CARL GUSTAF TESSINS BESÖK PÅ GEFLE SLOTT.
Av ELLEN HAGEN
En gnistrande klar och kall vinterdag mellan jul och nyår 1757 drog tre frustande hästar med klingande bjällror en rymlig täcksläde vägen fram över Hedesunda till Gefle. Utom kusken syntes kammartjänare och två lakejer med på färden, en av dem var körsven på en öppen släde med bagage och hade all möda att hålla samma fart och icke bli efter. Att täcksläden var gjord för långfärder, vittnade hela dess präktiga utrustning. Den resande själv, en ståtlig man i sextioårsåldern, väl insvept i päls och björnskinnsfällar, var hela dagen djupt försjunken i sin lektyr. Titeln på boken säger kanske mer än annat vem resenären var. Han nämner den själv i sin dagbok: ”Roat mig hela vägen trots frusna vagnsfönster, med att åter genomläsa Le Temple du Goût, cette charmante badinerie de M. de Voltaire”.
Carl Gustaf Tessin
Carl Gustaf Tessin, ty det var han, Sveriges främste grand seigneur, greve och riksråd, överintendent, president, kronprinsens gouverneur, överstemarskalk, Åbo universitetskansler, riddare och kommendör av många, många ordnar, var på väg från sitt älskade Åkerö till Gefle slott att hälsa på sin syster, gift med landshövding Fredrik Henrik Sparre. Den brådskande farten betingades av budet att grevinnan allvarligt insjuknat och längtade att se sin beundrade, ja avgudade, ende käre broder hos sig.
Landshövding Fredrik Henrik Sparre 1691-1764
”Vid framkomsten vid ½ 5-tiden på e.m.”, skriver Tessin, ”mottogs jag af min käre swåger wid god helsa, min kära syster nog dålig, dock nu till lycka bättre än som blifwit sagdt.” Hennes välbefinnande hade ”lidit av den stränga wintern och det starka hafstöcken, som mot qwällen drar öfwer sta´n”.
Redan samma afton uppvaktade Gefle stads myndigheter. En deputation bestående av lagman Swahn, justitieborgmästare Omnberg och politieborgmästare Ennes bjöd Hans Excellence, Herr Riksrådet m.m. ett vördsamt och hjärtligt välkommen till staden.
119:Omnberg
Efter riklig undfägnad fick den säkerligen trötte resenären dra sig tillbaka till ett präktigt gästrum, men innan han sökte vila i paradsängen av grönt siden med guldbroderier, fransar och tofsar, måste dagens intryck, oftast åtföljda av filosofiska reflektioner, antecknas i den alltid till hands liggande dagboken.
“Detta Gambla Slott” skriver Tessin, “brann delvis ned 1727, men är nu wäl repareradt, beqwämt indelt, stora, höga, vackra rum, dertill dragfria och warma. Skada, att ej öfra våningen göres färdig uti inredning, ena flygeln omlagas och borggården kringstänges. Allmänt är hos oss att alltid något fattas. Jag vet intet som är i fullkomlig ordning i Sveriget, om icke Upsala Bibliothek och Mjölkkammaren på Fröswik.”
Tessin återkom till frågan om slottets prydande och områdets ordnande. Sådant hörde till hjärtats lust, så väl som till stånd och yrke. Verksam och snabb till initiativ, som denne Sveriges störste arkitektur- och konstkännare var, med ögat alltid vaket för skönhet och krav på fulländning, har han måhända givit uppslag till och vid besöken hos “detta Länets Herrar Bruks-Patroner” befordrat beslutet om inhägnaden och de ståtliga slottsgrindarnas tillkomst.
Om slottsrummens utseende och möblering ger dagbokens och andra anteckningar några detaljer. Salen hade “ett stort engelskt bord med skifvor”, två dussin läderstolar, Stjernsunds-ur, jaktstycken på väggarna, “Konung Carl 12:tes Contre fait och Herr Generalen och Landshöfdingens eget d:o”. Salongen hade vackert målade dörröverstycken, soffa och fåtöljer av röd schagg med dynor, två små thébord, porträtt av Hertiginnan af Holstein” och “3 stycken målade gracer”. I stora sängkammaren fanns en praktsäng av gul damast och tapeter av “halfsiden brokad, gula och röda”, i ett litet kabinett tapeter med målade figurer och en stor länstol klädd med “sydd hårduk”.
