Jenny och Fredrik Anderssons Självbiografi, del 1 Centralcaféet

DEL 1.

Jenny och Fredrik Anderssons Självbiografi

av Karl-Einar Johannesson

Det var Jenny och Fredrik Andersson, som startade karamellfabrik och senare caférörelser i Gävle och servering, speceributik samt Post i Furuvik. Men det som vi Gävlebor mest kommer att minnas är att de startade Central-Café som idag är en PUB.

———————————

Vi tar deras historia från början:

När Fredrik Andersson fick arbete som stationskarl i Söderfors, blev både han och Jenny väl bemötta av stinsen. När de kom till Söderfors första dagen , bjöd stinsen Jenny och Fredrik på middag och kaffe. Efter middagen gick de till sin nya bostad som de inte hade sett.

På kvällen knackade det på ytterdörren, in stiger Sofi, stinsens jungfru, som skulle se hur de hade det. Sofi hade nämligen hjälpt till att göra det nya hemmet hemtrevligt. Sofi och paret Andersson blev goda vänner.

På aftonen tackade Jenny gud för att de hade fått ett eget hem och Fredrik var glad att de fick bo tillsammans.

De hade en granne som hette Åberg och ofta kom han på besök om kvällarna och då kokade Jenny choklad och gjorde ordning smörgåsar. Ibland hade han sin tresträngade fiol med sig och då plockade Fredrik sin fiol och de musicerade tillsammans, till glädje för dem alla.

Men så kom det order från järnvägen en dag, att Fredrik skulle förflyttas till Örbyhus. Förflyttningar kunde ske utan vidare. På sätt och vis var det inte så dumt för då kom de närmare Fredriks föräldrahem som inte låg så långt bort från Örbyhus. Så blev det ju också mer ekonomiskt för de unga att vara i närheten av Fredriks föräldrar. Både Jenny och Fredrik var väl sedda i de gamles hem.

I Örbyhus fick de goda vänner och grannar i Brodéns. Brodén var konduktör vid UGJ och de bodde på nedre botten i det hus Fredrik och Jenny fick bostad.

En dag fick Fredrik blodstörtning. Jenny sprang ned till Brodéns som klädde sig och sprang till järnvägsstationen och fick is till Fredrik att hålla i munnen.

På morgonen telefonerade stinsen till Dannemora efter doktorn, som kom med första tåget. Det blev en grundlig undersökning som visade, att den högra lungan var blödande.

Fredrik måste ligga på rygg och fick inte röra ett finger; så kritiskt var det. Jenny, hon fick passa Fredrik både dag och natt. Sömnen för Jenny blev ringa och ängslan och oron var värst för henne.

Doktorn kom på sjukbesök två gånger i veckan första tiden. Han var orolig för utgången. Olika mediciner ordinerades för att lindra och hjälpa. I sin nöd bad Jenny mer intensivt än tidigare.

Samtidigt väntade Jenny barn, och hon bad Gud trycka fars stämpel på det barn som hon bar under hjärtat för att ha ett minne av Fredrik om det skulle gå illa.

Ruth som barnet blev döpt till, var en verklig kopia av Fredrik.

Så småningom blev Fredrik starkare och fick matlusten tillbaka och Jenny lagade så god och närande mat, som hon så att säga stoppade i honom, för det gällde att få så gott hull, om han skulle räddas.

Den 8 mars 1894 såg lilla Ruth dagens ljus för första gången. Jenny och Fredrik var glada att äga denna lilla skatt och allt gick lyckligt.

Fredrik var nu friskare och det såg litet ljusare ut. Nu blev det den sista undersökningen. Och det gällde hans framtid. Han var för klen att uppta sitt forna arbete och måste därför söka sig ett lättare arbete.

Fredrik åkte till Gävle och talade med direktör Hagberg för att fråga om järnvägen hade något lättare arbete till honom. Men där fick han ingen hjälp. Hade Fredrik haft en ordinarie tjänst, då hade det gått bra.

Det såg mörkt ut för framtiden för den unga familjen med det nyfödda barnet och Fredrik måste ta det lugnt. Men som tur var, hade Jenny hälsan och ville försöka finna någon utväg ur nöden.

De bad till Gud att han skulle visa dem vilken väg de skulle ta. De . tänkte ev. att flytta till Uppsala, där de kände sig hemma och hitta något arbete där.

När Fredrik skulle lösa biljett till Uppsala, sade stinsen “det gäller väl Gävle?” Så när Fredrik kom hem till Jenny och talade om att han fått biljett till Gävle , blev Jenny förvånad och undrade vad Gud ville med familjen.

Fredrik gick hem till sin hemby Upplanda i Tegelsmora för att få råd av sina föräldrar. Föräldrarna var bekanta med en ägghandlare Åkerblom i Gävle och kanske han hade något förslag. De rådde Fredrik att åka till Gävle och söka upp Åkerblom och fråga om han kunde finna någon utväg.

Åkerblom såg det inte omöjligt för dem att bo i Gävle. Fredrik skulle hjälpa till på Stortorget och bära hem ägg till kunderna. De fick hyra ett kakelugnsrum på S. Fältskärsgatan 15. Så nu var det något öppnare för dem.

Den 11 april 1894 så var familjen färdiga att gå mot nya öden och prövningar. Calle Ekström en vän till familjen hjälpte dem med flyttningen. Fredrik och Calle åkte i väg med flytten dagen före, så att allt skulle vara på plats när Jenny och lilla Ruth kom till sta’n.

Då Jenny med Ruth på tåget passerade Dalälven, önskade Jenny att tåget skulle störta i Dalälven för att allt syntes så mörkt för framtiden.

Fredrik mötte Jenny och Ruth på järnvägsstationen i Gävle. Han sade att han hade fått upp blod igen. Och Jenny fick samma tankar som när hon åkt över Dalälven. Hon tänkte för sig själv. Varför detta mörker?

När familjen väl installerat sig i det lilla hemmet, reste Calle Ekström tillbaka till Örbyhus. Fredrik började hjälpa till hos ägghandlaren Åkerblom.

Jenny blev ensam om dagarna med Ruth, som sov för det mesta och därför fick hon tid att tänka och grubbla i sin ensamhet. Hon bad till Gud och grät. Hon hade alltid fruktat för fattigdom, som hon hade fått nog av i sin barndom.

Jenny hasade efter väggarna och ropade högt i sin förtvivlan då det knackade på dörren och när Jenny öppnade så står en grannfru och vill komma in.

Grannfrun hade hört Jennys rop och förstod att hon var i nöd. Hon hade kommit dit för att trösta henne. Från den dagen blev de goda vänner.

Fredrik kämpade och kom hem om kvällarna, trött och med några ägg.

och lite pengar som gick åt till mat. Situationen var inte bra. Då fick Jenny en tanke, som hon var viss om att den kom från Gud, nämligen att försöka att starta en karamellfabrik.

Men det saknades pengar och hjälp.

Då åkte Fredrik hem och talade med änkefru Gröndal. Han fick låna 300:– av henne och av sina föräldrar fick han låna 100:— . Finansieringsfrågan var löst.

