56 Sven Lübeck, del 2 kap LVI

TILL DE TVÅ LINJER av ämbetsmän och militärer, som under de gångna århundradena ömsevis försett länsstyrelsen med chefer, kom i och med Sven Liibecks utnämning ett nytt inslag. Han kallade sig vid ankomsten “en fri ingeniör, helt främmande för rutinen i ett kungligt ämbetsverk”. Att det i det traditionella kommit ett krafttillskott märktes mer och mer under de nitton år som “dcn frie ingeniören” verkade inom länet.

Efter studentexamen och Tekniska Högskolan blev Lübeck anställd vid J. G. Richerts konstruktionsbyrå i Stockholm. Den unge teknologens stora intresse hade tidigt varit vattenkraftens rationella utnyttjande. På detta område gjorde han sitt livs kanske största insats. I en tändande artikel gav han redan 1919 impulsen till bildandet av Svenska Vattenkraftsförbundet och i detta blev initiativtagaren snart ordförande och kvarstod i detta uppdrag till sitt livs slut.

Bland många arbeten av liknande art var “Krångede-tanken” resultatet av Lübecks skarpa framtidsblick och därpå grundligt utarbetade planer. Bland högtidsdagar i Lübecks liv var den julidag 1936, då Krångedeanläggningen invigdes. En stor tanke var förverkligad, det mäktiga maskineriet fungerade och kraften fördes över till många bruk och stora städer.

Redan 1915 hade Lübeck invalts i Andra Kammaren och fyra år senare fick han plats i statsutskottet. Han blev en uppmärksammad debattör och från alla partier lyssnade man gärna till hans både omdömesgilla och frimodiga insatser och medryckande framställningskonst. Han var kommunikationsminister i den Tryggerska ministären 1923-24 och bidrog därvid till statsbanornas elektrifiering. I Lindmans andra regering var Lübeck 1928-30 socialminister och arbetade energiskt under denna tid för att åstadkomma fredliga förhållanden på arbetsmarknaden. “Samförstånd på marsch” kallades den stora arbetsfredskonferens, som under Lübecks ordförandeskap hölls i riksdagshuset i Stockholm 1928 och som bevistades av flera hundra representanter från arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Då Lübeck tog initiativet till konferensen höjdes många kritiska och tvivlande stämmor: “utopier, verklighetsfrämmande optimism” o. s. v. Men initiativtagaren lät sig inte förskräckas eller förtröttas, och det blev konstaterat att konferensen markerade en vändpunkt i uppfattningen och därigenom även i arbetsförhållandena.

Under riksdagsåren var Lüeck en flitig motionär, mer än femtio motioner bära hans namn. Många av dessa kom att beröra även länets intressen, dess näringar, dess samfärdsel, dess sociala institutioner, dess folkundervisning och kulturfrågor. En motion, som i särskild grad gällde Norrland, var “åtgärder för underlättande av vintertrafiken utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna”.

Lübeck var som hövding i sitt län en i hög grad “farande sven”, inte bara till “stämmor”och möten av skilda slag, utan dessemellan till sjöss utmed kusterna, och in i länets mest isolerade bygder och skogstrakter. Han hade en enastående förmåga, kanske inte så vanlig i Sverige, att intressera sig för människor och ett fenomenalt minne av personer och den miljö i vilken de rörde sig. Ingen, inte ens den obetydligaste som han träffat, undgick sedan hans vänliga uppmärksamhet. Och han följde utan tvekan den goda gamla regeln: “Vad du gör, gör snart, väl och gärna.” Han arbetade med en enastående lätthet och var nog en av de snabbaste expeditionschefer något verk haft.

Det sades om honom att han hade “the pioneer spirit”, det ljusa världsförbättrarnitet. Han ville reformera och göra bättre, därför att han var övertygad om att det borde vara bättre, så som han tänkt ut det, och lusten att ordna för andra kom ur den mest osjälviska välvilja. En rik fond av uppfriskande humor var både honom och andra till hjälp i umgänget. Hans fyndighet och slagfärdighet firade ofta triumfer och utlöste en glad slagfärdighet. Många torra, litet tungsinta sammanträden fick genast mera flykt över sig, då ordföranden mötte upp med en träffande replik eller en god historia. Då man en gång vid ett sammanträde rätt länge väntat på landshövdingen, som fördröjts vid ett taxeringsnämndsmöte, avväpnade han allt missnöje genom ursäktens slutord: “Men nu är jag bland vänner, som jag inte kan skatta nog högt.”

Vilka varma sympatier landshövding Lübeck förvärvat kom starkt till synes vid hyllningarna på sextioårsdagen. Allt vad länet hade av myndigheter och organisationer, ideella och fackliga, lät sig representeras. För Gävleborgs läns landsting talade dess ordförande Ernst Lindley, och för Gävle stadsfullmäktiges ordförande N. S. Norling. Sångarhyllning från länets Sångarförbund avslutade dagens strålande festligheter.

Knappt fyra år därefter sänktes flaggan på Gefleborg då dess ståthållare slutat sin verksamma levnad. Ett sällsynt vackert och samstämmigt eftermäle gavs honom. “Sven Lübeck var förvisso det bästa tänkbara exemplet på ingeniören i Samhällets tjänst. Hela Sverige har gjort en stor förlust.” – Porträttet är målat av Wilhelm Smith.