07 Christoffer von We(a?)rnstedt, del 1, kap VII

REDAN 1604 HADE Christoffer Wernstedt samarbetat med sin företrädare Abraham Brahe då det gällde att inom Uppland, Västmanland och “Norrlanden” uppbära olika slag av skatter, den s. k. boskapshjälpen m.m, och dessa skulle då avlämnas på Uppsala slott, där Wernstedt sedan några år var ståthållare. Från Uppsala förflyttades han 1620 till ståthållare på Gefleborg. Att från ett så pass begränsat arbetsområde som Uppland – Stockholms län räknades tidtals dit – få sig anförtrodd den maktpåliggande uppgiften att förvalta hela ”Norrlanden”, var visserligen hedersamt, men oerhört krävande, helst då den som fick uppdraget närmade sig de åttio åren.

Christoffer Wernstedt var född i Mecklenburg av en – enligt hertig Carls utsago ­ ärlig, adelig gammal släkt. Troligen ”inkom” han till Sverige på 1580-talet. Möjligt är att han åtföljde hertig Christoffer av Mecklenburg när denne samma år for till Sverige för sitt bröllop med prinsessan Elisabeth, en av Gustaf Wasas döttrar.

Då Wernstedt hade slutfört det honom givna uppdraget som kommissarie för Älvsborgs lösens uppbringande, borde väl tidpunkten ha varit inne – har det sagts – för den gamle ståthållaren att få vila efter en lång arbetsdag. Men så blev icke fallet. Hans nya arbetsfält var lika stort som på Brahes tid, nämligen, som redan nämnts, hela området runt Bottenviken eller ”Gestrikeland med Gefle hus och stad, såsom ock Helsingeland, Medelpada, Ångermanland och Westerbotten” med Hudiksvalds och Hernösands städer samt Österbotten med Uleåborgs och Cajaneborgs fästningar och Wasa stad”. I Österbotten hade tidigare varit tillförordnad ståthållare den hårde och sannolikt även egennyttige Erik Hara, om vilken Messenius skrivit att ”han var allmogen en ond mara”. Hara blev nu förflyttad till en annan del av Finland.

På grund av de stora avstånden och den glesa bebyggelsen var givetvis en mängd missbruk i förvaltningen svåra att komma till rätta med. Riksrådet Johan Skytte hade tidigare sänts ut på en ”rannsakning”, men även fått i uppdrag att undersöka möjligheterna till ett effektivare utnyttjande av landets naturtillgångar. I detta ingick anläggandet av ”sågkvarnar”, samt att utse platser för nya städer och stimulera befolkningen att befordra stadsanläggningarna. Skytte fann att kronans inkomster på mångahanda sätt kunde ökas, särskilt om uppehåll kunde göras i ”knekteutskrivningarna”.

Johan Skytte

Under åren 1620-1622 grundades städerna Söderhamn, med gevärsfaktori, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå, samt Gamla Karleby och Nykarleby i Österbotten. De nya städerna, grundade på överhetens bud, förblev länge föga mer än byar och motsvarade inte förväntningarna.

Uleåborg blev först anvisat Wernstedt till residens, men snart ansågs Gefleborg vara lämpligare.

Enligt instruktionen skulle ståthållaren vara på mycket rörlig fot. Så skulle han minst en gång om året resa över hela ståthållareskapet och vara närvarande vid tingen, ”att se och erfara huru häradshövdingarna sitt ämbete förrätta”. Och när viktiga ärenden förekomma på rådstugan i städerna, borde han vara tillstädes.

Vid riksdagen i Stockholm 1620 hade beslutats en dryg skatt – utöver de ordinarie ­ den s. k. boskapshjälpen, som skulle användas till rikets värn, avbetalning på kronans skuld och krigsmaktens upphjälpande. Den var en penningskatt, lagd på allmogen och efter gårdarnas bestånd. Den var beslutad för två år, men skymtar flera år framåt i Rådets skrivelser och protokoll. Beslutad som den var utan allmogens hörande, måste bo­skapshjälpen uttagas med en viss försiktighet. Man ansåg lämpligt att anbefalla präster och biskopar att åtfölja ståthållarna och biträda dem, då det gällde att i godo komma till tals med folket i denna angelägenhet. Sannolikt åtföljde ärkebiskopen Wernstedt då han våren 1620 till häst anträdde sin första ämbetsresa i Norrland. I slutet av juni hade han hunnit till Torneå. Vid uppehållet i Hudiksvall i augusti på återresan ordnade han med byggandet av ”sågkvarnar” i Medelpad och ”mjölkvarnar” i Helsingland.

Efter hemkomsten redogör Wernstedt i utförliga skrivelser till Axel Oxenstierna för sina erfarenheter och önskemål. Han visar omtanke för böndernas bästa. Han begär en hjälp – han har endast en skrivare, ingen kamrer, till alla sina räkenskaper – för Österbotten ”den där på de båda målen svenska och finska kunnig är”. Till förbättring på lönen önskar han för egen del ”liten socken i Westerbotten, Kalix benämnd”.

