Bångska varvet i Gävle på 1860-talet – av Ingvar Henricson

 

Bångska varvet i Gävle på 1860-talet. Foto: Statens Sjöhistoriska museum

 

På Norra varvet i Gävle vilar ett stort skepp på stapelbädden. Två figurer är uppe på däck eller på en land­gång och begrundar kanske den framtida sjösättningen. Ett mystiskt barkskepp ligger förtöjt i Gavleån. Högt uppe i stormasten, vid översta rån, klänger en sjöman eller en riggare från varvet. Intill barkskeppet en pråm lastad med virke och framför pråmen en liten roddbåt.

 

I bakgrunden syns stadens stora järnvåg och i förgrunden flyter ett litet hus som nog kan vara ett klapphus för tvättmadamerna.

 

Sitter det förresten inte en gubbe på den vita fartygssidan och fixar någonting vid röstjärnen eller stryker mera vit färg på skrovet?

 

Det här fotot är nästan säkert från 1860-talet. Det är ett av Gävles älds­ta stadsfoton. Något fotografi som med säkerhet visar 1850-talets Gävle är inte känt, vågar jag påstå.

 

Från Stockholm finns någon enstaka stadsvy som daguerrotyp från 1840-talet och några från 1850-talet när fotograferna började med våtplåtar. Så gamla stadsfoton är mycket sällsynta. Från Gävle känner jag själv bara till fem foton med stadsvyer som är tagna före den stora branden 1869. Ett av dem är den här bilden från Norra varvet.

 

Gaslyktor syns på tre av fotona, vilket betyd­er att de tidigast tagits år 1861. Det femte fotot visar kyrkan och djurläkare Lundins hus vid stapeltorget. Det fotot är svårt att datera men det är inte särskilt troligt att det är ända från 1850-talet.

 

Denna bild var sparad som Djurläkare Lundin och Hattmakare Åkerbloms hus på 1860-talet (ej 1850-talet, Ingvar har rätt). Tyvärr hade jag ej angivit källan/Lisse-Lotte Danielson

Vad är det för mystiskt med barkskep­pet? Ja, redan det vita skrovet är lite märkligt. Fartygen ströks ofta med en vit grundfärg när de stod på stapeln. Det syns faktiskt på skeppet som är under byggnad. Sedan tjärades de eller målades med någon mörk färg. Det här barkskeppet ver­kar ändå inte vara något nybygge utan lig­ger nog inne för reparation. Fyra av rårna, tvärpinnarna på masterna, är inte på plats och seglen är beslagna på de sex rår som sitter uppe. Så borde det inte vara om skeppet nyss gått i sjön. Dessutom vajar vimplar från alla tre masttopparna och på gaffeln längst akterut skymtar något som väl är en nationsflagga. Den förliga masten, fockmasten, brukade ha en vimpel med fartygets nummer, nästa mast, stormasten, en vimpel med fartygets namn och mesanmasten längst akterut bar ofta rederiflaggan.

 

Genom att analysera bildens geometri kan jag räkna ut att fotografen stått några meter in på södra åkajen mitt för det som idag är Länsmuseets västra flygel. Från ett stort an­tal siktlinjer som jag lägger in på 1853 års stadskarta kan jag se att det vita barkskep­pet är cirka 45 meter långt och fartyget på stapeln minst 50. I så fall måste nybygget i bakgrunden antingen vara “Frans Henrik Kockum“, som sjösattes 16 april 1864,

 

“Frans Schartau“, sjösatt 3 september sam­ma år, eller “Svea“, som gick av stapeln 4 juli 1866. När bygget av “Kockum” hunnit så här långt borde kölen till “Schartau” ha sträckts och spanten rests och skulle synas lite i högerkanten. Skeppet ser ut att stå en­samt på varvet.

 

Det är alltså troligare att det är “Schar­tau” än att det är “Kockum”. Men det kan alltså också vara “Svea” även om hon var lite mindre än de två “Fransarna”.

 

Hade mycket gott rykte utomlands

 

Norra varvet kallades vid den här tiden ofta för Bångs varv. Skeppsbyggmästaren Lars Augustin Bång hade arrenderat det på långtidskontrakt sedan 1847 och efter hans död 1853 drev hans son August varvet här tills det brann 1869. Varvet hade tidigare va­rit känt under andra namn: Brändströms, Ennes, Eckhoffs och Rettigs varv. När Rettig & Co hyrde varvet 1837-1847 byggde ock­så Brodin, Elfstrand och Bång en del fartyg här.