Men det svåraste var att beveka Beda, Jennys syster att komma och hjälpa till. Till slut gick Beda med på att åka upp till Gävle och i hennes sällskap var systrarnas mor.

Innan Beda och flickornas mor kom upp till Gävle, så gjorde Jenny rent i rummen där de skulle tillverka karameller. Beda hade innan hon flyttade till Gävle arbetat i Lundholms Karamellfabrik i Uppsala.

Karamellfabrikens öppnande

Den 8 juni 1894, var en stor bemärkelsedag för Jenny och Fredrik Andersson, för den dagen började de att tillverka karameller, och de skulle hålla på med karamelltillverkning i 15 år.

Det var med visst intresse och en viss nyfikenhet de såg fram emot den dagen. De hade aldrig sett något dylikt annat än när Fredrik var pojke och såg gummor; som gick omkring på landet och gjorde karameller på spishällen i gårdarna. Men det här, var något helt annat. Fredrik skriver i sina memoarer “att det var intressant att se deras sätt att tillverka karameller”.

Ja, nu var de igång med karamelltillverkningen, men sedan kom den ” verkliga punkten i hela maskineriet” som Fredrik skriver. Att få karamellerna sålda.

Om de så aldrig arbetade och tillverkade karameller, så var knuten till det hela att få det sålt. Ingen försäljning – inga pengar. Men sedan de hade fått ihop några sorter, då hade de prov att visa för handlarna och att försöka sälja, men det var inte det lättaste. Kredit till handlarna kunde de inte lämna, då de själva inte hade någon kredit och inte hade något kapital att stödja sig på. Kontantförsäljning har alltid varit svårt i alla tider men de var helt enkelt tvungna att sälja kontant till handlarna. De var glada när de fick sälja 1 kilo karameller men de var även nöjda när de fick sälja 1/2 kg till någon handlare. Om de hade lyckan att sälja en eller två burkar med karameller, då var lyckan stor.

Mannen, som ägde huset, hade en bror som hjälpte till att sälja. För han kände många handlare och det gick bra för honom att sälja. Det gick som de skrev “trappsteg för trappsteg”, undan för undan. De fick lite mer att göra för varje dag, och ni skall tro vad vi (Jenny o. Fredrik) var glada för varje kilo de lyckades sälja.

De var rädda om pengarna som kom in. Pengarna skulle räcka till inköp av råvaror, lön till Beda och litet till dem själva för att “leva “på. Så det var bara att rätta mun efter matsäcken.

Mer bekymmersamma dagar än de hade då, hade de aldrig upplevt, men det var att försöka ta allt med lugn och ej tappa modet. Fredrik var efter sjukdomen inte så stark. Han kunde delta något i arbetet, men bara det som var lätt att utföra. Han skrev och bokförde karamellfabrikens affärer, vilket också måste göras när man driver affärer.

Det gick framåt, kanske inte med stora steg men sakta framåt och det var bra för att de hade inte de resurser som krävdes för något större. De kämpade och arbetade tillsammans så gått de kunde. Mormor passade lilla Ruth, så att Jenny kunde vara med och hjälpa till i fabriken emellanåt.

Första springpojken hette Josef och bodde i samma gård.

Så gick sommaren och hösten det första året med karamellfabriken. Resultatet blev inte storartat, men det gick i alla fall så att de klarade sig och kunde betala sina utgifter och dessutom inlösa en växel som fanns på maskinerna. Vid inventering var värdet 532:83.

Så kom ett nytt år och med det nya bekymmer men även med ljusare förhoppningar. Det gick steg för steg framåt och år 1895 blev det bättre för att Jenny och Fredrik fick nya kunder och varorna som de tillverkade blev omtyckta.

De kunde inte tillverka så många sorter som de önskade för det fordrades maskiner och dessa skaffades efterhand.

På hösten 1895 föddes Sven, så att nu hade familjen ytterligare en familjemedlem att försörja, men även detta gick.

Fredrik insjuknade på vintern 1894 och det var doktor Sehlberg, som skötte om honom. Doktor Sehlberg, var en snäll och rar läkare, de fattigas vän. När det gällde betalning till doktor Sehlberg så frågade Jenny och Fredrik hur mycket sjukbesöken kostade. Men då frågade Sehlberg hur de hade det ekonomiskt. Och till svar till Sehlberg sade de att de ej hade så mycket pengar, men att de ville betala vad de var skyldiga. Ja sade Sehlberg kan det bli 2 kronor eller om det var 4 kronor, jag minns inte. Både Jenny och Fredrik kände stor tacksamhet till doktor Sehlberg. Hans adress var N. Strandgatan 29 , huset var då känt som Sehlbergska huset och nedanför fanns en lång brygga som kallades för Sehlbergska bryggan. (Huset idag inhyser bl.a Länsförsäkringar- gällde troligen tidigare).

Fredrik blev friskare och kunde snart vara med och arbeta i karamellfabriken.

Karamellfabriken i huset S. Hospitalsgatan 14

Tiden gick och lokalerna blev för trånga för karamelltillverkningen, på S. Fältskärsgatan 15, därför så hyrde de en större lokal på S. Hospitalsgatan 14 och den togs i bruk 1895.

Fredriks hälsa vacklade och han blev sämre och måste uppsöka läkare, som förklarade att han hade hål i högra lungan, beroende på den blodstörtning han fick i Örbyhus i jan. 1894

Fredrik fick medicin, vilken var dyrbar, men när Fredrik kom hem så slängde han bort medicinen. I stället vände han sig till en helbrägdagöraren Olén, som gjorde att Fredrik blev frisk och återställd.

De fick också en ny bostad i samma hus som de nya lokalerna för karamelltillverkningen, S. Hospitalsgatan 14. Så de hade väldigt nära till arbetet.

Affärerna gick bättre och bättre, karamellomsättningen ökade och till hjälp fick de Fredriks kusin Mia Cederborg och Jennys forna lekkamrat i barnaåren Sofia Eriksson. Dessa två skötte om karamellfabriken på bästa sätt.

Dagskassorna gick upp till 70 – 80 ja 100 per dag, Och karameller såldes mycket på den tiden, och så var det inte så stor konkurrens. De hade så pass god omsättning, att de kunde ha en resande som åkte runt och sålde karameller.

Resande hette J.O. Åkerlind som besökta Dalarna och delvis Hälsingland samt trakterna runt Gävle.

En händelse som var både glädjande och motsatsen. Ludv. Ericsson & Co, en kolonialvarufirma som residerade i ett av magasinen vid Gavleån sålde också karameller för en firma i Norrköping. Den firman hade två bröder som hette Ville och Albert och som reste runt och sålde karameller.

Ville och Albert kom ned till Jenny och Fredrik och frågade om de på sina resor även fick sälja Jenny och Fredriks karameller när de var ute och gjorde affärer.

De antog anbudet och de båda bröderna sålde mycket bra och en dag kom de med ett förslag att de skulle hålla med socker och burkar m.m. så att Jenny och Fredrik skulle få ett visst belopp för varje kilo karameller de tillverkade.