Gefleborgs slott med tillbyggnader befann sig i dåligt skick. Slottskyrkan saknade alla fönster och all inredning och ”huset med dess skorstenar haver det fel, att snarest sagt uti var kammare ryker rökene in, så att någon överhetsperson näppeligen kan där blive; om det, eller huru det måtte förekommes, är en ödmjuk fråge ställd till rådet”.

Ryker in

Någon förbättring hade icke skett vid Gustaf Adolfs genomresa på nyåret 1622 och kungen anbefallde genast nödiga reparationer, varom Wernstedt påminde kammarråden.

Vägarnas tillstånd var en angelägen fråga. Nya skulle röjas och göras ”store och brede”, åtminstone tio alnar i bredd, och broar byggas. Wernstedt hade fått Kungens befallning att han ”vid de nyss uppfundne bergen malm uppbryta skulle och komma dem till sin rätta fortgång”. Han kunde snart sända malm till Stockholm som prov på den brytning som företagits vid Skellefteå.

På nyåret 1621 steg Wernstedt till häst för sin andra inspektionsresa genom länet. Denne gång hade han sällskap med den sedermera så ryktbare Gustaf Horn. De skulle tillsammans förrätta utskrivning, var femtonde man skulle uttagas till knekt.

Wernstedt stannade i Österbotten några veckor, dels för att hjälpa allmogen till skattelindringar på grund av den dåliga skörden, och dels för att få tillfälle söka upp sina söners lärare, den olycklige Messenius, som på grund av politiska misstankar nu satt fången på det dystra Kajaneborg. Hövitsmannen på slottet, Helge Enspännare, gift med en dotter till den ökände Erik Hara, hade gjort livet hårt för Messenius. Redan Skytte hade vid sitt besök velat mildra hans villkor. Nu ingrep även Wernstedt, men tyvärr med alldeles motsatt verkan än han avsett. Gustaf Adolf visade sig vid detta tillfälle oväntat hård och ofördragsam mot den gamle lärde forskaren Messenius och hans familj.

När Wernstedt återkommit från den långa och tröttsamma färden tycktes regeringen ändock inte vara tillfreds med resultaten – trots hans troligen oerhörda ansträngningar. Varje månad skulle vissa uppgifter ha ingått, ”utan någon försummelse och med de poster, som Vi förordnat hava”. Och, heter det vidare ”vele Vi härför icke veta af någon undskyllan”. Med ”de poster, som Vi förordnat hava”, menades den postgång, som då nyligen inrättats mellan Hudiksvall och Stockholm. Problemet att under Wernstedts färder i ödemarkerna sända regelbundna rapporter och uppbördsmedel var ju olösligt, men detta uppfattades tydligen icke från huvudstadens horisont.

Våren 1622 måste Wernstedt åter ut på långfärd till häst å ämbetets vägnar. Denna gång nådde han Torneå. Alldeles utmattad återkom den 80-årige ståthållaren i september till Gävle. På vägen mötte honom ett rykte, att hans efterträdare var utsedd. Wernstedt skriver då till min ”allernådigste Konung och Herre, som haver nådigt täckt till att förskone mig denne min tjänst och förordna i min stad den ädle och välbördige mannen Johan Månsson (Ulfsparre) till Tisenhult”. Till rådet meddelades att han skall infinna sig i Stockholm att svara på deras klagomål över hans försummelser ”när jag kommer mig någorlunda till pass, det jag för min ålderdoms lägenhet så hastelig än icke förmår”. Han är tacksam för att vara ”från denne besvärliga tjänsten förlossad”.

Wernstedt blev visserligen fri från ansvar för att så mycket är ”till rest av boskapshjälpen, såväl som andre uppbörden av hans ståthållardöme”, men han får icke heller det tack och erkännande han förtjänat för plikttrohet och ospard möda. Det skulle väl icke för någon varit möjligt att på så kort tid få bukt med inrotade missbruk, och inom ett så vidsträckt område, under tider av missväxt och brist på reda pengar, få all uppbörd inlevererad i räntekammaren i Stockholm på fastställd tid.

Numera är Wernstedts ståthållaredöme uppdelat i icke mindre än sju län.

Wernstedt var otvivelaktigt en varmt religiös person. Han stod i gott förhållande till såväl prästerskapet som de lärde vid akademien. Kyrkoherden i Almunge fällde det yttrandet – när en grannkvinna satt eld på en Wernstedt tillhörig kvarn – ”att den gode mannen blivit illa lönad för sina välgärningar”.

På sin egen och sin makas bekostnad lät Wernstedt översätta och utgiva ”Then Tydska Theologia”, det är ”En mycket kosteligh och Ädel bok”. Genom Luthers berömmande företal – skrivet 1520, samma år som han brände påvebullan – hade den blivit mycket läst. Ett andra företal, skrivet i Sverige, vänder sig mot dem, som ”glömma ett kristligt leverne för den rena läran”.

Boken blev tryckt av den förste boktryckaren i Uppsala, som genom Wernstedts försorg 1611 fått lokal för sin verksamhet.

Ehuru Wernstedt inte lyckades hjälpa Messenius personligen, så ägnar denne honom i sin Rimkrönika över Finland följande tacksamma hågkomst:

”Christoffer Wernstedt het den man honom älskar det gamla land

för hans dygder och rättvishets skull och att han var mot fångar hull.”