 

 Lars A Bång

 

Den första något så när säkra uppgiften om ett varv här på västra spetsen av Alderholmen gäller år 1708, men jag skulle tro att varvsplatsen använts åtminstone sedan slu­tet av 1600-talet. På 1706 års stadskarta är inget varv markerat men platsen ser ledig ut. Bortsett från några sjöbodar. Läget var för bra för att inte användas och det fanns inte någon större anledning att lägga varvet längre nedströms. Den tidens skeppsbyggeri behövde inte så mycket fasta anläggnin­gar så det fanns nästan inget för lantmätaren att lägga in på sin stadskarta. Det räckte i stort sett med en stapelbädd, en liten smedja och så något för att ångvärma virket och för att koka beck och tjära i. Varvet är förresten inte heller markerat på 1741-47 års stadskar­ta.

 

På 1860-talet byggde August Bång, efter vad jag vet, femton fartyg. Av dem var nio i ungefär samma storleksklass som nybygget på fotot. Störst av de nio var “Frans Henrik Kockum” och “Frans Schartau” som mätte cirka 560 svåra läster och “Svea” på 475 svå­ra läster. “Fransarnas” storlek motsvarade nästan 1 000 nettoregisterton och betydde att de kunde ta en last av cirka 1 600 ton.

 

De här två fullriggarna var bland de störs­ta segelfartyg som någonsin byggts i Sveri­ge. Det var nog meningen att en av den ti­dens ledande finansmän. Johan Holm, skul­le bli redare för fartygen tillsammans med varvschefen August Bång. Men Johan Holm, Kungen av Kungsholm, hade spelat lite för högt och var i praktiken bankrutt redan i början av 1864. I december inställde han betalningarna. Bång var förmodligen förberedd på det här och övertog själv “Koc­kum” och ‘”Schartau” och satte in dem i gua­notraden mellan Sydamerika och Europa.

 

De sju andra stora bångska byggena un­der 1860-talet var fullriggaren “Java” från år 1862, ännu en “Java” byggd 1865 som kanske också var fullriggad skeppet “J A Gripenstedt” och barkskeppet “Svea” båda från 1866, barkskeppet “Gefle” 1867, bar­kskeppet “Nordhafvet” från 1868 och så full­riggaren “Gauthiod” som sjösattes strax före branden 1869.

 

“Nordhafvet” och “J A Gripenstedt” var byggda för norska redare. Varvet hade gott rykte utomlands och hade under 1862 lever­erat två skonertskepp, “Siam” och “Looling” till Hamburg. Det låter lite öster­ländskt och fartygen hamnade också i kines­iska vatten. “Looling” fördes ett tag av den färgstarke smålänningen Oscar Olin som det finns en hel liten bok om: “Kinakaptenen“.

 

Efter branden 1869 fortsatte Bång ett par år med att bygga några stora segelfartyg på Södra varvet. Det var bara lite längre ned­ströms och på Gavleåns södra sida. Södra varvet sträckte sig då utmed ån från nuva­rande Södra Fiskargatan och ungefär bort till där Läkerolfabriken ligger idag. Dessut­om byggde Bång det dittills längsta träfartyg som satts i sjön från ett svenskt varv: ånga­ren “Amerika“, nästan 64 meter från för till akter. Ja, egentligen var det ett segelfartyg med en ångmaskin. Det hade hela fyra mast­er, fast bara den främsta med råsegel. Bång var också med och grundade ett varv för järnvägsfartygsbygge. Brynäsvarvet eller som det först hette Gefle Warfs AB. Varvet hann sjösätta den stora ångaren “Norra Sverige” innan det efter bara några år gick i konkurs 1876.

 

Att sjösätta fartyg från Norra varvet hade varit svårt i många år innan det brann och lades ner för gott. Den gamle Bången hade bara med stor möda fått i barkskeppet “Adelaide” år 1844. Ån var smal och grund. Det hade hänt att fartygen rivit med sig byggnader nära åkanten.

 

Att han lyckades få ut fullriggaren “Sveri­ge” i ån utan missöden var ett konststycke nästan i nivå med det indiska reptricket.

 

Man använde sig av grova stopptrossar som bromsade upp skroven vid sjösättningen och svängde dem mot mitten av åströmmen. Stopptrossarna var fastgjorda på land i ankare som grävts ner på varvsområdet. När “Frans Schartau” sjösatte dödades en man av ett sådant där ankare som slets upp ur marken. Han hade trots varningar gått för nära.

 

Alldeles uppströms om varvet låg stadens gymnasium, eller “läroverket” som det kal­lades efter 1850. Eleverna kilade förstås ofta över för att titta på allt spännande som hän­de på varvet. De klättrade på de resta span­ten, lekte kurragömma i skansar och kajutor och åkte rutschbana i rörtrummorna. Utan tvivel bidrog skolans läge till rekryteringen av mycket unga sjömän.

 

Den föräldralöse Rikard Garberg började i lä­roverket här innan han ens fyllt nio. Också han gillade att hålla till på varvet. I en tidningsintervju på sin 80-årsdag minns han hur en kamrat en gång föll uppe på däck och ner på en timmerman som passerade med yxan på axeln. Pojken kunde lätt ha fått hu­vudet kluvet men klarade sig med ett hål i kindbenet. Hålet läkte aldrig ihop och poj­ken kunde sedan glänsa i sällskapslivet ge­nom att blåsa rök genom kinden.

 

Efter fem år i läroverket gick Rikard till sjöss. I sin bok “I rigg och skans” säger han lite bittert att förmyndaren skickade ut ho­nom på sjön, men jag skulle tro att skolpoj­ken Rikard tyckte bättre om båtar än om böcker. För att nu inte jämföra med vad han tyckte om lärare. Att hans “lärare” på sjön skulle visa sig vara fullkomligt livsfarliga små djävlar hade han nog inte väntat sig.

 

I tidningsintervjun berättar Rikard att det förutom Bångs fanns tre stora skeppsvarv här på 1860-talet. På södra sidan om ån låg Rettigs, Bergforss och Brodins varv. Han nämner inte Hillmans varv, men det var också ganska litet. Inte heller säger han nå­got om Elfstrands varv som låg alldeles ned­ströms Brodins. Det var ett ganska stort varv och av högsta klass, men det var nog nerlagt och varvsområdet uthyrt till Brodin när Rikard flyttade hit. Skeppsbyggmästa­ren Pehr Elfstrand hade satt sitt sista fartyg, fullriggaren “Australia“, i sjön i april 1862.

 

Lite senare på året dog han i ett slaganfall på hemväg med ångbåten från Stockholm.

 

När jag letade efter skeppsbyggmästarens största bygge, fullriggaren “Daniel Elfstrand Pehrsson“, bland gamla vrak på Nya Zee­land kom jag i kontakt med hans dotters son­son, Bengt Elfstrand i Stockholm. Nu tror kanske någon att jag hamnat långt utanför bildkanten av det här gamla fotot. Inte alls.

 

Bland allt möjligt intressant som Bengt kun­de berätta fastnade jag för historien att det lilla huset till höger på bilden är Pehr Elf­strands varvskontor. Så har historien beva­rats i det elfstrandska släktminnet. Bengt farmors mor hade varit på kontoret efter sin mans död och tagit hem ritningar och andra saker.

 

Ånej, sa jag direkt, det där låter mycket underligt. Huset på bilden är troligen ett klapphus och Elfst­rands varvskontor låg inne på var­vet flera hundra meter längre nedst­röms.

 

Bengts far, Percy Elfstrand, skrev om hamn, varv och sjöfart i jubileumsboken “Ur Gävle stads historia” 1946. Han har med den här bilden i sin artikel. Det var nog förs­ta gången bilden publicerades. Bildtexten säger bara: “Parti av Bångska varvet. Ett nybygge på stapeln, vid kajen ett bar­kskepp. Efter fotografi från 1860-talet”.

 

Att historien om varvskontoret bara skulle vara påhittad låter inte heller rimligt. Det kan naturligtvis ligga någon sorts missupp­fattning bakom eller ett minnesfel av något slag. I bouppteckningen efter Pehr Elf­strand finns inget varvskontor. Jag hittar flera andra bodar, skeppsmallar, kopi­eringsmaskin, del i den stora mastkranen och en kinesisk opiumpipa. Men inget varvskontor. Han hyrde varvsområdet och varvskontoret var utan tvivel Gefle Stads.

 

När sedan Brodin tog över arrendet behöv­des förmodligen inte kontoret.

 

Nu börjar jag faktiskt tro på den här historien. På den tiden rev man i re­gel inte gamla hus när det inte läng­re behövdes. Man använde dem till annat. Att Gefle Stad behövde ett klapphus där man kunde tvätta och skölja är helt klart.

 

Åns stenkajer var höga här mitt i stan. Läng­re upp mot Gammelbron gick det lättare att komma ner till strandkanten.

 

Och när jag sedan jämför med gamla rit­ningar över Elfstrands varv ser jag också att varvskontorets mått stämmer bra med “klapphusets”. En bit in på 1870-talet låg hu­set på Gavleån kvar och man kan ju alltid undra vad som hände sedan. Det blev kan­ske uthus åt någon sommarvilla på Norrlan­det? Så skeppsbyggmästare Elfstrands var­vskontor finns kanske än idag, liksom hans gamla fullriggare “Daniel Elfstrand Pehrs­son” från 1857. Den är visserligen vrak på Nya Zeeland men i spantskelettet är träet fortfarande friskt.

 

INGVAR HENRICSON