FÖRHÅLLANDEVIS RESA – AFGHANISTAN
av Ingvar Henricson
|
Teckningar och anteckningar kring en resa i Afghanistan sommaren 1971.
Detta är ingen reseberättelse, inte främst om en resa eller om ett land. Det är om resenärens förhållande till sin resa.
Av 114 suror är Koranen byggd. Varje sura, eller kapitel, har sitt eget arabiska namn. Al-Balad, staden, är ett av dem. Det sägs att “sura” kan betyda en rad brickor eller skärvor.
Tretton namn har jag valt, tretton speglande skärvor.
Förhållandevis om att resa, om en förhållandevis resa.
Förhållandevis om en resa, om att förhållandevis resa.
Masthugget i januari 1972 Ingvar Henricson —————————————
Innehåll Al-Ghashiya Den överväldigande dagen Al-Takathur Rikedomsförökandet
Att inleda med en invokation till en sånggudinna sägs bringa berättelsen bärighet. Det visste redan Homeros.
Inte är väl en flodgudinna sämre.
Jimmy Doublends Joyned, du tungomålstalande teor i exil, låna mig lovet till Liffey!
“In the name of Annah, the Allmaziful, the Everliving, Bringer of Plurabilities, haloed be her eve, her singtime sung, her rill be run, unhemmed as it is uneven!”
Du kommer från Meshhed i nordöstra Iran tvärs genom de flacka öknarna. De hundratjugo dagarnas vind får sanden att fly som reptiler längs marken. Du passerar gränsen till Afghanistan. Mera vind och mera öken. Då ser du plötsligt skorstenarna. När vägen för dig in mellan dem, förvandlas de till minareter. De står i ett svagt skimmer av söndervittrat blatt kakel. Tre på varje sida om vägen. Så är du inne i Herat.
Det är en fin stad, Herat, i en mänsklig skala. En stad av träd. Även om man kommer som en främling trivs man. Här blir inte främlingen uttittad. Här springer inte mattförsäljare, turkosmånglare och andra krämare efter honom. Detta är inte Meshhed.
Här kan till och med Furio gå omkring utan att få en svärm av nyfikna efter sig. Om italienarna gjorde sjörövarfilmer så som de gör spaghettiwesterns, skulle deras John Silver från “Skattkammarön” se ut precis som Furio Mariotti. Hår till axlarna, svarta stripiga mustascher, tandgrin i svart och guld, vit omlottskjorta och blåvitrandiga pyjamasbrallor. Barfota. För Meshhed hade han varit en svår prövning.
Gatan i Herat sjuder av liv. Bussar avgår mot Kandahar och Qala Nau. Män i turbaner, kalotter och pälsmössor. Tadzjiker, hezarer, uzbeker. I verkstäder mot gatan gör man koffertar av plåt. De målas med paradismotiv i otroliga färger. I trädens skugga är trottoaren en raksalong och på gatan blandas hästdroskorna med cyklar, motorcyklar och en och annan förströdd bil. Men genomfartsgatorna är breda. Som om de väntade på invasionen. Bilarna.
Herat är en rutnätsstad och var en gång ett av Alexander den Stores Alexandrior. Makedoniern hade en standardiserad rutnätsplan med sig hemifrån. Den använde han som en stämpel, när han anlade sina katoikor, kombinerade befästningar, koncentrationsläger och flyktingstäder. Det är en överensstämmelse, men knappast ett samband.
De glödande kolen i vattenpipan exploderar med skarpa smällar, när han drar den stickande röken långt ner i lungorna. Han är märkligt lik Anthony Quinn från “La Strada”, lång och bredaxlad och med en veckogammal blåsvart skäggstubb. Ett tehus av lera, brädor och korrugerad plåt. En samovar, några trasiga mattor och ett par rankiga trästolar. Han håller kvar röken länge, tills den första hostattacken träffar honom. Då griper honom kramperna och ögonen tåras. Våldsamt hostande och kraftigt framåtböjd går han i spin vid husgaveln. Hans två kompisar, tadzjiker tror jag, ser medlidsamt först på honom sedan på oss. Ingen fara. ” Zey avve a verri good cocaine in Peshawar “, säger så Furio utan sammanhang på sin italiengelska. Möjligen associerar han.
I början av sin bana rekommenderade Sigmund Freud kokain mot depressioner och dålig mage. Ett fantastiskt universalmedel både för kroppen och själen, tydligen. Inga sidoeffekter, inte vanebildande.
