DET EGNA FALLET
Klicka på bilderna för närmare presentation
Av Peter Ahlquist
Boken är helt LYSANDE, mycket självutlämnande – därigenom starkt TROVÄRDIG….
Det är ingen bok man sträckläser, själv delade jag upp läsningen under flera kvällar och jämförde med egna gemensamma beröringspunkter.Den belyser dels exempel från ungdomens uppväxttid och erfarenheter rent generellt och dels den Gävlemiljö där författaren till stor del växte upp.
Nedan presenteras utvalda delar.
Köp boken i sin helhet som en lämplig present till far- eller morföräldrar som saknar datavana./Lisse-Lotte Danielson.
DEL 1 – NYKOMLINGEN
Under mangelbordet
Trasig ängel
Bananen kommer tillbaka
Nya tider
Flyghaveri på riktigt
Briggen Gerda
Läroverk
Läroverk, andra delen
Terminsavgift
En första kyss och en dag i upphöjelse
Snoddas
En tappad gris
På Ströget
Pubertetsvåndor
Korsnäsvägen 117
Serien fortsätter här: DEL 2.
———————-
Korsnäsvägen 117 2011-06-17
I kvarteren kring Islandsplan rörde sig alltid
mycket folk, särskilt i slutet av månaden då många
törstiga gubbar redan förbrukat hela den tillåtna
ransonen på motboken. På den lilla tvärgatan som
går från Brynäsgatan ner mot Gavleån låg inte bara
en av Systembolagets butiker utan också Standard 2
och Standard 3 dvs. en andra- och en tredjeklassens
restaurang där det serverades husmanskost men
framför allt den tillåtna ransonen om två vita och en
brun. Det gick där att få i sig 15 centiliter brännvin
och 7 ½ centiliter folkkonjak under förutsättning att
man samtidigt beställde mat. Tog man sig sedan från
2:an till Standard 3 var det möjligt att upprepa
samma program där. De som efter detta orkade ta sig
över till andra sidan ån hade på hotell Baltics
bakficka möjlighet att klämma i sig ytterligare en
omgång. Det är lätt att förstå att det kunde bli en
aning stökigt i de här kvarteren och att det inte var
någon särskilt lämplig miljö för de skolbarn som var
på väg till spårvagnen en sen eftermiddag, i
synnerhet om det råkade vara en avlöningsdag.
Ulf Videbäck, en annan av klasskamraterna,
bodde själv i kvarteret och kunde därmed beskåda
trafiken inifrån den egna lägenheten. Han berättade
också att vid sidan av köerna utanför de nämnda
syltorna uppstod ibland också en mindre kö från
andra hållet. Den bestod av ”ätarna” vilket var
benämningen på de gubbar som var mer hungriga än
törstiga och som genom sitt gratisätande kunde
rättfärdiga sina nyfunna, supande vänners spritbeställningar.
I fall av extrema alkoholsug kunde det
till och med hända att en ensam ”ätare” fick betalt för
sin insats vid tallriken. Inne på krogen gällde ett
strikt reglemente men utanför på gatan rådde den
fria marknaden med sedvanlig budgivning och
prutande.
Den ”Svenska flaskans dag”, den 1 oktober 1955
när motboken avskaffades, kom att ändra på allt
detta. När spritrestriktionerna upphörde tappade
dessa simpla krogar större delen av sitt kundunderlag
och fick i stället börja omskola sina
utkastare till välkomnande infösare.
I det nya huset hinner vi bara bo något år innan
spårvägstrafiken läggs ner och ersätts med bussar.
De livliga kvarteren kring Islandsplan och nedre
Brynäs förlorar då ytterligare sin betydelse.
Standardschappen som knappt ens hade haft en skylt
utanför dörren försöker marknadsföra sig som
restauranger med stora neonskyltar. Men det hjälper
föga. Snart tvingas de slå igen. I dag är det svårt att
föreställa sig det folkvimmel som kunde råda här i
början av femtiotalet.
När spårvagnarna slutat gå hamnar busshållplatsen
precis utanför vårt hus och bussarna går
oftare och stannar inte längre vid Islandsplan utan
går direkt upp till centrum. Det är bekvämt men ändå
saknar jag spårvagnarna. Det blir ofta trångt i
bussarna. Och så luktar det illa. Sulfitlukten är frän
och stickande men känns som regel bara i närheten
av fabriken medan den äckliga lukten från
sulfatfabriken sprids med vinden över stora områden.
Också när vinden blåser från andra hållet, och
man stiger på i Rudsjö där luften då känns frisk och
skön, möts man av den vidriga sulfatstanken som
bitit sig fast i bussens säten och i karskärspassagerarnas
kläder. Det måste rimligen ha luktat
skit i spårvagnarna också men det har jag konstigt
nog inget minne av.
