Återupptäck arkitekturen

Återupptäck arkitekturen

” Det finns ett exakt språk om hus och ett vagt, och de bägge vill sällan mötas – utom ibland i ett fotografi. Det är annorlunda med människor. Där hjälper ord mer än bild. Människor har insidor, deras ursprung har orsaker och motiv som omedelbart inte blir synliga, och det tjänar syften som skiftar med invånarna.”

Per Wästbergi Sommaröarna. 1973

Denna bok vill stimulera till ett ökat samtalom hur vi återupptäcker arkitekturen ur sin kollektiva glömska. Vi är alla på ett grundläggande sätt i vårt vardagsliv beroende av vår närmiljö med bostaden och vårt hem som en nödvändig bas. Arkitekturens främsta uppgift är att skapa rum som har kvalitet för dem som verkar, vistas eller bor där. Hur detta skapande sker i vår moderna värld är inte självklart. Ämnet arkitektur är stort och har en mycket lång historia och mår väl av att utgå från exempel hämtade från vår vardag där olika bebyggelsemiljöer jämförs. Först då ser vi skillnader i kvalitet. Arkitektur är både ett allmänt intresse för var och en och fråga för allt fler professioner utöver arkitektens.

I städerna Gävle och Sandviken finns en intressant provkarta av olika bebyggelsemiljöer att ta som utgångspunkt för samtal om arkitekturens villkor. Vi som i över tio år arbetat med denna bok har frågat oss: Hur skapas bebyggelsebundna kvaliteter som uppskattas av dem som är berörda? Vad sker medvetet och mer spontant? Vilka kvaliteter tillförs genom olika yrkeskunskaper från ingenjörer, arkitekter, ekonomer och vad säkras genom att institutionella faktorer tex bygglagar, stadsplanering. Vad kan vi uppfatta som resultat av en mer allmän kulturyttring eller brist på den samma?

Form och innehåll är oskiljaktiga

Alla har vi en praktisk erfarenhet av den bebyggelsemiljö vi vistas i. Vi påverkas av trender och moden och vi ser sällan på vår närmiljö med oförvillade ögon. När vi levt länge på en plats är det ofta egendomligt svårt att urskilja vad som är den särskilda kvaliteten i husens rent konkreta form. Vi kan således bli blinda för deras kvalitéer och kan behöva återupptäcka dem eller få dem förklarade för att säkra dess framtida existens.

Kvalitéerna finns på skilda nivåer inom den komplexa allsidighet vi här kallar arkitektur. Vi har å ena sidan att göra med en rent oundviklig process – en ensidig problemlösning “av första graden” som utgör det rent tekniska byggandet som gäller frågor om hållfasthet, praktisk nytta m m. Många moderna byggprojekt stannar på denna första nivå. Vi har också en problemlösning ” av en högre grad” som innebär en mer medvetet gestaltning, där de estetiska frågorna blir allt mer viktiga Denna högre problemlösningsnivå – designens- visar sig bli allt mer betydelsefull i vårt samhälle där olika symbolvärden spelar allt större roll. Till slut rör arkitekturen ofta vid vår personlighet och identitet och som en yttring av vår kultur. Bebyggelsen bär då en mening för mig på den plats där jag lever. Att skapa ett hem är något mycket mer än att köpa sig en lägenhet. När vi närmar oss dessa områden måste den enskilda individens upplevelser och tolkningar respekteras. Vi säger att mitt hem är min borg.

När vi läser den gamle romerske arkitekten Vitruvius ( f 80 f KR) Om Arkitektur, Tio böcker, kan man undra om det faktiskt inte finns en slags formförråd av evigt giltiga kvaliteteratt ständigt referera till på dessa högre problemlösningsnivåer. Vi hoppas att detta i vår högmoderna tid inte är en glömd eller rent av förlorad ståndpunkt även om formerna är tillskapade i ett mer statiskt samhälle än vårt.

En byggnads arkitektoniska innehåll och form måste samtidigt alltid betraktas och upplevas som något odelbart och som en organiserad allsidighet omfattande sina olika proplemlösningsnivåer, där det faktiskt finns gestaltningsprinciper som är värda att påminna sig. Kan dessa förmedlas och bli en mer allmän kunskap så tror vi att fler upptäcker den existerande bebyggelsens värden och egenskaper.

Att se med uppspärrade ögon

Många menar att arkitektoniska värden ivår samtid har blivit allt mer underordnade kortsiktiga ekonomiska överväganden. I statens kulturproposition 1996 föreslås att denna process bryts. Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas tillvara och förstärkas skriver utredarna. (Kulturpolitik SOU 1996/97:3). Den viktiga frågan blir då hur?

Några entusiaster eller en kår av yrkesmän kan inte ensamma förändra denna situation. Den balanserande kraften måste komma från en folklig rörelse som bryr sig om sitt kulturarv och från utbildningen. Utmaningen ligger inte bara på ett maktplan utan ett stort översättningsproblem anmäler sig mellan de professionella företrädarna och en intresserad allmänhet. Det moderna samhället har en inbyggd tendens att sudda ut de referenser vi behöver för att se vad som föregår och föra ett uthålligt samtal om arkitektur. Att då söka det gamla är att finna det nya skrev redan Confucius.

Vårt verbala språk har samtidigt en egendomlig tendens att hindra oss att se vår materiella samtid riktigt klart. Till en del ser vi med de föreställningar och begrepp vi införlivat i vårt liv. Det är därför en konst att se särskilt det genuint ordlösa och rent rumsliga kvaliteter som dyker upp i en stad. Detta gäller i hög grad den arkitektur och det landskap där vi dagligen vistas.

Denna bok vill försöka vara något av en ögonöppnare och råda bot för den blindhet som gärna drabbar oss i vår hemmamiljö. I fokus för vår framställning står det rika bebyggelsearv som växt fram i den 550 – åriga staden Gävle och den yngre staden Sandviken med sina drygt 50 år. Här finns många kvalitéer att upptäcka, jämföra och samtala om. Vår strävan är att stimulera till en diskussion om olika sätt att uppfatta ett rikt bebyggelsearv. Vad är intressant, betydelsefullt, trivsamt, levbart och vackert – ja sevärt i vid mening?

