39 Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt, del 2 kap XXXIX

CRONSTEDT, SOM TIDIGT visade konstnärliga intressen, utbildades av fadern till arkitekt och fick under början av 1770-talet tillbringa några studieår i Frankrike och Italien där han umgicks flitigt med konstnärer; bekantskapen med Johan Tobias Sergel utvecklades till en vänskap som varade livet ut. Cronstedt utnämndes av Gustaf III år 1765 till hovintendent och var under riksdagarna 1761-70 ledamot av riddarhusdeputationen.

Johan Tobias Sergel

Under ännu en utrikesresa studerade Cronstedt arkitektur, men hans bana blev dock ämbetsmannens. Sin livsuppgift fick han i och med utnämningen till landshövding i Gefleborgs län. Med största samvetsgrannhet ägnade han sig åt sitt uppdrag och sökte sätta sig in i arbetets alla grenar. Med invånarna i länet kom han på mycket god fot och hans ämbetsskrivelser vittna om stor förståelse och medkänsla för menige mans bekymmer och hårda villkor, särskilt under de svåra missväxtåren i början av 1780-talet, och under det olyckliga kriget 1808-1809.

Cronstedts politiska åsikter var inte särskilt utpräglade. Det var troligen till stor del genom släkt- och vänskapsband som han kom att tillhöra den adliga oppositionen mot Gustaf III. Invånarna i länet, och särskilt borgerskapet i Gefle, var ivriga rojalister vilket hade till följd att landshövdingen råkade i skarp motsatsställning till dem, då han vid det olyckligt började kriget 1788, ingrep mot den enligt hans mening alltför hårda tvångsvärvningen av båtsmän.

Detta och annat i samma riktning hade till följd att då kungen beslutat sammankalla till riksdag i Gefle 1792, ståthållaren avlägsnades från sin post och till hans vikarie utsågs den av Gustaf III högt betrodde lagman J. M. af Nordin. Cronstedt fick order att resa till Pommern för att granska utgifterna i den svenska besittningen. Först i Stockholm fick han av sina meningsfränder veta att resan och uppdraget var en förevändning för att bli av med honom under den tid riksdagen pågick i Gefle.

För riksdagens sammanträden hade på knappa tjugo dagar, under stark köld och snöyra, av manskap från Helsinge regemente uppförts en väldig byggnad av trä på östra sidan av slottet, där kyrkan fordom stått. Från slottets första våning kunde man komma direkt in i rikssalen. Riksdagsbyggnaden fick stå kvar rätt länge, men nedtogs så småningom, fördes till Stockholm och uppsattes på Drottningholm som ridhus.

Det högtidliga öppnandet av riksdagen ägde rum den 27 januari 1792. Först var det gudstjänst i kyrkan och dit begav sig konungen skrudad i krona och spira, över den nyslagna bron, Storgatan framåt och vidare genom västra kyrkporten in i kyrkan, där en tron var rest framme i koret. En dagboksförfattare berättar att kungen under syndabekännelsen avtog kronan och föll på knä. Men under predikan iakttogs hur otålig kungen visade sig över dess längd och att han mest läste i sina papper, förmodligen konceptet till det tal han sedan skulle hålla i rikssalen. Efter högtidlighetens slut trakterades ständerna av konungen på slottet. “Allt var kungligt, musik, dricksvaror, diskurser.”

Sköldebrand skriver i sina memoarer: “Stånden förplägades på sina klubbar och hölls i ett ständigt sus, att ej säga rus – en högljudd och raglande skara gick på morgonen upp till förhandlingar.” En omåttlig traktering i både mat och dryck kom särskilt det hedervärda bondeståndet till del från olika partiers sida. Baron Gustaf Mauritz Armfelt höll dagligen öppen taffel på statens bekostnad. Det överflöd, som då ägde rum, väckte uppseende och stämde illa överens med statens förtvivlade finanser. Det dracks säkerligen inte mindre än det åts, och det koktes och stektes inte ringa kvantiteter i de två kök som hörde till de våningar, som Armfelt under riksdagen hyrde i brukspatron Totties hus. Den av honom å “Kongl. Maj:t och Kronan” utställda räkningen upptar bl. a. “till eldning af 2:ne Kjök under 6 veckor 80 stig. Kohl och 30 famnar huggen Kjöksved”.

Släkten Tottie. OBS medvetet stor fil för att underlätta läsbarheten.

Sekreta utskottet, i vilket konungen själv var ordförande, – hade sina sammanträden i den s. k. stensalen på nedre botten i slottet. Detta rum, som tidtals haft en enklare prägel – det har under en period varit tvättstuga — blev vid detta historiska tillfälle pyntat och prytt med bonader av blå damast på väggarna, turkisk matta på golvet, stolar, taburetter och bänkar klädda med blått kläde. Den s. k. historiska skärmen, som stod bakom konungens stol, finnes kvar på slottet. På konungens bord, som liksom de övriga hade blå sammetstäcken med guldkronor – “dåligt underlag vid skrivning” konstaterar den respektlöse Schröderheim i sina anteckningar – stod riksskrivtyget av silver, bredvid bibeln och Carl IX:s klubba.

Modell av Riksdagen i Gefle 1792

Historisk skärm

Den uppgift för vilken riksdagen samlats var ju i första hand att finna fram något förslag till sanering av rikets trassliga finanser. Statsskulden hade på tjugo års tid ökats med mer än 1,340 tunnor guld, och litet var “ganska kännbar för en så fattig nation”.

