar som Ni läsare av min bok få se framdeles.
Jag hade en moster vid Åbylund i Romfartuna, som hade för sig, att jag skulle gå i skola, så hon annonserade efter mig. Det hände sig inte bättre heller än att vid sotning av en herrgård, länsman kom dundrande och frågade mäster om han hade någon pojke med sig, som hade rymt för något år sedan från Romfartuna. Så påstod länsman att jag måste följa honom och gå ända till Västeråspolisen, som moster hade överlämnat saken åt. Jag var då uppe i skorstenen, så jag hörde, vad som var fråga om. Detta var jag ej med om, för jag trivdes så bra med sotaryrket. Väl kommen ned ur skorstenen sade länsman:
“Du var mej en svart rackare.” Det blev förhör av, men han hade göra en god stund, innan jag fick veta, vad han ville. Så måste jag säga farväl till min mäster Johansson. Då kunde jag ej hålla tårarna borta och som tröst fick jag 30 kronor av honom vid avskedet.
Det var ett mycket fint ställe, där länsman bodde. Många barn hade de samt en pojke jämnstor med mig.
De tyckte jag såg svart ut, och komma alla omkring mig och flinade. Så kom de insläpandes med ett stort bykkar och ställde mitt på golvet samt en stor gryta med vatten. Tillika blev det fråga om att jag skulle kläda av mig de svarta paltorna jag hade. Fast så länsman han var, fick han mig ej att kläda av mig. Förresten höll paltorna ej mycket att riva med, för då jag äntligen var avklädd, var det bara en lumphög. De vara många åskådare om min person, länsman, frun, pigan, samt fem till sex barn. Länsman dundrade och skrattade tillika. Upp din negerunge i karet, så få vi se, om det går att byta om skinn på dej! Men då tänkte jag, skall jag bada så skall Ni också få blöta er alla. Det var mycket vatten i karet, och de kröpo ganska nära intill. Som de inte anade något, tog jag ett språng högt upp och satte ändan före och tryckte ihop mig som en märla. Så när jag kom i vattnet med sådan fart, blev det ej mycket vatten kvar i karet för de omkring- stående fingo det mesta över sig. Då skulle Ni sett länsman! Men tänk, han blev ej ond, för han fick så roligt, att jag minns, att han sade att så roligt hade han ej haft på länge. Så kom borsten och såpa fram och de skrubbade och gnodde, och vit och fin blev jag till sist. Fina kläder fick jag av frun, sen blev det transport till Västerås och där mötte moster.
Att gå i skolan föll mig ej i smaken, för jag längtade efter raffeln. Jag hade lätt för att lära mina läxor, men det var en elak skollärare vi hade, enligt mitt tycke. Så fick mina skolkamrater reda på, att jag varit sotare, och då kallade de mig för “sotarmurre” och retades med mig. Så en dag var de ganska närgångna, men då rann sotarhumöret på mig, och jag klappade upp några stycken av de värsta, och sedan fick jag vara i fred.
Hemma på gården fanns en såg, som gick med ett stort vattenhjul. Den som skötte sågen hette Ålund, och var en mycket snäll gubbe, honom blev jag god vän med. Så snart jag hade tillfälle, och han var där, så var jag och hjälpte till. Mycket noga såg jag efter, hur han skötte sågen. En dag stannade jag hos Ålund i sågen i stället för att gå i skolan. Jag vill minnas, att det var en lördag. Det var en stock inpassad i ramen på kvällen. Men, tänkte jag, den skall jag själv såga i morgon. Tidigt på söndagsmorgonen var jag och satte sågen igång och sågade med full fart. Allt hade nog gått bra, om jag hade passat ramen bättre. Men okynne även då, för jag skulle åka, men ramen gick tillbaka, så jag hann ej fara vexel i tid, utan det tog emot på något vis, så att stocken lossade. Hakarna, som höllo stocken, släppte, så att det bände till och högg i, så sågbladena blevo böjda och stodo som en båge. Då var jag kvick och släppte igen dammluckan. Jag blev litet rädd, men jag såg ej till någon, så jag tänkte, att det är klarar jag nog. I väg hem sprang jag, väl inkommen i stallet, träffade jag morbror där. Då jag kom inom stalldörren fick jag mig en örfil, så jag for upp mellan bakbenen på en så kallad nummerhäst, och den var ilsken av värsta slag, så de andra karlarna skreko: “Nu har Andersson gjort det han får ångra, för Stjärna sparkar säkert ihjäl pojken.” Men Stjärna rörde sig inte, och jag kröp därifrån oskadad.