Idén var ju bra, för då slapp Jenny och Fredrik att ligga ute med fordringar.

Anbudet antogs och Jenny och Fredrik fick betalt vad de skulle ha. Det gick bra en tid, men sedan anade de att det låg en hund begraven under allt detta, att när Ville och Albert blivit så insatta i tillverkningen så skulle de själva starta en egen fabrik.

Nu var det så här att Ville och Albert hade en väska med provkarameller med sig från Jenny och Fredriks karamellfabrik för att handlarna skulle se och få provsmaka produkterna.

Förmodligen gick Ville och Albert allians med ett par herrar som hette Eriksson och Rabenius. En bekant till Jenny och Fredrik som hette Sune Jansson, kom oförhappandes in i en affär och där herrarna Eriksson och Rabenius var i full gång med att sälja karameller för egen räkning men med Jenny och Fredriks provväska med deras karameller.

Herrarna Eriksson och Rabenius arbetade på detta oärliga sätt sig in i branchen. Jenny och Fredrik fick leverera, men det skulle expedieras direkt. Men leveransordern behöll Eriksson och Rabenius.

Den 1 april 1895 öppnade Eriksson och Rabenius en fabrik på Södra Fiskargatan 7, alldeles i närheten av Jennys och Fredriks fabrik.

Det var bittert för Jenny och Fredrik att se herrarnas ojusta sätt att starta karamellfabrik med prover från deras fabrik.

Jenny och Fredrik hade ju kämpat från ingenting och sedan blivit utnyttjade.

Fredrik skriver själv i sin “sjelfBiografi F. Andersson” att herrarnas handlingssätt var ej hederligt gjort och Sune Jansson som uppmärksammade Eriksson & Rabenius bluff med provkaramellerna, ville att de skulle åtala dem, ty han sa att det var straffbart, men Fredrik lät det gå i den tanken att det skulle gå även för dem, vilket det också gjorde.

Fredrik skriver bl.a. angående karamellfabrikens fortsättande, och dess sorgliga slut blir i ett kapitel längre fram.

Tyvärr har några böcker från deras “sielfbiografi” försvunnit.

Eriksson & Rabenius utvecklades senare till PIX AB

Ericson & Rabenius

Saft-, Konfekt- & Karamellfabrik.

Partiförsäljning af

Confekt, karameller, Choclad och Cacao

till lägsta priser. Fiskargatan 7. Rikstelefon 588.

FÖRSTA CAFÉET

övertagande av Lundins Café

Centralpalatset

Ovanstående “brevhuvud” från en faktura från LINDBERGS FÄRGHANDEL

1 makarna Anderssons liv fanns det fler caféer på olika platser, så från början drevs karamellfabriken och Lundins café parallellt.

År 1896, övertog makarna Andersson ett café i Centralpalatset. Tidigare ägaren var en herre som hette Lundin. Det caféet låg granne med Lindbergs Färghandel mot Centralplan. Då Lindbergs Färghandel var tvungen att utöka sin försäljningsyta upphörde Lundins Café. Makarna Andersson kom tillbaka till Centralpalatset några år senare men då i helt andra lokaler än där nuvarande Centralkafé finns, fast det idag inte är det klassiska caféet som fanns tidigare, utan PUB med underhållning.

Vi återgår till fd. Lundins Café. Det var ingen storslagen rörelse de övertog för caféet var vanskött. Lokalerna bestod av två rum och en läktare samt ett litet kök i en skrubb. Hyran för detta var 700:— per år. Det var mycket pengar på den tiden.

När de hade övertagit cafét var det första de fick göra att skura hela lokalen för det var rent ut sagt skitigt överallt. Cafémöblerna fick ny färg så att det såg inbjudande ut. Läger på cafét var perfekt. Men första tiden såldes mest karameller och då var det bra att karamellfabriken fanns.

På caféet såldes 7-8 burkar karameller i veckan.

Burkarna tillverkades av en plåtslagare vid namn Nilsson, vilken hade sin verkstad på söder här i Gävle. Undan för undan gick affärerna bättre. Folk “upptäckte ” caféet.

De arbetade upp det, och det gick mycket bra, värsta svårigheterna var att få ärligt och pålitligt folk och sådana personer som skötte sig.

Efter ett par år flyttade Mia Cederborg och Sofia Eriksson. Mia reste hem till Örbyhus en tid för att sedan återvända till Gävle, där hon fick plats i en diversehandel. Sofia gifte sig med en skomakare Edling från Marma.

Caféet gick så bra att det började bli trångt och de frågade Sten Nordström (värden ) om det gick att få lokalen utökad. De önskade att få ta en del av Lindbergs Färghandel som låg vägg i vägg. Men det visade sig att Lindbergs hade samma önskan att få större lokal och ville ha cafélokalen.

Eftersom Erik Lindberg var den äldre hyresgästen, hade han företräde och Jenny och Fredrik blev uppsagda från cafélokalen.

Fredrik gick upp till konsul Nordström och frågade om han inte kunde få någon annan lokal i Centralpalatset, men han hade ej något att erbjuda annat än en källarlokal.

Det var ett svårt slag för dem att mista lokalen. Som det nu var fanns det ingen annan råd än att försöka få tag på en annan lokal, för naturligtvis ville de fortsätta med caférörelse nu när de väl kommit i gång.

När Jenny och Fredrik höll på med karamellfabriken på Södra Hospitalsgatan anställdes en grabb som hette Calle Ekström som springpojke. Med åren avancerade han till verkmästare. Han bodde hos Jenny och Fredrik. Denne Calle Ekström startade slutligen en egen fabrik Gefle Karamell AB, som låg på Brunnsgatan 58 här i Gävle.

DALAPALATSET

Nya bostaden – Ny lokal för

Karamelltillverkning

Barnen kom i rask takt; Sven föddes den 8 sept. 1895. Han blev den förstfödde i Perssons gård S. Hospitalsgatan 14. De följande fyra åren föddes Signe och Gullan. Familjen växte liksom affärerna.

År 1899 flyttade familjen till Dalapalatset 3 tr. Fabriken i en källarlokal. I Dalapalatset bodde familjen i ett år.

I Dalapalatset föddes Greta, och tre dagar senare bröt Jenny lårbenshalsen. Jenny hade gått upp för tidigt efter födelsen och detta fick hon lida för i många år.

Familjen Andersson flyttade ånyo den 1 oktober 1900 tillbaka till Perssonska gården. Nu fick familjen tre rum och kök, så trevnaden blev bättre för dem alla.

café Flora N. Kungsgatan 3

Kvarteret “Nattväktaren” N. Kungsgatan 3 Gävle, År 1908

Café Flora

Jenny och Fredrik hyrde en lokal på N. Kungsgatan 3, där sedermera varuhuset Tempo byggde Gävles första varuhus 1934. Idag finns inte heller Tempo. Kvarteret heter Nattväktaren och inget är sig likt från den tid Jenny och Fredrik startade sin caférörelse som fick namnet Flora. Namnet Flora fick de förmodligen från en blomsteraffär som hette Flora och låg i samma kvarter med adress N. Kungsgatan 5. Den upphörde också och så småningom började Holms Färghandel i de lokalerna.