Pubertetsvåndor 2011-06-10
Sexualiteten innebar för det mesta mera skam än
lust. Samhället hade långsamt börjat moderniseras
men den äldre generationen försökte ännu
hårdnackat att upprätthålla alla de gamla tabun och
avhållsamhetsnormer som man nuförtiden knappt
ens återfinner i mycket strikt religiösa miljöer.
Fördömande uttryck som ”skörlevnad” eller
”självbefläckelse”, fjärran från dagens normala
ordval, förekom allmänt i lärarnas språkbruk. Ännu
mera vanligt var att moralkakorna serverades
indirekt och mer försåtligt. När biologilektor Kvenne,
belåtet skrockande, föreläste om det omöjliga, för en
ofrivillig mor att svälta ut sitt ovälkomna foster, var
det emellertid inte svårt att urskilja den underliggande,
men nog så tydliga adresseringen tillklassens puberterande
flickor. Ungdomen genomskådade som alltid vuxenvärldens
hyckleri.
Grabbsnacket innehöll inte bara skryt och
överdrifter från det erotiska fältet utan ofta även rent
kvinnoförnedrande omdömen. En kille skulle vara
tuff och erfaren eller åtminstone hålla den masken.
På mig stämde inget av detta men säkert var jag lång
ifrån ensam om att i hemlighet smyga ner på
pissoaren vid busstorget och snabbt ur automaten
trycka ut ett paket kondomer för att sedan som
förövning gå hem och provrunka.
För tjejerna var det säkert ännu värre. Prydlig
familjeflicka eller sexobjekt var de två roller som
erbjöds. På något underligt sätt visste vi, eller trodde
oss veta, vilka tjejer som hade pessar eller kondomer
i handväskan på lördagsdanserna. Nästan varje
termin var det någon flicka som plötsligt slutade
skolan efter att ha blivit gravid. Vid åtminstone ett
tillfälle drev det en flicka i en av avgångsklasserna till
självmord.
Om överklassens döttrar råkade i olycka kunde
dilemmat lösas mer diskret. Då kanske flickan åkte
utomlands med sin mamma för att under resan
passera någon illegal abortklinik i Stockholm eller
Frankrike. När terminen sedan började hade hon i
god tid parkerats på en lämplig flickpension i
Schweiz. Läsåret därpå kunde hon återvända till
skolan, många erfarenheter rikare men där bara den
senare delen behövde redovisas.
På Ströget 2011-06-04
Många andra killar tycktes, till min avund och stora
beundran, inte ha några som helst svårigheter att
skapa nya kontakter, även med tjejer. En av dem var
Ante Lindgren som också gick i min klass. Han bodde
ensam med sin pappa i en lägenhet på Åkargatan
söder om Gavleån. Vi var några där hemma en
håltimme och spelade poker. Pappan kom hem och
lärde oss en del vinstgivande knep att använda i
budgivningen. Ante gjorde nog i stort sett som han
själv ville därhemma men i skolan var han ingen
bråkstake utan tvärtom rätt omtyckt av både
kamrater och lärare. När han helt oväntat slutade
skolan sa Knacken:
– Ja, Ante han klarar sig nog i alla fall.
Han tycktes alltid ha bestämt över sig själv och
hans självförtroende verkade obegränsat. Vi andra
kunde stå länge framför spegeln med stålkam och
hårfixativ för att försöka få till den rätta tjusarlocken
men sånt brydde han sig inte om. Han var sig själv
nok och han kunde ”stöta” på tjejer som var flera år
äldre än han själv.
På lördagkvällarna tycktes hela stans ungdomar
”ströga” både före och efter bion och det kunde bli
trångt som vid T-centralen i rusningstid. Med
”ströga” menades att man gick i klungor på Ströget,
dvs. mittremsan på Nygatan, från Sagabiografen
uppe vid Stortorget fram till Röda Kvarn som låg
längst ner, strax före järnvägsövergången. Där vände
man och gick samma väg tillbaka. Om och om igen.
Just den här kvällen ligger det en decimeter
nysnö över stan och Ante har spanat in en
toppenbrallis. När han möter henne för andra gången
tittar han henne djupt i ögonen och utbrister:
– Tjenare ögat I natt har´e snögat.
Och tjejen som säkert var minst arton, replikerar
blixtsnabbt:
– Ja, bäst ni skottar er hem snorungar!
Vi andra blev förstås generade. Men inte Ante.
Honom verkade ingenting bekomma.
En tappad gris 2011-05-28
Ulf Jönsson bodde på Brynäs i en liten omodern
lägenhet som nog bara var vad som brukade kallas
ett fyrspisrum. Direkt från trapphuset kom man in i
ett stort rum där allt fanns från vedspis till diskho,
matbord och bäddsoffa. Eventuellt fanns ett rum till
innanför men det såg jag aldrig. En dag är Ulf och
Bosse Persson, som jag tror också bodde på Brynäs,
på väg till skolan då något märkligt inträffar.
– Var det inte en gris som låg på gatan? säger Ulf
och pojkarna vänder cyklarna och trampar tillbaka.
Mycket riktigt, på stenläggningen strax intill
spårvagnsspåren ligger en slaktad gris. Efter att ha
funderat en stund cyklar pojkarna vidare mot skolan
men får så småningom syn på en slaktarbil som står
parkerad utanför en affär. De hoppar åter av cyklarna
och stiger in i butiken. Det tar en god stund att reda
ut saken och väl framme vid skolan måste man nu
förklara orsaken till den sena ankomsten. Bosse P. är
en fängslande berättare, som ofta underhållit oss
med burleska fiskehistorier från sitt sommarviste i
Mörtebo och Ulf har en framtoning som starkt
påminner om den försynte ynglingen Karl Bertil
Johnsson i Tage Danielssons välkända julberättelse.
Tillsammans ger de nu en utförlig redogörelse som
får oss att nästan vika oss dubbla av skratt i
bänkarna. Även magistern blir synbart road.
– Vad sa ni i affären, frågar han småleende och
Ulf svarar med att upprepa sin replik från inträdet i
charkuteriet:
– Ursäkta, men är det ni som har tappat en gris?
Och nu exploderar klassrummet i ett stormande
jubel och magistern förklarar mellan skrattkaskaderna
att den sena ankomsten inte kommer att föranleda
någon anteckning i anmärkningsregistret.
Snoddas 2011-05-20
Alltid var det ont om slantar och ständigt kände man
ett sug efter sötsaker. Inte bara kafferosterierna
spred sina aromer över stan. Från Ahlgrens
läkerolfabrikoch från Pix med sina Ako-mint kom
titt som tätt förföriska dunster. Tvärs över
esplanaden låg Sjöstrands kondis och inte långt
därifrån Sjöbergs, men deras bakverk utgjorde för
det mesta ouppnåeliga njutningar.
Sjöbergs konditori
I ett litet träruckel längre ner på Nygatan, fanns en godisbutik som sålde
läckra knäckäpplen.
Dom allra minsta kunde man få
för femton öre. Men på Diethelms konditori som låg
på Kungsgatan alldeles intill läroverket kunde man
ibland gå in bakvägen från Ruddamsgatan och köpa
trasiga bakelser för fem öre styck. Många gånger fick
vi dock gå tomhänta tillbaka. En av bagarna var nog
särskilt godhjärtad för det hände faktiskt mer än en
gång att han, när han såg våra besvikna miner, till
synes avsiktligt råkade klämma sönder något bakverk
inför våra lystna ögon.
Här rivs Diethelms. I mars 1976 var det kört för det ärevördiga konditoriet på Norra Kungsgatan.
Ofta blev det rusning på första morgonrasten. De
som hade lyckan att ha träslöjd på schemat första
timmen hann i regel först eftersom slöjdsalen låg i
bottenplanet med ingång mot Ruddamsgatan. Slöjd-
Josef var också en mycket vänlig man, som kunde se
mellan fingrarna när man anlände några minuter för
sent med en strut bakelser i näven.
En dag spreds en sensationell nyhet blixtsnabbt
över skolgården:
– Snoddas sitter inne på Diethelms och fikar.
Bandyspelaren och sångaren från Bollnäs som
gjort succé hos Lennart Hyland i radioprogrammet
Karusellen hade skapat en masshysteri fullt
jämförbar med den som 30 år senare skulle uppstå
kring slalomåkaren Ingemar Stenmark.
Snoddas
Nu blev det vild rusning ut på Kungsgatan och
mycket riktigt, där står hans Porsche parkerad. Efter
en stund kommer idolen själv ut men han verkar lika
besvärad som senare Stenmark över den närgångna
uppmärksamheten och får brått att styra bilen norrut
mot Bollnäs utan att ha skrivit en endaste autograf.
En första kyss och en dag i upphöjelse 2011-05-13
Maud och hennes syster bodde nu i Valbo på andra
sidan stan. Nu möttes vi igen på läroverket, Maud
och jag i samma klass och Gertie en klass under.
Bägge klasserna skulle ha klassfest i det egna
klassrummet med vår klassföreståndare adjunkt
Thorén som garant för att allt gick anständigt till.
Men här fanns också en hemlig agenda som innebar
att en liten grupp pojkar och flickor skulle smyga iväg
en våning högre upp till en nedsläckt korridor, där vi
avskilt och lite närmare skulle bekanta oss med det
motsatta könet. Gertie, som var den livligare av
systrarna, var pådrivande och hade tagit på sig en roll
som närmast kan beskrivas som mäklarens. En
spänd förväntan kantade alla veckans dagar. Allra
ivrigast var nog Gertie.
– P-lördag, p-lördag, skanderar hon gång på gång
under hela veckan, som ett mantra.
Så blir det äntligen lördag. Jag hade länge haft ett
gott öga till Gertie och skulle gärna ägnat henne min
första kyss i livet men hon hade redan utsett min
moatjé, väninnan Vivianne från Mackmyra som gick i
samma klass.
Det råder en nervös men uppsluppen förväntan
när vi på ett givet klockslag drar oss undan festen och
smyger uppför trapporna. Vi samlas i en liten klunga
längst bort i korridoren utmed raden av tomma
klädkrokar. I mörkret blir vi djärvare men inga ljud
röjer våra trevande smekningar. Vivianne är längre
än jag och fastän jag sträcker mig upp på tå måste
hon böja nacken så att våra läppar kan mötas.
En spännande, kittlande ilning rusar genom kroppen
men något egentligt kärleksmöte var det knappast
fråga om, snarare en initiationsrit till en värld jag
ännu inte var redo för.
Terminsavgift 2011-05-08
Klassrumsdörren öppnas utan föregående knackning
vilket innebär att ”Pumpan” är i antågande. Endast
rektorn kan oanmäld störa lektionen. Klassen reser
sig under ljudligt stolskrap. Under armen bär
Pumpan en stor liggare. Efter honom trippar
vaktmästare Rosengren med ett kassaskrin i svart
plåt. Det är dags att inkassera terminsavgiften.
Adjunkt Thorén skuttar kvickt ur katederstolen och
fingrar nervöst på slipsknuten. Pumpan tar hans
plats, slår upp liggaren och skruvar upp sin
reservoarpenna samtidigt som vaktmästaren griper
en tom elevstol och tar plats på hörnet av katedern.
Pumpan börjar läsa med mässande röst:
– Ahlquist 45 kronor, Asklund 45 kronor,
Bromander 45 kronor o.s.v.
En efter en stegar vi fram, bockar, lämnar vår
femtiolapp och får en femma tillbaka av
vaktmästaren. Därefter tar vi emot rektorns kvitto
under nytt bugande. Sedan kom turen till flickorna.
Ceremonin tar nästan hela lektionen och förefaller
mig så komisk att jag måste bita mig i läppen för att
inte börja fnissa. En av flickorna lämnar fram en
hundralapp vilket får Pumpan att allvarligt uppmana
henne att genast springa hem med växeln. Alldeles
för mycket pengar att anförtro åt ett barn ansåg han
tydligen. Förutom detta avbrott uppstår den enda
variationen i den monotona proceduren när
avvikande belopp annonseras som till exempel:
– Eriksson 15 kronor eller Monika Nilsson,
befriad från terminsavgift.
Nyss var det fyrtiotal och i Kastets folkskola hade
man delat ut gratis kängor till fattigeleverna. Nu var
det begynnande femtiotal men i läroverket fortsatte
man ännu åskådligt, tanklöst och utan diskretion att
illustrera klassamhället in i minsta detalj.
Om det var redan första året eller året därpå
minns jag inte, men en av klasskamraterna kom
oväntat att lämna oss. Leukemin tog Nils Asklunds
unga liv och inte hjälpte det honom att hans far var
självaste stadsläkaren. Hela vår klass var med på
begravningen i Staffanskyrkan och flickorna grät
öppet. Tårar ansågs mycket omanligt men många av
pojkarna satt nog liksom jag själv med en gråtklump i
halsen.
Läroverk (andra delen) 2011-04-29
En bister vintermorgon har jag glömt spårvagnskortet
men det blir inget problem. Föraren känner igen mig
och låter mig åka med. Värre är det
med morgonbönskortet som också ligger kvar
hemma, i samma celluidfodral. Först av alla hoppar
jag ner från spårvagnen vid Islandsplan och når
småspringande fram till skolan precis i tid för att
komma in i det tidiga insläppet. Det blir den enda
morgonbön jag bevistar under de fem åren i
realskolan. Men faran är inte över än. Pumpan, det
vill säga rektorn själv, har upptäckt att en av eleverna
saknar psalmbok och jag blir stoppad vid utgången
ur aulan. Nu hotar ändå samma straff som jag
bemödat mig så för att undgå. Stammande förklarar
jag att jag egentligen är befriad från bönen men att
jag spontant valt att gå in när jag nu hade möjlighet.
– Därför har jag ingen psalmbok med mig.
Rektorn blir tydligen så häpen eller rent av
imponerad över denne lille förstaklassare som
frivilligt går till morgonbönen, för han glömmer
kontrollera att jag verkligen har det viktiga kortet.
Jag kan pusta ut och gå till klassrummet och ännu en
räcka långtråkiga timmar.