Några dagar efter dog en statare på gården, och Stjärna jämte en annan häst droga likvagnen. Det var en mindre vagn vid kyrkan, som de ställde där, när de hämtade likvagnen. Så när begravningen var över, skulle den, som körde likvagnen, åka i den lilla vagnen hem, och jag blev anmodad att rida Stjärna hem. Som jag kom upp på hästryggen, såg det ut som den onde själv hade farit i märren. Det bar av med sådan fart, men jag hängde med ända hem till stallet, men där tvärstannade hon så hastigt, att jag åkte på huvudet i en ganska djup brunn, som låg mittför. Då hade det nog varit ute med mig, om ej en ladugårdskarl kommit till hjälp genast.
Efter en tids vistelse hos min moster började morbror gnata på moster över mig, så moster sade åt mig, att jag skulle söka plats på annat håll. Detta funderade jag på, och en kväll sade jag till moster, att nu skall jag ge mig av, så moster slapp hava förargelse för min skull. Då minns jag, att moster grät och sade: Stackars barn, om jag finge göra, som jag ville, finge du vara kvar hos mig alltid. För de hade inga barn själva. Jag tog vägen åt Ramnäs bruk, och skaffade mig sotarverktyg samt började sota på egen hand. Det var nog motigt många gånger, folk tyckte nämligen att jag var bra liten att vara sotarmästare, men jag lät ej avspisa mig så lätt. Jag tjänade mycket pengar och strövade omkring i Bergslagen och en del av Dalarna, Västmanland, Uppland, Södermanland, Värmland och in i Närke. Så led det emot jul, och jag hade hela 80 kronor hopsparade. Jag var på väg till Örebro, där jag tänkte köpa en ny kostym kläder,
bada och försöka bli fin till julhelgen. Men det gick rakt på tok, ty vägen gick genom en stor skog, som heter Käglan, och där mötte jag två s. k. luffare, som slogo sig i språk med mig. Kanske var jag dum den gången, ty de hade förmodligen reda på att jag hade så mycket pengar på fickan. Som jag stod och småpratade med dem fick jag ett slag för örat så att jag föll på huvudet i en snödriva. När jag vaknade upp till medvetande dagen därpå fann jag mig liggande i en varm säng. Då hade jag inte ett öre kvar, det hade luffarna styrt om. Öm var jag i hela kroppen, mest i huvudet. Som tur var funnas dock mina verktyg kvar. Av gårdsfolket fick jag rena kläder samt erbjudande att stanna där över vintern. Det hade jag emellertid ej lust med, utan stannade där endast över nyåret, varefter jag fortsatte min avbrutna vandring.
Ett besök hos det grevliga herrskapet
Till greven på Fiholmstyrde jag nu kosan, dit jag anlände sent en lördagskväll. Fiholm är vackert beläget vid Mälaren och försedd med gamla, härliga ekparker samt en präktig trädgård. Som jag var iklädd soldatuniform med raffeln på axeln, lod, lina och viska samt svart som en neger, var det nog inte underligt att folk tyckte jag såg egendomlig ut. På många ställen märkte jag att jämnåriga med mig sprungo undan när jag kom. Då jag inte hade tänkt på att tvätta mig var jag naturligtvis ganska svart när jag steg in i grevens fina kök. Det första jag gjorde, då jag kom in, var att hälsa hövligt, ty så mycket av artighet hade jag åtminstone lärt mig. Så bad jag att få tala med herrskapet, men fick till svar att en sådan
mer svart än vit person skulle inte herrskapet ta emot och förresten hade de främmande. Hovstallmästaren från Strömsholms stuterivar nämligen där. I stället fick jag mat och erbjudan att få ligga i stallen över natten. Men jag var envis och sade att jag skulle gå in ändå såvida de ej anmälde mig. Hur jag stod där och envisades, gick verkligen en av dem in och talade om för herrskapet, att det var en sotarpojke i köket som ville tala med dem. Men hon kom ut och sade att det omöjligt. Men jag var envis av mig och svarade:
– Då går jag stora vägen direkt till dem, ty de kunna ändå inte mer än kasta ut mig. Men mitt ärende skola de först höra, få se om de sedan kasta ut mig.