Sigmund ändrade uppfattning, när en av hans patienter dog av en överdos och en annan fick delirium tremens och började se vita ormar. Jag berättar historien.
“Some people avve a bad Kharma”, grinar Furio med sina tänder i guld och svart.
Historien om Herat är en berättelse om ständig förstörelse och återuppbyggnad. För tretusen år sedan fanns här människor och hus. Femhundra år senare härskar Cyrus, perserkungen. Det stora akameniderväldet faller för Alexander, som på väg mot Indien intar staden och bättrar på fästningen. Ännu ett nytt Alexandria. Makedonierns stora rike faller sönder när grundaren dör. Imperiespelet är slut.
Selucider, baktrier och sassanider kämpar om staden. Väldena växlar. Tiden lider. Också staden och dess människor. Men handeln och samfärdseln fortsätter. Sekler går.
Så kommer Islam.
632 dör profeten. Hans efterföljare, de första kaliferna, är flitiga gossar och inom trettio år har de spritt riket och läran till Tripolisi väster och till Herat i Öster.
Herat blir ett av Islams starkaste fästen och ett kulturellt centrum fastän i utkanten av det persiska kulturområdet.
På tusentalet är det tid igen. Nya strider. Seljuker, ghaznavider, ghorider och i slutfasen ospecificerade äventyrare kämpar om herraväldet över Herat.
Mongolerna blåser förbi 1221. Genghis Khans son Tuli sitter ett tag vid makten, men stadsborna gör revolt. Då blir Genghis förbannad och efter ett halvt års belägring raserar han staden och lämnar endast fyrtio levande efter sig.
1381 finner Timur Lenk staden värd att plundras. Några år senare förstör han den. Timur tänkte flytta sitt hov från Samarkand till Kesh, men yngste sonen, Shah Rukh, är långt djärvare. Han väljer som sin huvudstad Herat. Timuriderepoken är Herats renässans. Handeln går bättre än någonsin. Konsten och vetenskapen blomstrar. Till och med astronomerna börjar observera själv.
Shah Rukhs drottning, Gawhar Shah, som är tokig i arkitektur, låter bygga en böneplats, en musallah till formen en moské och en högskola, en medresh. Tillsammans med mausoleet över drottningen (Visst har du rätt,Omar, vårt liv är flyktigt, nu är drottningen redan död ) och ännu en medresh av den siste timuriderhärskaren, Husayn Bayaqra är de enligt ryktet sin tids skönaste byggnadsverk.
Ett sekel räcker timuriderepoken. Uzbekerna strömmar in från trakterna norr om Samarkand. Det är början till över hundra år av strider mellan uzbeker och safavider. De persiska safaviderna klänger sig fast ända till början av 1700-talet, då för första gången en afghansk stam håller Herat. I mitten av århundradet bildas i öknarna kring Kandahar en afghansk stat. Kandahar är Afghanistans kärna, men också Kabul blir tidigt afghansk. Inte så Herat.
Perserna vägrar släppa taget.
Kring 1880 låter det så här hos en av det brittiska imperiets strateger (Major C.E. Yates via Jan Myrdal, i min kondensering): “Ryssarna skall aldrig få Herat. Herat och Afghanistan är brittiskt intresseområde och en integrerad del av det Brittiskt-Indiska Imperiet. Vi skall bevara Imperiet!”
På order av Hennes Brittiska Majestät sprängs Herats timuridermonument för att lämna plats åt befästningar. Den sista organiserade förstörelsen av timuridernas stad. Gawhar Shahs mausoleum och sex vacklande minareter av de ursprungliga tolv lämnas kvar åt sol och vindar och vintrarnas köld.
Från Gazergah, poetgraven, på de rundade höjderna norr om Herat syns stadens tunga band av grönska fylla dalen längs floden Heri Rud. Den stora moskens minareter röjer sig genom att fånga kvällssolen i sitt blankblå kakel. Den brungula fästningen, som står kvar trots sekler av strider, har nog av sin oerhörda lertyngd och behöver inte gnistra, men vardagshusen i Herat låter sig endast anas bland träden i det sneda sidljuset.
Detta är Abdullah Ansaris grav och i utkanten av Herat, vid de sex minareterna, har man grävt ner en annan berömd poet, mystikern Jami.