Till de mera tråkiga hör utan tvivel lektor
Sandback som förutom att officiera vid morgonbönen
även undervisar oss i kristendomskunskap. Nästa
morgon ska han förhöra veckans psalmvers. De två
första verserna ska vi kunna läsa upp utantill.
Kvällen innan sitter jag hemma med psalmboken
uppslagen och ägnar nr 89 ett förstrött intresse. På
grammofonen snurrar samtidigt Doris Days senaste
schlagerhit ”Lullaby of Broadway”. Det är nu jag
upptäcker att psalmens versmått stämmer exakt med
schlagertextens:
”Du bar ditt kors o Jesu mild
Då dödens väg du trädde
Till frälsning för den värld som vild
Och full av hat dig hädde
O kärleks höjd!
Du blöder böjd
För dem som dig förfölja”
skrålar jag högt för mig själv till skivans
orkesterackompanjemang. På några minuter sitter
läxan bergsäkert. Verserna tre och fyra går in av bara
farten.
På väg in till läroverket samlas vi som vanligt på
spårvagnens bakre plattform. Kamraterna är strax
med på noterna och många andra stämmer in när vi
med sång och glam ”hottar” oss fram mot staden. På
de få minuterna innan lektionen börjar hinner även
klasskamraterna från stan sjunga in texten med hjälp
av Doris rytmer.
Sätt på ljudet och testa psalmverstexten!
Lektorn måste ha blivit förvånad när han, i stället
för ängsligt undflyende blickar, mötte en skog av
uppsträckta händer. Alla ville deklamera veckans
psalmvers. Och inte en enda stakade sig. Allt tack
vare Doris Day.
Läroverk (första delen) 2011-04-21
Höstterminen börjar och ännu inte elva år fyllda ska
jag nu varje dag resa med spårvagnen in till Gävle
och skolan där. Läroverket inger respekt enbart
genom sin storlek och jag är bland de absolut minsta
eleverna i denna jätteskola. De flesta lärarna är män i
mörka kostymer och tilltalar oss med efternamn. Den
lille gossen Ahlquist, det är jag, och den självbilden
klistrar sig fast i medvetandet och ska inte gå att
gnugga bort på länge än. Varför växer jag så
långsamt?
Spårvagnen från Bomhus vänder vid Islandsplan.
Där byter man till ettan som går upp mot centrum.
De flesta bomhuseleverna går dock till fots i klungor
över Svängbron och
sneddar över Fisktorget.
Året var
1950 och innebar för mig en ny tid och en ny värld att
möta. Dofterna från fisken och kafferosterierna
blandas med stenkolsröken från ångloken som står
frustande och väntar på Stockholmståget för att
kopplas på och dra det vidare norrut på den ännu
inte elektrifierade ostkustbanan.
I dag är fiskstånden sedan länge borta och
ersatta av bussterminal och cafeteria. Platsen kallas
nu Hamntorget och den nya Islandsbron är fast och
kan inte svänga. I den mån det går att förnimma
några lukter handlar det numera mest om bussdiesel
och oset från korvgrillen.
Genom gångtunneln under järnvägsspåren
fortsätter vi så upp längs Ny- eller Drottninggatan
fram till Rådhusesplanaden för att slutligen korsa
Norra Kungsgatan som är genomfartsleden och en
del av riksväg 13 mellan Helsingborg och Haparanda.
Väl framme går vi in från skolgården genom en av
baksidesportarna och visar upp det viktiga kortet
som befriar oss från morgonbönen, en eftergift till
eleverna med lång resväg.
Vasaskolans baksida.
Sist in går den lilla grupp
av stadselever som har försovit sig och missat det
allmänna tidiga insläppet och därmed även anses ha
skolkat från morgonbönen. Dessa olyckliga blir nu
antecknade av vakthavande läraren och vid
upprepade förseelser resulterar det i ett nedsatt
ordningsbetyg. Samma åtgärd drabbar den som är
befriad men glömt sitt kort. Inte undra på att dessa
kort är hårdvaluta som ibland kan lånas ut i utbyte
mot en lämplig godismuta.
Briggen Gerda
2011-04-15
Skolavslutningen det året innebar också ett avsked
från folkskolan i Kastet.
Kastets skola
Till hösten ska jag alltså
börja i stan. Det har gått fem år sedan vi bodde på
Bergsgatan och nu hittar jag inte i staden. Jag var ju
bara fem den gången när vi bodde där. Men Mats
hittar. Han har redan gått två terminer på läroverket.
Dessutom bor hans båda fastrar i stan. En av de
första dagarna på sommarlovet tänker han cykla de
sju kilometrarna in till Gävle och jag hänger med.
Läroverket
Fastrarna driver en skeppshandel på en av
Magasinsgatorna mellan brandstationen och inre
hamnen i Gavleån. I ett av de största trämagasinen
Magasinen
ligger butiken som är något mitt emellan järnhandel
och gammaldags lanthandel. Nötta trätrappor leder
uppåt till lagerutrymmena på vinden och ner i
källaren. Mats är väl hemmastadd och visar mig runt.
Nästan alla båtar lägger numera till i den yttre
hamnen ute vid Fredriksskans men skeppshandeln
ligger kvar där den alltid legat allt sedan segelfartygens
tid. Vid kajen här inne i stan ligger nu bara
en liten bogserbåt och några enstaka fiskekuttrar.
Fast på andra sidan ån, vid den motsatta kajen strax
intill Svängbron, ligger briggen Gerda förtöjd. Hon
byggdes och sjösattes i Gävle 1869 och var det allra
sista segelfartyget i sitt slag som togs ur drift på
trettiotalet.
Briggen Gerda 936
Detta året 1950, har hon hunnit ligga här som
museifartyg i fjorton år men den en gång så ståtliga
skutan ger nu ett sorgligt intryck. Jag minns att det
några år tidigare varit servering på däcket och att jag
då varit här med morfar och druckit sockerdricka.
Den gången hade han berättat från sina ungdomsår
när han själv seglade som matros på segelskutorna
och hur det kändes att klättra i riggen när det blåste
hårt och skeppet krängde. Nu är det inte längre
någon servering på däcket. Briggen Gerda är en
bedagad skönhet, avriggad och knappast längre
någon turistattraktion. Likt sexans flickor i
Kastskolan har hon nu blivit avklädd och förnedrad.
Inom loppet av ett år skall förfallet fullbordas.
Följande år sjunker Gerda på sin förtöjningsplats och
får står kvar på åbottnen tills hon fraktas bort för
upphuggning. En unik kulturskatt har förslösats.
Nästan femtio år senare kommer man att sjösätta en
replik av fartyget. Ett försök för den nutida staden att
försonas med skulden över tidigare försummelser.
Men sånt tänkte vi förstås inte på den här dagen.
Det har nog aldrig legat för en tioåring att bli
nostalgisk. Sådana tankar hör åldrandet till.
Oberörda cyklar vi förbi den gistna skutan, som snart
kommer att vara ett vrak. I stället öppnar vi lystna
den stora bruna påse med chokladpraliner från
skeppshandeln som vi nyss fått av Mats faster.
Sockerenergin ger oss förnyade krafter uppför
Brynäsbacken och får också stärka oss i motvinden
på Bomhusvägen. När vi till slut kommer hem till
Rudsjön är påsen tom.
Flyghaveri på riktigt 2011-04-08
Att flygmaskiner stundom kan dimpa i backen blir vi
en dag hastigt påminda om. På radionyheterna hade
man berättat att en J29:a, ”flygande tunnan”, hade
störtat strax utanför Gävle. Några av oss kastar oss
genast på cyklarna och trampar i väg mot Karskär. Vi
hittar brandbilarna och tar oss fram till ett glest
skogsparti i närheten av den sista spårvägshållplatsen.
Brandmännen har just släckt en begynnande
skogsbrand men i vraket ryker det fortfarande.
Förstummad går jag runt den uppfläkta flygplanskroppen.
Några vrakdelar som ligger utanför avspärrningen
hittar vi också men förstår att det inte är
tillåtet att plocka med sig något härifrån.
Piloten, får vi senare veta, hade försökt styra det
krånglande planet ut över havet men i sista stund
hade han tvingats hoppa ur och utlösa fallskärmen
nära stranden där han senare blivit upphämtad.
Märkligt nog visar sig piloten ha en nära släkting i
bolaget och i dennes hem i Bomhus får han nu
tillfälle att återhämta sig. Bara slump och tillfälligheter,
naturligtvis. Men det finns de som är av annan
mening.
– Han hoppade väl ut när han blev fikasugen,
framkastar en lustigkurre i bekantskapskretsen.
Nya tider 2011-04-01
Efter krigsslutet går massaindustrin på högvarv.
Pappa förestår pappersprovningen vid fabrikerna i
Karskär. Bolaget har byggt nya tjänstemannabostäder
vid Rudsjöstrand och familjen bor nu där intill
den lilla sjön. Här ska vi komma att bo under hela
min skoltid. I vårt område bor mest unga familjer
med små barn och vi är bara tre som ska börja i
Kastets skola i augusti 1946. Resten av klassen
kommer från sågverksbostäderna i Kastet där arbetarfamiljerna
bor i stora träkaserner. Dit beger man
sig inte gärna, åtminstone inte ensam. Där är dom
många. Där pratar man annorlunda. Vi själva är
minoriteten. Om inte direkt rädda så i varje fall
avvaktande och blyga. I de andras ögon är vi bara
malliga. Vi tillhör den anpassliga medelklassminoriteten
mitt emellan och har inte det självmedvetande
som såväl överklassens välstånd som arbetarfamiljernas
mångtal och klassgemenskap tycks medföra.