Studier på ort och ställe

Det förhållningssätt som här varmt rekommenderas för att återupptäcka arkitekturen är ett aktivt och nyfiket iakttagande – ett skådande- på ort och ställe. Stadsstudier kallar vi det ofta. Men det gäller något mer än att bara passivt vara på plats och höra någon kunnig person berätta om ett hus historia. Det gäller att öva en genuin förmåga att se som som vi exempelvis finner hos många läkare, deckare, tecknare och arkeologer på sina respektive yrkesområden. Tänk på när arkeologen upptäcker ett okänt mynt. Det har två sidor, en viss storlek, form, färg, och tyngd. Men hans nyfikenhet stannar inte här! Bär myntet inte också spår av mänsklig användning? Vad betyder bilden eller inskriptionen? På samma sätt är hus den meningsfulla ramen som ger rum för mänskligt liv. Detta liv lämnar alltid sina intressanta spår.

I staden byggs inte bara hus utan rum vid rum som skapar intressanta mellanrum, gator, parker, torg, hela stadsmiljöer. Vi kan sammanfatta dem i de abstrakta orden knutpunkter, stråk, områden, gränser, färg, form rytm som språkligt sammanfattar en arkitektonisk kvalitet som är både påtaglig och konkret för den som lever i staden och känner den med alla sinnen. Dessa upplevelsekvaliteter kan inte enkelt fångas med ett fotografi eller karta. Fotografier är i denna mening ensidiga och fångar blott en yta. Kartan liknar mer språket. Goda fotografier och kartor är samtidigt mycket värdefulla kommunikationsmedel vad gäller arkitektur och rumsliga sammanhang. Men poängen är att vi måste ut och studera verkligheten på ort och ställe för att se det som finns att se.

Utan människor finns ingen arkitektur – bara ett hysande av döda ting vid ting. Det är människor som ger arkitekturen dess mått och mening. Dessa meningar har skiftat mellan högt och lågt, det märkvärdiga och mer omärkvärdiga. Slott och koja. En sådan spänning visar sig också i denna publikation. Här bidrar många röster och temperament med sina tolkningar om vad de tycker är intressant och vackert.

Låt samtalet utvecklas vidare mot ett hållbarare samhälle som också inrymmer en arkitektonisk kvalitet sprungen i en återupplivad och ständigt utvecklad rumslig temporalitet för att låna en term från musiken. Ett förlopp som bildar en brygga mellan historien och framtiden där vår vardagsliv ständigt pågår.

Välkommen ut i stadslandskapet och upptäck med öppna ögon och sinnen arkitekturens många skiftande värden. De flesta husen och platserna återstår att upptäcka.

Gösta Carlestam

Gävle våren 1998

Välkommen till Esplanaden

Esplanadenbildar ett magnifikt gaturum nära 800 meter lång och 70 meter bred. Den sträcker sig åtta kvarter, från Gavleån i söder till Norrtull i norr. Parkrummet inramas av Norra Kungsgatan mot väster och Norra Rådmansgatan mot öster. Gatorna kantas av lindalléer för gående och cyklister.

Många av träden planterades redan på 1890-talet. Parken är indelad i åtta områden och helt anpassad till den omgivande stadens struktur av kvarter och gator. De olika parkkvarteren är utformade mycket formellt, med förebilder i barockens trädgårdar. Gångvägar leder in mot centralpunkter, i vartannat kvarter diagonalt och i vartannat kvarter vinkelrätt.

Fontäner och skulptur

I centrum av varje kvarter anlades plats för en fontän eller skulptur. Redan 1880 placerades de s k Hedbergska fontänerna ut, uppkallade efter donatorn. Fontänerna är gjorda av Johan Dyfverman. Den norra, närmast teatern, heter Leda med svanen och den södra Drottning Kristina. Den senare föreställer Karl IX:s gemål, utförd som gudinna. I den del som kallas Rådhusparken placerades på 1890-talet den Rettigska fontänen, som föreställer en gudinna med ymnighetshorn. Skulptören är okänd.

Musikpaviljongen som står i centrum av kvarteret närmast norr om Nygatan invigdes 1924 i samband med ett besök av kung Gustav V. Det är emellertid oklart om kungen någonsin såg den vid sitt besök. Paviljongen är ritad av Gunnar Wetterling.

Det finns också skulpturer som står mer fritt i Esplanaden. På 1930-talet placerade man ut porträttbysten av Fabian Månsson, gjord av Gösta Almgren. På 1940-talet tillkom Karolina Själander av Ida Matton och på 1950-talet Panter på trädstam av Einar Luterkort,alla tre placerade i kvarteret närmast norr om Nygatan.

År 1956 installerades Gudinna vid hyperboreiskt hav av Eric Gratevid Rådhustorget.

Under 1980-talet kom Göran Strååts skulptur Kasper, vilken vänder sig mot teatern i norra delen av Esplanaden.

Teatern är ritad av A.F Nyströmoch uppfördes 1876-1878. Den restaurerades och nyinvigdes 1985 under ledning av Hidemark & Månsson. Tillbyggnaden av Folkteatern i norr är av samma arkitekter och år

Stadsbranden 1869

Den stora branden 1869 ödelade stora delar av staden norr om ån. De flesta byggnader förstördes helt. Några skadades svårt, bland annat rådhuset, byggt 1790 efter ritningar av CF Adelcrantz och FAU Cronstedt, den senare mest känd för milstolparna längs våra vägar.

Nils Ericsons stadsplan

Nils Ericsongjorde samma år ett stadsplaneförslag med en långsträckt park från rådhuset och norrut. Den skulle bl a hindra brand från att sprida sig och samtidigt tjäna som en vacker och rymlig promenad. Han tänkte sig också byggnader i parken. I norra delen föreslog han en teater, som motvikt till rådhuset i söder.