De ville naturligtvis veta, vad ärendet gällde, men det svarade jag nej på, ty ingen annan än herskapet skulle få veta det. När flickan för andra gången kom in till grevens och talade om att de ej blevo av med pojken hade greven frågat grevinnan om hon kunde förstå vad pojken kunde vilja dem. Hovstallmästaren hade frågat hur pojken egentligen såg ut, varpå flickan svarade:
– Han är lika svart som om herr hovstallmästaren ser upp i en skorsten.
Då hade herrarna fått roligt. Men grevinnan sade till flickan:
– Jag skall själv taga emot gossen. Hälsa honom att han sitter ner och väntar en stund, och när jag ringer kan Safi följa honom in.
Vad de överlade om vet inte jag, men jag behövde ej vänta länge förrän jag fick bud efter mig. Det var sex flickor i köket, och de sågo så märkvärdigt på mig och viskade sinsemellan. Jag hörde att de vara nyfikna och funderade på vad jag ville grevens samt huru jag vågade vara så påträngande, ty på den tiden var det något förfärligt att våga störa så fint folk.
Hade jag varit rentvättad kanske greven genast hade känt igen mig sedan branden vid Lejonbacken, men nu tycktes han ej ha den minsta aning om vem jag var. Det som förvånade mig var den stora lyx som var rådande. Herrskapet var mycket vänligt, och när jag kom in till dem frågade de:
– Nå, min vän, vad vill du egentligen?
Jag får erkänna, att jag kände mig litet förlägen, varför det dröjde en bra stund innan jag kom mig för att svara, vilket föranlät grevinnan att säga:
– Var inte rädd, min vän, jag förstår att du bär på någonting, som du vill omtala. Om det är lättare för dig att säga ärendet i enrum, så gå vi in i ett annat rum.
Då jag blev ensam med henne, var jag inte blyg längre.
– Nå, min vän, kom nu fram med ditt viktiga ärende.
Är du skickad av någon eller är det något påtänkt av dig själv, sade hon vänligt.
Min första fråga var om det fanns någon dotter i huset, som var lika gammal som jag. Detta tycktes grevinnan fundera på, ty hon sade:
– Vad är din mening med detta? Hur gammal är du?
– Jag är fjorton år, svarade jag.
Så frågade hon efter mitt namn, och jag svarade att jag hette Carl Johan Östen, för det hade någon sagt att min far hette.
– Nå, vad är din mening med allt detta? frågade hon vidare.
– Jo, snälla grevinnan, eder dotter har tagit det bästa ifrån mig, som ett litet barn kan få, nämligen modersmjölken.
Grevinnan var en god människa, och medlidsamt frågade hon:
– Är det möjligt att du verkligen är Johannas son? Grevinnan reste sig och gick ut, och jag såg att hon grät, då hon lämnade mig ensam. Om en stund kom hon igen, och då var fröken med, så jag fick se henne för första gången. Så blev jag inkallad till herrarna samt fick berätta min levnadshistoria. Då jag hade sagt dem min mening samt omtalat att jag hade morbröder vid Strömsholms stuteri, blev även hovstallmästaren intresserad. Han frågade vilka de voro och vad de hette. När jag hade sagt namnen på dem sade han till greven, att de voro hans bästa karlar, riktiga hästkarlar. Det jag fordrade var hjälp, och det fick jag även. Sedan jag fått bada. sätta på mig rena kläder och äta god mat anvisades mig ett rum, där en ren bädd väntade mig. Dagen därpå blev jag uppkallad till greven och fick löfte att få stanna en tid framåt och arbeta på gården med det jag kunde, men jag fick även förmaning att vara en snäll gosse, vilket jag högtidligen lovade. Med de andra tjänarna blev jag snart god vän, ty jag kunde hitta på det ena upptåget efter det andra. Men så skulle jag vara kastpojke åt alla. Hugga och bära in ved, kratta gångar, vara med i stallet, bära vatten, köra tröskverket o. s. v. föll på min lott. Men så kunde jag också äta frukt i trädgården och giva drängpojkarna smaka, för sådana fanns det många, och dem var jag i luven på dagligen. Arbetet på gården tilltalade mig dock inte, utan sade jag en vackcr dag adjö och flyttade till en bonde i Vångsta. Han var tyvärr inte riktig, enligt vad jag kunde se.
Så skulle jag gå för prästen och bereda mig för nattvarden. Det var i Dingtunaty min mor och styvfar hade då flyttat till Vångsta. varför det var nära intill där jag tjänade hos bonden. Jag brukade köra ved till Västerås med ett par oxar, och en gång skenade oxarna med mig på själv Storgatan i Västerås. Hade inte vagnsspaken fastnat emot en husknut, hade det nog gått riktigt på tok. Väl hemkommen från staden slutade jag min tjänst och gick därifrån.
Farbror var fiskare, och det var ett roligt arbete att vara med och draga not samt lägga ut ryssjor och vittja lake. Där hade jag det bra. ty de voro snälla mot mig, men trots detta stannade jag ej fullt ett år. Så skulle jag gå till herrgården ibland. och då måste jag vara i ladugården och rykta kor. Vi voro tre pojkar och tre karlar, men där roade vi oss bara dagen i ända. Vi mjölkade i buteljer. drucko och mådde bra samt togo av oss skorna och sprungo på kornas ryggar och jagade varandra från den ena ändan av ladugården till den andra. Senare tog jag farväl och reste därifrån och gav mig i smideslära.
Enligt uppgjort lärokontrakt måste jag stanna i hela tre år. Men mycket svårt tyckte jag det såg ut från början. Jag blev dock ej ensam, utan det kom två bondpojkar till i samma fördömelse. Fabrikören var en bra karl. Mina lärkamrater hette Carl och Alfred Hedströmoch vara från Badelunda. De vara utan föräldrar, men hade bondpengar att få, vilket gjorde dem olyckliga för all deras framtid. Första kvällen var jag såväl hungrig som trött efter resan från Dingtuna, men trots allt nyfiken att komma i en smedja. Den nyfikenheten gick snart över, ty bara en titt i den kammare vi fingo till bostad, var nog för att släcka nyfikenheten. Rummet var så ruskigt som någon bostad kan vara. Men som jag till all lycka ej var bortskämd, tog jag ej så stort intryck därav som de båda andra bondpojkarna. Möblemanget bestod av en gammal gjuten kamin framför en stor öppen spis, en träbrits samt en gammal trälåda med någon lump uti, som skulle föreställa sängkläder. Vår första sysselsättning blev att draga bälgen och slägga, det senare ett ganska ansträngande arbete. Jag fick slägga åt fabrikören, och han smidde yxor till kronan av engelskt gjutstål. och det var att slå så att det blixtrade för ögonen. Svårast var det innan jag kunde slå rätt på verktygen.
Hade vi lärpojkar bara fått ordentlig mat, så hade det ändå varit någon tröst, men vi fingo svälta, och det riktigt ändå. Lång arbetstid hade vi även. Vi fingo nämligen arbeta från klockan 5 på morgonen till klockan 8 à 9 på kvällen. Först klockan 8 på morgonen fingo vi frukost, vilken bestod av sill och potatis, och det var ju inte att förakta, bara det hade varit ätbart. Men frun hade ett stort lerfat fullt med sillnackar samt sillstjärtar, placerade i en kastrull, och ur denna skulle vi äta.
Första året mötte oss de största svårigheterna, innan vi kunde göra något på egen hand. Tillika vara gesällerna riktiga tyranner mot oss lärpojkar. Då jag började min anställning hos smeden hade jag bland annat även en klocka, och det gick inte an för en lärpojke att hava en sådan, varför de tog den ifrån mig och lade den på smidesstädet, varefter de med en slägga slaga den i tusen bitar. En dag då jag kom in i kammaren, fann jag att gesällerna tagit min överrock och lånat 6 kronor på den på stampen. När jag kom in på verkstaden sutta de och drucko brännvin, som de hade köpt för pengarna. Då jag frågade efter min rock kastade de till mig pantsedeln och så fick jag en bastant örfil, så jag for ut på gatan med huvudet före. Men fabrikören fick reda på historien och gav mig pengar att lösa ut rocken med. Gesällerna förtjänade rätt bra med pengar, men all deras förtjänst gick till brännvin och öl. De gingo ständigt klädda i ett par gamla mollskinnsbyxor och snedslitna träskor, varför de aldrig kunde visa sig ute på gatan en söndag. De förde ett uselt liv, och sämre håla kunde ett barn aldrig komma uti. Svårast var det för mig, som var fattig. Mina lärkarnrater däremot hade pengar och hade förmyndare boende i Badelunda, till vilka de skrev efter den ena hundralappen efter den andra. Pengarna festades upp med. gesällerna.
Andra året blev bättre för mig, jag lärde mig yrket tämligen fort, i motsats till pojkarna Hedström, och blev som man säger varm i kläderna. Så småningom fick jag också börja arbeta på ackord.
