55 Ellen Wadström, del 2 kap LV

Från Steinsviks Bokförlag har till mig framställts en begäran att skriva om Ellen Hagen och hennes tid i Gävle, för att hon icke skulle saknas i boken om “LIVET PÅ GEFLEBORG”. En sådan artikel har redan tidigare från min sida varit på förslag under Ellen Hagens och min korrespondens, då hon begärt upplysningar och foton gällande mina föräldrar landshövding Björkman med maka, och deras insatser i länet. I ett av dessa brev besvarar Ellen Hagen min förfrågan nekande med orden “Om mig finnes ingen anledning skriva”.

Bokförläggare Steinsvik ber mig nu om detta bidrag, som enligt vår mening icke bör saknas i boken.

VID LANDSHÖVDING HAGENS utnämning till Konungens Troman i Gefleborgs län, var det med undran vi frågade varandra “hurudan landshövdingska få vi nu”? Det dröjde ej länge innan vi kunde konstatera “här har rätt kvinna kommit på rätt plats”. Visserligen hade vi, med undertecknad som maka till stadens borgmästare, och fröken Ellen Flensburg som dess “klockarfar” m. fl., m. fl., ganska djupt engagerat oss i det krävande arbetet inom såväl det sociala området som det för krigets hjälpbehövande offer. Detta med självtagen auktoritet. Organisation och högsta ledning saknades dock. Med glädje funno vi därför i Ellen Hagen en boren organisatör och under hennes initiativrika och kloka ledning ställde vi gärna våra krafter till förfogande.

Därmed var början gjord till bildande av en mångfald ivrigt arbetande föreningar under Ellen Hagens ordförandeskap. Bland dem skulle jag främst vilja nämna Gefleföreningen Rädda Barnen, där ordföranden – liksom i de övriga – aldrig nöjde sig med att endast “föra klubban”, utan verkligen deltog i själva arbetet och genom detta i hög grad entusiasmerade sina medarbetare.

Vidare vill jag nämna De Blindas Vänners Förening, som fick sin upprinnelse genom en anslående musikafton på slottet, och vilkens hjälp och omvårdnad varit de blinda till stor välsignelse.

Ellen Hagens första kontakt med Gävle stad är rätt betecknande. Samma dag hon anlänt till slottet skulle landshövdingen, enligt löfte, öppna en social utställning och basar på Stadshuset, ordnad av Frälsningsarmen. I sista stund blev han av någon ofrånkomlig ämbetsangelägenhet hindrad följa med den armeofficer, som kommit för att hämta honom. Denna vände sig då till hans maka med frågan om hon icke i hans ställe ville hålla ett hälsningsanförande. Tiden var för knapp för någon tvekan – hon följde med. Och i sin resdräkt talade hon så till den stora väntande publiken, varav hon ännu icke kände någon enda. I fortsättningen hade Ellen Hagen ett gott och flitigt samarbete med Frälsningsarmens socialverksamhet.

Djupt intresserad av folkbildnings- och upplysningsarbetet fortsatte Ellen Hagen, så mycket tiden medgav, i länets skilda delar sina föredrag i samhällskunskap och aktuella frågor.

Slottsträdgården vars skötsel – liksom mycket annat som numera hör till genom statens och stadens försorg ordnade förhållanden – till allra största delen måste inrangeras i landshövdingens privatabudget, ägnade Ellen Hagen stort intresse och personligt arbete med utmärkt resultat.

Som värdinna i det gästfria hemmet tröttnade Ellen Hagen aldrig att på ett sällsynt föredömligt sätt samla de på hennes initiativ medverkande – särskilt vid celebra föredragshållares besök – tillika med intresserade ur alla samhällsklasser till otvungna och berikande samkväm till stor glädje för dem som fingo åtnjuta gästfriheten. Att dessa “kvällar” leva kvar i tacksamt minne hos de nu få kvarvarande, kan jag, som var med, vittna om. Kort sagt, Ellen Hagen var en i alla avseenden högt skattad, god och energisk landshövdingska, en märkeskvinna.

Att hon även varit och ännu är en produktiv och erkänd författarinna, därom vittnar den långa rad böcker, skrifter och artiklar, som skapats av hennes flitiga och spirituella penna och som finnes angivna i den festskrift som tillägnades henne på 80-årsdagen.

Till sist vill jag även omnämna som bevis på hur uppskattad hennes verksamhet varit, att vid hennes makes frånfälle från flera håll gjordes framställning om att länet till hans efterträdare måtte få hans maka. Från säker källa vet jag att frågan härom positivt dryftades av regeringen. Men som lagen då ännu hade formella hinder för en kvinnas utnämning, kunde sådan icke ske.

Av vad jag endast i korthet kunnat teckna till bilden av Ellen Hagen, framgår, hoppas jag, att hennes korta tid på Gefleborg varit rik på målmedvetet och fruktbringande arbete för staden och länet, och att hon lever i tacksamt minne hos dess innevånare, ej minst hos den nu 86-åriga medarbetaren