I Nishapur, i riktning Meshhed, finns Omar Khayyams mausoleum. Omar Tältmakare, astronom, matematiker och poet. Till honom skall jag återkomma.
I det gamla Khorassan ligger de stora skalderna dikt.
“Det ligger ett vitt stenlejon på gården i Gazergah”, påstår Jan Myrdal. Ett hemlighetsfullt lejon. Ingen reseberättare före Janne tycks ha sett djuret. Jag letar bland de ciselerade gravstenarna, men hittar det inte. Då nästan snavar jag över det. Det är inget lejon. Det är en hund. En helvit beagle.
Abdur-Rahman lät bygga ett kongeligt slott i Kabul. Han var ett slags afghansk Gustav Vasa, men skrev sina memoarer själv. Slottet står där i dag och heter Arg. Så ser det också ut. Arrghh! Till straff fick Abdur ligga i det här mausoleet i Zarnegarparken.
Gräset är bränt av solen och slitet av många fötter. Det är en populär park. Träden ger svalkande skugga.
I en halvring av huksittande unga män och äldre står en berättare med brinnande ögon mot den vita turbanen. Han betonar orden som man gör då man reciterar ur minnet och han understryker med häftiga rörelser sin berättelse. Det verkar som om han beskrev en fäktning eller en strid av något slag. Han binder lyssnarnas hela uppmärksamhet och ingen märker när jag sätter mig på grässlänten alldeles bakom gruppen. Det verkar vara en spännande berättelse. Jag försöker gissa om vad och tycker mig flera gånger höra namnet Muhammed, följt av en snabb karategest. Kanske något ur Koranen. Kanske om segern och om hur Mecka erövrades. Eller kanske om det försmädliga nederlaget vid Uhud. Jag kommer aldrig att få veta. Det är en ovisshet som är lätt att umgås med. Sådant är visshetens väsen.
Kungen av Afghanistan har fem söner och ett hundra bilar. Så når mig ryktet. Möjligen har han döttrar också, som till skillnad från bilarna inte räknas.
Afghanistan är en konstitutionell monarki med en senat och en nationalförsamling. Den nya konstitutionen från 1964 uteslöt de kungliga medlemmarna från regeringen, men fortfarande nominerar tydligen kungen 1/3 av senatens medlemmar. Premiärministern och de andra ministrarna är ansvariga inför nationalförsamlingen, vars ledamöter väljs på fyra år. Kungen har makt att upplösa parlamentet.
Här i Kabul pågår sedan tre dagar en stor omröstning. Det gäller regeringens förtroende. Representanter från Afghanistans alla provinser ställer sig upp i nationalförsamlingen och pratar. En i sänder. Olika länge men alla mycket länge. Jag tror att några till och med skulle kunna överträffa Gunnar Sträng. Alltsammans sänds i radio och på gator och torg, i basarer och bussar lyssnar folk över transistorapparaterna.
I Kabul Times kan jag följa en del av debatten. Ett och samma inlägg kan sträcka sig från stora utrikespolitiska frågor, om att man skall stödja Pashtunistans frihetsrörelse, ner till lägsta lokalpolitiska nivå, om en byväg regeringen försummat, och tillbaks igen till världsfrågorna. När talet är lyckligen avslutat, säger delegaten ifrån om han stöder regeringen eller ej. Då har han lämnat sin röst. Hittills har regeringen haft medvind.
En dag sitter jag på finansministeriets bibliotek och bläddrar i ekonomiska planer och årsrapporter. Planerna bär omisskännligt västerländska tumavtryck. Experthjälp. Den ekonomiska politikens mål, sysselsättningspolitiken,näringspolitiken. Det är precis som i en svensk finansplan, men här prioriterar man ekonomisk tillväxt och ett stabilt penningvärde före en full sysselsättning. Denna är så avlägsen att den inte ens är ett avlägset mål.
Man uppskattar antalet sysselsatta till 3,8 miljoner (1966/67).
Det är endast 61% av den totala arbetskraften och 25% av hela befolkningen. Särskilt säsongarbetslösheten bland jordbruksarbetarna är hög. Av hela arbetsstyrkan finns 77% i jordbruket och producerar 52% av bruttonationalprodukten.
Industrin ger varje år 6000 nya jobb. Det räcker inte långt. Det är en droppe i havet. Jag hade väntat mig att man skulle lägga mycket större vikt vid att försöka ge alla ett arbete, att man skulle diskutera inkomstfördelningen.