Fabrikören hyrde en verkstadsplats i sliphuset samt anskaffade en rekhammare av Beronius fabrikat. Den fick jag sköta, varför jag mera rådde mig själv och kunde förtjäna rätt bra. Trots detta måste jag fortfarande äta hos mästaren och bo i den dåliga kammaren. Om frun hade varit något vänligare än hon var, så hade det väl ändå gått bra, men hon var ett elakt stycke. Om t. ex. en av oss blev förhindrad att infinna sig i rätt tid vid måltiden, så att de övriga hunnit spisa, blev man i regel utan mat och fick därtill en massa förebråelser. Detta hände mig upprcpade gånger. Men när jag en lördag middag kom in och fann bordet tomt, tog jag utan vidare krus fram mat ur skåpet och dukade själv bordet, men allt eftersom jag satte fram maten tog frun oeh pigan bort den. Då blev jag verkligt arg och kastade ut såväl frun som ungarna och pigan, varefter jag fick äta min middag i lugn och ro. Pigan gjorde också sitt bästa för att plåga oss så mycket som möjligt. I synnerhet på lördagskvällarna lät hon oss vänta på maten till framåt tiotiden.
Jag minns särdeles väl ett tillfälle, då herrskapet hade kalas, varför vi naturligtvis fingo vänta, och först klockan 11 på kvällen fingo vi vår mat. Men till gengäld spelade jag henne ett bra spratt. Hon hade nämligen ställt ifrån sig en stek på långbänken, och när vi hade ätit och skulle gå passade jag på att stoppa steken innanför rocken, utan att någon såg det, varefter vi nere i vårt rum för ovanligheten riktigt fick smörja kråset. Det hade blivit ett fruktansvärt letande efter steken, i synnerhet som det var den enda som fanns. På söndagsmorgnarna brukade vi få kaffe på sängen, men den dagen blevo vi utan. Jag förstod då att vi voro misstänkta, och det var därför med klappande hjärta vi gingo upp för att äta frukost, då vi hade att vänta straffet för gårdagens bravader. Vi hade inte mera än hunnit in förrän frun började gräla, och så småningom arbetade hon upp sig till verkligt raseri. Till sist tog hon en träsko och kastade på mig, men jag hann undan med påföljd att träskon gick ut genom fönsterrutan. Då ropade frun på fabrikören, vilken kom in för att kasta ut mig. Jag satte mig till motvärn, vadan ett reguljärt slagsmal blev följden. Så småningom lugnade vi oss dock, och innan jag gick bjödo de på kaffe och bullar. Men frun glömde inte steken. Hon försökte sedan svälta oss, varför vi gingo till polisen och klagade. Det blev förhör hos stadsfiskalen men det slutade som fiasko för oss. Pigan var, tillika med några andra, inkallad som vittne, men var antagligen så rädd för polisen att hon verkade onormal. Hörde dåligt gjorde hon även, ty när fiskalen frågade henne hur det förhöll sig, neg hon och svarade “goddag, goddag”. Det var allt vad de fick ur henne. Då blev fiskalen förargad och körde ut henne. och även vi fingo gå därifrån. En polis skulle sedan komma hem och se hurudan mat vi fingo. Frun väntade polisen varje dag, vilket bidrog till att vår mathållning förbättrades avsevärt. Polisen, som skulle inspektera, såga vi aldrig till.
En dag hittade jag ett par gamla avlagda mollskinnsbyxor samt ett par utslitna träskor i smedjan. Dem gjorde jag ett fint paket av samt anmodade en brevbärare att lämna paketet till pigan, som just den dagen firade sin namnsdag, hon hette Hulda. Brevbäraren kom, som avtalat var, och då Hulda fick se paketet blev hon så glad att hon klappade i händerna, ty hon trodde helt säkert att det var ett klädningstyg från far och mor. Brevbäraren fick en hel krona i drickspengar. Hon började öppna. paketet, och även vi skulle få vara med och se det fina pappa och mamma i Örebro hade skickat henne.
Också frun och fabrikören samt alla barnen vara med, och alla stirrade vi nyfiket på paketet. Men döm om Huldas förvåning, då hon öppnat paketet och blev varse innehållet, de oljiga mollskinnsbyxorna och gamla träskorna. Hulda var nära att få dåndimpen. Men vi fingo roligt; fabrikören skrattade så jag trodde han skulle kvävas. Som tur var misstänkte hon inte att det var jag som skämtat med henne.
