03 Catharina Jagellonica, del 1, kap III

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott.

Gift med Johan III.

JOHAN III:s första gemål var troligen i någon mån anledningen till byggandet av Gefleborg, eftersom kungen 1579 i brevet till fogden skriver att han “ändeligen wele hafva en byggnad att wistas uthi” för sig och drottningen, vid deras resor. Då Johan gifte sig med prinsessan Catharina var han hertig av Finland och Gefle var kanske en lämplig överfartsort till och från den svenska kusten. Drottningen följde säkerligen byggnadsplanerna med största intresse, ehuru hon aldrig hann få se slottet färdigt eller bebo detsamma.

Ingen svensk kung, säger forskare, har i så hög grad som Johan III personligen lett sina byggnadsföretag. I planerna, liksom i den omfattande korrespondens de föranledde, kom hans smak och hans insikter i arkitektur till uttryck. Och det är häri som hans estetiskt uppfostrade gemål varit honom till hjälp och stöd och kunnat hänvisa till förebilder, som för henne alltid framställts som de förnämsta.

Catharinas mor, den mycket rika milanesiska furstinnan Bona Sforza, var kung Sigismund I:s drottning. Med henne följde italienska konstnärer och byggmästare till Polen, där den italienska renässansen gjorde sig allt mer gällande. Prinsessan Catharinas smak och stilkänsla hade helt utvecklats i denna riktning och fördes vidare norröver av henne och den stora skara uppvaktande, som efter förmälningen följde henne och Johan till deras residens i Åbo. Sedermera höll Erik XIV dem under fyra år i fängelse på Gripsholm.

Fängelsetornet/griptornet

Efter Eriks död bliven kung fick Johan många tillfällen att låta sitt intresse för konst och arkitektur slå ut i rik blomstring. Därvid blev Catharinas minne förknippat med mångt och mycket av de verk, som hennes make skapade fram på svensk mark, vilket tydligt framgår av det arbete som Humanistiska Vetenskapssamfundet i sin skriftserie låtit utgiva: ”Drottning Catharina Jagellonica och Wasarenässansen.” Även vid valet av konstnärer har hon uppenbart medverkat.

Mer info, källa till nedanstående

Katarina var yngsta dotter till Sigismund I av Polen och Bona Sforza av Milano. Hon gifte sig med Johan III av Sverige och de fick tillsammans tre barn: Isabella Johansdotter av Sverige (1564 – 1566, begravd i Strängnäs domkyrka), Sigismund (1566 – 1632) och Anna Johansdotter av Sverige (1568 – 1625).

Mot Erik XIV:s förbud, reste hans bror Johan, hertig av Finland och sedermera Johan III av Sverige, till Polen och gifte sig den 4 oktober 1562 i Vilnius med den elva år äldre Katarina. De höll hov i Åbo där de bodde. Johans anknytning till Polen ledde till en oförsonlig konflikt mellan honom och Erik, som misstänkte Johan för att konspirera med Polen-Litauen. I augusti 1563 togs Johan till fånga efter att ha belägrats i Åbo slott i ett par veckor. Katarina följde av egen fri vilja med Johan till fångenskapen i Sverige på Gripsholms slott – enligt traditionen med hänvisning till inskriptionen i vigselringen – Nemo nisi mors – ingen utom döden (skall skilja oss åt).

Under fängelsetiden födde Katarina två barn, 1564 Isabella, som dog vid två års ålder och 1566 Sigismund, sedermera polsk och svensk kung. Parets tredje barn, dottern Anna, föddes i Eskilstuna i maj 1568, när Katarina och Johan hade blivit frigivna.

Våren 1569 kröntes Katarina till Sveriges drottning efter fyra år i fångenskap på Gripsholms slott.

Under sin tid som Sveriges drottning från 1569 fram till sin död 1583 lär Katarina ha levt ett mycket tillbakadraget liv. Hon var en övertygad, mycket sträng katolik, som tog sin religion på djupaste allvar. Från början förbehöll hon sig rätten att vid sitt hov fritt utöva sin religion. Hon medförde två katolska präster trots det förbud mot katolicismen som Gustav Vasa tidigare hade låtit införa. Från 1574 hade Katarina jesuiter som själasörjare. Detta har av senare tids svenska historiker framställts som ett konspiratorskt försök att sprida katolsk motpropaganda i Sverige.[källa behövs] Det var nog snarare ett uttryck för att Katarina var van vid tolerans och mångfald från sitt gamla rike. Inom Polen-Litauen fanns en viss religiös tolerans. Som första stat infördes lutherdomen i en del av riket – den polska vasallen Preussen. Där tilläts lutheranismen från 1525 som en jämställd trosuppfattning med de redan existerande katolska, grek-ortodoxa, judiska och muslimska trosuppfattningarna. Hennes make Johan III försökte dessutom att jämka den katolska och lutherska tron med bland annat en gemensam Bibel. De svenska lutherska tillskyndarnas nitiska inställning grusade dock dessa planer.

På våren 1583 insjuknade Katarina svårt och efter ett långvarigt lidande avled hon i september 1583. Hennes stoft jordfästes i Uppsala domkyrka.

Ett minne efter Katarina är namnet Drottningholm (tidigare Lovön), efter det sommarnöje hon lät uppföra där.

Den svenske historiografen Aegidius Girs, född medan drottningen ännu levde, har ägnat henne de minnesorden: ”att henne sörjde icke allenast konungen och deras barn, dem hon i sorg och glädje, häktelse och härlighet varit till hugnad, utan ock hela riket, synnerligen de fattige och beträngde, emot dem hon alltid varit en äkta mild och barmhertig Drottning.”

Catharina slutade sitt liv nio år före sin make, som i Uppsala domkyrka lät ordna ett ståtligt gravkor, ”det Jagellonska”. Ingen annan svensk drottning vilar under en så förnämlig gravvård, som den Johan III lät resa över henne, och där han själv sedermera fick sitt vilorum.

Jagellonska gravkoret i Uppsala domkyrka

Ännu i början av detta sekel ansågs att någon autentisk bild av drottningen icke existerade. För ett par årtionden sedan upptäcktes i Nationalmuseum i Warszawa det porträtt av Catharina Jagellonica som här återgives. Konstnärens namn är Gonzales Cogues.