De anställde en dam som hette Maria Andersson till café Flora och -hon fick två flickor till hjälp. Det kan nämnas att KFUM hade sina lokaler en trappa upp i samma hus.

Även med café Flora fick de känna på “föret i portgången” och att friheten blev för stor för flickorna på cafét som missbrukades. Bl.a. så gick flickornas fästmän till caféet och åt gratis.

På café Flora serverades även smörgåsbrickor, biffar och kotletter samt givetvis kaffe och bröd. Så det var inte så underligt att flickornas fästmän gick och “smorde kråset” på Jenny och Fredriks bekostnad.

Under tiden de hade café Flora så fick de hyra en lokal på Kyrkogatan 30 i Sehlbergska Huset. I dag säger väl de flesta Länsförsäkringarnas hus. Lokalen låg mittemot Grand Hotell i hörnan av Kyrkogatan och Centralgatan.

De fick problem med fukten i den lokalen, Grand Hotell byggdes samtidigt, så de hade många arbetare som gäster om dagarna. P.g.a. fukten, så smälte chokladen och det var besvärligt på alla sätt och vis.

Jenny var barnbunden och det var mycket arbete. Bl.a. med att laga all mat till personalen. De gjorde i ordning och bar även ut mat till café Flora. Jenny skriver ” det var kämpigt”.

I två år hade de café Flora, då damerna Cederborg och Pettersson övertog rörelsen. De fick överta ett upparbetat café. Jenny skriver ” vilket inte blev något tacknämligt från deras sida till oss, som gjort upp eld under grytan för dem. ” Sedan skriver Jenny att “otack är världens lön”.

Ett år senare år 1896, blev det en lokal ledig vid Centralplan med samma adress Kyrkogatan 30. I dag disponerar Marjavaara Resor AB den lokalen.

Men innan de kunde flytta in i lokalen så måste den rengöras för det hade nämligen varit velocipedfabik där tidigare. Svart och sotigt.

Den som hade hand om fastigheten var doktorinnan Sehlberg, maka till den bortgångne med. doktor N.J. Sehlberg, han som en gång hjälpt Fredrik. Jenny beskriver doktorinnan som en fin och human dam. Och

de värderade henne mycket högt.

Doktorinnan ägde hela det lilla kvarteret, som begränsades av Norra Strandgatan i söder, mitt för den Sehlbergska Bryggan, där ängsluparna till sommarvillorna lade till.

l:a Centralcafé i Sehlbergska Huset

Kyrkogatan 30

Norra Qyartersgatan som sedermera döptes om till Centralgatan och Kyrkogatan. Passagen väster om Sjömanskyrkan fanns ej. På gamla fotografier ser man buskar och träd samt på en del fotografier att någon har hängt ut tvätt. Förmodligen någon som bodde i Sehlbergska Huset.

Sehlbergska Bryggan, ett minne blott. Överbyggd av senare påfund Murénbron.

Nu blev det en väldig reparation av den nya cafélokalen . De satt in hela fönster utan spröjsar och lät måla CENTRAL-CAFÉET på dem.

Nu började det bli vind i seglen igen. De skrev efter Beda, som varit i Uppsala en tid och nu var villigare än första gången att komma upp till Gävle. Det var lättare att sköta ett café än att arbete tungt i en fabrik som hon gjort. Nu blev Beda som var Jennys syster chef för caféet och det med eftertryck.

Den 1 april 1903, flyttade familjen Andersson från S. Hospitalsgatan 14 till det Sehlbergska Huset där caféet låg. Så nu blev det lättare för Jenny att hjälpa till.

Men så blev det tillökning hos familjen Andersson och lilla Siri kom som en julklapp den 14 december 1903.

Jenny hade en ovärderlig hjälp av sin mor. Hon lagade maten, såg till barnen, stoppade strumpor och skötte hushållet. Och så tyckte hon mycket om barnen.

Den nya bostaden i Sehlbergska huset var fuktig likaså cafélokalen, det hade legat ett stall där tidigare och huset saknade riktig grund. Boningsrummen vette inåt den kringbyggda gården, där “herrskapshuset” mot norra Strandgatan tog bort sol och ljus. Ett av rummen låg rakt ovanför en fuktig jordkällare för ved, i det rummet lossnade tapeterna p.g. a. fukten.

Barnen mådde inte bra i miljön och de var sjuka under vintern och doktor Weibull som skötte dem sa “barn skall inte bo i fuktiga rum, för då får de lungsot”.

År 1904 hyrde familjen Andersson hos Strömbergs på Lövlund i Furuvik två rum och kök, för att barnen skulle få sol och bad. De trivdes allesammans och Jennys mor var också med, så att hon fick lite glädje av sitt dryga arbete med barnen.

(Inlägg från Camilla 17/1 2017.)

hej jag läste det här nyss, o se där… Strömbergs som dom hyrde rum av, det var min mormors moster, valborg gift strömberg, hon var yngst i syskonskaran, min mormors mor Olga var äldst, och det var hon som hade olgas café. jag har även hört berättelser om arbetare som bodde där vissa dagar o åt. min olga var där också, dom var i skolan bredvid sen också, min mormor bodde där. här ser du cafet på en bild, o på den bilden med två damer de är olga till vänster o min mormor ellen till höger. Valborg strömberg med maken tage på ett foto

Slut på Camillas inlägg)

De hade en glädjefylld sommar och de fick goda vänner i familjen Strömberg. Fritidshus var då en okänd lyx bland “vanligt folk” Förmögna familjer. Mestadels grosshandlare och vederlikar hade sommarvillor längs Norrlandet. Sven sonen i familjen hade lekkamrater från de bofasta uthyrarna av sådana “sommarnöjen”, som under sommaren fick bo på uthusvindar med stora springor i golv och väggar samt med en hög trasmattor som säng. Föräldrar och småsyskon trängde ihop ihop sig i de mera ombonade brygghusen.

Den 1 april 1903, flyttade familjen Andersson från S. Hospitalsgatan 14 till det Sehlbergska Huset där caféet låg. Så nu blev det lättare för Jenny att hjälpa till.

Men så blev det tillökning hos familjen Andersson och lilla Siri kom som en julklapp den 14 december 1903.

Jenny hade en ovärderlig hjälp av sin mor. Hon lagade maten, såg till barnen, stoppade strumpor och skötte hushållet. Och så tyckte hon mycket om barnen.

Den nya bostaden i Sehlbergska huset var fuktig likaså cafélokalen, det hade legat ett stall där tidigare och huset saknade riktig grund. Boningsrummen vette inåt den kringbyggda gården, där “herrskapshuset” mot norra Strandgatan tog bort sol och ljus. Ett av rummen låg rakt ovanför en fuktig jordkällare för ved, i det rummet lossnade tapeterna p.g. a. fukten.

Barnen mådde inte bra i miljön och de var sjuka under vintern och doktor Weibull som skötte dem sade ” barn skall inte bo i fuktiga rum, för då får de lungsot”.