Det är de vandrande tältens tid i Kabul. De finns i plommonblått, äppelgrönt och brunt med ett finmaskigt myggnät som standard, i rörelseriktningen vänt. De flyttar sig med bestämdhet, liksom säkra på målet,ofta flera i bredd. De sägs innehålla kvinnor, och det finns anledning att tro på detta. Inte sällan bär tälten barn på sin yttre sida.
Koranen ger följande ledning:
“Säg också de rättrogna kvinnorna att de slår ner sina ögon och aktar sig för okyskhet och att de inte blottar sina behag utöver vad som nödvändigtvis måste vara synligt samt att de med slöjan alltid döljer sina bröst. De får visa sina härligheter endast för sina män och fäder och sina mäns fäder och för sina söner och för männens söner, för sina bröder och brorsöner och systrar och de nämnda männens hustrur, för sina slavar och för tjänare som ej känner behov av kvinnor samt för barn som inte berörs av nakenheten.”
En nätt samling voyeurer, trots allt, och för säkerhets skull finns det också en liten incestparagraf. Frestelser är till för att övervinnas.
Purdah, tvånget för kvinnor att bära slöja, lyftes för tolv år sen. Janne Myrdal beskriver hur gatubilden på några dagar förändrades. Afghanskornas strategi var den försiktiga förändringens. De bytte ut tälten mot regnrock, solglasögon och schalett.
Lyss till den svenska profeten! “Kvinnans frigörelse i Afghanistan var en stor sak. Att se ett land förändras och att få uppleva hur de allvetande orientkunniga västerlänningarna fick sin världsbild rubbad gav en djup lyckokänsla.”
Nu är tälten tillbaka.
Om man skall arbeta och verka i ett samhälle kan man inte gå omkring som ett tält, namnlös och utan ansikte. Att riva tälten är ett nödvändigt villkor för kvinnornas frigörelse.
Däremot är det inte ett tillräckligt. Det är tydligt nog i Sverige.
I ett lerhus vid vägen köper vi bensin i öppna, rostiga plåtdunkar. Jag luktar på den gulaktiga vätskan och tittar mig omkring för att se var man gömt kamelen. Fast det finns ändå inget val. Det är minst sex mil kvar till Bamian. Det är bara att hoppas att det inte är socker i urinen. Förgasarens munstycken skulle slagga igen. I alla fall startar motorn på nytt. Den låter som när man sparkar en plåtlåda nerför en lång stentrappa.
Först var vi fyra som skulle åka buss till Bamian. De tjugofem milen tar sjutton timmar med buss från Kabul.
Innan man varit i Afghanistan kan det vara svårt att föreställa sig hur många passagerare en buss maximalt kan ta. Men sen! Man åker uppe på taket också. Det är bästa platsen, ovanpå klädbylten, trälådor och hönsburar. Ibland stoppas bussen av polisen och de tjugo passagerarna på taket får vackert krypa ner till de sextio där inne. Det vore ett fysikaliskt olösligt problem om inte stämningen var god. Men det är den oftast. Man bjuder varandra på snus och meloner och langar dricksvatten tvärs genom bussen. Vi såg vår buss och provsatt den. Nu är vi åtta som hyrt en jeep.
From above the head of the Big Buddha in Bamiyan.
In the valley of the cornfield, with the sign of yin and yang, you may learn that opposites can be one and the same. So are the mountain and the plane of the same origin. And the mountains are slowly eroded into a fertile plain.
Den stora buddhan i Bamian. Huggen direkt ur klippan. Verkligt stor konst. Femtiotre meter hög. Längre bort finns också en liten buddha på futtiga trettiofem meter.
Det är opportunt att säga någonting nedsättande om de Bamianska buddhornas konstnärliga värde. Så gör de flesta celebra konstkritiker. Även Janne Myrdal sällar sig till massan: “Dålig konst blir inte bättre med åren och själlösheten gör sig sämst i monumentalformat.”
Den historiske Buddha, Siddharta Gotama, var son till kung Suddhodana och drottning Maya och därmed lika svårt ärftligt belastad som Jan Myrdal. Tillintetgjord av denna jordiska fullkomlighet lämnade sonen sin faders hus för att söka sig andra livsmål.
Bamian var i sexhundra år fram till 700-talet ett centrum för Hinayanabuddhismen. Här fanns kloster och universitet och man bodde och studerade i bergets grottor. För Hinayana, till skillnad från Mahayana, var rollen Buddha oviktig. Till vad nytta en “själfull” buddhabild?