Då grevinnan Ulla Tessins (Ulrika Maria Tessin behöll, liksom alla gifta kvinnor på den tiden, under hela sitt liv sitt eget familjenamn) hälsotillstånd märkbart förbättras, måste brodern, trots sin ömma tillgivenhet, få ge hennes krämpor liksom allt annat, ett litet satiriskt skämt. “Min kära syster plågas av wärck än i höger, än i wenster sida. Wärcken i höger sida lisas af archiater Roséns pulfwer, i wenster av doktor Hegardts.” Strax därpå tillägger han: “kan skämta därom, då min kära syster, Gudi Ärad, war blifwen så mycket frisk, att hon orkade lemna sitt rum och wara med i salen”, då middag var ordnad för en del gäster. Tessin nämner bland de inbjudna särskilt landssekreteraren Marschell, häravshövding Wahlberg, prosten Melander, borgmästarne och rådman Bade.
Ulrika Maria Tessin 1694-1765, hustru till Landshövding Fredrik Henrik Sparre
474. Landssekreterare Marschell
Förmodligen var bordet då dukat med det i Gefle vävda damastduktyget med Sparrevapnet (under följande år beställde landshövding Sparre hos Thom. Bennet vid Flors Linne-Fabrique 2 Damast dukar 10 alnar långa och 5 alnar breda med Sparrevapnet och Ordensstjärnor, med tillhörande 4 dussin servietter. Brev i Börstorpsamlingen. Riksarkivet.), den ostindiska servisen och de vackra silverpjäser, huset ägde. Dess förnämliga och långväga gäst blev naturligtvis samkvämets medelpunkt, och en mer fängslande konversation hade de närvarande säkerligen varken förr eller senare fått lyssna till.
Världsman i verklig mening bör ju den kunna kallas, som vistats i alla Europas länder och huvudstäder och tillägnat sig det bästa av dess odling. “Den som länge har färdats, har mycket att förtälja”, skriver Tessin i sin dagbok, “jag har sett 39 krönta hufwuden, tjänt under 4 Herrar och varit accrediterad till 8 Kejsare, Konungar och Drottningar.”
Nyårsdagen 1758 bevistades högmässan i kyrkan. Tessin annoterar att från predikstolen kungjordes “det under förlidet år i Gefle stad 100 voro födde, 100 lik begrafda och 33 par vigde”. Resten av dagen “nöttes till en dehl i Complimenter och Visiter”. Aftonen tillbragtes hos förutvarande landshövdingen, baron Carl Gustaf Cronhjort. Nästa dag ägnades åt brevskrivning, “23 bref, därav 21 egenhändigt”. ” På aftonen stått fadder åt häradshöfding Dahls dotter Gustava Friedrika, modern är Margareta Elisabeth Strömbeck.”
Kommande dagar blev familjen på slottet insnöad av ett “rasande urwäder”. Men Tessin njuter vid en flammande brasa av att få sitta i fred med sin penna och sina böcker. Han fördjupade sig i studiet av stadens och länets historia. Han hade fått låna magister Örnbergs och kand. Sundströms beskrivningar över Gefle, liksom Cronhjorts berättelse om sin resa genom länet 1755, och återger långa stycken i sin dagbok. Att skriva dagbok eller Journal, som det även kallades, var för Tessin en viktig och ansvarsfylld uppgift. “Min Journal är wäl ej af särdeles wärde”, säger han anspråkslöst, “men till önskandes wore, att flere höllos. Hade jag en lagstiftande makt, skulle ingen komma i allmän tjänst, innan han uppvist en tre-åra journal öfver hvad han bemärkt dag efter dag.” “Och”, fortsätter han, “det gifwes intet trassligare werck än att söka skrifwa historia. Diarier borde i arkiven förvaras, protokoller s. w. möjligt tryckas, privat folks journaler och memoires uppmuntras. När således alle materialer woro samlade, så blefwe rätta tiden att bygga något upp, då kunde och borde hwart 50:de år en fullkommen Riks Historia författas.”
Vad Tessin lärde känna om Gefle stad, både genom böcker och egna iakttagelser, gav honom stor aktning och varm sympati för densamma. Människorna fann han energiska, pålitliga och vaket intresserade. “Jag ser dagligen med nöije, att Svenska Rikets allmänna glädje och sorg äro här mera gemensamma, än på många andra orter beklagligen spörjes.” Gästfrihet och älskvärdhet mötte han i de många hem han gästade under Geflebesöket, och kraven på renlighet, snygghet och skötsel av hus och hem stod tydligen osedvanligt högt. “Inga vägglöss i Gefle”, präntar han en dag med utropstecken i sin dagbok, “Skeppslaster af dem i Stockholm!”
