26 Axel von Schaar, del 1 kap XXVI

OM AXEL VON SCHAAR har det sagts att han både som landshövding och som regementschef visade sig vara en dugande kraft. Då man erfar vad han under sin skiftande levnadsbana måst gå igenom, kan det sägas vara ett under att han levde så länge som han gjorde och överhuvud hade några krafter kvar.

I slaget vid Lund blev den ena hästen efter den andra skjuten under honom och sårad av sex skott fördes han efter slaget till Malmö. Vid Landskrona var han med i elden igen, åter blev hästen under honom skjuten, han störtade till marken, en hel skvadron red över honom och hans bröst blev illa trampat. Vid Kristianstad riskerade han åter livet, då hans häst blev träffad och störtade. Man tror till fullo på sanningen i eftermälet att “kung Carl hade till honom det nådiga förtroendet att han alltid kommenderade honom dit där nöden mest trängde”.

Hans barndom fördystrades av en fruktansvärd familjetragedi. Fadern, kommendanten Gerhard von Schaar, blev på Laholms slott dödad av sin knappt 17-årige son Gustaf. Om dådet skedde till självförsvar, för att skydda någon annan eller om ynglingen var drucken, framgår icke av de uppgifter som finnes. Den unge von Schaar dömdes att mista sin högra hand, halshuggas och få huvudet uppsatt på en påle. Modern, Elisabeth Silfversparre, skänkte en kyrkklocka till Ingatorps kyrka på vilken står hennes, sonen Axels, samt dottern Ockas (Ocktavia) namn.

Ingatorps kyrka

Axel von Schaar inträdde vid sextons års ålder i Smålands kavalleriregemente och gjorde där sin militära karriär. Han var med i Carl XI:s danska krig och deltog med utmärkelse i stormningen av Köpenhamn. Han hade blivit överste och därefter generalmajor, då han 1699 utnämndes till landshövding i Gefleborgs och Västernorrlands län med Jämtland.

Under Carl XII:s framgångsrika fälttåg sändes skaror av tagna fångar över till Sverige. Av dessa fick Gefle i början av år 1700 åttio ryssar att vakta och försörja. Åttio ryssar av skilda åldrar och stånd blev inte särskilt välkomna. Borgerskapet knotade över den anbefallda vakthållningen, även om den delvis skulle ombesörjas “av knektar de tider sådana funnos i staden”.

Landshövdingen fick på slottet ansvara för generalen Weide “med betiente”, Generalerna Dolgorukij, Trubetskoj m. fl. blev “logerade” hos hustru Helena Ström, som höll värdshus vid Strömsbro. Ien inlaga till rådsturätten “insinuerar” hon ersättning för logementets “förseende med gallrer och bommar”. Den “gemene hopen” av fångar inhystes i en tom och kall byggnad av sten, som för tillfället stod ledig och som därefter kallades Rysshuset. I viss mån skulle de bidraga till sin kost genom arbete, men den ringa dagspenningen gick oftare till brännvin än till mat.

Iskrivelse till rådet klagar landshövding von Schaar över att den av honom utfärdade instruktionen för bevakning av ryssarna icke följes av borgarmilisen. Sista punkten i instruktionen är belysande: “Förmanas var gång när vakten samlas, att ingen, varken officerare eller gemene, dricker sig drucken eller somnar in eller går ifrån sin post, förrän vakten är avlöst.”

Då Erik Dahlberg under slutet av 1600-talet var sysselsatt med sitt stora verk “Suecia antiqua et hodierna” ägnade han uppmärksamhet åt Jämtland och därvid även åt den sägenomspunna “Stenen i grönan dal”. Han anhöll hos landshövding von Schaar att denne måtte införskaffa en beskrivning på stenen och dess historia, samt om möjligt även en bild av densamma.

Erik Dahlbergh, ur band 1:4

Landshövdingen sände landtmätaren Mattias Busch till Undersåker i Jämtland för att göra efterforskningar. Den 18 aug. 1700 sände Busch från Frösön ett brev angående sin expedition och bifogade en teckning av stenen. Han förklarade att den stod “på svenskt område mellan Åre socken och Möråkers socken i Norge”. Han trodde dock ej att den av honom avtecknade stenen vore den äldsta, den “sannskyldiga”. Bönderna på platsen ansåg att “de Norske hava med flit stenen sönderslagit och sänkt honom i Skurdalssjön, derför att de Svenske velat uttaga sig sin gränsskillnad in till denna stenen”. Dahlberg tog dock in den teckning han fått – något förskönad, sägs det – i sitt stora Sueciaverk.

Generalmajoren Axel von Schaar var femtioåtta år då han blev landshövding och han följde strikt regeringsförordningen om “de tre årens tjänst”, då han avgick med döden 1702. Han var först gift med Brita Horn, sedan med Anna Printzensköld. Hans son Johan var kapten vid Helsinge regemente och deltog i kalabaliken i Bender.

Det ståtliga porträttet av Axel von Schaar är målat av M. Mijtens d. ä.

S. P. A.