Buddhan må vara aldrig så missbildad, för i armar, ben och vid huvudet finns vindlande gångar och grottor. Det är en alldeles utmärkt lekskulptur.
Vi sitter ovanpå Buddhas huvud. Det finns plats för oss alla åtta. Alan mediterar. Vi andra ser en dal av stor skönhet. Topparna på de höga bergen i fjärran gnistrar av snö och de närmaste höjderna fångar skuggor med skarpa konturer i sina eroderade veck. Färgskalan räcker från ljusaste brunt till mörkaste rödviolett. Mineral från de vittrande bergen och vatten från topparnas snö gör dalen bördig. Och mitt där ute, där ett fält av mörkgrön majs möter ett ljusare, bildas ett yin och yangtecken. I sanning en gudarnas fingervisning.
“Varför skriver du inte på svenska?” undrar australiska Tricia. “Tja”, svarar jag, “ibland kan jag inte avvara den engelska flertydigheten. Origin betyder både origo och ursprung och plane är ett plan i koordinatsystemet och en plan yta och det likljudande plain är en slätt men också en klagan.
If it isn’t de curse of de wake It might still be de Joycean spell
Någonstans längs den gropiga vägen har vi tappat locket till kylaren. Nu börjar vi sakna det på allvar. Nu samverkar allt. För att komma till Band-e-Amir måste vi över ett pass på 3500 meters höjd. På den höjden har lufttrycket sjunkit till 2/3 av trycket vid havsytan, motorn får för lite syre och vattnet kokar vid 90° C. Dessutom har den ryska jeepen en liten egenhet, tändstiftskablarna är helt oskyddade närmast stiften. I varje uppförsbacke kokar vattnet över och kortsluter de två främsta tändstiften. Då återstår bara två fungerande cylindrar. Då återstår bara att gå av och skjuta på.
Vinden blir kallare och ökar i styrka. Trötta och frusna passerar vi vägens högsta punkt. Den röda horisonten över centralmassivet blir svart silver. Vi har försökt täta alla springorna i jeepens tältduk, men vinden slår hål genom bilen. Längst bak sitter Ann och Doug med sovsäckarna uppdragna till öronen.
Jeepens strålkastare är glödande punkter. Som ögonen på en retad katt. Vi kan se tio meter framåt. Inte längre. Natten äter ljus. Strålkastare används med måtta här i Afghanistan. På natten kör bilarna omkring med släckta lanternor. Om man har tur hinner man se stjärnorna spegla sig i den mötande bilens vindruta.
Så kommer vi ner i en dal, förlorar alla vägar ur sikte och kör fast i en bäck. Vi hör det rinnande vattnet. Natten är ett svart tält. “Här stannar vi och sover!” “Var då?” undrar Sue. “Var som helst. Här är gott om plats.”
Vi söker mesta möjliga lä vid en bergvägg och rullar in oss i sovsäckarna. Rakt ovanför flyter Vintergatans mjölkiga flod. Luften förlorar hjälplöst sin sista värme till den vintriga galaxen. Det är helveteskallt.
I Tibet, på världens tak,lär man tro på ett ishelvete.
Al-Ghashiyah * Den överväldigande dagen
John, engelsmannen, har en praktfull diarre. När Sue och Tricia, Emmanuel, Alan och jag vandrar över höjderna mot nästa sjö på de fem sjöarnas pärlband, följer han oss på toalettavstånd. Var femtonde minut stannar han och hukar sig ner. “I feel so good”, säger sjuke John, när han hinner fatt oss igen och ler med alla tänderna under sin röda, broderade kalott.
Vi instämmer.
Det är landskapet. Den klarblå himlen. Det ännu blåare vattnet i den genomskinliga sjön med sina höga, lodräta stränder och med utloppet som en brant överfallsdamm, Band-e-Amir. Bergens röda färger. Det rena solljuset.
Det är ett terapeutiskt landskap.
Al-Takathur * Rikedomsförökandet
Med öppen mun lyfter han huvudet lätt bakåt och med en snabb knyck på handen, flatan vänd uppåt, kastar han in snuset under tungan. Nasowar. Likt ett pulver av torkad persilja. “Så här mycket räcker för att döda en orm”, säger han och visar en knivsudd pulver i handen. Jag frågar honom inte hur man bär sig åt för att kasta snuset i gapet på ormen.