Välvilliga och nitiska hjälpare fick Tessin i sitt specialintresse, forskandet efter gamla böcker, främst svenskt 1500-talstryck. Skolornas bokförråd och Gymnasiets bibliotek genomsöktes och vederbörande varskoddes, då några dyrgripar blivit upptäckta. Tessin konstaterade att både i Gefle och mångenstädes ute på landsbygden begagnades ännu Gustaf I:s bibel av år 1541. “Så snart jag hör talas om rara böcker, så förgäter jag, att jag egentligen är fattig”, utropar Tessin under dessa angenäma sysselsättningar, och fortsätter omedelbart: “Jagar just nu några sådana rarieteter uppe i Hudiksvallstrakten.”
Bland festligheter, som ordnats för Tessin, nämner han en middag hos borgmästare Omnberg, “som bor på sockerbruket Steneberg utanför sta´n, frun är dotter av Brukspatron Krapp. Redeligt, hedersamt och wälfägnande folk”. En dag tillbragtes “på Tolffors hos brukspatron Söderhielm, han har en Plan till fru och en 4-årig son. Hans svärmor revisionssekter. Plans enka, en högst respectable och angenäm fru, bor hos sin måg”. En annan gång är familjen på slottet “borta hos herr Grill på hans Bruk”, förmodligen Söderfors.
Ovansjö besöktes och i dagboken omnämnes “epitatiet över ass. Weslander, som läst med mig och anfört mig på mina första utländska resor”. Från gudstjänster som Tessin åhört yttrade han sig med erkänsla om magister Martin samt magister Ihlström, “probsten Melanders hjelp-prest”.
Efter en månads vistelse hos sina kära anhöriga måste Tessin tänka på allt arbete som väntade honom i huvudstaden och på Åkerö. Avresan bestämdes till aftonen den 24 januari. Myndigheterna i Gefle kommo på avskedsuppvaktning och framförde sina önskningar om en god resa. Magistraten överlämnade en textad hyllningsadress. Fru rådmanskan Bade överbringade å egna vägnar en del förträffliga recept, som Tessin utbett sig, på huskurer för varjehanda ålderns krämpor, därtill fyra vackert flätade lappkorgar och en burk hjortron. vilket allt med livligaste tacksamhet antecknades i den rymliga dagboken. I avfärdens ögonblick kastades ned några rader, som visa hur gripen den annars så behärskade mannen var inför skilsmässan: Ömmast intagen och djupt rörd öfwer min kära systers och swågers wänskap och tillgifwenhet, wärdfolk liksom gäst numera gambla, råkas måhända icke mer i denna werlden, men siälen tryggar wid tanken att wi en gång mötas i rymder, der af intet wår sammanlefnad kan störas”.
För Carl Gustaf Tessin blev det, efter vad man kan finna, icke några fler resor till svågern och systern, den förre levde ännu sex, den senare sju år. Men många brev tala om de “lyckliga dagarna i Gefle” och hans intresse för den gamla borgen levde upp i Ulla Tessins styvson Carl Sparre, som efterträdde sin fader som landshövding 1763. Carl hade som yngling nästan som egen son följt Tessin på hans tidigare resor, ständigt varit i hans närhet under de lysande åren i Paris, där konststudier och konstinköp hörde till den dagliga tillvaron. Stora kunskaper, skärpt blick och stegrade krav om skönhet och stil i så väl den inre som yttre miljön, hade årslång samvaro med Tessin givit honom och kom tydligt till uttryck i de förändringar och förbättringar, som Gefle slott med område undergick just på Carl Sparres landshövdingetid.
Ulla Strömfeltgift med landshövding Carl Sparre.
Dessa arbeten skulle roat den gamle Tessin att vara med om, kanske han – vem vet – till dem gjort utkastet. Hans skapande fantasi var intill hans sista tid ständigt i verksamhet att bygga, att förbättra, att försköna. Och vid Gefle slott blev han genom sin syster och genom sin fosterson i dubbel måtto fästad, ehuru han aldrig sett det i dess första storhet och glans, då det i “Scondia Illustrata” kallades “ett av de bästa i riket”.
Ellen Hagen
I Gästrikland år 1939.
—————————————-
Länkatoch Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson
