UTFLYKTER FRÅN DEN GAMLA SJÖSTADEN
av Ingvar Henricson
Inte heller i år fick Tomas Tranströmer Stig Dagermanpriset men i Kunming i Kina har han fått ett kombinerat galleri och café uppkallat efter sig. Där har ett av den gamle gefleskepparen Axel Söderströms barnbarns barnbarn, Madlen Herrström, just nu en installation, “Latitude 59,9”, tillsammans med en norska, Marianne Blankenberg:
Axel Söderström (1841-1902) förde i många år Gävles största segelfartyg “Atlantic” över alla världens hav. Han figurerar som kapten “Ström” i “Ur Kapten Garbergs loggbok” och där har Rikard Garberg döpt om “Atlantic” till “Chiquita”. Hon var byggd 1876 av briggen “Gerdas” skeppsbyggmästare O A Brodin men var då bara nummer två i storlek. Störst var fullriggaren “Callao” från 1875 men hon förliste utanför Java den 2 september 1883, sex dagar efter det att vulkanen Krakatoa flugit i luften och sänt tsunamivågor jorden runt. Sen var “Atlantic” stadens största seglare tills fullriggaren Dharwar” köptes hit år 1900. “Dharwar” var byggd 1864 av Harland & Wolff i Belfast, samma varv som nästan femtio år senare byggde “Titanic”. Till skillnad från “Atlantic” kom aldrig “Dharwar” in till sin hemmahamn i Gefle.
Axel Söderström kallades Skepparkungen för att han var lik Oscar II
Axel Söderström seglade jorden runt med döttrarna Emy och Mia 1885-87.
Mia och Emy med besättningen på Atlantic i Melbourne 1886.
Rikard Garberg var styrman på Atlantic 1889-1895.
Madlens bror är också konstnär, Pontus Carle, och de verk jag hittills sett av honom är en sorts surrealistiska drömmar med lite tycke av Yves Tanguy. Deras kusin Christina Herrström, ett annat av Axels barnbarns barnbarn, har fängslat fler än mig med sina berättelser om Ebba och Didrik. Hon skrev även manus till den originella teveserien “Glappet” om två tonårsflickor som prövade äventyr med betydligt äldre pojkvänner, och långfilmen “Tusen gånger starkare” om maktspelet mellan killar och tjejer i en högstadieklass. Titta på trailern här:
Pontus Carle – målning.
När jag såg den norska gräsmattan i Kunming kom jag att tänka på en helt annan installation, Walter de Marias “New York Earth Room”. Nåja, skillnaderna må vara större än likheterna:
http://www.bookofjoe.com/2009/05/new-york-earth-room-by-walter-de-maria.html
Det Madlen skriver om det osynliga landskapet inom det synliga är inte glasklart men det är kanske inte heller meningen:
“There is inside a landscape, another landscape. It is secret. It is an invisible landscape. From those ideas I have developed a serie of photographies for this exhibition concentrating on the line: those pictures have a connection with the world as landscape( the masses of earth, of water, of sky in the norwegian mountains and the constructed nature as the gardens in Versailles) and with the human being (as the head or the body”.
Jag skulle kunna gå in i rollen som konstkritiker och utveckla mina spekulationer om arvet från hennes seglande förfäder för vilka korsandet av “Linjen” var en initiationsrit som markerade inträdet i den marina vuxenvärlden, den befarne sjömannens vattenrike. Hemma på landbacken kunde han fortfarande var hjälplös som ett barn. Axel Söderström överlevde lätt ett totalhaveri mitt ute på Atlanten med skeppet “Thor” i februari 1874 men hemma i Gävle drattade han omkull på gatan och bröt benet. Ibland uppfattade man “linjen” som så fysisk att man försökte manipulera tubkikaren med ett hårstrå på någon av linserna före mötet med havsguden och hans följe. Det där gick nog inte så bra! Om man utgår från att Latitud 59,9 är nordlig latitud så kunde temat lika väl innefatta Uppsala högar, Kap Farväl vid Grönlands sydända och Skagway i Alaska, eller snarare en bit på väg förbi White Pass, en av de gamla guldgrävarvägarna till Klondike:
Linjen passeras, teckning av Per Wilhelm Bergelin på skeppet Japan.
. Vägen till guldet i Klondike alla på linje
Den som är fascinerad av installationer borde absolut uppsöka världens största marknad för konstnärliga uttryck ute på den vindpinade Black Rock Desert i Nevada där man firar “Burning Man”:
I tisdags i förra veckan var det ett seminarium på Länsmuseet om “Förhistoriska färder på vatten” och jag träffade en tjej från Hudiksvall som forskat om sjökrogar 1500 – 1800, över hela det dåtida Sverige men det mesta materialet var från Stockholm. Här i stan fanns ingen krog i sjönära läge förrän en bit in på 1800-talet. Jag läste nyss en reseskildring av en engelsman, Edward Daniel Clarke, som reste genom Skandinavien och var i Stockholm och Gävle och många andra platser sommaren 1799. I Gävle klagade han på “vermin” och “bugs” på sitt värdshus och jag skulle tro att det i första hand var vägglöss. Jag har bott ihop med sådana i framförallt Indien och Afghanistan och kan intyga att det är några lömska typer. De gömmer sig under dagarna och kryper på dig när du sover och på morgonen har de hunnit markera sina vandringar längs dina ytliga blodådror med ilsket kliande bett.
I Stockholm träffade Clarke personer som varit med när kungamördaren Anckarström pryglades och fick högerhanden avhuggen och till sist miste han huvudet. Clarke skriver att Anckarström stod tre dagar vid skampålen och det är möjligt men dessutom blev han offentligt pryglad 19, 20 och 21 april 1792 på tre olika ställen i stan, på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget. Rackaren som gav honom spö var en stor karl som tidigare påstods ha varit hans dräng. Anckarström hade förmodligen försökt skjuta kungen redan under riksdagen i Gävle i januari – februari 1792 men något kom i vägen, eller snarare var kanske Gustaf alltför väl bevakad.
Ankarström vid skampålen 1792 (Clarkes bok)
På tal om Döden och Stockholmare så såg jag häromdan att Aftonbladet numera kallar det skånska fd fiskeläget Viken för “Dödens by”. Man skriver om det nyss brunna huset ute på vischan som om det legat i Viken, men det låg i själva verket ute på det som av traktens inbyggare kallades “Oceanen”. Det är min kompis Johns gamla kåk. Han hade lämnat sjölivet och började bakom ett skrivbord på rederiet Transmarin i Helsingborg 1964 och hittade ingen bostad i stan så han köpte den gamla nedlagda affären vid vägen mellan Mjöhult och Viken. Han hade bilen i den fd köttaffären som hade klinker på golvet och kakel på väggarna och var godkänd av Hälsovårdsnämnden. Någon kallade kåken för “Branteviksholm” eftersom John var född i Brantevik och hade seglat i fyra av Svenska Amerika Linjens båtar som hade namn som slutade på “holm”. Hans jobb var fixarens och det kunde gälla liv eller död på haven, som t ex att det skickades 50 kg snus till en besättning som skulle passera Port Said.
Grannarna odlade ärtor och purjolök åt Findus på stora fält runt huset. Besprutningsplanen nyttjade “Oceanen” som start- och landningsbana och polisen stängde då av vägen. Piloterna vräkte upp planen över huset och tömde de sista duttarna med DDT och andra för levande organismer dödliga kemikalier på John och hans hustru och deras odlingar. Jag har sett ett flygfoto av kåken och trodde att John fått det av en pilot på ett giftplan men så var det inte. En dag stannade en Mercedes och en man utklädd till nån sorts flygöverste uppenbarade sig och ville sälja flygfotot i stort format. John som uppfostrats till den yttersta sparsamhet i sin barndoms Brantevik nöjde sig med att köpa några tiotal ex som vykort. Ett par veckor senare stötte han på Flygaren på en lantbruksmässa i Malmö demonstrerande köksutrustning och ytterligare några månader senare på en konkursauktion i Åstorp där han svängde klubban.
Den här ständigt uppdykande flygöversten måste ha varit från Svenska Aero-Bilder i Vetlanda och det kan rentav ha varit min gamle vän Harry Ström!!
Harry Ström på äldre dar.
Harry kunde många saker, inte minst flyga och köra motorcykel. Han var svåger till Varg-Olle Nygren och var något år kring 1954 över till England och hjälpte Olle få ut en ny fabriksmotorcykel från Norton för att sen svischa runt på Isle of Man. Harrys hustru Margareta hade en syrra som var gift med Varg-Olle och det är hon kanske fortfarande. När Harry bara var sjutton år hade han varit “altmuligman” för hagasessorna en sommar när de häckade i Falsterbo. Han hade då redan hunnit slipa till sin servicestil på Grand Hotel i Stockholm. Han är en av de ytterst få jag träffat som påstått sig äga en gammal sjunken ångare i gott skick, dvs “Nedjan“. Hon havererade i januari 1954 i en svår storm här utanför Gävle. Till mig har Harry sagt att han skaffade sig äganderätten till “Nedjans” vrak för att kunna hindra en viss “Skeppar Jansson” från att vanhelga griftefriden. Det kunde finnas åtskilliga döda ombord.
Varg-Olle i Gävle år 2010
Nedjan.
Vraket på Nedjan side scan. Vraket på Nedjan
Harry startade en Radio- och TV-affär i Gävle 1966 och var en av grundarna till Expertkedjan. Han var den som för egna pengar fixade till den allra första gävlebocken, det var 1966 och den kostade honom 10.000 kr. Han var född 1924 som fiskarpojke i Sikvik och hade börjat kränga teveapparater så tidigt som 1958. Tillsammans med några andra grundade han Svenska Aero-Bilder AB 1965. Som mest hade de sex plan, huvudsakligen högvingade Cessnor, och ca 70 anställda. Här i Gävle hade han någon sorts affärer med “Skeppar Jansson”, en man som var besatt av idén att hitta och bärga “Nedjan”. Sven Jansson hade Rederi Sjöstjärnan och bogserbåtarna “Ideal” och “Saltvik” som tillhört Iggesunds AB. Skeppar Jansson var ett av det maritima Gävles absoluta original.
Saltvik som Skeppare Jansson köpte av Iggesunds Bruk.
Harry gjorde så pass många lyckade affärer att han kunde pensionera sig när han var femtio år och sen höll han på med många andra saker, mest för skojs skull. Han blev trots allt 83 år och kom i tid till sin egen begravning. Han hade bjudit mig på affärslunch och vi hade med vissa problem hittat en ledig tid i hans almanacka. Några dar innan vi skulle träffas ringde han mig och sa att han tyvärr inte hade tid men han bad mig komma hem till honom och då fick jag en lunchkupong till Golfrestaurangen! Jag behöll den som ett minne av Harry, en sann entreprenör! Efter denna inställda lunch levde han inte särskilt länge.
Till mina avbrutna spaningar hör även efterforskningar av Skeppar Jansson runt Göta älv, ett vattendrag som i James Joyces “Finnegans wake” går under namnet “Gotaelv” men naturligtvis ska uttalas som “Go to Hell”. Enligt några uppgifter skulle Jansson ha siktats vid upprustningen av ett båtvrak vid “De brustna illusionernas kaj”. Där vid älven byggde några killar från Örebro om den gamla geflebogserbåten “Alert” under nästan tjugo år till en tvåmastad skonare. Hon var här på det fd Gerdavarvets slip för tre veckor sen, för första gången sen hon lämnade stan 1957, och jag ringde Gefle Dagblad och erbjöd mig skriva en artikel om henne. Numera heter hon “Valen” och ligger mest vid Strandvägen i Stockholm. Men tidningen tackade nej, man hade inte råd att betala mig. Det var samma sak när jag för några månader sen försökte sälja en stor artikel om märkliga människor kring Drottninggatan före branden 1869. Trots mitt löjligt låga pris tyckte kulturredaktörn Gunilla Kindstrand att hon inte fick plats med artikeln inom sin budget. Istället sålde jag artikeln till Arbetarbladets kultursida. Jag tror inte att den varit inne än och jag har definitivt inte fått betalt.
Valen ex Alert på Gävle varv 20111101.
Valen på väg ut från slipen 20111103.
Alert ersatte Bönan ett tag på sommaren 1919 . Alert på Gavleån ca 1954 svänger en sveabåt – Troligen Bele.
En av mina sagesmän kring Skeppar Jansson var den gamle tullaren Bertil “Radar” Eklund, mannen som enligt geflesägnerna kunde se genom fartygsplåt. Det kunde han naturligtvis inte men han tillhörde “Svarta Gänget” och hade ett sjätte sinne för var besättningarna kunde gömma sitt smuggelgods. Skeppar Jansson bodde i regel ombord i en gammal träbåt i hamnen och “Radar” hävdade att han en gång tagit hand om en sotig och vidbränd Jansson som försökt elda oljekaminen med bensin eftersom lysfotogenen var slut. Själva räddningen måste den stränge moralisten “Radar” ha känt som en tvivelaktig handling eftersom han chockats av upptäckten att “Janssons frestelse” var de damer som kom och gick hos skepparen i båten. —————————————————————————————–
|
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be