Han heter Hassan och är lärare i matematik och fysik här i Mazar-i-Sherif. Just nu har han och eleverna sommarlov på grund av värmen. I Kabul, uppe i bergen, har man fritt på vintern i stället. Mazar-i-Sherif ligger på låglandet mot Amu-Darja, sex mil från sovjetgränsen. Det är trettioåtta grader varmt och det finns ingen vind. När en bil eller en hästdroska kör förbi på den sandiga gatan, hänger det bruna dammet länge kvar i luften som ett draperi.
“Den här killen är från Badakhshan”, säger Hassan med en nick åt radion, som står och pratar för sig själv. Förtroendeomröstningen pågår fortfarande i Kabul. Det är den fjortonde dagen. Badakhshan i nordost, vida känt för sitt guld och sina rubiner. Marco Polo var där. En fattig provins trots sin rikedom. Afghanistans Norrland. Någon annan får nytta av guldet. “Vad snackar han om”, frågar Alan. “Om sånt som inte är bra”, får han till svar. Värmen tillåter inte annat än en kort sammanfattning.
Strax utanför Mazar har man hittat naturgas. Vi har sett ryssarnas borrtorn och fabriksbygget ute på fälten mot det gamla Balkh. Det finns också ett ryskt oljeletargäng men det letar fortfarande.
I Kabul hade jag läst exportstatistik. För tre år sen började man exportera naturgas. Nu är exportvärdet av gas redan högre än för ull och fårskinn tillsammans. Karakulskinnen sjunker stadigt i pris. På ett sätt är det bra. Afghanistan får hårdvaluta att handla med. På ett annat sätt är det mindre bra. Får ger jobb åt många, gas åt några få. Minst jobb och mest pengar ger kanske gasen åt markägarna. Då gäller det att inkomstomfördelningen fungerar. Gör den det? Knappast. Inkomstskatterna är låga, liksom förmögenhetsskatterna. Den allra största delen av statens pengar kommer från skatt på varor.
Det är alltid någon annan än gruvarbetaren som får guldet han gräver.
I Mazar-i-Sherif närmar sig mörkret. Man tänder de röda lampgirlanderna på den ena av den gröna moskens kupoler. Ali-graven. Mashad-Ali. Mycket likt ett tivoli.
Vi har knappt flyttat på oss under hela den trettioåttagradiga dagen. “Kom loss nu”, säger Alan,”så spelar vi volleyboll “‘
Ha-Mim-Sadjdah * Otvetydigheten
“Hustrun har samma rättigheter som dem mannen rimligt äger mot henne”, läser jag ur Koranen. Det verkar förvillande jämlikt. Men så kommer det: “Dock är mannens rätt något större. Allah är mäktig och vis”. Det skall tydligen tolkas så att rättigheterna är av samma art, men att mängderna fallit lite olika.
Uppenbarligen ett orwellskt nyspråk.
Men det är mycket mer än så. Denna heliga bok med alla sina omtagningar och motsägelser är fullständigt icke-falsifierbar. Systemet är sinnrikt.
Om jag i “Dictionary of Islam” fattar Hughes rätt så är, till att börja med, orden av fyra klasser, speciella, dolda, mångtydiga och komplexa.
Dessutom är meningarna av två slag, uppenbara och fördolda. De fördolda meningarna kan dölja en andra betydelse, ha två tydliga men oförenliga betydelser, ha en rik variation av betydelser eller ha en innebörd, omöjlig att fatta för det mänskliga förståndet. Det sista är ett klassiskt tema. Det du inte kan förstå återstår dig endast att tro på.
Slutligen finns det åtminstone fyra betydelseplan, bokstavligt, visuellt, taktilt och metaforiskt.
Muhammed brukade utmana sina kritiker till att komponera ett enda kapitel, en enda sura av sådant slag som i Koranen. Koranen var hans mirakel och det enda som behövdes för att bevisa den gudomliga ingivelsen. En vet jag, som antagit utmaningen. Jimmy Daedalus Joyce som byggde den väldiga Finneganlabyrinten.
De persiska sufierna var barn av denna koranska magi. Poetiska mystiker, havande med sig själv och sitt panteistiska symbolspråk.
Annorlunda var Omar Khayyam. Han är före vår tid, i dubbel mening. Sedan 850 år död i Nishapur, Khorassan, tidlöst ultramodern. Khayyam, realist och handlingsmänniska, vänd ut mot världen, ändå ingen materialist, inte besatt av att äga. Endast för sitt nödtorft stjäl han ibland en matta i moskén.
