30 Magnus Palmquist, del 2 kap XXX

SAMMA ÅR SOM Magnus föddes blev hans fader, Gustaf Eriksson Berg, adlad och antog namnet Palmquist. Han hade varit räntmästare i drottning Maria Eleonoras livgeding, varför det var så att säga till bekanta trakter som Magnus återkom, då han blev landshövding där 1719, men innan dess hade han upplevat de mest skiftande öden. Efter studier i Uppsala började Magnus Palmquist sin militära bana vid Livgardet och som löjtnant där fick han tillstånd att träda i utländsk krigstjänst för att utbilda sig i fortifikations- och artillerikonsten. Han slöt sig till de allierades arme i Nederländerna vid belägringen av Bonn och var med i slaget vid Fleury 1690. Som adjutant hos den franske generalen de Feuqieres kom han i tillfälle att bese alla franska fästningar i Brabant och Flandern. År 1699 blev han överste för ett varvat tyskt regemente och kommendant i Wismar, varifrån han kallades att efterträda sin svärfar Carl Magnus Stuart som direktör för den svenska fortifikationen. De följande åren var han ständigt på resande fot, besåg fästningarna i Sverige, Finland och Livland och ledde försvarsanläggningar i Stockholms skärgård.

Carl Magnus Stuart

1719 utnämndes Palmquist såväl till generallöjtnant som till ledamot av Krigskollegium och till guvernör över Wester-Norrlanden.

Det var i en svår tid som den nye hövdingen fick gripa sig an med sin uppgift. Efter ett förhärjande krig rådde brist och fattigdom, som ökats genom att långvarig torka nästan förintat årets skörd. Gefle stad hade dessutom att kämpa med de hinder som landets högsta myndigheter lagt för den fria handeln med utlandet.

I ett rådsprotokoll av den 18 december 1719 får man närmare belysning över förhållandena genom en underdånig skrivelse från landshövdingen, vari förmäles om “den stoora nöd och brist, som uti dess i nåder anförtrodda Lähn är på spannmål”. Han föreslår att den spannmål som i länet uttages för Akademistaten i Uppsala i stället kunde få kvarstanna och försträckas åt allmogen, som sedermera under mer gynnsamma förhållanden kunde lämna ersättning för densamma. Landshövdingens förslag avböjdes, “emedan Akademistaten skulle komma att lida till dess underhållande, hvilket ock vore emot dess nyligen confirmerade privilegier”, och det ävenledes vore bekant att en del av spannmålen redan hade utlämnats.

På en annan väg fick dock landshövdingen in behövligt tillskott, då han anhöll om att få förrådet i Gefle magasin förstärkt, särskilt för de i staden förlagda truppernas behov. Fältmarskalken riksrådet Dücker fick av Kungl. Maj:t i uppdrag att sända 2.000 tunnor råg från Stockholms magasin till Gefle, “med första öppet vatten”. Dessutom skulle en del av det vid “Dufwe Skantz” befintliga förrådet av “Succariebrödet”, medan vinterföret varade, avhämtas med skjuts för Gefle stads behov.

Riksrådet Dücker

Våren 1721 blev åter en svår hemsökelsetid. Krigen hade utarmat landet och folket var modlöst. En rysk flotta visade sig åter i skären och begynte en lång följd av de mest förödande härjningar. Här och där mötte fienden ett samlat motstånd men icke så målmedvetet och uthålligt som vid tidigare tillfällen. Den fick mångenstädes ohejdad plundra och bränna. Söderhamn blev en ruinhög. I Hudiksvall togs rikt byte – kyrkans silver och kronans skattemedel – innan staden antändes. Invånare slogs ned eller blev innebrända.

Det var ingen lätt uppgift att en sådan olyckstid vara länets hövding, som alla vände sig till och väntade hjälp av.

Vad handel och sjöfart beträffar vållades stora bekymmer genom en av Kungl. Maj:t år 1729 utfärdad stadga med förbud mot utskeppning av bräder ur riket. Det gällde att bygga upp de av fienden nedbrända städerna och byarna längs kusten, och då ansåg nödvändigt att allt av timmer och bräder för detta ändamål stannade inom riket. Som stadens export av bräder till utlandet, särskilt England, var betydande och man i utbyte fick livsförnödenheter av olika slag, blev detta förbud ett oerhört hårt slag för stadens handel och föranledde heta strider vid kommande riksdag.

Hade tidigare landshövdingar haft mera stöd och mera framgång i sina strävanden att anlägga “sågkvarnar”, så skulle väl detta problem inte varit så svårlöst. Skog fanns ju tillräckligt i “Norrlanden”.

Magnus Palmquist var den siste som bebodde Gefleborg medan det ännu stod i sin ursprungliga resning, i tre våningars höjd, med utbyggd slottskyrka och sju torn och spiror. Mycket av detta lades på en enda dag i aska. Vid påsktiden 1727 kom elden lös genom vårdslöshet av den som skulle ta ned tvättkläder som hängde till torkning på slottsvinden. Efter några timmar var tornen avbrända, kyrkan fullständigt i ruin och översta våningens vackra med gyllenläderstapeter klädda rum nästan helt förstörda.

Den stackars livstidsfången Peter Schaefer, “pietisten”, som landshövding Palmquist haft att övertaga från sina tvenne företrädare, fick visserligen livet räddat, då arresten brandskadades, men fångenskapen fortsatte tyvärr under hårdare former. Palmquist var troligen den minst ömhjärtade, då det gällde behandlingen av denne Scaefer, som blivit kallad “samvetsfrihetens föregångsman”.

Sommaren efter slottsbranden lämnade Palmquist Gefleborgs län, utnämnd till president i Bergskollegium. Han ansågs med rätta ha utfört ett storartat arbete som ledare för fortifikationen. Men, liksom landshövding Wellingk, fick han av Carl XIIförebråelser “för att i sina företag vara alltför försiktig”.

Magnus Palmquist var gift med Ulrika Eleonora Stuart. Hans porträtt är målat av okänd konstnär.

S. P. A.