År 1904 hyrde familjen Andersson hos Strömbergs på Lövlund i Furuvik två rum och kök, för att barnen skulle få sol och bad. De trivdes allesammans och Jennys mor var också med, så att hon fick lite glädje av sitt dryga arbete med barnen.

FREDRIKSRO I FURUVIK

En dag gick Frida och jag (Jenny) efter vägen från Lövlund fram till Furuviks station och vi kom fram till en vacker backe, där Fredriksro nu står. Vi såg oss omkring och fann en källa med klart vatten. Då sade Frida (Frida var gift med Jennys bror, som var musikfanjunkare i Stockholm. ) att det här, är en fin byggnadstomt, då det finns vatten som är så värdefullt. Nu hade tanken väckts att bygga en sommarstuga för barnen.

På den tiden såldes inte några tomter söder om Furuviks järnvägs station åt Lövlund till. I Lövlund fanns det 5 gårdar och en skola. Marken för dessa ingick hemmanet Furuvik nr 1 i dåvarande Valbo socken, vilket sträckte sig ända bort till Långbroarna vid flottleden Dalälven – Älgsjön – Karskär och tillhörde bonden Jansson, av befolkningen i trakten kallad Jan-Pers Bonn.

Marken till husen i Lövlund arrenderades ut mot dagsverken, som togs ut under skördetiden. Jenny och Fredrik fick avslag från bonden Jansson när de ville köpa en tomt, för han visste inte hur mycket han skulle begära. Men Jansson fick ett erbjudande från Jenny och Fredrik. De bjöd 300:—för tomten. Det var ett högt pris på den tiden, men affären gick i lås.

300 kronor fick de låna av Sofi Öman. Hon var i Gävle just då hos Ida Bergmans far, som hade en liten speceriaffär på den s.k. Nya regleringen, som låg väster om järnvägsspåren vid Stenebergsparken

Så nu fick Fredrik skaffa fram en ritning på huset och arbetare som i ordningställde grunden. Fredrik reste till Örbyhus och fick med sig brodern Anders och en bonde till som åtog sig att bygga villan. Gubbarna fick bo hos Strömbergs i ett spisrum på vintern, så att de kunde värma mat och laga iordning gröt.

Jenny åkte ut en gång i veckan till Furuvik med en stor matkorg, så att ingenting skulle fattas byggubbarna.

Fredrik stod för bygget och allting gick bra och när de till våren 1905 kunde flytta in så stod glädjen högt i tak och de tackade Gud att han lett dem så underbart i detta företag.

Jenny var från böljan baptist men senare delen av sitt liv ägnade hon åt pingströrelsen. Men i hela sitt liv var hon djupt trogen och kristen.

En dag på våren 1905 så möter Jenny bankdirektör Carlquist i Helsingebanken (Helsinglands Enskilda Bank) som låg där Hildebrands guldsmedsaffär ligger och Lindbergs färghandel låg. Carlquist bodde fö. i Sehlbergska huset. Han gratulerade till att vi byggt en villa i Furuvik. Och så frågade han “Men vad bygger Ni med”. “På växlar” blev Jennys svar. “Det skall Ni inte göra. Jag vill hjälpa Er att få ett lån i banken, säg bara vad Ni behöver. Ni arbetar och är skötsamma, därför, vill jag hjälpa Er”. Fredrik blev glad när han hörde om erbjudandet. Deras första lån blev på 3.000 kronor med 7 % ränta. Det blev drygt i längden så att några år senare flyttades lånet över till Gävleborgsbanken sedermera Länssparbanken, som gjorde lånet billigare.

I början av maj 1905, blev deras nya sommarhem färdigt, och som blev så rikt på minnen. Jenny och två flickor som blev hjälpredor under sommaren, reste ut till Furuvik för att göra rent i villan. De hade inte så mycket sängkläder med sig, så de bäddade på golvet och sov gott. Men Jenny hon var inte så stark, så hon fick en grundlig förkylning.

Den 1 juni kom Fanjunkarna. Det blev en högtidsdag då Ruth med syskonen stod på perrongen för att välkomna morbror och hans fru Frida. När de såg villan, blåste morbror i trumpeten, så det hördes över hela Furuvik. Deras glädje var lika stor som vår, att vår dröm nu var verklighet.

Fanjunkarns, de kallades nästan inte för något annat, bodde 4 somrar hos Jenny och Fredrik. Det blev ljusa minnen för alla. Tillbaka i Gävle, nu gällde det att packa för Furuvik. En åkare, tog sängar och sängkläder och en droska transporterade ut barn, mormor och Jenny till Furuvik

Ruth och Sven ftck ta tåget. O! Vilken glädje de kände. Mormors ansikte sken som en sol Aldrig kunde hon drömma om att få det så skönt på äldre dagar Hon gick och såg igenom hela villan och var så förvånad att det var så trevligt. En liten lön för de offer hon gjort för oss.

Den 1 juli rest Fanjunkarns. Det blev tomt efter dem.

Fanjunkarns var musikfanjunkare som hette Gottfrid Pettersson och var från Stockholm. Hans fru hette Frida och var sångerska i operakören.

Barnen lekte, sprang barfota och badade. Då maten var klar och alla skulle samlas för måltiderna, ringde vi i en klocka, som hördes vida omkring. Då kom barn från alla väderstreck. Det gällde att passa tiden för att få mat, annars blev det smörgås på kökstrappan som Gullan fick göra en dag, då hon satt och drömde.

När det blev lugnt efter fanjunkarns, bröt Jennys förkylning ut. Hon hostade och tappade matlusten och till sist kände hon inte om maten smakade sött eller salt. Hon blev ytterst mager. Beda, hennes syster sade till henne “Du måste gå till läkaren, så du får veta vad det är för fel på dig.

Jenny gick till doktor Lindström, och sedan han undersökt henne visade det sig att båda lungorna var fulla av var. Hon sade till doktorn att “hon hade sex barn att leva för. Vill doktorn hjälpa mig så jag blir frisk? Doktorn undersökte vidare om hon hade tuberkulos. Men det var ingen. Så fick hon kreosatpiller, två burkar som hon konsumerade, men det blev en ringa hjälp. En gumma som hette Lindberg hade en dotter som hade samma fel som Jenny. Då hade gumman badat flickan i tallbarrsbad och hon blev frisk.

Jenny skickade ut Ruth och Sven i skogen för att plocka tallstrunt de ljusgröna årsskotten av ungtallar och kokade skörden. Lagen öste Ruth över Jennys rygg. Och så fick Jenny inpackning och omslag. Detta gjorde att Jenny kräktes upp var, och det lättade i bröstet. I augusti kom matlusten tillbaka och hon kunde känna hur maten smakade. Jenny skriver att “detta är en lärdom för lidande.”

År 1906 öppnades servering på Fredriksro. De beställde bord och stolar för serveringen samt byråar och kommoder för övre våningen. Serveringen gick bra. Det fanns bara Hallen i Furuviksparken sedermera Tyrolen och pensionat på den tiden.