För att säga sanningen så gick jag till mosken, men inte för att bära fram min hyllning, utan sen jag sist stal en bönematta här, har åren gått och mattan slitits ut. Därför kommer jag igen.
Hur gör man då Khayyam till sufi?
Med hjälp av det hemliga språket. Sven Fagerberg vet i sin fria dialog, för han har läst “The Sufis” av Idries Shah.
Det hemliga språket är ett chiffer av arabiska siffror och arabiskt språk. Bokstäverna svarar mot siffror. Ta ordet sufi, som betyder en fattig man. Siffersumman blir 186. Dela upp den i ental, tiotal och hundratal, 100+80+6 och chiffernyckeln ger bokstäverna qfw. Alla permutationer är tillåtna, men i det här fallet finner man direkt i den arabiska ordboken att qfw betyder ovanför, genomträngande. Detta är då sufismens innebörd. En verkligt sufistikerad metod. Mot hypoteser, som sannolikt aldrig kan visas vara falska, måste man förbli skeptisk. Än i dag är undervisningen i vetenskapligt tänkande sorgligt försummad vid våra tekniska högskolor.
På samma sätt kan man visa att Omars diktarnamn Khayyam, tältmakare, egentligen betyder Ghaki, en förskingrare av ägodelar.
Fördömt, Omar, du skulle aldrig ha tagit den där mattan! Vad har du att säga till ditt försvar?
När livet rinner bort, det må vara bittert eller gott, i Baghdad eller Balkh,vad spelar det för roll,när tiden fyllt ditt mått?
Nej, töm din bägare med vin, ty länge efter dig och mig skall månens faser ständigt ändra sig.
På väg ut från Kandahar en glimt av en blå kupol, timuriderblå som Gawhar Shahs mausoleum i Herat. Men kupolen i Kandahar är inte utsvälld över basen som saracenerhjälmkupolen i Herat. De toppiga bergen norr om Kandahar är den taggiga ryggskölden av en jättelik komodovaran glömd i sanden. Solen faller. Nu slocknar snart termiken och falkarna söker de sista uppvindarna. Med solen två handsbredder över horisonten stannar bussen vid ett vattentag.
Vita lerhus. Träd vid vattnet. Män i vita turbaner. Han köper en melon, som är tung av vätska, och skär upp den med dolken, som svartnat av fruktsyra. Med tungan mot dolkens sida känner han beläggningens sträva bitterhet. De stora brunsvarta kärnorna glänser mot det röda fruktköttet och tvingar ätaren till eftertanke. Eftertanken består i att han med munnen full av melon måste undvika att bita sönder kärnorna, måste lotsa fram dem till tungspetsen och en efter en spotta ut dem.
Under tiden hinner bussföraren dränka den överhettade motorn med tre dunkar vatten.
Mellan melontuggorna väntar han på det skarpa ljudet av ett motorblock som spricker.
Men motorn, van vid behandlingen, tiger med sin värme.
På ömse sidor om vägen, vända mot Mecka, förrättar muslimerna sin kvällsbön. De sitter ett tag upprätta och en efter en med varierande inbördes fördröjning fäller de sig plötsligt framåt, som om en osynlig djinn slog dem i mellangärdet.
Liksom så ofta i öknen går vägen i bank, upphöjd över omgivningen, för att inte spolas undan vid vårregnen, täckas av sommarens ständigt vandrande sand eller snöa igen under vintern.
Vägen döljer de bedjande på den ena sidan från dem på den andra, men han där uppe kan se dem alla. Nej, inte Allah, utan han där uppe på vägen. Han som fortfarande äter melon.
Han ser att gruppen till vänster om vägen har en annan uppfattning än gruppen till höger om riktningen till Mecka, fastän samma nedgående sol leder dem alla.
Skillnaden är ungefär femton grader.
Vilka reflektioner gör han då?
Att gruppen med den något sydligare riktningen är heratbor och att den andra kommer från Kandahar.
På vad grundar sig hans hypotes?
På ett geometriskt resonemang. Från denna plats i öknen mellan Kandahar och Herat, dock närmare Kandahar än Herat, är det ungefär 250 mil till Mecka. Sträckan mellan Kandahar och Herat är 45 mil och från Mecka syns den under nästan rät vinkel. Siktvinkeln från Mecka till Herat och Kandahar är alltså cirka 12 °. När man i Herat vänder sig mot Mecka riktar man sig då 12 ° mera åt söder än i Kandahar.
