35 Fredrik Henrik Sparre, del 2 kap XXXV

ENGNISTRANDE KALL vinterdag mellan jul och nyår 1757 drog frustande hästar med klingande bjällror en rymlig täcksläde vägen fram över Hedesunda till Gefle. Att täcksläden var gjord för långfärder därom vittnade dess präktiga utrustning. Den resande, en ståtlig man i sextioårsåldern, väl insvept i päls och björnskinnsfällar, var hela dagen djupt försjunken i sin lektyr. Titeln på boken nämner han själv i sin dagbok: “Roat mig hela vägen, trots frusna vagnsfönster, med att åter genomläsa Le Temple du Gout, cette charmante badinerie de M. de Voltaire.”

Carl Gustaf Tessin, ty det var han, Sveriges främste grand seigneur, var på väg från sitt älskade Åkerö till Gefleborg för att hälsa på sin syster, gift med landshövding Fredrik Henrik Sparre. Den brådskande farten hade betingats av budet att grevinnan allvarligt insjuknat och längtade att se sin ende käre beundrade broder hos sig.

Carl Gustaf Tessin 1695-1770 Åkerö slott

Redan samma afton uppvaktade Gefle stads myndigheter. En deputation bestående a lagman Swahn, justitieborgmästare Omnberg och politieborgmästare Ennes bjöd Hans Excellence, Herr Riksrådet m. m. ett vördsamt och hjärtligt välkornmen till staden.

119:Omnberg

Sin vana trogen antecknar Tessin sina intryck i dagboken: “Detta gamla Slott” – ­skriver han – “brann delvis ned 1727, men är nu väl reparerat, bekvämt indelt, stora höga, vackra rum, därtill dragfria och varma. Skada att ej övre våningen göres färdig uti inredning, ena flygeln omlagas och borggården kringstänges. Allmänt är hos oss att alltid något fattas”. Tessin återkom till frågan om slottets prydande och områdets ordnande. Säkert har han vid sina besök hos “detta Länets Herrar Brukspatroner” befordrat beslutet om inhägnanden och de ståtliga slottsgrindarnas tillkomst.

——————

Fredrik Henrik Sparre hade haft skiftande upplevelser vid såväl Erik Sparres regemente i Frankrike, som adjutant hos fältmarskalken Dücker i Pommern och som ryttmästare vid konung Stanislaus i Polen livkår.

Konung Stanislaus

Han deltog i fälttågen i Finland 1741-42 och i Bohuslän 1743, blev överste för Upplands regemente och generallöjtnant 1760.

Utnämnd till landshövding 1757.

Länsstyrelsen, liksom andra myndigheter, hade det i hög grad besvärligt att få sina cirkulär och andra meddelanden, som behövde spridas i många exemplar, befordrade till trycket. Man hade ingen annan utväg än att vända sig till något tryckeri i Stockholm. För att undgå denna omväg gynnade landshövding Sparre en boktryckare Sundquist i hans planer på ett tryckeri i Gefle. Mot “någon jord i Gefle, samt byggnads timmer från kronoskogarna, och 400 d. s. m. om året” skulle han verkställa allt för länsstyrelsen och vissa andra, behövligt tryck. Genom landshövdingens förord fick boktryckaren av kanslikollegium utfärdat privilegium. Av de 400 d. s. m. betalade konsistorium i Härnösand 50, städerna Söderhamn, Härnösand, Sundsvall och Hudiksvall vardera 15, samt landskansli och landskontor 126 m. m.

Från detta tryckeri utgavs 1765 Gefle stads äldsta tidning, som bar namnet “Handelstidning från Gefle” och utkom varje lördagsafton kl. 6 e. m.

Landshövding Sparre fick glädjen att foga sitt namn till den inskription som pryder de ståtliga gallergrindarna på östra sidan av borggården, vilka uppsattes den 29 augusti 1761.

Hans minne var även bevarat i den s. k. Hospitalskyrkan genom en inskription: “År 1759 är detta Hospitalshus till trefjärdedelar förökt igenom dåvarande Länets Höfdinge, Generalleutnanten och Commendeuren Friherre Fredrik Sparres nitfulla Omsorg.” Dåvarande kronprinsessan skänkte 6.000 d. och kyrkan fick efter henne namnet Sophia Magdalena.

Sveriges drottning Sophia Magdalena

Vid den stora branden 1869 blev även hospitalet och dess kyrksal lågornas rov.

Fredrik Henrik Sparre var gift första gången med Virginia Christina Lilliehök, andra gången med Ulrika Maria Tessin. Han efterträddes av sin son i första giftet, Carl Sparre, som hade fått åtfölja Tessin på hans lysande ambassad till Paris.

Carl Sparre 1770

Landshövding Sparres porträtt är målat av F. Brander efter Gustaf Lundberg.