I Holmsund ligger direktörsvillorna på stora
lummiga och parkliknande tomter. Barnen där går i
en annan skola. Ett typiskt brukssamhälle men
utspritt och utan charm och historia eftersom det
tillkommit i sen tid när de gamla sågverken flyttades
från inlandet ner till kusten. Till och med de fåtaliga
förmännen vid sågverket bor i ett område för sig.
Förmansbostäderna ligger i Kastet på en litet
avgränsad remsa mellan Korsnäsvägen och spårvägen.
Lite senare började man bygga en ny
modernare stadsdel i Kastsjö mellan Kastet och
Karskärsfabrikerna. Då reglerades inte inflyttningen
på samma sätt. Kanske kunde man här ana ett tidigt
tecken på en kommande uppluckring av den rådande
bostadssegregationen.
De många uppbrotten har gjort mig till ett
ensamt och osäkert barn och skolstarten blir inte
problemfri. För första gången möter mammas kelgris
konkurrensen och det är inte lektionerna som vållar
svårigheter utan rasterna. När det gäller att springa
fort eller klättra högt hävdar jag mig ganska väl men
jag kan inte slåss. Jag vet helt enkelt inte hur man
gör.
Slagskämparna i de högre klasserna är så
välkända och påpassade av de vaktande lärarna att
de sällan ges utrymme för några bataljer. I stället
söker man utlopp för aggressionslusten genom att
hetsa småskolans pojkar till interna strider. Jag låter
mig inte hetsas. Får jag stryk eller blir jag retad kan
jag gå hem till mamma på några minuter. Serveras
det pölsa, fiskbullar eller nåt annat läbbigt i
bespisningen går jag också hem. Mamma bjuder
alltid på nåt godare. De stinkande utedassen besöker
jag heller aldrig. Behöver jag pinka går jag en lov i
skogen och är behoven större går jag hem då också.
Jag inordnar mig inte i kollektivet, jag går mina
egna vägar. Av egen fri vilja eller efter omständligheternas
tryck? Det är svårt att säga.
Bananen kommer tillbaka 2011-03-25
Kriget är slut. Det dröjer inte länge förrän den första
lastångaren lägger till i hamnen. I lasten har den
bananer. Mamma har som de flesta hemmafruarna
hastat ner på stan för få tag på några av de åtråvärda
och så länge saknade frukterna. Hemma igen gör hon
en hel ceremoni när hon serverar den nya läckerheten.
Hon tittar förväntansfullt på mig, beredd att
registrera mina tecken på uppskattning.
Jag sa nog inte blääh, vilket mina egna barn
förmodligen skulle ha sagt i en motsvarande situation,
men jag sträcker tyst tillbaka den gula frukten
redan efter den första tuggan. Inget mer sägs men jag
uppfattar hur mammas uppspelta förtjusning övergår
i besvikelse.
Det är svårt att lära sig vara nöjd och tacksam.
Trasig ängel 2011-03-18
Jag ska börja i söndagsskolan. Tillsammans med
några äldre barn traskar jag över den gamla träbron.
Gammelbron 1946
På andra sidan ån ligger den mäktiga trefaldighetskyrkan.
Det som försiggår där inne gör inget större
intryck på mig men här finns mycket att titta på och
jag låter blicken svepa längs väggarna och taket.
Fönstermålningarna fascinerar mig särskilt.
Prästen har pratat länge och nu har han ställt en
fråga. Allt detta har gått mig helt förbi men jag
märker att flera av barnen sträcker händerna i luften
och viftar ivrigt. Nu börjar det äntligen hända något,
tänker jag. Det här ska nog bli roligt i alla fall. Jag
viftar också, ivrigast av alla.
Prästen vänder sig med sitt blidaste leende
till den lille nykomlingen.
Bänkkamraterna tar ner sina händer och alla väntar.
Jag tar också ner handen och sneglar osäkert åt
sidorna. Det blir knäpptyst. Inget mer händer. Jag
fattar ingenting. Några börjar fnissa och jag skruvar
oroligt på mig.
Så pekar prästen på en flicka i bänkraden framför
mig. Hon ställer sig raskt upp och börjar rabbla något
som jag inte heller begriper. Ingen annan reser sig
och inte jag heller. Jag hukar i förlägenhet. Helst vill
jag göra mig osynlig. Nej, söndagsskola var inte
roligt.
Nästa söndag krävs det mycken övertalning för att få
i väg det motsträviga barnet. Ett löfte att hela
familjen efteråt ska ta tåget till Furuviksparken får
mig till slut att ge med mig. Det blir faktiskt lite
bättre den här gången. Vi får bilder som ska klistras
in i en liten bok. De andra barnen har redan sådana
böcker, en del nästan fulla med bilder. Det finns
ingen bok till mig. Den ska jag få nästa gång. Men jag
får en klisterbild. Den föreställer en ängel och den är
mycket vacker.