Solen och klockan anger riktningen och beteendet från hemorten upprepas som rutin även på annan plats.
Vilka outsagda approximationer har han infört?
Att jorden är platt inom den sfäriska triangeln Mecka, Kandahar, Herat. Att triangeln är likbent.
Att solen sänker sig lodrätt under aftonens sista 14 minuter, skillnaden i sann soltid mellan Kandahar och Herat.
Söker han bekräftelse på sin hypotes?
Nej, ty hypoteserna är flera och den första, den om hemorten för de bedjande muslimerna, är ointressant. Den kan lätt visas vara antingen sann eller falsk genom att man frågar någon i vardera gruppen.
Oavsett resultatet varken falsifieras eller bekräftas den intressantare hypotesen att muslimen med hjälp av hemortens riktningsnycklar, solhöjd och årstid, men utan att korrigera för förändringar i geografisk belägenhet, vänder sig mot Mecka med sådan precision att medelfelet på hemorten endast är några få grader.
Därför söker han inte bekräftelse, liksom han inte söker lycka, ty vad är lycksökande om inte jakten på slutlig bekräftelse.
Men en annan tanke är värd att tänkas. De arabiska astronomin hade praktiska uppgifter. Att finna tvärs över haven till Indien och att bestämma riktningen till Mecka.
De grekiska astronomernas kunskaper var nog för detta, och araberna fann dem i Indien. Grekisk vetenskap kvarlämnad efter Alexanders strövtåg.
Därför gick arabernas astronomiska teorier inte utöver antikens men araberna blev mästare i att räkna. I Indien hittade de siffersystemet, färdigt att användas.
Mot en praktisk värld svarar ett upptäckande medvetande.
Många timmar med bussen på väg och kvällens ljus hinner lämna vårt solsystem. Vi hämtar fyra herdar ur natten. Två sätter sig snett framför mig och två snett bakom. Vi klättrar över randbergen söder om Heri Rud och när lågväxel byts mot frihjul börjar herdarna sjunga. En är försångare och de andra faller in och faller ur som i stämmor.
Från betongvägens skarvdunk och bussens dallrande rutor lånar de till rytmen. Tillsammans bygger de en katedral av ljud i mörkret kring dem som sover och dem som låtsas sova.
Det är som den finaste mässa av Palestrina.
Ända in i Herat sjunger herdarna.
* * *
AFGHANISTAN
Att resa till A.
Åk båt på Svarta Havet från Istanbul till Trabzon och ta bussen till Erzerum i östra Turkiet. Det går två båtar i veckan. Till Erzerum kan man också åka direkt från Istanbul med buss, garanterat gropigt, eller med tåg, säkrare men tråkigare.
Bussar och minibussar från Erzerum till irangränsen ger fin kontakt med anatolierna. Vid gränsen hittar man lätt en långtradare att lifta med till Teheran, staden som är ett varmgarage. Och varje dag går det bussar från irangränsen. Det bästa med Teheran är Amir-Kabir, hippiehotellet, på gatan med samma namn.
Lämna Teheran med bussen till Meshhed. Där löser man visum under en förmiddag på afghanska konsulatet. Tre passfoton behövs. Fortsätt med buss till Herat så snart som möjligt. Byt vid gränsen buss.
Istanbul – Herat, restid 7 dagar, kostnad 95 kr.
KHAYYAM, OMAR
De två rubaiyat har jag tolkat från en engelsk prosaöversättning av en tysk Khayyamforskare, Friedrich Rosen. Jag vet att äktheten kan betvivlas. Jag vet också att en Khayyam-rubai skall ha rimflätningen aaxa. Rumi från Balkh däremot, som grundade de dansande dervischernas orden, tillät sig även andra rubai-varianter. Han var ändå en mästare.
MYRDAL, JAN
M reste i A 1958 och 59 och skrev en bok därom medan han i Indien repade sig från amöbor som ville äta hans lever. Jag kan inte låta bli att jämföra med Prometeus som gav elden åt människorna.
“Resa i Afghanistan”, en stor skildring i tiden och rummet. Starkt personlig. Jag har inte läst en bättre resebok. Den provocerar till att förstå och lockar till att färdas.
—————————————————————- |
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be