Rådhuset och teatern

Esplanaden anlades under åren 1873-75, alltså bara några få år efter branden. Rådhuset, som var svårt skadat av branden, byggdes om efter ritningar av F G A Dahl. Teatern ritades av Axel Nyström, med Parisoperan som förebild, och stod klar 1878.

Esplanaden ger identitet

Esplanaden är en viktig del av stadens identitet och en viktig förutsättning för dess liv. Historiebeskrivningen är en bakgrund som ger kunskap. Det krävs både denna kunskap och känsla för platsen – eller i detta fall en serie platser. Där människor lever sina liv i vardag och i fest. Att känna en plats är inte bara att ha kännedom om den utan också att ha en personlig , inte minst känslomässig relation, till den.

B A

2.1 Stadens landmärken

Monumentala hus

1 Gävle rådhus – landmärke och nod

Gävle har haft fyra omfattande stadsbränder. Vid bränderna 1697 respektive 1776 förstördes ett äldre rådhus. Det nuvarande rådhuset uppfördes lite närmare Gavleån. Överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz(1716-96) fick kung Gustav III s uppdrag att utforma en ritning till ett nytt rådhus som vid denna tid var en statlig uppgift. Förslaget “gillades” av kungen som hade stort förtroende för sin hovarkitekt. Adelcrantz är känd för att ha utformat ritningarna till Kina slott, Drottningholms teater, d v s hus som uppfördes i en svensk rokokostil. Den övergick efterhand i en stil som kallas gustaviansk stil.

Adelcrantz ritningar för rådhuset kom att modifieras av landshövdingen F A U Cronstedt,känd för de gamla vackra milstolparna i vårt län och sitt stora arkitekturintresse, men kanske inte samma förmåga som Adelcrantz. Hans förslag var graciösare i många detaljer och byggde på en stark känsla för rummens inre och yttre balans. Cronstedt införde ett mycket större trapphus och förenklade planen.

Vi kan få en uppfattning om hur det rådhus som stod färdigt 1790 såg ut genom att studera teckningar, ritningar och gamla fotografier före branden 1869. Det var ett fint utformat smycke det också. Det väckte berättigad beundran i sin samtid. Vi ser ett mycket proportionerligt franskinspirerad rokokoklassicism med en typisk genomarbetning av detaljer i murar och fönster. 1790 års rådhus hade släta fasader med två fönsterrader med nio smala fönster och en rusticerande bottenvåning med nio bågformade fönster.

På litografier före sekelskiftet ser vi också hur väl rådhustorget hade utformats och husen kring dem – t ex Per Ennes palats (Inledningsbilden/Lisse-Lotte Danielson). Här kan vi tala om stadsbyggnadskonst som både en teknisk skicklighet och skönhet. Här ser vi en fast arkitektur i nyklassisk anda genomförd runt hela rådhustorget av en kvalitet som inte står Europas städer efter. Samtidigt var denna nyantika stil främmande för Adelcrantz.

1869 brann Gävle stad på nytt och skadade rådhuset svårt. Det restaurerades nu av Stockholmsarkitekten F G A Dahl. Dagens rådhus har förändrats rätt långt från den typiskt Adelcrantzska idén om ett proportionerligt och slätt hus. Vid ombyggnaden gjordes fönstren i de övre fönsterbanden större. De romanska fönstren i den nedre våningen är dock lika de ursprungliga. En list i fasaden tillkom mellan andra och tredje våningen. Ombyggnaden ändrade således kraftigt husets uttryck. Det vi ser idag är således en slags tidsöverlagring av smaker och stilar.

Stadens ekokammare.

Man blir tydligt påmind om att god arkitektur, utöver uppgiften att forma olika byggelement, väggar, fönster till en vacker fasad, samtidigt är att gestalta de rent rumsliga sambanden mellan husets yttre och inre. Här verkar Adelcrantz i sann Vitruviustradition vilken blommade upp i Italien och Frankrike på 1700 -talet. Uppgiften blir allt svårare i en modern stad, där transporter av varor och gods och stegrad trafik tränger undan människors flanerande i gaturummen mellan husen. Vi känner tydligt förlusten i alla sinnen, när vi idag rör oss runt rådhuset och jämför med hur vi upplever rummen inifrån och särskilt, när vi ser ut mot Esplanaden med teatern i fonden. Rådhuset har blivit en ensidig solitär och en symbol att använda som en logotype och inte en samling mångsidiga rum i stadens centralaste läge. Dagens praktiska krav har samtidigt stört den ursprungligen finstämda inre balansen. Dörrar byggs igen. Människors rörelser runt rådhuset kanaliseras på ett ständigt nytt sätt. Men klockan tolv kan vi ändå höra klockspelets toner tränga fram genom stadens många ljud och påminna oss att rumskapande är också ett rent akustiskt och musikalisk kvalitet. Rummet är flyktigt och försvinner när tonerna tystnar.

Ett rådhus skulle primärt vara ett hus för rådhusrätten, vilken utgjorde den lägsta allmänna domstolen i en stad som har egen rättskipning. Tingsrätten har stilenligt hållit till här också i modern tid t o m 1993. Det var en statlig angelägenhet. I rådhuset arbetade också kommunala tjänstemän. I byggnaden har också andra yrkesgrupper verkat. Gävle stads sparbank hade sin första verksamhet här liksom ett resanderum med en källarmästare boende i ett rum. Husets har sin intressanta historia och utgör därmed en viktig ekokammareför den som lyssnar till husets många skiftande berättelser.

Färgsättning också en stadsbyggnadsfråga.

Alla tider har sina moden. 1987 putsades rådhuset om och blev som helhetsintryck lättare i fasaden och tyngre i sina socklar. Det var en nyhet då att man kunde göra så genom att byta färg. Huset har därigenom fått ännu lite bredare proportioner. Det märks särskilt i det sena vårljuset. I vår tid diskuteras på samma sätt färgsättningen av Stockholms slott. Det svåra avvägningsproblem som gäller färgsättning på offentliga hus som ingår i ett större stadsbyggnadssammanhang, är att vidmakthålla en balans mellan det enskilda huset och det stadsrum det är en del av. Färgsättningen av ett hus blir då också en viktig stadsbyggnadsfråga. Man kan ana att den dåvarande stadsarkitekten i Gävle ville överföra den mer gustavianska tanken till vår tid och visa ett hus med stor värdighet och stora arkitektoniska kvaliteter.