Söndagarna hade de stora rusningar av folk. Jenny åkte ut till Furuvik på fredagarna och bakade vetelängder. På lördagarna hade Jenny med sig från sta ‘n wienerbröd, småbröd, smörgåsbröd och allt annat. Då hon reste hem på söndagskvällarna var hon trött men glad för de goda affärerna.

På måndagarna tvättade hon och strök kläderna och hade en korg full med småkläder till barnen och mormor för veckan. Barnen gick till Furuviksparken varje Söndag och då gällde det att vara fin.

Jenny sydde vingåkersdräkter till Ruth och Signe, masdräkt till Sven, som blev mycket käck, lappdräkter till Gullan och Greta och Siri fick en vit klänning med en trevlig hätta på huvudet.

Det var på modet då att ha nationaldräkt i Furuviksparken och dessutom fick de gå in gratis när de hade dräkterna på. Dessutom fick barnen åka i gamla vagnar efter ponny i parken

Sven råkade ut för en svår förkylning i slutet av juli 1908 . Han badade för mycket. Det slutade med att fick en svår blindtarmsinflammation. Doktor Weibull kom ut till Furuvik och undersökte Sven. Det blev genast order att åka in till lasarettet i Gävle. Jenny följde med. Sven opererades av en doktor Lindström, som var vida känd skicklig kirurg.

Så började Sven skolan på nyåret och på hösten prövade han in på Borgarskolan som då låg i Berggrenska Gården. Det gick bra för Sven i skolan, han skötte sina läxor själv.

Scoutrörelsen blev hans livsuppgift, som bevarade honom från ungdomens frestelser.

År 1905 sålde doktorinnan Sehlberg sitt hus till grosshandlaren J.A, Wesström som bosatte sig i det Sehlbergska huset. Det var där det första Centralcaféet låg. När han skulle ut till sitt sommarställe Sjötorp gick han nog ned till Sehlbergska bryggan för att åka ut med passagerarbåten.

Wesström var en snål herre som ökade på hyran för alla i huset. Han talade om att hyran skulle höjas även för cafélokalen.

Så att Jenny fick nya bekymmer att gå till Gud med.

Jenny och Fredrik hade länge önskat att få en bättre bostad för sig själv och speciellt för barnen räkning som alltid var sjuka på vintern.

Nu kom svaret på Jennys önskan.

Hon fick en intensiv inre maning att gå upp till grosshandlare Sten Nordström och fråga om det i framtiden kunde bli någon lokal ledig i Centralpalatset. Grosshandlare Sten Nordström svarade att de skulle gärna få komma upp igen.

Jenny kände det som hon hade löftet i sin hand. Två dagar senare ringde Sten Nordström och sade att de skulle komma upp på hans kontor. Då talade Sten Nordström om att lokalerna mitt emot deras café var lediga.

Cafélokalerna som Jenny och Fredrik hyrde var där Maijavaara Resor är i dag. Och de lokaler som Sten Nordström erbjöd Jenny och Fredrik var och är där Centralcaféet PUB-en är idag.

Cafélokalema Kyrkogatan 30 Sedan flyttade Jenny och Fredrik Andersson tvärs över gatan till det vad vi i dag säger Centralcafé, som blivit PUB

Ahlström & Cederbergs brevhuvud med teckning på Centralpalatset.

En vecka senare, fick de följa med Sten Nordström in i Ahlströms & Cederbergs lokaler. Då de hälsade på dessa grånade herrar, som varit goda grannar och kunder, kände sig Jenny så ovärdig att ta deras plats. Nordström , han ville att vi skulle ta alla rummen ut till Centralgatan från Centralplan. Det hade blivit Gävles största café, men de stannade vid matsalen. Deras nya cafélokal kom att bestå av tre kaférum med ingång i hörnet av Centralplan och Kyrkogatan samt matsal, kök och kallskänk.

Hyran förstod de skulle bli stor. Hyran blev 2.000 kronor per år den första tiden.

Den 1 oktober skulle vi flytta in i Ahlströms våning som var på hela 6 rum och kök och fick överta hyran på 700 kronor. Alltså hade de 2 stora hyror att betala.

En dag kom grosshandlaren Wesström, han som nu ägde Sehlbergska huset och ville skriva nytt kontrakt, men då fick han till svar att de hade fått en annan lokal till hösten.

Wesström blev rasande och sade ” Jag som tror att Ni skulle bli kvar här i fortsättningen. Hur skall jag nu få denna lokal uthyrd ” “Lugna sig grosshandlaren. Jag vet en annan grosshandlare som heter Krokström och han söker en större lokal. Ring honom”. Svarade Jenny. Krokström hyrde Jennys och Fredriks lokaler i Sehlbergska huset plus även några andra lokaler som var lediga. Så att grosshandlare Wesström gnuggade händerna och var nöjd.

Så blev den oron stillad för familjen Andersson. Tilläggas kan ätt grosshandlare Krokström sedermera lät bygga ett magasin i dag K- märkt vid Fisktorget – Hamntorget – Busstorget. Nära Ferdinand Bobergs Brandstation.

Nu blev det flyttningstankar igen. Det ändå kära hemmet vid Kyrkogatan skulle brytas upp till hösten och som hade så många kära minnen, då Jenny på söndagseftermiddagarna hade en liten stund att % samla barnen omkring sig och på knä tillsammans bad för var och en av de små, att Gud skulle göra dem till goda lyckliga människor. Det var en syn som gladde Gud och änglar. Jennys mamma satt i en stol och deltog i bönen.

Slumsystrar kom på besök varje Torsdag eftermiddag. Då var det högtidsstunder för barnen och oss äldre. De beredde barnen stor glädje.

En dag hade slumsystrarna Lagerholm och Sjöstrand med sig en vacker porslinspojke och en docka som kunde blunda. De drog lott om vem skall få gåvorna. Sven fick porslinspojken och Gullan fick dockan som blev henne kär. En dag hade Siri slagit sönder ögonen på dockan till stor sorg för Gullan.

År 1909flyttade vi in i caféet. På grund av storstrejken fick de endast butiken ( hörnrummet) och rummet intill färdigt. De andra rummen blev färdiga närmare jul. Det krävdes tålamod innan allt blev klart.

Grosshandlare Sten Nordström, som hade mer än en titel , var intresserad av att se hur det skulle gå för oss. Han var mycket vänlig och hjälpsam. Den nya lokalen krävde stora utgifter. Nya gardiner och mattor köptes in från firma Bernhard Bylund, som då hade sin affär på Drottninggatan 16 vid Stortorget. Bord och wienerstolar fick Jerners Möbelaffär på Drottninggatan 29 sälja.

Ar 1910 ville konsul Nordström, att de skulle öppna ett hotell i lokalerna åt Kyrkogatan. Det gick nu inte för att uppgången, var redan upptagen till familjens bostad, och skulle de ha hotell, så var de tvungen att flytta därifrån. Dessutom sade Jenny till Sten Nordström, att ” de hade redan så dryga omkostnader för caféet; så det var små utsikter att gå in för ett så stort företag”. Då sade konsul Nordström “Fru Andersson är så skötsam, och jag skall göra hyran billig till en början, så det går nog bra. Den första månaden får Ni hyresfritt”.