Omsider blev sekreta utskottet färdigt med sitt förslag, vilket utan vidare bifölls av de ofrälse stånden, men begärdes på bordet av ridderskapet och adeln, där en talare förklarade att han “ej hade så skarp urskiljning som de tre ofrälse stånden, att han på en timme kunde avgöra saker som kostat hemliga utskottet tre veckors arbete”. Till slut bestämde man sig på adelsklubben för att helt enkelt låta bero vid det förhållandet, att de tre övriga stånden redan antagit utskottets förslag.

Den unge kronprinsen hade varit med på färden till Gefle och bott på slottet och där lät kungen försiggå en slags uppvisning av kronprinsens – sedermera Gustaf IV Adolf – kunskaper inför särskilt inbjudna från de fyra stånden. Detta föranledde dem att uppvakta Gustaf III genom en stor deputation och “tacka för Nådig omvårdnad vid kronprinsens uppfostran”.

Den 23 februari avblåstes riksdagen med högtidliga ceremonier. Innan man åtskildes beslöt ridderskapet och adeln enhälligt att till Hospitalskyrkan, där ståndet haft sitt sessionsrum, överlämna ett belopp på 333 rdr som erkänsla för “det hövliga och tjänstvilliga bemötande som Gefleborna visat under detta riksmöte”. Ett uttryck för ståndets aktning och tacksamhet skulle ock intagas i protokollet.

Den under 1700-talets politiska intrigspel verksamme general Pechlin samt kapten Anckarström bevistade såsom ledamöter riksdagen i Gefle. Det sägs att Anckarström från en vindsglugg i sin bostad, som låg vid tullporten, en dag siktade på kungen, men då i samma ögonblick den uppvaktande kavaljerens huvud kom i skottlinjen, skall Anckarström ha avstått från sitt uppsåt, för att inte möjligen råka “skada en oskyldig”. I sin bekännelseskrift – efter häktningen – ingiven till Svea hovrätt, säger Anckarström: “For till Gefle – men tänkte icke på något i början – fann sedan ett tillfälle att passa på, vilket jag berättade för greve Ribbing. Svarte han, det är väl bra, skynda på, men var försiktig.” Men kungen var ej mycket ute de sista dagarna, då intet kunde ske. Under denna tiden föll flera gånger mig i tankarna: Är detta bra, är det icke synd, ­ Nej, det är din pligt och skyldighet.”

Jakob Johan Anckarström.

Det berodde tydligen på en tillfällighet att den dödande kulan inte nådde sitt mål i Gefle, utan först en månad senare på operamaskeraden i Stockholm.

—————-

Hertig Carls och Reuterholms rättegång motGustaf Mauritz Armfelt fick ett långvarigt efterspel. Dit får väl räknas att på K. Maj:ts nådiga befallning invid rådhuset i Gefle uppsattes en skampåle med Armfelts namn och brott textat på en tavla. Denna tavla befanns en dag överstruken med tjära, och med trumning runt staden kungjordes belöning för den, som kunde upptäcka förövaren av detta “nidingsdåd”, Landshövdingen tog enligt polisprotokoll 1794 saken mera trankilt och ansåg, vid förfrågan, att Ma­gistraten torde taga både efterlysning och belöning om hand. Så skedde. Efter fem år nedtogs skampåle och tavla “i tysthet” genom landshövdingens förordnande.

Gustav Mauritz Armfelt

—————–

Cronstedt blev ledamot av Musikaliska Akademien och hedersledamot av Konstakademien. Ehuru han aldrig blev någon arkitekt av betydenhet, kom hans kunskaper och stora intresse Gef1e stad till nytta vid flera tillfällen. Då det nybyggda kyrkotornet hotade att störta, lyckades han hindra katastrofen. För kvarters och gators ordnande efter den stora eldsvådan 1776 återstod ännu mycket och för stadens försköning i sammanhang härmed inlade han stor energi, framför allt då det gällde det nya rådhuset, där Cronstedts porträttrelief, utförd av Sergel, uppsattes 1801 som en tacksamhetsgärd.

Till alla grenar av uppfostran och utbildning sträckte sig Cronstedts intresse. Då skeppsredare P. Brändström 1796 i Gefle grundade en elementarskola, avsedd att förbereda till praktiska yrken, framförallt genom undervisning i främmande språk, blev landshövding Cronstedt, som var Brändströms personlige vän, skolstyrelsens förste ordförande. Han utdelade årligen belöningar till förtjänta elever, var oftast närvarande vid avslutningar och examina och stiftade slutligen en premiefond. Som vedermäle härför lät Brändström slå en silvermedalj med Cronstedts bild att utdelas vid avgångsexamen. Den utdelas fortfarande vid Gefle Borgarskola, som är en fortsättning av den Brändströmska elementarskolan.

Landshövding Cronstedt föranstaltade utgivandet av de “författningar som angå de vid länsmanstjänstens utövning allmännast förefallande ärenden, till underrättelse för länsmännen i Gefleborgs län”, vilka trycktes i GefIe 181l.

Vid sextioåtta års ålder begärde Cronstedt att få avgå från sin tjänst efter att ha varit ståthållare och landshövding i Gefleborgs Län i trettioett år. Det säges att han – trots tider av politisk oro – vid slutet av sin långa ämbetstid var lika högt uppburen som vid dess början. Och det är ett gott betyg.

Hans portratt är målat av konstnären Anders Hanson. S. P.