Träden framför rådhuset har tyvärr idag (1997) växt sig alltför höga och skymmer rådhuset på ett oönskat sätt från en ren stadsbildssynpunkt. De förtar därmed det lätta intryck huset skall göra på distans och förstärker dess isolering från stadslivet. Det är därför viktigt att de stadsrumsliga sambanden hålls vid liv och att huset får hyresgäster som bryr sig om de stora arkitektoniska värdena som faktiskt finns här. Låt rådhuset vara både ett landmärke och knutpunkt i Gävles stadsliv. Lyssna på rådhuset som en arkitektur- och stadshistoriskekokammare!

Objekt: Gävle rådhus

Adress: Rådhustorget. kv Tessin

Arkitekt: C. F Adelcrantz

Bearbetning av F A U Cronstedt.

Restaurering F G A Dahl

Byggnadsår: 1784- 1790.

Ombyggt 1871- 1872.

2 Gävle stadshus

År 1802 gjorde hovintendenten Carl Fredrik Sundvallritningar till ett palats som skulle innehålla privatbostad och en större gästvåning m m. för grosshandlare Pehr Ennes. Carl Fredrik Sundvall är känd för att ha ritat Carolina Rediviva i Uppsala och Stjärnsunds slott i Närke. Ennes palats uppfördes 1804 till 1807 och kom att bli granne till rådhuset som ritats av Sundvalls morbror C. F. Adelcrantz. Av honom hade han också fått sin arkitektutbildning.

Palatset (inledningsbilden) har tre våningar med fasad mot rådhuset. Hela anläggningen bildade tillsammans med ett par tvåvåningshus ett U. En festsal byggdes i andra våningen. Man kan fantisera om vilka kejserliga fester som hölls här när seklet var ungt.

Per Ennes dog 1829 och huset förvaltades i nästan tjugo år av hans dödsbo. 1848 såldes det till Gävle stad som sökte lokaler för en växande förvaltning. Huset skadades svårt av branden 1869. Stadens drätselkammare gav två år senare efter långa diskussioner ett uppdrag åt stockholmsarkitekten 18 J F Åbom att ta fram ritningar till det stadshus vi ser idag. Han hade gjord sig känd för att bla ha ritat Berns salonger, Södra Teatern, vars formspråk kan kännas igen i Gävles stadshus och som man tyckte var representativt.

Stadshuset stod klart 1874 med butiker i bottenvåningen, hotell och matsalar. Först vid sekelskiftet flyttade stadens växade förvaltningar in. 1935 skede återigen en ombyggnad och utvidgning av stadshuset på förslag av stadsarkitekten Wranér. En omfattande ombyggnad skedde också 1979 till 1981 för att ge plats åt en modern kommunal organisation. I bottenvåningen finns fortfarande butiker mot Drottninggatan, på första våningsplaner en kommunalrådsexpedition och sammanträdesrum.

På andra våningen har kommunfullmäktige sina i sammanträden i den gamla festvåningen från 1870 -talet. Här finns också cafeteria och ett kök och moderna konferensrum.

Det händer att kommunen bjuder till fest i den ståtliga festsalen, vars inredning påminner om livet i det kejserliga Wien. Kanske kan detta tyckas vara en paradox i en kommun som i decennier letts av ett arbetarparti sprunget ur helt andra villkor. Men huset påminner samtidigt om en epok i Gävles utveckling, där flera köpmanshus var ekonomiskt framgångsrika både i en internationell och nationell skala. Stadshuset är verkligen ett hus med intressant historia. Den som lyssnar kan än i dag höra hur läraren och morbrodern Adelcrantz samtalar med sin elev när blicken pendlar mellan de båda husen.

Objekt: Stadshuset Kv Tornväktaren

Adress: Drottninggatan 22

Arkitekt C F Sundvall, JF Åbom

7 Knuten – ett centrum i centrum

Knuten utgör den norra halvan av kvarteret Barberaren och avgränsas av torget, Hyttgatan och Plangatan. Bostäder, butiker och serviceinrättningar har förts samman i en grupp byggnader i centrala Sandviken där butiksstråket Hyttgatan mynnar i torget. Knuten vetter liksom stadshuset mot torget som med busshållplatser och centrumparkering är knutpunkten för Sandvikens kommunikationer. Tillsammans med det flankerande stadshuset bildar det porten till innerstadens butiks- och serviceområde och de höga skivhusen markerar att här är stadens mittpunkt.

I den östra delen mot Hyttgatan ligger det butiker vid ett litet indraget köptorg och på andra sidan kvarteret mot Plangatan är vårdcentral och annan hälso- och social service inrymda och vid torget ligger apoteket. Bostäderna är till storlek och typ mycket varierande – från ungkarlslyor till stora familjebostäder, från konventionella lägenhetslösningar till takvåningar eller lägenheter i små hus inne på gårdarna och i källarplanet finns det klubblokaler.

Projektet som byggts i etapper innehåller en blandning av butiker, serviceinrättningar och bostäder i enlighet med stadens önskemål som de uttryckts bland annat i generalplanen från 1952. Denna målsättning att inte renodla bebyggelsen för antingen kommersiella ändamål eller för bostäder delades av projektets arkitekt Ralph Erskine. Han hävdade också att marken i centrum av en stad av Sandvikens storlek bör vara fri och tillgänglig för alla. Bilarna får inte störa fotgängarlivet utan ska tas ner under mark vilket också var helt i linje med 60-talets överoptimistiska och därmed ofta överdimensionerade trafiklösningar. Exploateringen blev hög – ja, mycket hög för Sandvikens förhållanden med ett exploateringstal av 2,0 vilket innebär att den totala våningsytan över mark är dubbelt så stor som tomtens nettoyta. Den hårda exploateringen torde delvis vara orsakad av kravet på bilfrihet.

Liksom i många andra projekt tillämpade Erskine här sina idéer om byggande i subarktiskt klimat. Vi återfinner därför vid torget den slutna muren mot norr som ska skydda mot kalla nordanvindar och balkonger som inte tillåts bryta igenom ytterväggens värmeisolering med sina infästningar utan hänger. “Man måste ta alla tillfällen i akt att pryda byggnaderna” sa Erskine om de stora och uttrycksfulla bäranordningarna på taket som balkongerna hänger i.

Trots mycket varierande hushöjder är anslutningen till den omgivande lägre bebyggelsen känsligt och väl genomförd. Kvarteret flyter stadsbildsmässigt fint in i helheten och anslutningen till grannfastigheten vid Hyttgatan är nästan omärkbar. Notera att en äldre byggnad som ligger vid torget och på båda sidor inramas av projektet har anslutits till helheten på ett förtjänstfullt sätt. Den konsekventa användningen av rött fasadtegel är en bidragande orsak till den framgångsrika anpassningen. Lite mindre lyckat för stadsbilden och för Hyttgatans roll som ett av Sandvikens ledande affärs- och servicestråk är “hålet” i kvarteret mittemot Knutens indragna butikstorg. Mellan stadshusets gavel och kyrkan är en tom och händelsefattig gatusträckning just i Hyttgatans känsligaste del – dess början.

Direkt gränsande till denna 60- och 70-talsexploatering och i samma kvarter har ett sentida så kallat “fill in” tillkommit. Det är butiker och bostäder med små grupphus på taken som adderats och därigenom har kvarteret blivit avslutat och komplett. Tillägget har projekterats av Erskine i samarbete med Berghs arkitektkontor som blivit berömt för den riksbekanta ishockeyarenan Globen i Johanneshov som kontoret ritat. Det är en något annorlunda Erskine som kommit till uttryck här men ändå bär detta sena tillägg hans omisskännliga signum. Volymbehandlingen är lika suverän som alltid när han hållit i pennan men byggnadsdetaljerna är inte längre av hans finurliga och fina sort utan av nutida otymplig entreprenörstappning.

Fastighets- och byggföretaget Söderman & Söner som exploaterade Knuten hade tidigare varit entreprenör vid byg

gandet av bostäder i Gästrike-Hammarby som ritats av Erskine. När företaget nu skulle exploatera denna centrumfastighet förnyade man kontakten med honom då man hade haft goda erfarenheter av det tidigare samarbetet. Byggfirmans chef Lennart Söderman uttryckte det så att man gärna kunde “leka lite” när man nu hade möjligheten.

Knuten är ett markant inslag i Sandvikens stadsbild. Projektets utformning i sin helhet och dess inordning i innerstadens rutnätsmönster har lyckats synnerligen väl. Detta så okonventionella sätt att bygga i en innerstad belönades 1970 med Sveriges förnämsta arkitekturpris Kasper Salinpriset vilket ska ses som en kvalitetsstämpel så god som någon.

J B & O H

Objekt: Barberaren (” Knuten”)

Adress: Hyttgatan 29 – 31

Arkitekt: Ralph Erskine

Byggnadsår: 1963 – 75

Byggherre/beställare: Byggnadsfirman Söderman & Söner AB, Sandviken

8 Promenaden

Bostadsområdet öster om Barrsätra och väster om Stadsparken kallas Promenaden. Namnet “Promenaden” syftar på det centrala gångstråk, som går genom området nordsydlig riktning och som planerades att fortsätta genom att vika av österut. Gångstråket var ursprungligen tänkt som ett långsträckt gaturum med oregelbunden form mellan de strama husraderna. Den ursprungliga tanken var att skapa något av en piazza som leder in till staden. Området kom till på grund av att man ville forcera utvecklingen av Sandvikens centrala delar ty “omgestaltningen av den inre staden enligt gällande stadsplan ser ut att bli en betydligt långsammare process än vad man tidigare antagit”.

Det var Gösta Åbergh som på stadens uppdrag upprättade en stadsplan för området 1955, och som också ritade husen. Området byggdes ut i etapper av HSB.

Byggnaderna fick en elegant och ovanlig utformning. Trapphusen var inglasade men ouppvärmda, och trapporna ledde växelvis till två lägenheter på varje halvplan.

I lägenheterna, som var mycket yteffektiva, lanserades många år för tidigt ide´n om den helt inglasade balkongen. Sommartid skulle den fungera som vanlig balkong, men vintertid skulle den kunna vara ett “balkongrum”, avskiljt från vardagsrummet med en glasvägg. Golvet närmast fasaden belades av den anledning med klinkerplattor. Under byggets gång ströks arrangemanget med inre glasvägg, men klinkerplattorna kom till utförande vilket har förbryllat många. Husen har senare försetts med utvändiga balkonger. Promenadens forsättning längs Barrsätragatan ritades senare om och byggdes ut i början på 60-talet.

Objekt: Promenaden

Adress: Sveavägen 22

Arkitekt: Gösta Åhberg

Byggherre: HSB.

Tävling 1947.

Byggmästare:

Byggnadsår 1955

Material . Lättbetong och puts

9 Valhalla. Vikingar i Sandviken.

Valhalla är namnet på en samlingslokal och teater som uppfördes på Anders Henrik Göranssons tid. Han var då bruksdisponent vid Sandvikens Jernverk. Huset stod färdigt 1908. Huset var ett led i att föra in bildningens ljus till Sandviken och därmed styra med “prästen i stället för med polisen”.

Där fanns en stor scen och målningar utförda av konstnären Carl Ludvig Grabow. Ledande dekoratör vid sekelskiftet. Förebilder hade hämtats från Oscarsteatern i Stockholm. Lokalerna rymde 620 personer.

Byggnaden ritades av EA Hedinsom var stadsarkitekt i Gävle. Han hade ritat en villa åt sig själv i nationalromantisk stil och var inte främmande för att dra in fornnordiska motiv. Spetsvinkliga hus med drakhuvuden på gavlarna och stockpanel. Men ser vi närmare på arkitekturen är den mer jugendinspirerad och har därmed många fina träkvaliteter.

Hela huset totalrenoverades 1936 under medverkan av Lars Israel Wahlman. Han hade några år tidigare ritat den kyrka vi idag ser i Sandviken. Wahlmans ombyggnadsskisser antyder en byggnad som reducerats till en enklare teaterlada. Interiören omarbetades även av Ragnhild Nordensten. Även insidan förenklades och kläddes med träfiber. En ny mer saklig funktionlistisk anda hade tagit över den mer blommande jugendstilen. Många kvaliteter som fanns i huset försvann eller doldes därmed. Arbetarrörelsen hade byggt sig ett eget Folkets hus och behövde inte lokalerna.

År 1980 fick Sandvikens kommun ta över hela huset som en gåva av företaget Sandvik. Det var då rätt slitet och ett upprustningsarbete måste ske.

Arkitekt Göran Månsson fick kommunens uppdrag att utarbeta handlingar för att återställa byggnaden till den ursprungliga stilen. Han förslag låg till grund för ett avtal med Sandvikens PRO- förening som med kommunalt och statligt stöd utförde renoveringen. Föreningen har gjort en mycket fint arbete. Bullret från järnvägen Gävle – Falun kvarstår som ett problem för både teater och musik då som nu. Byggnaden kommer att förklaras som byggnadsminne.

Nyåret 1995/1996 spelades här pjäsen Blå – lågan. Ett spel om stadens svåra tillblivelse med Konsul Göransson och hans idoga arbetare i de ledande rollerna. Vi måste tänka oss att Konsuln skulle ha glatt sig om han kunnat se sitt liv som legendarisk företagsgrundande som teater i den vackra och stora samlingssalen med sina ljusa vårgröna färger. Det finns hopp om denna stad skulle han tänkt.

JB och GC

Objekt: Valhalla

Adress Seegatan 1

Arkitekt. E A Hedin

Adress Fredriksgatan 6

Byggnadsår : 1908

Material: Målade träfasader.

Nyrestaurerad 1995- 96

10 Murgårdsskolan

Murgårdsskolan består av en serie hus tillkomna under drygt 50 år. Det äldsta huset är från 1913 och är särskilt framträdande. Man ser det på långt håll där det reser sig högt över Nya Bruket och talltopparna. Det ger en verkligt magnifik stadssiluett åt Sandviken. Det stora husets gavel mot söder har reliefer i det ljusputsade teglet som särskilt lyser fram när solen går ner. T. o .m skorstenen är dekorativ där den står sammanbygd med gaveln. Detta magnifika hus ritades som folkskola av Georg Nilsson (1871 -1949) i början på seklet. Skolan kompletterades två decennier senare (1935) med en samrealskola i stram funktionalism. Arkitekt var länsarkitekten Sven Häggbom. Det var på den tiden då tjänstearkitekter även åtog sig enskilda uppdrag. Arkitekt Gösta Åbergh känd från att ha ritat Folkets hus i Sandviken ritade 1965 en större tillbyggnad och ett nytt gymnastikhus intill det gamla. Anläggningen och särskilt det äldsta huset bildar idag en påtaglig fond mot Nya Bruket i öster. Allt i högsta grad sevärt som arkitektur och stadsbyggnad.

GC och JS

Objekt: Murgårdsskolan

Skolgatan 3

Arkitekter; Georg A Nilsson (folkskola), Sven Häggbom, (samrealskola) , Gösta Åbergh, ( gymnastikhus)

Byggd år 1913, 1935, och 1965

11 Tvåvåningsbruket

På bruket Anderssons, till vänster på bron

“Södra Järngatan 8, södra gaveln, till vänster på bron. “Så beskrev folk var dom bodde någonstans på Bruket i mitten av femtiotalet. Till den omständliga adressen kom vi farande med flyttlasset på ett lastbilsflak. Farsan, morsan och tre småbröder. Raka vägen från Åsen utanför Kungsgården, precis som familjen Svensson i mina båda romaner “Min älskade slaktare” och “Syrenernas tid”.

Farsan hade fått arbete som reparatör på värmetekniska avdelningen i Sandvikens järnverk. Tidigare hade han hämtat lönekuvertet vid ett litet mejeri i Kungsgården. Morsan var hemmafru men började med städjobb senare när företaget skrek efter arbetskraft. Själv gick jag i skolan, började i tredje klass i Hyttgatsskolan som låg parallellt med vårt hus, i skydd bakom vedbodlängorna. På Åsen bodde vi inneboende hos andra människor, men på Bruket fick vi vår egen lägenhet. Dessutom fick vi en förbättring mot tidigare.

Det som till en början tilldrog sig mest intresse hos oss var “innedasset”. Tidigare hade vi varit tvungna att sitta på en emaljerad potta inför resten av familjen. Eller tvingats springa genom den mörka vinterkvällen, hela vägen ner till utedasset, där jag sedan jäktad och mörkrädd satt och betraktade stjärnhimlen, huttrade med handflatorna som värmedynor under skinkorna. Här på Bruket gick vi bara ut på toaletten i “kallfarstun”. Enkelt och bekvämt. Där fanns ett litet elektriskt element och ett riktigt tvättställ.

Gick man in i husgaveln på tvåvåningsbruket så betydde det att man bodde på övervåningen. Det fanns två dörrar på varje sida vilket betydde att åtta familjer bodde i huset. Var det frågan om barnfamiljer så kunde ett enda hus rymma ett fyrtiotal. Det berättades att det tidigare fanns över femtio ungar i vissa hus.

Det var mycket vackert på det gamla tvåvåningsbruket. Särskilt om somrarna när de höga lönnträden lade sitt skyddande lövverk över människorna och doften från trädgårdarnas blomsterprakt spred sig mellan gårdarna, där alla syrenbersåer låg som symmetriska doftcentrum över hela Bruket

Men femtiotalet var också en förändringens tid. Det kunde hända att en och annan “bruksindian” ville hänga med sin tid, sågade ner syrenhäcken, reste ett garagetält och körde in sin svarta Volvo PV, DKW eller Ford Anglia.

Men allt var välordnat och rätvinkligt. Bruket var en trygg miljö, om man nu antog dess osynliga regler och uppförde sig som alla andra arbetarungar på Järngatan.

När jag så här i efterhand ser på brukslivet får jag bilden av två kommunicerande kärl. Det ena är Järnverket med sitt synliga stängsel omkring sig. Det andra är Bruket med sitt osynliga stängsel. Och så en flod av cyklar som far i en ström mellan de båda kärlen. Ett flöde, en jämn puls reglerat av skiftbytena i järnverket. Som i ett helt slutet system.

Jag kan ännu känna dofter och höra ljud. Lukten av den bruna brotrappan och den gulrappade väggen en varm vårdag. Det ihåliga ljudet av pjäxor i trappan upp till lägenheten. Gnisslet från luckan till matkällaren som fanns i nedre hallen och den jordiga doften som spred sig upp ur det svarta hålet. Doften av fernissa när farsan julmålat korkmattorna i köket, rummet och kallrummet. Förrådet är outtömligt.

Anderssons, till vänster på bron, fick alltså en förbättring. Bland annat fanns en modern vedspis i köket. Den var hög, (tyckte jag då) gul-emaljerad och med en stor behållare där morsan fyllde på vatten som värmdes upp och kunde tappas ur en liten kran. En ugn för större bullbak fick vi.

Inne i rummet fanns en vit kakelugn med mässingsluckor. Som tilläggsvärme skaffade farsan en fotogenkamin. Fatet och pumpen stod i vedboden och ibland skickades vi bröder ut med en dunk i näven. Bredvid kaminen dök så småningom upp en 17 tums televisionsapparat av märket Philips.

I kallrummet längst in trängdes alla bröderna. Det var knappt sängarna fick plats. Lillbrorsan låg i överslafen, mellanbrorsan under och jag i sängen bredvid. Mellan sängarna fanns bara en smal gång. Dörren till den gemensamma vinden fick lagom plats i fotändan. Uppskattningsvis delade vi bröder varje natt på tio kubikmeter skämd luft, eller om den snarare ska betecknas som lukt.

Jag var den av bröderna som först växte ur min säng. Jag låg ett halvår med hälarna utanför fotbrädan innan jag fick den stora förmånen att flytta in i utdragssoffan i rummet. Till mina bröders stora förtrytelse, eftersom dom blev kvar i kallrummet och inte kunde dela föräldrarnas privilegium att se deckarserien Perry Mason på televisionsapparaten.

“Södra Järngatan 8, södra gaveln, till vänster på bron.” Det var dit vi kom en dag i mitten av femtiotalet. Nu var det länge sedan jag flyttade därifrån, men ändå känns det på något egendomligt vis som om jag fortfarande bor kvar där.

B OA

Objekt. Envåningsbruket

Adress: Södra Järngatan 8

Arkitekt. Brukskontoret. Efter förlaga från lantarbetarbostäder.

Resvirke. Husen målades ursprungligen röda med putsades i gult med rödbruna knutar.

12 Nya bruket.

Bruk med intressant historia

Bruksbebyggelsen i Sandviken har en intressant historia som inte minst avspeglar sig i de olika namnen . På västra sidan av kanalen låg “Tvåvåningsbruket” eller Nya bruket, vilket döptes så i kontrast mot den ursprunliga bostadsbebyggelsen som först hette “Bruket” sedan “Envåningsbruket”. När Sandvikens Jernverk (SJAB) ville bygga allt fler bostäder nära arbetsplatsen som kallades ” Verket” byggde man först de karaktäristiska brukshusen i en våning ( Se objekt 13: Smedsgården). När samhället växte ville man inte sprida ut bebyggelsen allt för långt bort från ” Verket” och beslöt att bygga mer kompakt i två våningar och vi fick namnen ” Tvåvåningsbruket” eller Nya bruket.

1944 upprättades på förslag av SJAB ett stadsplaneförslag för hela bruksbebyggelsen utformat av stockholmsarkitekten Göran Sidenbladh,. (Sedemera stadsbyggnadsdirektör i Stockholm.) I förslaget visas en bebyggelse som påminner om det som utfördes 1974 med ett bevarande av den ursprunliga bruksbebyggelsen och en förnyelse av Nya Bruket. Tanken fördes vidare i Stadens första generalplan från 1952 som författades av Uno Åhren. ( Sid 155) Han skriver i denna att “Tvåvåningsbruket” inte har något kulturhistoriskt värde och borde ersättas med ny bebyggelse.

Åhrén föreslår att området omgestaltas så att det blir mindre tätt. Radhus hellre än flerfamiljshus. Sandvikens Stad köpte 1969 därefter huvuddelen av bruksbostäderna av SJAB. Den kommunala bostadsstiftelsen Sandvikenhus fick uppdraget att ersätta “Tvåvåningsbruket” med nya bostäder. Ralph Erskine valdes 1970 som arkitekt med uppgiften att i det nya behålla det gamlas kvalitéer. Målet var att överföra det äldre områdets mänskliga och sociala värden till det nya men göra det mindre kompakt. En grupp teknologer från arkitektursektionen protesterade mot rivningen av Nya bruket och gjorde i en inventering gällande att det hade kvalitet. Reslutatet blev att av det gamla “Tvåvåningsbruket” bevarades Södra Järngatan och i övrigt gatunätet med de gamla lönnarna som planterades när tvåvåningshusen byggdes. Nya slagstensmurar och en färgsättning i olika gula nyanser anknyter till den gamla bebyggelsens atmosfär. Det nya området omfattar ca 750 lägenheter.