De accepterade Nordströms förslag. Det står ingenting om trappan upp till hotellet så förmodligen så löste det väl sig också Det blev 13 trevliga rum, som blev färdiga på hösten. Fredrik lade in korkmattor över hela noteHet, som var ett drygt arbete, men Fredrik var starkare nu.

Jenny hon satt i gång och sydde allt sänglinne och handdukar; gardiner och överkast. Satte upp gardiner och möblerade alla rummen. Jerners Möbler fick sälja möbler och engelska järnsängar till hotellet. Allt blev fint och hemtrevligt. När konsul Nordström och hans sekreterare Sofia Boberg, som fö. bodde i Centralpalatset blev de uppbjudna att se hotellet, de, såg glada och intresserade ut.

Hotellet fick heta Nya Hotellet och läget, det var det inge fel på, mitt emot centralstationen.

Det är klart att allt arbeta tog på Jennys krafter, både fysiskt och physiskt. Bekymren växte genom hotellrörelsen och den stora personalen som kom till.

Jennys dotter Ruth var henne till stor hjälp under alla åren, sedan sina 14 år, då hon började hjälpte till i caféet och fram tills hon gifte sig och övertog caféet. Det var ett under att Ruth ej tröttnade.

Något år efter de öppnat hotellet, ställde de i ordning ett rum i hotellvåningen som gjordes till matsal. Matgästerna hade tidigare ätit i caféet, men nu kunde de äta lite mer avskiljt. Gästerna bestod av lärare, lärarinnor samt bankmän.

Jenny, hon blev sjuk p.g.a. de alltmer större affärerna och ansvaret för personal, café, hotell och matsal som vilade på henne.

Hon blev tvungen att koppla av ute i Furuvik. Hon reste ut med barnen och såg till serveringen där ute. Hon fick tid att koppla av ned sol och bad under sommaren. Det blev räddningen för henne.

På hösten när hon kom hem till Gävle, sade kokerskan upp sin plats ych även servitrisen som väl var. För när Jenny inte var där och såg ull att det var ordning och reda så hade de festat om i sin stora frihet. Sä nu fick Jenny ta plats i köket med grytor , stekpannor och kastruller och sedan anställa en ny servitris.

Men det blev för mycket för Jenny, hon kunde inte sköta ” nästan allt”. Då blev hon rekommenderad en 70-årig hotellkokerska som hon anställde.

Det var ett rekorderligt fruntimmer den nya kokerskan. Jenny och hon blev vänner för livet. De hjälptes åt i köket och allting gick som en dans och allt var fridfullt.

Men det var alltid något med en så stor rörelse. Jenny fick obehag av hotellgäster. Som kom hem om nätterna och hade nattfjärilar ( prostituerade ) med sig. Då väckte städerskan Jenny som måste upp och få i väg bråkstakarna.

Helt naturligt blev Jenny innerligt trött på detta hotelliv och hon blev siat i nerverna.

De försökte annonsera ut hotellrörelsen. Många kom och tittade men gick igen. En dag kom en fröken som he tte Boive från Hedemora. Hon gick och såg som om i hotellet och lovade att komma igen. Damen i ;råga återkom och då bjöd de fröken Boive på middag i matsalen. Då säger hon: “jag ser mycket väl att denna affär ej är så lovande, men a g kan ej komma ifrån tanken att köpa den “. Här menar Jenny, att Gud hör bön, och hon blev glad, då hon hörde fröken Boives ord

Affären gjordes upp, de fick visst 9.000 kronor, som hotellet stod. Fröken Boive fick det billigt. Men de blev goda vänner med fröken Boive

I Centralpalatset fanns en vaktmästare som hette Holmgren och familjen Andersson fick överta hans lägenhet på 3 rum och kök.

Nu fick Jenny tid att se till barnens kläder och dylikt, som hade följt med henne hela livet. För att det skulle gå ihop med inkomster och utgifter, gällde det bl.a. att sy till alla, allt från underkläder till ytterkläder för alla barnen.

Jenny var duktig i att sy, så förutom kläder till barnen, sydde hon underkläder till Fredrik och åt sig själv samt till Jenny mor. Hon sydde en cheviot – kappkrage till modern, som hon blev riktig fin i. Cheviot kallades ibland korderoj. Namnet korderoj härstammade från det engelska courderot, som var mycket slitstarkt, mestadels mörkblått helylletyg, som användes mycket till herrkostymer. Även klänningar till modern sydde Jenny. Symaskinen skriver Jenny, va “min käre vän ” En Husqvama trampmaskin. Så där satt Jenny långt in på nätterna med sin Husqvarna och sydde kläder till familjen.

Centralbageriet

Den 5 augusti 1915, öppnades Centralbageriet. Anledningen var att p.g.a. det första världskriget, var det svårt att få tag i bröd till caféet och då blev det lämpligare att baka brödet själv. Posten flyttade från Centralpalatset till det nyuppförda Post och telegrafhuset på Nygatan och då blev det lokaler lediga i Centralpalatset, som familjen Andersson fick hyra.

Det blev ett fint bageri med gasugn och butik mot Centralplan. Från Köping kom en duktig bagerska som hette Hanna Andersson. Så kom Beda, Jennys syster för att sköta gasugnen och Jenny hjälpte till i bageriet.

Gullan skulle sköta butiken och lilla Greta blev vår kokerska. De hade fått en våning en trappa upp under hotellet. Ruth var nu gift med John Pettersson och fick en dublett intill Jenny och Fredriks våning.

Ruth hade nu övertagit caféet och tog brödet från bageriet, så att omsättningen blev rätt så bra. Men även när det gällde Centralbageriet fick de känna på “att föret är tungt i portgången”.

Barnen var nu vuxna till ungdomar. Ruth var som sagt gift. Sven kom en dag och presenterade sin fästmö som hette Greta Nilsson. Signe träffade Anton Johansson i caféet och han blev presenterad för familjen. Det var något särskilt med Anton Johanssons inträde i familjen. Alla kom att hålla av honom. För Jenny blev han som en son. Jenny förstod orsaken. Anton hade en bedjande mor, och Jenny fick nu ta upp bönekampen efter Antons mor.

Anton Johansson började som jungman år1908, och han var till sjöss i 12 år först som jungman sedan som kock och Stewart. Han fick se bl a. Kina – Japan och Sydamerika, men sedan bestämde han sig för att gå i land för gott. År 1919 mönstrade han av.

Jenny Andersson hade startat Centralbageriet den 5 augusti 1915. När Jenny hade haft bageriet i 5 år, överlät hon bageriet till Anton Johansson.

Bagaren är alltid en morgontidig person, redan vid 5 tiden på morgonen tänds flitens lampa i bageriet, då bagaren “sätter” degar kavlar wienerbröd m.m.

Sedan kommer resten av personalen under de två närmaste timmarna. Bl.a. hade Centralbageriet 2 springpojkar anställda som körde ut brödet i staden. Men en dag var de försvunna i samband med leveranser. Nå man fann dem lugnt sittande och metade ute i Fredriksskans.