Det hade gått flera månader in på det andra året, då jag en dag fick bud att jag skulle infinna mig hos polisen. Jag funderade vad polisen kunde vilja mig, då jag visste mig inte ha något otalt med dem. Men vad fick jag se, när jag kom till kontoret, om ej mina båda kamrater, och på ett bord lågo alla slags färdiga smiden, som de hade stulit och gömt undan. Det var en av gesällerna, som hade reda på var de hade det stulna förvarat, och han hade anmält dem. De försökte också inblanda mig i affären, men det lyckades dem inte, då jag kunde bevisa min oskuld. Nog var jag med om alla slags upptåg, men jag har aldrig gjort mig skyldig till stöld. Saken blev uppklarad och de skyldiga bekände. De fingo ganska lindrigt straff, då fabrikören, som var en snäll människa, kände medlidande med dem.
På lördagskvällarna brukade jag gå ut till Valby socken, där jag hade en fästmö. Hon tjänade hos en bonde, vilken sålde mjölk, smör och potatis till fabrikören. Vägen dit var inte utan sina risker, då bonddrängarna hade lovat att slå både armar och ben av mig, om de skulle få se mig där ute. Min fästmö hade en kvinnlig kamrat, och de bodde i en liten kammare på gården för sig själva. Jag hade gjort en nyckel till låset, så jag kunde komma in när jag ville. Av någon orsak kom jag att upphöra med mina besök, varför några veckor hade förflutit när jag nästa gång besökte henne. Det var sent på hösten, och när jag kom fram till gården var det mörkt överallt. Jag låste upp dörren till flickornas rum och gick tyst fram till soffan, där jag visste att de brukade ligga. Jag skulle just till att väcka flickorna, då jag for på huvudet på golvet och fick en död gumma samt ett sofflock tvärs över ryggen. Jag blev naturligtvis förskräckt, då jag fick känna en kall människokropp över mig, varför det gick med fart att komma upp och ut. Den döda var en gammal farmor i gården, som hade dött och var utburen i flickornas kammare. Det buller jag förorsakade hade hörts in till bonden, så att de vaknade. De trodde att det spökade, varför de hade läst bibeln hela natten. Ingen vågade sig ut för att se efter vad det var. Detta talade bonden själv om för fabrikören. Då de på morgonen kommo för att se efter orsaken till bullret och fingo se att gumman låg på golvet, trodde de att hon var skendöd, och i den tron levde många, ända till dess jag själv talade om rätta förhållandet.
En lördag förmiddag blev jag skickad efter en kanna brännvin samt till ett bryggeri efter öl. Sedan tvingade gesällerna mig att förtära omkring sex till sju stora supar samt dessutom öl. Jag både grät och bad att få slippa, men det hjälpte inte, Det var nära att jag skulle dö på kuppen, men lyckades klara mig. Men så sjuk som då vet jag mig aldrig ha varit, vare sig förr eller senare. Gesällerna förde ett hundliv nästan varje fredag natt, då de hade fått sin avlöning. De sutta på krogen tills den stängdes och de blevo utkastade. Sedan kommo de in i vår kammare, och då fingo vi rymma fältet och skyndsamt bege oss ut, hurudant vädret än var. Så fingo vi ha det ända till inpå tredje året, då vi började kunna försvaas oss. Tredje lärlingsåret tog till sist slut, och då fingo vi flytta därifrån och bo och spisa var vi ville.
När man blev gesäll var det bruk att man bjöd på den s.k. gesällkannan och drack duskål samt blev jämngod med de övriga gesällerna. För mitt vidkommande gick bemälda högtidlighet av stapeln den 1 november 1885, och jag vill minnas att vi var fjorton man på kammaren. Den kvällen flödade brännvinet i vansinniga kvanititeter, som det så ofta händer. Då skulle det betalas för gammal ost, som man säger. Slagsmål blev det, och det med besked. Knivar, hammare och tänger flögo i huvudet på en var, så att både läkare och fältskär måste anlitas dagen efter. Jag fick båda händerna så svårt brända att jag var oduglig till arbete i cirka fyra veckor, och kunde inte ens mata mig själv.
Hovmålare Carlssons tavlor finns bl a på Länsmuséet.
Hovmålare Carlssons busstation
Läs absolut detta ….. 
Smed och “Hovmålare” Carl Johan Carlsson (1867-1953).
Hans memoarer i skriften “Från förr till nu”.
——————————
Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