På hemvägen regnar det. Jag vill vara rädd om
ängeln och för att inte skrynkla eller blöta ner den
har jag försiktigt lagt den i mössan.
Några av kamraterna ska också till Furuvik. Vi skyndar oss
hem i regnet. Över Gammelbron springer vi allt vad
vi orkar.
Hemma vill jag visa ängeln för mamma men bilden
har jag olyckligtvis lagt med klistersidan neråt.
Den sitter ordenligt fast i håret och går inte att rädda.
Mamma får ta fram finkammen för att avlägsna papperssmulorna.
På den tredje söndagen inser mamma snart att
inga övertalningsförsök hjälper. Två besök får räcka.
Jag kommer aldrig mer att gå i söndagsskola.
Forts följer ………
Under mangelbordet 2011-03-11
Någon gångunder den sista krigsvintern flyttade vi så norrut till
Gävle. I början kom vi att bo i stans högsta hus.
Skyskrapan på Bergsgatan hade hela sex våningar.
Ett så stort hus hade jag aldrig sett förut och på
kvällarna drog mamma för svarta mörkläggningsgardiner.
Än mer skrämmande framstod huset efter
ett övningslarm då alla måste rusa ner i källarvåningen
och trängas ihop i skyddsrummet innanför
tvättstugan.
Högsta huset 1936 Samma hus idag på framsidan 2011 (det grå till höger).
Samma hus idag på baksidan enligt bilden 1936.
Från tvättstugan härstammar också ett betydligt
angenämare minne. Mamma tvättar tillsammans
med tant Ingrid som bor i våningen ovanför oss.
Lillasyster sover i sin vagn och jag sysselsätter mig så
gott jag kan och försöker bygga en koja under
mangelbordet med de få attiraljer jag kan uppbringa.
Kvinnorna pratar oavbrutet med varandra. Tant
Ingrid är lång och smärt och röker långa cigaretter ur
ett svart munstycke. Mamma är varm och svettig.
Hennes underkjol hänger fram nedanför klänningen.
Jag börjar få tråkigt i min ensamma koja och
utvidgar leken med att krypande närma mig de två
kvinnorna. Den rosafärgade randen under mammas
klänning lockar mig att krypa närmare och försöka
kika uppåt. Något inom mig säger att det här är
otillåtna lekar men ingen tycks ta notis om mina
förehavanden. Jag blir allt djärvare och ser allt längre
upp längs mammas ben men när rädslan för
upptäckt slår till retirerar jag snabbt in under
mangelbordet. Men lusten överflyglar rädslan och
snart är jag åter ute på det kalla cementgolvet.
Till sist resulterar mina ansträngningar i framgång.
Jag ser hela vägen upp och ett par underbyxor
som även de är rosa. Belåtet vilar jag i kojan men
inser snart att det jag uppnått endast är ett obetydligt
delmål.
Den slanka Ingrid har en svart kjol som är lång
och snäv och ingenting hänger under. Den här gången
blir det svårt inser jag. Efter den första framstöten
är jag mest förbryllad. Jag har sett en bit av vaden
men ingen underkjol. Flera nya försök blir lika
resultatlösa. Vid ett tillfälle lyckas jag få syn på två
bara knän men inte en skymt av något rosafärgat.
Upphetsningen stegras oupphörligt men jag inser
svårigheten när jag konstaterar att för fullständig
framgång krävs att jag lyckas komma ännu närmare
och lägga mig i ryggläge.
I hopp om att undgå ett generande avslöjande av
mina skamliga avsikter börjar jag nu göra avledande
manövrar. Jag kryper inte längre utan rullar fram
över golvet på behörigt avstånd från de förbjudna
zonerna och när jag helt kort stannar till i ryggläge
utstöter jag små ljud. Jag vill bli sedd och att man ska
uppfatta mitt beteende som ett helt naturligt inslag i
barnets lek.
Nu är jag redo att sätta min slutplan i verket. I
vida lovar för att mina rullningar ska framstå som
helt slumpmässiga närmar jag mig målet, det trånga
nålsögat som utgörs av nederkanten på tant Ingrids
snäva kjol. Och så äntligen är jag i den rätta positionen.
Nu vrider jag på huvudet och blickar uppåt.
Synen som möter mig är överväldigande, Aldrig någonsin
hade jag sett nåt liknande. Ingen underkjol,
inget rosafärgat. Bara de långa, slanka benen men,
längst där uppe, en minimal trosa med spetsar. Och
den är BLÅ! Ljusblå som himlen.
Tvätten är färdig. Lillasyster har vaknat. Men den
lille upptäckaren har somnat under mangelbordet.
——————————————-
Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
Gå till Startsida
Senast uppdaterad:
