MATS C. WIBERG – känd Gävleprofil – berättar om sin uppväxt
PÅ BRYNÄS
“TILL MINA BARNBARN – och Nostalgiker”.
Jag är ett så kallat permissionsbarn. Det vill säga, pappa låg inkallad nästan hela världskriget vid finska och norska gränserna.
1941 låg han vid Töcksfors i Värmland, fick så kallad skördepermis i augusti, och jag föddes i maj året efter, på Gävle Lasarett.
Gävle Lasarett.
Förlossningen var jobbig för mamma, hon var dålig under hela grossessen och när jag äntligen föddes, så pryddes mitt huvud av två stycken horn. Läkaren som var med vid förlossningen sade ”fru Wiberg skall inte vara orolig för hornen, de går bort så småningom”. Och tydligen stämde detta.
Vi bodde på Brynäsgatan 13, det stora vita 4-våningshuset, mitt emot Stenebergsparken, Huset var nybyggd 1939 och var ett av de första oljeeldade hyreshusen i staden. Men någon oljeeldning blev det icke, kriget kom emellan.
2:a världskriget.
Pappa var ”gårdskarl” och fick slita ont de tillfällen han var hemma under beredskapen. Jag minns de stora vedtravarna på gården och pappas spring med ved ner till pannorna i källaren. På de kalla krigsvintrarna behövde pannorna ha påfyllning var annan timme dygnet runt.
———————————-
Vi hade två stycken sandlådor på gården, en av dom lade jag rabarber på och ansåg att det var min privata, inga andra av gårdens ungar fick leka där!
Barnen i huset var: i uppgång A, Björn och Ulla, de var syskon. Inga, hon fick med mig till Frälsningsarméns söndagsskola.
I B bodde jag och min syster Kerstin. Under oss bodde Lena.
I C slutligen bodde Mona och Rolf som flyttat till Gävle från Eslöv, Olle och Britt-Marie som var lite äldre än oss och slutligen slaktar Holmströms två döttrar.
Det fanns även en guldsmed i huset, Wahlbergs, där var jag ofta och hälsade på hos guldsmederna där de satt vid sina bänkar och arbetade.
Guldsmed.
Mina första kompis var Göte Hagström som bodde längre ner på första Tvärgatan, hans far sålde strömming per cykel. Fisken såldes i gårdarna på Brynäs.
Ibland när lådorna var tomma fick Göte och jag sitta i dom, när han cyklade hem.
Fiskförsäljning.
När han kom in på en gård, ropade han ” strööööömimg, strööööming”!
Min andra kompis var Jan Olof Monie, som bodde på Brynäsgatan 11.
Hans pappa var vaktmästare på AB Gavleverken.
Göte och jag var ofta nere vid Storån och lekte. (till våra föräldrars stora förtvivlan). Vårt lekområde var från Briggen Gerda till Baggarevarvet. Ibland, när gubbarna på Mattons Läderfabrikkörde in hudar till lagret till fabriken, fick vi åka på trallorna som gick på räls, tillbaka till lagret. Det luktade vedervärdigt om kläderna när vi kom hem. Det var ingen konst för våra mödrar att gissa vad vi hade roat oss med.
Läkerols fabrik låg vid hörnet Styrmansgatan – Första Tvärgatan. Där kunde man ställa sig på avbäraren efter väggen, och nå upp till det öppna fönstret, där inne”seglade” på band tabletter och Akomint. Ibland hade vi turen att få en degklump med Akomint, då var lyckan total och vi hade att tugga hela dagen.
Vi bodde i den så kallade ”nygården” eller ”stora vita” som huset kallades, det var nog det modernaste huset på hela Brynäs, för i alla lägenheterna fanns varmt och kallt vatten samt badkar. Alla mina kompisar hade dass på gården och vedbod. Vedbodarna var ett bra tillhåll vid dåligt väder. Där hade vi ”hemliga klubbar”, cirkus och vi byggde kojor av knubb och vedträn.
———————————-
I hörnet av Lindahlsgatan och första Tvärgatan fanns en ödegård, där en snickare Erlandsson hade sin lilla verkstad, Alltså hette tomten Erlandssons tomten.
Förmodligen ägdes tomten av Gavleverken, för där fanns bråtar av gamla trälådor och 3 st stora ångpannor som stod uppallade. Lådorna var alldeles utmärkta att bygga kojor av. Vid ett tillfälle var porten låst. Göte och jag försökte skotta ett hål under porten, för att på så sätt ta oss in till våra kojor. Av någon underlig anledning kastade Göte spaden till mig, den landade mitt i skallen på mig. Det gjorde väldigt ont, jag fick tag i en påk, och sprang efter Göte och slog honom i huvudet hela vägen hem. Jag hade en stor skinnmössa neddragen över öronen. När jag kom hem, tröstade mig mamma och tog av mig mössan, då strömmade blodet ner, det var ett ordentligt sår. Mamma lindade gasbindor runt hela huvudet. Göte hade väl inte talat om hela sanningen hemma, för han och hans mamma kom upp till oss för att beklaga mina slag i hennes sons huvud. Men det hela kom av sig då hon fick se min söndriga skalle. Det hela slutade med kaffe och saft.
———————————-
Götes bror hette Ove, min farfar kallade honom för ”pumpove”. Tvärs över första Tvärgata fanns Frisks cykel och reparationsverkstad, där kunde man reparera allt möjligt och även låna en cykelpump med slang. Vid ett tillfälle stoppade farfar slangen under Oves skjorta och pumpade. Efter denna händelse undvek Ove min farfar.
Vid ett tillfälle lyckades jag ”trolla” bort en liten skruv, genom att peta in den i näsan. Vid ett annat trolleriupptåg petade jag in en äppelkärna i örat. Vid båda tillfällen fick jag besöka läkare som med vattenkraft spolade organen rena.
Läkare
———————————-
Farfar tillverkade en bil med släpvagn till mig. Hela ekipaget var väl ca 1 meter långt. Bilen kallade jag för storbilen. På söndagarna, när mamma och pappa ville ha sovmorgon, tog jag min bil och traskade ända upp till farmor och farfar på sjätte Tvärgatanovanför Komajas tomt. Gårdsporten var låst så tidigt på morgonen, så jag fick gå upp på Brynäsberget och ropa Majjojj, majjmojj och blev så indragen genom fönstret. Undrar vad mamma och pappa tänkte när jag var försvunnen från gården?
Första sommarnöjet jag minns var en lite stuga i Lervik, alldeles vid brofästet vid Skansbron. Vattnet var så skitigt så vi cyklade till Kullsand när vi skulle bada.
Fredriksskans från ovan med Skansbron och Gävle i bakgrunden
Vattnet var inte mycket bättre där heller. Stranden var full av småttingar i 4-5 års åldern, alla såg likadana ut så mamma satte på mig en röd toppluva för att kunna känna igen mig.
Mamma tyckte inte om att var ensam i stugan när pappa jobbade. Ideligen kom det in sjömän gående över bron från staden på väg till Fredriksskans. Sjömännen kom in och ville ha dricksvatten.
Året efter föddes min syster Kerstin (1946) Med stolthet gick jag runt till alla hyresgäster i huset och talade om att jag fått en syster som hette Kerstin, Margareta, Gullknopp Wiberg.
1946 års sommarnöje tillbringade vi i en liten stuga på andra sidan Kullsand.
En vecka blev det där. Pappa och jag var ute och fiskade varje dag. Vi lade ut två mjärdar vid vågbrytaren, Vi fick bara brax och mört.
Brax 
Mört
———————————-
Det regnade varje dag på pappas semester. Det var sommaren som jag träffade min kusin Lasse från Stockholm för första gången. Honom spöade jag varje dag.
1947 hyrde vi i Smörnäs vid Oslättfors. Det var det lilla torpet väster om bondgården. I stora gården bodde Alrik Sandin med sin hustru Ida och två söner.
I bryggstugan hyrde Lundberg med fru och dotter Barbro. Lundberg var ledare i Södra Bollklubben och var vaktmästare på Biografen Olympia.
Länk till Olympia 1 Länk 1 till Olympia 2
Olympia 1920.
Bilden är hämtad från Jan G Ljungströms & Erik Modins utmärkta bok “Från Olympia till Filmstaden”.
Under 50 talet arrenderade Lundbergs Cafet på Engeltofta.
Jag fick en ”egen” kalv att ta hand om. Kalven döptes till Monita. Sandins hade även en vindögd dräng som hette Erik. Den sommaren fick jag se min första huggorm.
En dag kom Alrik inhoppandes genom fönstret med en sax i högsta hugg. Han skulle hugga pappa vrålade han. Pappa hoppade ut från samma fönster och försvann i riksting mot Oslättfors. Mamma tog cykeln med Kerstin och mig på pakethållaren och cyklade till Oslättfors där pappa väntade. Vi tog tåget till Gävle, något Smörnäs blev det ej mer denna sommar. Alrik skärpte till sig och bad om ursäkt för sitt uppträdande, men då var det försent.
———————————-
Vi fick bo sista veckan i det gamla brukskontoret inne i Oslättfors.
1948 års sommarnöje tillbringade vi i Forsbacka. Badade i en bassäng, där jag halkade och höll på att drunkna, men kom upp till ytan till slut.
Farmor och farfar hade varit och hälsat på farmors bror i Danmark – Morbror Thure. Han följde med Rettigska Tobaksfabrikennär maskinerna skulle säljas till Danmark 1918.
Han träffade Moster Maren där och blev kvar. De hade köpt ett tåg till mig som present från Danmark. Den sommaren fick jag lära mig att svära av pappa.
Han fastnade ideligen i flugpapperen som hängde i köket. Varje gång han fastnade uppstod en ljudlig svordom.
Flugfångare.
———————————-
Till hösten fick jag börja i ”kindergarten” vid Stenebergsgårdenhos fröken Fröberg. Fick vara med i den första kullen i den första förskolan i Gävle.
Vid ett tillfälle, under en utflykt till Boulognersskogen, under spårvagnsresan hem, vid övergången järnvägen – Drottninggatan, när vi passerade järnvägen kom ett ”skenande” ånglok mot oss, vill minnas att spårvagnsföraren hette Bonnivier. I alla fall så lyckades han köra så tåget krockade spårvagnen längst bak så kraftigt, att vagnen hoppade ur spåren. Ett under att vi klarade oss! Enligt tidningarna.
Efter 40 år på sjätte Tvärgatan, flyttade farmor och farfar till vårt hus i uppgång A. Det blev ett verkligt lyft för dem, Varmt och kallt vatten, kylskåp och badkar. Morfar och mormor flyttade även dom till huset, i uppgång C.
Farfar arbetade som garvarevid Mattons Läderfabrik och Morfar arbetade som bagare på Bageriföreningen tvärs över gatan. Varje jul bakade morfar stora pepparkaksbockar till alla sina barnbarn. Bara i Gävle hade han 11 stycken.
Förmodligen fick kusinerna i Stockholm, Nacka, Ludvika och Filipstad också julbockar.
Det fanns stora råttor på Bageriföreningens gård, bruna stora bestar som fräste och visade tänderna om man kom för nära. Det var väl alla mjölsäckarna som lockade hit dom. När morfar fick pension, flyttade dom ner till stan och till Drottninggatan. Samtidigt slutade pappa som gårdskar.
Flytten till Väpnargatan
1948 flyttade vi in på Väpnargatan 6,d Ett av Gavlegårdarnas nybyggen längst upp på Brynäs. Tydligen hade man svårt med leveranser av vissa delar, för vi fick vänta i två år på vårt kylskåp. Hela Brynässtaden höll på att saneras. Vi fick nu två rum och kök på andra våningen. Det var många lyckliga barnfamiljer som fick flytta in i moderna lägenheter. Fortfarande var många av de gamla trähusen kvar, men de skulle alla bort för att ge plats för de nya husen. Jag hade ett par kompisar som bodde i Eriksberg eller Finnhagen som man kallade området. Där kan man verkligen tala om elände. Det var konstigt byggda hus som stod lite var stans utan någon egentlig planering. Man påstod att dom som bodde där hade stulit ihop virket till husen från brädgårdarna på kajerna och i Kastet. Husen stod huller om buller och sluttade ner mot de sanka markernas mot Järvstabäcken och Måsberget.
De första nya husen på Brynäs var ”Långmora” efter Väpnargatan och Punkthusen efter Hillmansgatan.
I huset fanns 6 trappuppgångar med många barnfamiljer. Jag lekte med alla pojkarna i huset. Ernst-Inge, Raffe, Kurre, Gillis, Sune, Gadden, Berra, Kenneth, bröderna Olsson, Staffan, Lars-Göran, Becke, Leffe, Janne, Janne S. Thord, Eje, Kurre och Roger. Flickorna i huset hoppar vi över, dom var mest i vägen för oss killar. Roger, som var ett år yngre än mig, fick en liten cykel i födelsepresent. Den lärde jag mig cykla på vid Trekanten mellan Konsum och Korsnäsgårdarna.
Efter några dagar cyklade jag ganska bra. En kväll när jag skulle gå hem upptäckte jag att mammas cykel stod i cykelstället. (På den tiden behövde man inte låsa cyklarna). Jag tog ut den och… jag kunde cykla på den. Vilken lycka! Nu behövde jag inte fjäska för Roger något mera.
Lars-Göran och jag samlade avknipsade armeringsjärn på byggena runt omkring och sålde till Skrålle-Nicke på Femte Tvärgatan. Försäljningen tog snabbt slut då vi råkade ta skruvar och muttrar som skulle användas.
Det låg en golfbana alldeles intill gamla vägen till Brynäs Herrgårdi skogsbrynet, där de låga radhusen ligger nu. Dit gick familjen ibland. Pappa köpte en klubba och en boll, och med den spelade vi alla, ända tills biljettgubben upplyste oss att man måste ha en klubba per spelare.
Man kunde hämta badbiljetter vid Konsum Trekanten. En av stadsbussarna hämtade oss och körde ut oss till Konsumbadeteller Engesberg. Konsum bjöd alla ungarna på varm mjölk och en vetebulle vid badet.
Ibland packades det ner kaffe och smörgås och en sockerdricka och så gick familjen på utflykt till Duvbacken eller Järvstabäcken.
På östra sidan om Brynässkolanhade Gävle Stad ett upplag med gatstenar. Med dessa byggde vi borgar och bombade varandra med kottar.
Vintertid åktes det skidor dels vid Wahlmans Blomsterhandel och dels vid Måsberget. I julklapp fick jag bl.a. ett par bandyrör. Och med dem lärde jag mig åka skridskor nere vid Stenebergsparken.
Nya bandyrör
———————————-
Varje höst plockade mamma nypon vid Brynäsberget och i backarna ner mot Kopellas ängar. Nyponen rostades sedan i ugnen och blev till god och närande nyponsoppa.
Strax nedanför Brynässkolan, mot Bomhushållet ”vände” stadsspårvagnarna, och där nere på ängen hade Mejseln sin kase. Min kompis Bekke, som bodde i Mejseln ”ordnade” in mig så jag fick vara med och samla bränsle till kasen.
Mejseln.
Med en liten kniv skar vi ner ganska stora träd och buskar som vi sedan släpade till kasen. Bekke frågade om jag fick ha tändstickor på sista april, för i så fall kunde vi fixa en egen liten kase på sidan av den stora.
När den stora dagen äntligen inföll, gick hela familjen Wiberg ner till ängen för att beskåda Mejselns stora kase. Någon liten kase på sidan blev det inte.
———————————-
På hösten 1949 började jag skolan på stora Brynäs. Mamma följde med mig på uppropet. Det gjorde alla andras mammor också. Vi alla satt tysta som små möss och kollade alla klasskamrater. Raffe Sundbom från våran gård var den enda från gården som kom i samma klass som mig. Vi var sex stycken från gården som skulle börja i ettan. Totalt var det 3 klasser i stora Brynässkolan och 2 klasser i lilla vita skolan. I våran klass var vi 32 barn. Våran fröken hette Mjörnerud.
Brynässkolan. 
Lilla vita skolan.
Vi började k 08.30 och gick fram till frukost kl 11.15. Därefter gick vi gruppvis varannan dag fram till kl 14.15
Efter 3 veckor fick jag mässlingenoch blev hemma i fyra veckor.
Våra gymnastikkläder förvarades i påsar i ett skåp i klassrummet. Det påstås att jag sprang naken och delade ut påsarna. En av flickorna skvallrade för fröken och jag fick min första avhyvling. Det skulle bli åtskilligt fler senare under åren.
Vi hade den lilla gymnastiksalen på nedersta våningen. Vi ett tillfälle glömde jag att sätta på mig långkalsongerna, jag satte dom på huvudet och sprang på så sätt hem. Mamma stod i fönstret och såg mig komma springandes med kalsongbenen fladdrande i vinden.
Många var de besök av skoldoktorn och skolsköterskan som undersökte oss både uppifrån och ner. Sprutorna var många och skriken likaså.
Spruta.
Fröken följde med oss första gången vi skulle besöka Folktandvården vid Centralplan. Alla gävlebarn kände nog skräcken när man kom in i trapphuset till mottagningen och kände eterlukten redan i trappen. Där inne på mottagningen härskade tandläkare Källman.
Mitt första besök på egen hand blev den 13 december 1949 kl .08.00. Jag traskade ensam hela Brynäsgatan ner till Centralplan, hela tiden i skräck för vad som komma skulle, medan mina skolkamrater fick se Brynässkolans Lucia i värmen. Alltid perfekt arrangerat av magister Allan Jerbo.
Vintern hade kommit och mina klasskamrater, Bekke, Hasse, Svenne, Raffe och jag åkte skidor till Måsberget. Järvstabäcken hade nyss frusit till och vi gick alla ut på isen. Plötsligt gav isen vika och jag ramlade ner i det iskalla och strida vattnet. Hur jag kom upp vet jag inte , men upp kom jag, och pojkarna hjälpte mig hem. När jag kom hem satt isen som pansar på kroppen. Det blev ett varmt bad direkt och en kopp med varm choklad.
Vid ett annat tillfälle hoppade jag 2 gånger. Dels en gång från lilla hoppbacken och dels en gång från stora underbacken. Vid båda tillfällena trodde jag att min sista stund var kommen.
———————————-
Hemma på gården spelade vi ofta bandy och ishockey. Bröderna Söderström delade upp oss i lag. Det var nog tack var Bengt Söderström som jag fått mitt stora idrottsintresse. Han släpade med oss ungar på fotboll och fri idrott till Strömvallen, på ishockey på Islandsplan och Kastvallen samt på Speedway nere på Näringen. Vi var till och med upp till Folkparkenför att bevittna etappstarten i Sverigeloppet eller var det sexdagars?
Jag fick också min första cykel den sommaren (som min farfar provcyklade till min stora förskräckelse). Det var en Monark, Röd ram och aluminiumfälgar.
Alla grabbar samlade Alfa-bilder. Dom fanns i tablettasken Alfa, gula tabletter, som man i början åt upp, men som man senare gav bort till flickorna.
Vi sprang runt till specerihandlarna på Brynäs och samlade på de silkespapper som omslöt apelsinerna. Även cigarrettpaket samlades det på, som klistrades upp på A-4 ark. Filmstjärnor var också något som man samlade på. Serietidningar som man läste var, Stålmannen, Seriemagasinet och Kalle Ankasamt seriesidorna i Gefle Dagblad och Expressen.
När jag sedan började i 2:an fick jag börja i matbespisningen. Den låg i samma hus där jag bodde, alltså Väpnargatan 6. Bespisningen låg i A och B.
Tant Nilsson var föreståndare (Vaktmästare Nilssons fru).
Flytten till Andra Tvärgatan
Gävle Rör, där pappa arbetade, ägde ett hus i hörnet av andra Tvärgatan och Brynäsgatan med Adress Brynäsgatan 19. I övre våningen bodde en rörmontör som hette Ranttanen, han hade en son som var jämngammal med mig och som kunde vråla lika bra som Tarzan. När familjen Ranttanen flyttade, moderniserades huset, med centralvärme och med badrum och toalett.
För att värma huset monterades det en spispanna som eldades med koks.
Eftersom huset byggdes på 1880 talet, så blev det för mig nya upptäckter, t.ex så hade vi innanfönster som togs fram på hösten, mossa skulle läggas mellan fönstren och dekorerades med små tomtar och flugsvampar. Sedan klistrades vita klisterremsor runt fönstren för att hålla drag och kyla borta.
De två affärerna i bottenplanet, Isacssons Färghandel och Brödbutiken fick fortfarande använda dasset på gården. Det fanns även tre stycken vedbodar på gården. Gården var stor. En fjärdedel av den gamla kvartersindelningen. På tomten fanns två stora Åkerö äppelträd, Ett stort plommonträd med härliga blålila söta plommon, vidare fanns buskar med svart och rödvinbär och hallon. Mamma planterade dill, persilja, gräslök och många olika blommor. Nu hade pappa bara 1 minut till jobbet.
Trädgårdsland.
Mitt emot på Andra Tvärgatan fanns en affär, Bellanders. På övre våningen bodde ”Gugge” Engström med fru och sina två döttrar. ”Gugge” var IFK´are och hade spelat med IFK Gefle i den första SM-finalen i bandy, mot IFK Uppsala i Boulognersskogen. Gugge refererade begravningarna i Gävletidningarna.
———————————-
Nu gick jag i andra klass i stora Brynässkolan, jag var ofta sjuk, det var luftrören son krånglade. Jag hade återtagit bekantskapen med Göte Hagström och med honom lekte jag varje dag. Sture Mattsson blev också en av mina nya kamrater, Båda gick i 3:an på Islandsskolan. På grund av mina dåliga lungor föreslog skolläraren att jag under sommarlovet skulle försöka vistas någonstans i inlandet. Via hjälp av skolan och annonsering hamnade jag hos handlare Kings i Risa socken mellan Mora och Orsa. Med mamma och pappa reste jag med tåg till Mora och sedan med buss till Risa. Där fanns redan en kille från Stockholm med samma problem som mina, han hette Lasse, och snart skulle det komma en flicka från Nyköping, Kerstin. Det blev ett händelserikt sommarlov. Lasse och jag upptäckte massor med saker, Vi bakade tunnbröd, vallade kor, badade, tjuvrökte, gick balansgång på utsiktstornet i Risa, smög ut om nätterna, plundrade fågelbon, fick uppleva slakt av kor och grisar. Tänk om mamma och pappa visste vad sonen sysslade med.
I mitten av augusti kom pappa och hämtade mig och en liten katt som jag fått, och som transporterades i en liten låda på tåget. Hem kom vi i alla fall. Jag var nog den första i Sverige med Beatlesfrisyr. Jag hade inte klippt mig på hela sommaren. Solbränd var jag och under solbrännan satt det fastbränd skit, hade väl inte tvättat mig så noga heller. Fick gå över till Söderströms Frisersalong på andra sidan Brynäsgatan och blev snaggad. Mamma fick hela hösten försöka gnugga bort skiten från ansiktet och på kropp och ben.
Katten blev senare överkörd av en lastbil som kom körandes på Andra Tvärgatan.
På lördagarna ville jag inte missa radioprogrammet ”Frukostklubben” (sätt på högtalarna) som började kl 0700 på morgonen med Sigge Furst, jag satt klistrad vid radion med en kopp choklad och en limpsmörgås. På kvällen var jag hemma till 19.30, åt kvällsmaten och laddade upp med ”Gammeldans på grammofon, innan Lennart Hyland och ”Karusellen” På torsdag eftermiddag försökte jag i alla fall lyssna på ”Farbror Sven” och ”Brevlådan”
Mitt dröm var att få en collier, alla ungar ville ha en collier, tack vare alla Lassie filmer. En dag kom pappa och sade att vi skulle skaffa oss en hund! Jag hade hoppats att det skulle få bli en collier, men det bidde en blandning mellan en gråhund och en stövare. Hunden kom till oss då Finn hade namnsdag, alltså döptes den till Finn. En dag hade mamma besök av Märtha Grönlund, (Grönlund Sport & Fiskeaffär). Hon hade en stor päls som hon var mycket stolt över. Finn som normalt var ganska livlig, var tyst i flera timmar. När fru Grönlund senare skulle promenera hem i sin päls, hade Finn slitit sönder och ätit upp merparten av pälsen. Det blev dyrt för familjen Wiberg.
När mamma och pappa var bortbjudna någon lördagskväll, fick i regel Kerstin bo hos farmor och farfar och jag ute i Kastsjö hos kusin Jan. Vid ett tillfälle hade jag Finn med mig. Jan och jag gick runt sjön och av någon underlig anledning band jag Finn i en gran. Problemet var att jag inte kunde hitta hundfan senare, utan gick hem till morbror och moster. Moster Märta letade hela natten efter hundstackaren, och till slut lyckades hon hitta hunden på andra sidan sjön, med då sov både Jan och jag.
Under hösten utökades min bekantskapskrets med Bröderna Sundström, Frakke, Affe och Ken, Bröderna Sjögren, Kalle och Hanseman, Kenneth Leim, Lasse Eriksson, Roffe Andersson Anders Andersson, Anders Hedin, Bengt Söderström. Sören Persson och Perra Palm. Vi träffades nästan varje dag och spelade fotboll på gräsmattan i Stenebergsparken till vaktmästarnas stora förtvivlan. När det blev kallare, spelade vi ishockey på andra Tvärgatan eller på is i Stenebergparken.
Stenebergsparken (Is på vintern då det var fruset)
Fotograf: Carl Larsson/Länsmuseets arkiv
På Brynässkolan hade man äntligen fått tillstånd att ha vatten i bassängen. En gång i månaden fick vi bada där. Först fick vi tvätta oss själva, sedan blev det besiktning av vaktmästare Nilssons fru om vi var rena, i annat fall blev det omtvättning och slutligen efter godkännande fick vi gå ner i bassängen.
Herr vaktmästare Ernst Nilsson var en stor och sträng herre som man inte ville bli ovän med. Ibland fick vi gå in i vaktmästarbostaden och titta på en modell av briggen ”Gerda”som han höll på att färdigställa. Kunde inte begripa hur han klarade alla de små detaljer på fartyget med sina stora händer.
På gräsmattan hemma anlade jag en liten ishockeybana med sarg och två trälådor som mål. Oturligt nog så gick det inte att skjuta mål i lådorna, för det var en liten kant mot isen, och ingen av oss dög till att skjuta höjdare. Men roligt var det.
Jag hade nu lämnat småskolan och börjat i 3:an. En ny fröken hade vi fått, Nanny Edlund, en äldre religiös kvinna, ogift, och mycket sträng. Vi var hela 36 ungar i klassen, så det kanske inte var så lätt att hålla ordning på oss. I och med att jag börjat folkskolan, fick vi gå ända ner till järnvägen på Brynäsgatan för att äta frukost. Vi sprang ner varje dag, hela vägen ner för att komma först i matkön.
Vid järnvägsövergången, fanns en liten vaktkur. Där regerade Tjock-Lasse, han vevade bommarna upp och ner på Brynäsgatan och Styrmansgatan, han svor jämt, vart annat ord var en svordom. Trots att han var lika tjock som lång, cyklade han hem till ”statarlängan” vid Brynäs Herrgård varje dag i ur och skur.
Tillbaka till skolan från “matis” gick det betydligt långsammare, På hösten blev det i regel en liten omväg för att palla äpplen eller päron vid Elisabethsystrarnas gård på andra Tvärgatan.
Nu hade vi fått ta stora gymnastiksalen i besittning, högst upp under takåsen och granne med sångsalen, där magister Alla Järbo höll i taktpinnen. I sångsalen fanns även ett skellett, som det gick många historier om. Jag blev uttagen till körsången och fick vara med en gång, sedan blev jag relegerad, jag kunde inte stå still, sade magister Järbo. Gymnastiksalen, ja nu ansågs vi så vuxna så vi hade skilda omklädningsrum, flickorna fick ta det södra och vi pojkar det norra.
———————————-
Skolutflykterna började bli intressantare. I småskolan var det stadigt skidutflykt till Måsberget eller Duvbacken vintertid och på sommaren blev det spårvagn till Boulognersskogen. Nu, i folkskolan blev det tåg i 3:je klass till Furuvik två gånger per år. Mamma packade ner i halvliterflaska med mjölk eller saft, en prickig korvmacka samt ett äpple. Av farmor eller mormor fick jag några 25-öringar, för att använda på nöjesfältet. Matsäcken skulle ätas ute på skäret. För 25- öringen köptes en tablettask på stationen och matsäcken åts upp på tåget före Knaperåsen. Första gången sparade jag matsäcken till vi kom till Skäret, då var mjölken sur och smöret hade smält på smörgåsen. Den gången fick man gå hungrig hela dagen.
Erhöll juni 2011 – ett gammalt kort från en kompis taget under en skolresa till Falun, med
mig, betydligt smalare och betydligt mörkare och fullständigt häpen över
alla “brudar”, lådkameran som jag har i handen, den har jag fortfarande i
min ägo, den köpte min mor till mig på min 10 års dag på EPA för 12:
Kortet är taget 1952 eftersom jag är född 1942.
På söndagarna skulle familjen ut på stan och ”fingå”. Då fick man sätta på sig sina bästa kläder, när man började gnälla om att få gå hem, mutades man med en Palma Glass (hemtillverkad glass av familjen di Leva). På hemvägen passerade vi alltid stationen. Därinne i väntsalen fanns en modell av ett ånglok, pappa stoppade alltid i en 10 öring och så startade ekipaget igång och lamporna tändes i förarutrymmet och hjulen snurrade.
Göte, Sture och jag samt pojkarna från Nya Regleringen lekte tätt som oftast på Erlandssons tomten bland alla tomlådorna. Vi byggde stora borgar och ”krigade” mot varandra.
Krig. (endast beskrivande bild)
I en mycket stor låda, som vi kallade för tigerburen, tog Späng Anders livet av sig genom att skära upp magen. Späng Anders var gårdskar på Gävle Rör AB. Det var en ruskig historia. Vi visade lådan för Brynäs ungar, det var läskigt. Grannarna hörde skrik och jämmer, men man trodde att det kom från Islandsplan, där Brynäs hade hemmamatch mot Huge.
Jag hade två kompisar, Bröderna Olsson, vars farfar var slaktare och som skulle leverera kött till godset. Han parkerade bilen nedanför Sjömanskyrkan, på den tiden fanns inget räcke ner mot ån, och någon av pojkarna lättade på handbromsen, så bilen rullade ner i ån och båda omkom på ett tragiskt sätt. Efter denna händelse satte man upp ett staket mot ån och ett hinder vid parkeringen.
Olle på Brynäsgatan 13 lekte ute vid Fredriksskans, sprang på avbäraren vid kajen och trillade i och drunknade. Det var mycket sorgligt, för han skulle just börja skolan och hans nyinköpta skolmössa placerades på kistan vid begravningen.
På vintern, när vi spelade ishockey på surån (Stenebergskanalen) brast isen, och ett helt gäng med grabbar hamnade i vattnet. Dick Simpson och Kurre Hellman drog upp den ena efter den andra, den sista de fick upp var Bosse Stenbäck. Snorleffe och en av Berglunds pojkar blev kvar. Gubbarna på Elfströms, Munthers och Varvet stod på kajerna och tittade på. Ingen kom sig för att hjälpa Dicken och Kurre. Senare fick räddarna medalj för sina fina insatser på Surån.
En kväll när jag skulle gå på KFUM, blev en gubbe påkörd av spårvagnen vid Stenebergsparken. Såg ruskigt ut med bara skallen utstickandes under vagnen.
Det låg strömming över hela gatan, stackarn hade väl varit ner på Fisktorget/(Hamntorget) för att köpa strömming.
Vi samlade tompavor. Vi gick efter Ån och plockade hel- och halvlitersflaskor som låg lite varstans på de olika arbetsplatserna. På torsdagarna satt gubbarna och spelade poker vid järnvägen strax öster om järnvägsövergången vid Styrmansgatan. Då dracks det ordentligt, ibland fick vi vänta till flaskorna blev urdruckna. Sedan iväg till Systembolaget vid Skeppargatan för att panta flaskorna.
Med grabbarna på nya Regleringen sprang vi i smygorna på Brynäsgatan nedåt, det vill säga, mellan Första och Femte Tvärgatorna. Vi klättrade över staketen, sprang mellan uthusen eller på taken, och kunde på så sätt ta oss fram gata efter gata.
———————————-
Till hösten skulle jag börja i 4:an. Men luftrören var fortfarande dåliga, så årets sommarlov fick jag tillbringa, tillsammans med mamma och Kerstin i Högen, utanför Bergsjö, inhyrda på övre våningen hos gubben Hugg och hans dotter.
Vi hade 1 stort kök och ett litet sovrum till förfogande.
Stackars mamma trivdes inte alls där uppe i Hälsingland, men jag och Kerstin hade det ganska bra tillsammans med de andra barnen med kor, grisar, hästar och höns. Dessutom var det mitt i jordgubbsdistriktet, så jordgubbar fick vi äta så mycket vi orkade. Trots detta, så pallade vi så fort vi kunde. Det var väl spänningen att få bli jagad av odlarna.
Jag gick på simkurs för första gången och fick lära mig grunderna till simning.
På hösten gick Sture, Göte och jag varje torsdag på KFUM. Vi tillhörde patrullen Siuoxerna.
Till jul fick vi springa på stan med krukor och samla in pengar. Krukorna samlades senare på ledarens kontor. Något lås fanns inte på dörren, så ledaren tog bort handtaget. En av mina ”kamrater” skaffade ett eget dörrvrede, och kom på så sätt över pengarna. Han blev senare i livet en duktig författare som bl.a. skrivit om alla sina eskapader innan han kom in på den smala stigen.
———————————-
Vart annat år fick vi enormt med äpplen och plommon. Vi var tvungna att staga grenarna med plankor och störar. Pojkarna på Brynäs visste om vår frukt. Så pappa hade ett väldans schå med att vakta frukten på kvällarna.
Jag mins en kväll när ett gäng grabbar hade äntrat träden, pappa öppnade fönstret och skrek ”Försvinn era djävla ålgap” Vad han fick ålgap ifrån vet jag ej, men grabbarna försvann i alla fall.
Den 11 oktober, Kerstin sov, jag låg i sängen och läste tidningen Fantomen och serien Hopalong Cassidy, mamma badade och pappa satt i fåtöljen och läste.
Plötsligt ropar mamma, ”Berndt, nu är ungarna här och pallar igen, och dom har lampor med sig som dom lyser i träden med” ….”Nu lyser det på hela gården… herre gud, det brinner… opp ungar, vi måste ut!!!”
Jag formligen flög i ett par byxor som hängde i hängslena på dörrhandtaget. Mamma hann ringa brandkåren innan vi sprang ut ur huset. När vi kom ut såg vi hela Gefle Rörs förråd och smedja och lager stod i ljusan låga. En enorm hetta slog emot oss när vi sprang över gatan. Mamma följde Kerstin och mig till farmor och farfar som bodde ett kvarter längre ner mot stan. Det var första gången farmor sprang ut utan löständer, hon fick väl en chock, stackarn när hon såg lågorna från vårt hus.
Brandbilarna kom, Korsnäs industribrandkår, Valbo och Skutskärs brandkårer och slutligen ljöd sirenerna för att kalla borgarbrandkåren.
Pappa och några rörmokare försökte ta ut alla gastuber från förråd och smedja,
Vilket man lyckades med innan elden tog smedjan. Pappa försökte gå upp i vårt hus för att hämta försäkringspapper och några värdeföremål, men klarade det ej på grund av hettan i trappen och köket. Två sprutor satts på vårat hus för balkongen började brinna. Senare kröp min morbror Olle upp och hämtade klockor, ringar etc. Då hade smöret smält i skafferiet, tapeterna hade rullat ihop sig och ramlat av väggarna.
Mamma berättade att några pojkar klättrade över staketet och skrek ”Nu skall vi äta stekta äpplen” Ni skall så fan heller sade brandförman Kalle Carlsson och satte sprutan på pojkarna, som flög tillbaka över staketet.
Man tog vatten från brandposterna på andra och tredje Tvärgatorna uppåt. På så sätt stängdes Brynäsgatan mellan Andra och Tredje Tvärgatorna.
Min morfar, som nu bodde på Brändströmsgatan, tog en spårvagn vid Boulognerskogen och sade till föraren ” Kör som fan, det brinner på Brynäs” Så fort hade ingen spårvagn tidigare kört, och inte efter heller, för den delen.
Fram på morgonsidan hade man äntligen fått branden under kontroll och eftersläckningen varade i flera veckor. Vi fick inte tillträde till huset förrän på eftermiddagen, då man ville vara säker på att inget skulle hända affären på nedre botten, Isacssons Färghandel, där man förvarade mycket brännbara artiklar som fotogen i dunkar, kristallolja, aceton och olika kemikalier.
Morgontidningarna dagen efter var fulla med reportage om branden och om mammas ”rådiga” ingripande och även Kerstin och jag var omnämda. När jag kom till skolan var jag självfallet dagens samtalsämne. Jag fick hela dagen tala om för lärare och elever om den stora branden. Man ansåg det som ett under att inte vårt hus brann, det var bara balkongen som tog skada av elden.
Efteråt hade jag en hel del mardrömmar om branden, speciellt om dånet när vi sprang ut ur huset.
———————————-
Så småningom anlände hösten och kylan. Det spelades ishockey varje dag efter skolan med grabbarna på andra och tredje Tvärgatorna, uppåt. (väster om Brynäsgatan). Eftersom vi inte fick ha banan för oss själva, bestämdes att anlägga en egen bana vid Svinstallarna bakom Fjällbacken.
Vi släpade vatten i hinkar, flaskor och svagdrickskaggar från tredje Tvärgatan på cykel och sparkar till vårt stadion. När vi hällde ut allt vatten samlades allt i ena hörnet. Planen låg på en liten knöl, men efter några dagar hade vi fått en skaplig is och spelet kunde börja. Göte stod i målet, han fick sätta på sig två stycken säckar som vi stoppade halm i. Skydden surrades sedan fast på benen.
När vi skulle hämta halmen i en närbelägen lada, låg det ett gäng dundergubbar och sov i halmen. Vi döpte vår anläggning till Dunderstadion.
Resorna upp till Dunderstadion blev efter någon vecka för betungande, så vi lät vårt stadion förfalla och övergick till den normala planen vid Stenebergsparken.
Varje vinter fanns det isbanor vid kyrkbacken. Där åkte vi på pappkartonger. Vi fick upp ganska höga farter, vi riktigt flög över vägen ner till Stenebergparken.
1952 stod stora hoppbacken vid Måsberget klar och efter olympiaden i Oslo kom många amerikaner, tyskar och japaner till Måsberget för att tävla. För oss småpojkar var det ju helt otroligt vad långt dom hoppade. Jag tror backrekorden låg omgring 35 meter! Vi på Tvärgatorna ville inte vara sämre, utan byggde på var och varannan gård hoppställningar av stegar, snö ,lådor, sparkstöttingar, spadar, ja allt som vi kom åt fick bli byggnadsmaterial. Det var ganska vingligt när man stod på toppen av backen och skulle störta sig ut för att utföra ett hopp på ca. 1 meter. Hade man tur rasade inte backen ihop. ”Spårade” man ur på nervägen, ja då blev det nog en tur till doktorn. Vi hade inbjudningstävlingar på de olika gårdarna och tävlingarna fortsatte tills Kenneth Leim bröt båda skidorna vid nerslaget.
———————————-
Sedan urminnes tider har det alltid varit ”oroligheter” mellan Brynästuppar och Södertuppar.
Även jag, blev ”inkallad” för att kriga mot Södertupparna. Gränsen låg vid järnvägen vid övergången vid Kaserngatan. Efter skolan samlades vi vid den lilla skogsdungen vid 5:e Tvärgatans början för att tillverka vapen. Det blev pilbågar, spjut, slangbellor, påkar med mera. Detsamma gjorde Söders pojkar. Sedan stod vi på varsin sida av järnvägen och skrek och hotade varandra. Ibland gjordes ett utfall till mitten av järnvägen, där vi stod och hyttade med våra vapen. Så mycket mer blev det inte av krigen, men spännande var det i alla fall. I bland lyckades man fånga någon stackars söderpojke, släpade in honom i skogsdungen och band fast den stackaren i något träd.
När fienden hotade med att hämta fångens föräldrar eller någon av bröderna Persson, släpptes fången.
Brynästuppar och Södertuppar. 
Gränsen vid järnvägen. (fingerad bild, ej äkta)
———————————-
Två gubbar och en häst, såg till att tömma brunnarna av sand och skräp som följde med vid regn och som satte igen avloppsbrunnarna. Vi grabbar, kallade dessa för Bröderna Lat och hästen för Bror Duktig, Gubbarna satt alltid på vagnen och halvsov.
Söderman körde ut öl och läsk på Brynäs. Jag tror att det var för Gävle Förenade Bryggerier eller Helsans Bryggeri han arbetade åt. Första gången jag såg Söderman körde han med häst och vagn och vi fick hjälpa till med att springa upp i gårdarna och fråga om det skulle vara någon öl eller läsk. Dricksen fick vi behålla och när det var dags att gå hem, kunde man få någon 10-öring extra av Söderman.
Någon gång i början av 50-talet, fick han en lastbil. Vi ungar fick sitta i hytten eller på flaket, beroende på hur många vi var som var med.
———————————-
Med grabbarna på första och andra Tvärgatorna, lekte vi ofta cowboys och indianer, det var alltid efter någon söndagsmatiné med indianer. De vita försvarade någons gård och de röda anfaller. En gång när vi stormade Elisabetsystrarnas gård, sprang de vita in och gömde sig i en av bodarna.
Men dom kom snart ut igen, om möjligt ännu vitare, ty därinne låg en avliden patient och väntade på transport till bårhuset.
———————————-
Gösta Ahrnberg med hustru och barnen Hans-Gösta och Birgitta flyttade in i grannhuset, Brynäsgatan 17. Han öppnade Brynäs enda herrekipering i huset.
Gösta var mycket sportintresserad och hade varit distriktsmästare i boxning under 30-talet. Vid ett tillfälle hade han inbrott i affären, och eftersom familjen bodde på övre våningen, så hördes när dörren bröts upp. Den stackars tjuven blev halvt ihjälslagen av Gösta. Under 40 och 50 talet så arrangerade Gefle IF de så kallade juli och augusti-spelen på Strömvallen. Hans-Gösta och jag fick följa med och vid ett tillfälle satte norrmannen Audun Boysen världsrekord på 1000 m. Vi grabbar ville inte var sämre, utan startade träning vid rundeln i Stenebergsparken i hopp om att en gång få slå något världsrekord. Efter några veckor insåg vi alla vår begränsning och övergick till fotbollen vid fotbollsplanen.
Under två vintersportlov eller skurlov som det kallades då, fick jag åka ensam till Stockholm för att tillbringa lovet hos morbror Einar och moster Greta. Fick en härlig tid med släkten i Stockholm. På dagarna när morbror Einar arbetade, åkte moster Greta och jag runt på alla museer i Stockholmstrakten, eller så spelade jag ishockey på Gubbängens Idrottsplats. Jag hade fått en träningsoverall, svart och gul och med BRYNÄS namn på ryggen. Då visste man inte vad Brynäs var för något. Kusin Lasse kom och hälsade på och med honom spelade jag kort och så snusade vi för första gången, Einar hade nere i sin gillestuga en gammal dosa med torrt isländskt snus.
Sommarens sommarnöje blev Nyhammar i närheten av Oslättfors. Det var i rena rama urskogen. Pappa hade köpt en moped, en Nymans Autoped, 33 cc, och med den åkte han fram och tillbaka varje dag. Dagarna i ända fiskade jag vid dammarna i Nyhammar, brax och mört, var vad jag fångade. Hans Gösta och Göte hälsade på mig vid skilda tillfällen och sommaren förflöt under skratt och skoj.
———————————-
Till hösten började jag i femman, Hade haft träslöjd nere vid matis på Brynäsgatan för magister Hedin, men nu fick vi flytta upp till stora Brynäs och ha träslöjd för magister Olsson.
Mina föräldrar ordnade ett jobb åt mig på Wahlmans Handelsträdgård, man hade en blomsterbutik i hörnet av Väpnargatan och Eriksbergsgatan. Varje dag efter skolan fick jag gå till affären och fråga om det fanns några order. Fanns det några fick jag cykla ut med dom. Jag hade 50 öre budet och taxan gällde hela staden. Oj vad jag led den hösten. Mina kompisar spelade fotboll varje dag i Stenebergsparken medan jag satt i en affär och väntade på order.
50 öre per bud.
Men till jul, då blev det genast mycket roligare. Då var alla så frikostiga med dricks. Bara på julaftonen fick jag dubbelt så mycket dricks än jag hade tjänat under hela hösten.
———————————-
Under en period byggde man lådbilar. Min bil var byggd av en låda som stod på en bred längsgående planka och som sedan hjulen var fastsatta på. För att få styrning satt man en fransk träskruv mellan främre hjulparet. Sedan två spakar på utsidan av lådan, med snören fastsatta i hjulen, på så sätt kunde man styra ekipaget.
En liten låda i fram som kylare, ett tak, och faktiskt, bilen liknade en T-ford. Så iväg för provkörning till Källgrens backe. Det höll på att bli det sista jag gjorde här i livet. Vid tillfället höll man på att bygga höghusen på Tallgatan., så halva backen var avstängd genom ett stort hål för källaren till huset. Runt hålet fanns ett staket. En av killarna sprang igång min bil, ställde sig på bakre kofångaren, och jag tappade styrförmågan. I full fart närmade vi oss staketet och hålet. Jag hade inte en möjliget att svänga. Tur i oturen var att vi hade en ganska hög fart, så när vi kolliderade med staketet, flög taket, jag och killen över staketet och över delar av hålet och landade på andra sidan gatan. Resterna av bilen satt fast på staketet. Än i dag tänker jag på vilken tur jag hade. Nu övergick jag helt till fotbollen, det var betydligt säkrare.
Lådbilar – hm – liknar någon en T-Ford tro?
———————————-
Vi anmälde ett lag till Brynäs IF´s Arsenalliga. Vi ville heta Brynäs eller Malmö FF, men båda namnen var upptagna så vi fick heta AIK. Vi spelade dels på Stenebergsparkens grusplan och dels på Niansängens gräs. Lage Jansson var vår kapten och lagledare och Roffe Andersson stod i målet. De övriga spelarna var Alf och Frank Sundström, Sören Persson Göte Hagström och Hasse Sjögren.
Säkrare med fotbill
———————————-
Till vintern ställde vi upp ett lag i ishockey för Arsenalligan, bestående av av i stort sett samma grabbar men ”förstärkta” med Gunnar Wahlund, Kenneth Leim och Biffen Lindberg. Biffen stod i mål och mitt under en match kom Biffens pappa och beordrade Biffen hem för att äta. Efter denna episod fick Roffe Andersson vakta målet. Gunnar Wahlund spelade back och varje gång det kom ett anfall ställde han sig bakom målet. Roffe frågade varför han ställt sig där? Och Gunnar svarade att om dom missar målet kommer ju pucken bakom, och då tar jag den!.
Lurig puck.
Vårat lag fick heta Lag 8 och vår lagledare var Löken Löfqvist, som även spelade i Brynäs A-lag. Honom såg vi inte röken av på någon av våra matcher. Vi kom sist i vår serie med endast ett gjorda mål och det var jag som fixade det på straff. Trots detta fick vi alla diplom med Hasse Erikssons autograf på och som fortfarande pryder väggen hemma.
Brynäs spelade sina allsvenska matcher det året på Islandsbanan. På alla hemmamatcher hade vi vår speciella plats, bakom måldommar-båset på södra kortsidan. Där stod Anders Hedin, (Som nu är ordförande i Brynäs IF) Bekke Söderström, Roffe Andersson och jag intryckta som sillar. Jag har fortfarande kvar tidningsurklippen från matcherna den säsongen.
För att komma in på matchen, utan att betala, så frågade man vid biljettkiosken, ”får jag följa med farbror in?” Och i regel så fick man det.
———————————-
Midvinterlovet eller sportlovet i februari fick jag nu tillbringa hos mina kusiner i Stockholm. De bodde i Ulvsunda. Min jämngamla kusin Lasse gick i skolan på dagarna, så jag var för det mesta till Bromma flygplats och tittade på upp och nergångarna på flygplanen. Kvällarna fick jag träffa alla mina kusiners kompisar och vi åkte på isbanor varje kväll. Lasse hade en modelljärnväg i sitt rum. Det var en italiensk anläggning, Rivarossi tror jag den hette. Jag hade 7 öres bomber med mig till Stockholm, och vi roade oss med att spränga både, räls och tunnlar med bomberna, till min moster och morbrors stora förtvivlan.
Sommarlovet skulle bli ett av de bättre. Vi hyrde övre våningen på fiskare Dahlströms hus på Långharen i Bönan. Fick lära mig ro ordentligt av grannpojken, Lasse Wesslén. Fiskare Wesslén hade en gammal snibb, en skötbåt, som kunde ros med 2 par åror och som kunde föra segel. Ofta var vi ute med snibben och fiskade eller upptäckte ny öar, Nästan dagligen rodde vi ut till Ytterriskan och stekte måsägg i öskaret.
Våran hyresvärd, Gösta Dahlström hade just slutat med fisket och arbetade nu hos Wlaic Mihic på Mircona. Men våra båda grannar ”for” fortfarande. Det var Kalle Wesslén och Martin Söderhäll. Och med dem for jag ofta ut och lade P-krokar och sexor efter konstens alla regler. Man fick inte gå ut före. kl 15.00 . Så vid tretiden på eftermiddagen var det ett härligt dunkande i Bönaviken när alla skötbåtar gick ut för att lägga. Skötarna skulle dras vid 0300 tiden, så efter ett par tre timmar senare kom båtarna tillbaka till sina båthus . Man skakade skötarna i båthusen och sedan roddes strömmingen över till ångbåtsbryggan där Gävle Fisk´s lastbil väntade. Med tiden lärde jag mig skilja dunket på Säffle sexor, Skogare, Bolindare, Västervikare etc.
Sven-Ivar Söderhäll var båtman vid lotsarna och med honom var jag ofta och bordade fartyg och lämnade lots eller hämtade lots. Då hade man fortfarande passningen på Gråskälsbådan. En gång tog vi storbåten med lillbåten på släp. Vi skulle till Kalkstensgrundet och hämta en trutunge som skulle bli ”sommarbarn” hemma hos oss. Vi ankrade storbåten och rodde iland med lillbåten, stoppade trutungen innanför tröjan. Plötsligt kom en stor våg och välte och vattenfyllde lillbåten. Vi drog upp båten på skäret, länsade bort vattnet och kryssade ut mellan brotten till storbåten. Då var jag verkligen rädd. Hem kom vi och truten döptes till Kronblom. Den stannade hos oss hela sommaren och till hösten försvann den söderut.
Trutunge
Lasse och jag fick några gamla slanor som vi lade utanför fyren vid Lotsstationen, och när vi drog på morgonen fick vi 5 lådor strömming, ca 150 kg.
Vi sålde hela partiet till Oscar Zetterström som inte fått ett liv på sina P-krokar. Det blev sockerdricka, kokosbollar och snask resten av sommarlovet.
Göte Hagström kom och hälsade på en vecka. Vi fick för oss att ro till Götes föräldrar på Limön. Meningen var att ro runt skatern och landa i Scoutviken men vi insåg att det skulle vi inte klara. Vi rodde mellan grynnorna vi Kalkstengrundet och Långraten och kom på så sätt närmaste vägen till Limön.
Vi drog upp båten mellan två stenar och började gå till Götes masonitstuga vi Scoutplan.
Det blev en ordentlig överraskning för Götes föräldrar när dom förstod att vi hade rott till Limön. ”Vet Mats föräldrar om det här” frågade dom, det gjorde dom inte! Efter saft och bullar började återfärden. Den blev verkligen besvärlig.
Det hade börjat blåsa upp och vi orkade inte ro moj sjön utan vi drev ner mot grynnorna. Då dök räddarna upp! Götes föräldrar kom, tog sig in mellan kobbarna med motorbåten samt tog oss på släp till Bönan. Det var två molokna haverister som kom hem för att få en ordentlig avhyvling av våra föräldrar
———————————-
Till hösten skulle jag börja i sexan.
Jag hade även börjat på Frälsningsarmens scoutkår. 
Möten varje torsdagskväll kl 1900 på ”Frälsis” .Där hade vi vår härliga scoutledare Dick Fors, som var fantastisk att hitta på olika övningar. Göte, Sture och jag tillhörde patrullen Hjorten.
Ofta hade vi hajk 
vid Frälsningsarmens sportstuga i Valbo.
Vid en hajk, efter övningen, skulle det vankas grillad korv och sockerdricka, samtliga tog fram ur sina väskor korv o och dricka, utom Bosse Stenbäk, som tog fram en pilsner….. ledarna var förtvivlade och bannade Bosse, som försvarade sig med att säga ”att pappa behövde sockerdrickan till groggen”.
När vi hade kritrugby nere i lokalen på Frälsis, kunde det gå rätt hårt till, och en och annan svordom hördes. Då höjde Dicken rösten och sa ”sila snacket grabbar” och allt blev lugnt igen. Ofta hade vi stadspatrulltävlingar, där man skulle följa den ”sågande bocken” eller den ”mjölnande mjölnaren” (Dick hade ”spårat” med sågspån och mjöl!!) Vi fick lära oss knopar, laga kolbullar, jaga hembrännare, leta sputnikar , sitta brasvakt etc.
Del 1 Växa upp på Brynäs på 1940- , 1950-, och 1960- talet.
Del 2-a Vara tonåring i Gävle på 1940- , 1950-, och 1960-talet, första delen
Del 2-b Vara tonåring i Gävle på 1940- , 1950-, och 1960-talet, andra delen
MATS C. WIBERG – känd Gävleprofil
———————————————————-
Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
