34 Carl Gustaf Cronhiort, del 2 kap XXXIV

I SIN UNGDOM deltog Cronhiort i stora nordiska kriget. Femton år gammal följde han tyska livregementet till fot över till Pommern och tjänstgjorde där under en följd av år. Efter Stettins kapitulation 1713 återvände han till Sverige för att tillträda en fänrikstjänst vid livgardet. Som löjtnant deltog han i norska fälttåget 1718.

Det är på riksdagspolitikens område som Cronhiort egentligen gjort sig känd. Efter hattpartiets seger kom han att spela en framträdande roll. Han förklarade sig beredd till personliga uppoffringar och anslöt sig med entusiasm till förslaget att adeln skulle bilda en frikår, ej blott vilja offra liv och blod och egendom, utan ock åsidosätta sina privilegier för rikets säkerhet. Först bifölls förslaget om bildandet av adelns frikår och Cronhiort tog avsked från sin majorsbeställning för att helt kunna ägna sig åt frikårens organisation. Men sedermera återtogs beslutet om dennas bildande, och Cronhiort stod utan tjänst.

Följande år hade han större framgång, såväl inom riksdagen som inför regeringen. Han utnämndes 1749 till överste för ett värvat infanteriregemente i Stralsund, vilket han kort därefter överförde till Sverige. Sex år senare utnämndes han till landshövding. Han skrev en utförlig “Dagbok hållen vid Första Embetesresan genom Wester-Norrlands Höfdingsdöme 1755″, som finnes bevarad på Riksbiblioteket.

Trots ådagalagt nit och intresse för uppgiften blev hans verksamhet på denna plats inte långvarig. Följderna av de bittra politiska striderna skulle snart visa sig.

Han blev utesluten ur sekreta utskottet vid riksdagen 1755-56. I tvisten mellan kungen och rådet krävde han, ytterst förbittrad, svar på kungens fråga huru “förtjänst och skicklighet” skulle tolkas i befordringsmål.

Detta gav anledning till angrepp på honom själv. Vid tillsättandet av en kaptenlöjtnantsbeställning vid Cronhiorts regemente hade han föreslagit en löjtnant Solter, men kungen utnämnde en annan, Ulfvenklou. Under granskningen av detta ärende ansåg ständerna sig ha upptäckt, att Cronhiort endast formellt givit Solter förord, men i hemlighet gynnat Ulfvenklou. Solter var äldst, men “svag i tjänsten”, ett uttalande, som ansetts ha varit fullt befogat.

Denna gamla historia tog nu ständerna till anledning att begära åtal mot Cronhiort. Inför generalkrigsrätten dömdes han till avsättning från landshövdingetjänsten och rådet fastställde domen 1757, trots att konungen högtidligen fritog Cronhiort från det påtalade yttrandet. Då konungen vägrade att underskriva utslaget, kom namnstämpeln till användning.

Cronhiort råkade efter detta i ekonomiskt trångmål, bodde kvar “i ett litet hus i Gefle”, där Carl Gustaf Tessin besökte honom under sin vistelse på Gefleborg hos sin syster Ulla Tessin, gift med den nyutnämnde landshövding F. H. Sparre.

Ulrika Maria Tessin 1694-1765,

hustru till Landshövding Fredrik Henrik Sparre

Innan denne tillträdde ståthållareskapet var en tid lagman Mårten Swahn – adlad Ehrensvan – vice landshövding.

Carl Gustaf Tessin 1695-1770

Cronhiort sysselsatte sig med konstnärlig verksamhet. I statens samlingar förvaras porträttminiatyrer av hans pensel, som lära vittna om stor skicklighet. Enligt trovärdig uppgift skall Adolf Fredrik under olyckans dagar ha sänt bidrag till Cronhiorts och hans makas uppehälle.

Upprättelsens dag kom dock. Som erkänsla “för Cronhiorts långlige trogne tjänster” upphävdes domen och, till dess en ny tjänst erbjöds, erhöll Cronhiort landshövdingelön såsom pension. År 1762 utnämndes han till president i Krigskollegium.

Cronhiort var gift med Catharina Sofia Lewenhaupt. Sina sista levnadsår tillbragte de på Kläckeberga. I församlingens kyrka uppsattes en minnestavla, där Cronhiort prisas för “mannamod på slagfältet, nit för fäderneslandet, kärlek för medborgarne, ståndaktighet i lyckans täta omväxlingar”.

Kläckeberga kyrka

Porträttet av Cronhiort är målat av J. H. Scheffel. Hans makas bild är ett verk av M. Mijtens d. ä.

S. P.A.