Nedanstående text är Utdrag ur Ingvar Henricsons kapitel om “Stångjärn och emigranter”, sidan 33, Från Gästrikland 1996 “Ett land likt himmelriket…”. Emigrationen via Gävle till Nordamerika vid mitten av 1800-talet.
“Wilhelmina” 1846
Skeppet “Wilhelmina” ägdes av ett litet rederi med grosshandlare Carl Erik Rahm som huvudredare. Dess besättning mönstrade på i Gefle den 23 juni 1846, fjorton man stark, skepparen Johan Back medräknad. Förste styrman Per Johan Lind var bara 22 år. Medelåldern för besättningen, skepparen oräknad, var 24 år. “Wilhelminas” last var 2.048 skeppund järn och 120 emigranter. Skeppet avseglade förmodligen den 30 juni som avtalats med emigranterna. Inga i besättningen hade en aning om när de skulle komma tillbaka. Det dröjde tre år innan “Wilhelminas” ankarkätting åter rasslade ut i Geflefjärden. och då var bara sex man kvar inkl skepparen. Så fort skeppet kommit fram till New York hade nämligen sex man rymt, lättmatrosen Östberg avlidit julen 1848 i Antwerpen och den unge kajutvakten dött ett halvår tidigare i Konstantinopel. Skeppare Back lovade att förse passagerarna med så försvarliga sängplatser som det gick att åstadkomma, en kabyss för matlagning, ved att elda med och en kanna vatten per person och dag. De fick föra med sig kläder och egen proviant utan särskilda avgifter.
För emigranterna blev det en tolv veckors mardröm. “Wilhelmina” nådde New York den 21 september. En 85-årig kvinna och 21 barn dog under resan. De som drabbades hårdast var Jan Olsson och Carin Ersdotter från Färila. Jan Olsson var en av de tre erikjansare som skrivit under kontraktet med skeppare Back. Jan och Carin hade sju barn mellan ett och femton år. Under de här veckorna såg de sina fem yngsta dö.
Vid utresan fanns 32 flickor och 23 pojkar under sexton år med på “Wilhelmina”. Av dem dog 14 flickor och 7 pojkar under resans gång. Alla dessa var yngre än sex år med undantag av en elvaårig flicka, Jans och Carins nioåriga dotter Kerstin samt deras elvaårige Jonas. Den 85-åriga kvinnan var Margta Jonsdotter från Delsbo, änka efter en korpral vid Hälsinge regemente. Kanske smittade de varandra med difteri. Kanske blev de matförgiftade och sedan uttorkade genom ständiga diarréer. Det är ganska troligt att man gav barnen brännvin för att få dem tysta och lugna, skeppsapotekets standardmedicin. I så fall blev de bara sämre. Medicin mot diarréer är vatten och salt. Skeppare Johan Back bodde i huset vid korsningen Lilla Brunnsgatan och Glasmästargränd i Gefle.