Erskine tog fasta på det existerande planmönstret och dess exploateringsgrad och föreslog en både låg och tät bebyggelse. Vid 70- talets mitt pågick en debatt inom samhällsplaneringen som gjorde gällande att man skulle skapa en bättre kontakt mellan de boende genom att utforma bebyggelsen på lämpligt sätt. Kritikerna menade att man dittills i normer och byggande åstadkommit en oönskad social isolering genom att ställa upp husen glest. Den i vårt klimat nödvändiga byggtekniska isoleringen mot kyla och fukt, avskärming mot ljud och störande ljus bidrog också till en oönskad avskärmning mellan de boende. Ingen hade i praktiken försökt att bryta denna olyckliga utveckling mer än Ralph Erkine. Inte minst försökte han att låta klimatanpassningen stimulera till bättre arkitektoniska former och social gemenskap.

… som blommor som öppnar sig mot sommarens ljus.

I arkitektens förslag betonades därför bostädernas relationer till varandra och till grannskapet och staden i stort men också till väder och vind. Han föreslog därför överlappande zoner med olika grader av avskildhet från den privata, över det halvprivata gården, gemensamma anläggningar, till den offentliga rummen i form av gator och torg. De gemensamma lokalerna byggdes i varje kvarters innegård och Erskines tanke var här att upprepa de gamla vedbodarnas sociala funktion från det äldre Tvåvånings bruket. För att underlätta för de boende att verkligen känna tillhörighet byggdes kvarteren i en begränsad skala. 30 till 40 lägenheter ansågs lämpligt. Uteplatsen som vetter mot den inre gården förutsätter ett intimt förhållande till grannarna. Tanken var sammanfattningsvis att underlätta för de boende att lära känna sina grannar och stimulera till spontana möten och ett bättre ansvarstagande för området.

Bild

Hus och städer skall öppna sig som blommor mot vårens och sommarens ljus. De skall också likt blommor kunna vända ryggen mot skuggor och kalla nordanvindar. Detta var de poetiska tankar som realiserats bl a i Sandviken och bostadsområdet Nya Bruket. Ett område där människor skulle få kontakt med varandra.

Dåvarande bostadsministern Ingvar Carlsson såg det i det “nya” Nya Bruket en ledstjärna för framtiden och uppmuntrade andra arkitekter i Sverige att lära av Sandviken. Området belönades redan första året (1974) med Ytong -priset. Tidskriften Allt i Hemmet valde samma år Nya Bruket till årets bostadsområde.

” Bruket” som det kom att heta har väckt många känslor, allt från byggarnas misstro från de boendes mer balanserade inställning, till många arkitekters entusiasm. Många har kommit från hela världen för att se Bruket i samma grad som Ralph Erskines namn blivit känt. Här ser vi en anspråkslöshet i valet av byggmaterial som kombinerats med formvariation, fönsteröppningar, räcken, prång och en humor (fågelholkar) samt en hög grad av konkret poesi. En slags romantiskt funktionalism om uttrycket vore möjligt. Intressant är också själva områdets tillkomsthistoria och beslutsprocess som kan avläsas i de många spåren i landskapet.

Objekt Nya Bruket ( Tvåvåningsbruket)

Adress: Fredriksgatan, Barrsätragatan, Skolgatan

Arkitekt : Ralp Erskine

Byggnadsår 1862- 1906 och 1974

Rådhuset ritad av arkitekten C F Adelcrantz 1782 Ritning och foto av Rådhuset idag. Foto: Gösta Carlestam 1996

De flesta anser att Rådhuset är god arkitektur. Arkitekturen kan här uppfattas som en organiserad allsidighet med skilda kvaliteter på olika problemlösningnivåer.

1. 3 Bilden av staden och dess element.

Städer är levande och pulserar av liv alla tider på dygnet och i alla årstider. Att se på städer brukar vara mycket roligt. En stad kan aldrig uttömmande beskrivas eftersom den alltid förändras och på grund av vårt perspektiv alltid är begränsat. Samtidigt finns det strukturer i stadslandskapet som förändras mycket långsamt som tillsammans med människornas minnesbilder och symboliseringsförmåga ger sin stad dess identitet. Det finns i denna mening alltid en allmänt accepterad bild som överlappar och bärs av alla stadens invånare. Problemet med dessa beskrivningar är att de alltid lyfter fram en aspekt av verkligheten under det att andra glöms bort.

Den amerikanske urbanforskaren Kevin Lynch skrev på 60 -talet en klassisk bok:The Image of the city, där han ger oss ett antal viktiga begrepp som hjälper oss att sortera våra många bilder av vår stad för att göra den mer gripbar. Han finner efter sina många studier att man kan skilja ut fem begrepp:

stråk – (path), är en form av “kanaler” där vi vandrar, tex gator, stränder. mm. Dessa stråk har man funnit är de som kraftfullast karaktäriserar en stad.

landmärken (landmark) . Är tydliga orienteringsmärken som vi ser på långt avstånd och från flera håll i staden och som vi i regel inte kan går in i.

knutpunkter, (nodes) Intensiva platser där en rad funktioner knyts ihop eller strålar samman dit människor går för att uträtta olika slags ärenden tex torg.

områden (districts) en slags tvådimensionella ytor eller “behållare” som man kan gå in i tex en park, men också en rad stadsmellanrum som har både en inre och yttre funktion. Tex ett parkeringsområde, rivningskvarter

gränser ( edges) är sådana egenheter i stadslandskapet som skapar brott i sammanhanget, tex barriärer, järnvägar, staket, väggar, murar, stup som vi inte gående kan forcera.

Till dessa fem begrepp har han utarbetat ett särskilt symbolsspråk som gör oss bättre rustade att hitta och känna igen oss men även fånga vår stads identitet. Begreppen kan inte renodlas utan skall ses som hjälpmedel att fånga en sammansatt verklighet.

Dispositionen har där det går i någon mån inspirerats av dessa tankar men inte helt. Verkligheten är i själva verket mer komplex än dess beskrivningar.

———————————————————-

Gösta Carlestams material är länkat av Lisse-Lotte Danielson.