Två trotjänare hade Anton Johansson på sin tid. Det var Raida Hedenström, föreståndarinna och Arne Lundqvist som var Verkmästare.

Gullan blev Frälst och gick på Frälsningsarmén ävenså lilla Greta. De blev frälsningssoldater. Gullan blev med tiden kadett och kom så småningom till Krigsskolan och kände kallelse till Indien, som även Jenny kände för vid 20 års åldern.

På resan till Indien via England träffade Gullan Ivar Dimberg, även han på väg till Indien. Tycke uppstod och de gifte sig. Äktenskapet blev lyckligt.

Siri blev frälst vid 14 års ålder; även hon kände kallelse till missionsfältet. Efter skolbildning for hon till Estland, som då var självständigt. Hon verkade i Estland i 13 år, mest bland barnkolonier och bland ryssar.

Då kriget år 1938 d.v.s. andra världskriget bröt ut fick hon lämna Estland.

Under cafétiden kände Jenny en djup längtan att få utföra något andligt arbete, och hon bad till Gud att han skulle visa vägen. När hon lämnade caférörelsen fick hon mer tid för möten. En Söndag talade pastor Säter, som var baptistpredikant, ett gripande tal för söndagskolans arbete.

Spanska sjukan grasserade efter första världskriget, det var en influensaepidemi, som drabbade världen åren 1918 -1919.

Jenny och en god vän till henne Lena Brodin, hjälptes åt att besöka de sjuka. Lena hade piller med sig, som hon delade ut och Jenny hade bröd med åt de fattiga. De båda gjorde ett fantastiskt arbete.

En dag kom det en fattig gumma in i Centralbageriet och tiggde bröd. Jenny tog reda på hennes namn och adress och så fick gumman lite bröd.

Någon dag senare sökte Jenny upp familjen som hette X – son, de bodde på Atlas. Atlas var arbetarbostäderna intill Gävle Varv. Jenny skriver att det var äkta slumhem. Fadern f.d. sjöman, en svår drinkare, hustrun en slarva till mor som hade 5 barn. Det blev mycket arbete for Jenny, men hon trivdes. På hemvägen mötte hon många barn på gatan och frågade dem, om de gick i söndagsskolan. “Nej” blev svaret. Jenny frågade ” Vill ni gå i söndagsskolan? Det blev ett rungande ja.

Nästa gång Jenny gick till familjen X-son, var mannen hemma och Jenny frågade då om han visste om det fanns någon lägenhet, de kunde få disponera som söndagsskolelokal. X-son sade “Det finns en lägenhet här i farstun på 1 rum och kök”.

Jenny fick telefonnumret till vicevärden och när hon ringde upp vicevärden och talade om sitt ärende och vad hon tänkte använda lokalen till och frågat på hyran, fick hon till svar att ” Ni får lägenheten hyresfritt för detta ändamål”.

Sedan frågade Jenny om X – son kunde ordna något att sitta på. Han ordnade fram bockar och plankor till sittplatser.

Nu började de att samla barn och äldre till sina möten. Verner Hedman och Albert Pettersson var 2 nyfrälsta herrar, som brann för att frälsa själar. De kom till Atlas för att hjälpa till Jenny skriver att de hade härliga möten och många själar blev frälsta, unga som gamla.

Barnantalet steg till 62. Immanuelkyrkan (baptisterna ) blev full av barn och pastor Säter var lycklig över den blomstringstid bland barnen.

Barnens älsklingssånger var Synd och värld farväl för evigt – aldrig får du mig igen – Jesus frälser trälar så härligt – Varje dag han är min vän.

En julotta sjöng några av Atlas barnen mycket vackra sånger som en fröken Tunell hade lärt dem i Immanuelskyrkan. Barnen var väl inte särskilt bortskämda med uppmärksamhet, så de kände sig lyckliga med de sånger de framförde.

In dag ringde Xson och ville att Jenny skulle komma och dricka sjömans-the och våfflor, som han själv gjort. Jenny tog sig tid och gick dit. När hon kom in i köket, låg det en tidning på bordet som bordduk och på en tallrik en stapel våfflor.

X:son: serverade thé och Jenny prisade anrättningen. Vad glad mannen var. De blev goda vänner.

Birgits födelse

Den 3 april 1918, såg lilla Birgit dagens ljus. Vid den högtidliga stunden var Ruths man John, Jenny samt mormodern med.

Nu anställdes Jeje, som var ett smeknamn på en barnflicka, som skulle sköta om Birgit. Jeje var en förtjusande flicka. På sommaren kom hon och Birgit att tillbringa uti Fredriksro i Furuvik, där de hade en härlig tid tillsammans.

Så kom “Skenegubben ” som egentligen hette Eugen att bli kär i Jeje. Ofta sågs han tillsammans med Birgit och Jeje. Eugen var en stilig glad yngling. Jeje och Eugen gifte sig så småningom.

Efter Jeje kom Elise från Trångsviken, hon var nyutexaminerad barnsköterska för att avlösa Jeje.

Elise kom att stanna länge hos familjen Andersson p.g.a. att Anton övertagit bageriet och behövde en fru i sitt hus.

Flyttning till Furuvik

År 1920 flyttade Jenny och Fredrik med barn från sta’n till Furuvik. Vintern före hade Fredriksro blivit grundligt reparerats. Eldstäder hade satts in i nedre våningen i villan. Kakelugnar fanns i övre våningen. På sommaren kunde de hyra ut rum åt sommargäster.

Det kom att byggas flera kaféer närmare järnvägsstationen i Furuvik. På 40-talet fanns bl.a. Olgas Café och Café Hyddan.

Men Jenny och Fredrik hade många stamgäster som fortsatte att komma och dricka kaffe.

År 1923 byggde de bagerihuset, som blev en förstärkning till affären, de kunde erbjuda dagsfärskt bröd. Det blev också en liten speceriaffär, som väl behövdes på platsen för att närmaste affär låg 2,5 km bort i Ytterharnäs.

Fredrik ordnade så att telefon och post kom till Furuvik och dessutom tog Fredrik initiativet till Furuviks Belysningsförening 1936.

Det blev lättare för hushållen när de fick elström. Även för Furuviksparken, som väcktes ur sin törnrosasömn år 1936 av Gösta Nygren.

Men Gösta Nygren fick aldrig någon tack för dessa insatser. Otack är världens lön.

När Gävle stad ett tag funderade på briggen “Gerdas” vidare öden, har jag hört att. direktör Sven Engwall och Gösta Nygren erbjöd staden att ta hand om Gerda. Deras idé var att dra upp “Gerda” på torra land i Furuvik och göra ”Gerda” till ett muséum samt restaurant.

Innan Gösta Nygren hade hand om Furuviksparken, var han försäljningschef på Wict Th. Engwall & Co., Kommanditbolag m.a.o. Gevalia.

Reklamchefen på samma firma Victor Danielsson anlitades av Furuviksparken att göra dekorationerna för scenen där Furuviksbarnen uppträdde.