20 Göran Sperling, del 1 kap XX

GÖRAN SPERLING hörde till de icke alltför många krigare under 1600-talet, som före sin militära utbildning studerade vid Uppsala universitet och därefter fått fortsätta sin uppfostran under utländska resor. Tjugotre år gammal blev han kammarjunkare hos arvfursten Carl Gustaf. Tio år senare deltog han med utmärkelse i dennes – nu bliven konung – polska och danska fälttåg. Han ledde försvaret av Bohuslän och Västergötland och blev 1677 vice guvernör i Skåne, Halland och Blekinge. Han hade att leda försvenskningen i dessa nya provinser och gick säkerligen hårdhänt till väga. Dödsdomar förekom och på hans förslag avrättades vissa till Danmark anslutna adelsmän “ineffigie”, för att de inte efter freden skulle kunna återkräva sina gods. Han ådrog sig mångas hat, vilket han själv konstaterade i skrivelser till regeringen. Han ledde också fredsunderhandlingarna i Skåne, men förflyttades efter freden till guvernörskapet över Norrland, “efter det då befanns nyttigt att af bemälde provinser, d. v. s. Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland, Härjedalen, Jemtland och Lappmarken, formera ett guvernement”.

Som Sperling med detta skulle förena befälet över den del av svenska krigsmakten, som stod vid norska gränsen, blev det nödvändigt att tidtals förordna Åke Åkesson Ulfsparre till vice landshövding. I gränsfjällen mellan Norge och Lappland samlades en mängd norskt krigsfolk, som hotade både kopparverket vid Svappavaara och det av landshövding Stellan Mörner med så nitiskt intresse och stora förhoppningar drivna silververket vid Silbojokk. “De Norske” fingo till vägvisare några lappar, vilka var förbittrade över att de med sina renar måst köra kol till bruket och räknade med att slippa detta om smälthyttan förstördes. Framkomna till Silbojokk satte norrmännen eld på anläggningen och både hyttan, kapellet och bostäderna brändes ned.

Ehuru Sperling verkade endast fyra år inom sitt stora län, lyckades han göra sig starkt gällande både som ämbetsman och krigsöverste och i hans eftermäle säges många erkännsamma ord om hans duglighet. Under de dåliga skördeåren fick han till stånd åtgärder mot brännvinsbränningen och superiet för att få spannmål sparad och bevarad till föda och till nödigt utsäde.

Under riksdagarna visade sig Sperling mycket inflytelserik och stod högt i gunst hos Carl XI. Kungen förflyttade honom till Ingermanland, Karelen och Keksholms län som generalguvernör, han upphöjdes i grevligt stånd, och blev 1690 fältmarskalk och kungligt råd.

Sperling var gift tre gånger, först med Ingeborg Lilliehöök, sedan med Christina Horn och sist med Märta Fleming. Han dog i Narva 1691. Begravningen skedde med mycken ståt och i den kungliga familjens närvaro i Riddarholmskyrkan i Stockholm, varefter kistan fördes till Sperlingsholm invid Halmstad.

Sperlingsholms slott

Hans porträtt är målat av Ehrenstrahl och finnes på Karlbergs slott.