17 Johan Oxenstierna, del 1 kap XVII

RIKSDROTSEN GABRIEL OXENSTIERNAfann det lämpligt att sända sonen Johan ”eftersom han saknade all håg för studier” redan vid femton års ålder ut till kriget i Nederländerna. Året därpå är den unge Johan anställd hos hertig Bernhard av Weimar.

Bernhard av Sachsen-Weimar 1604-1639.

I slaget vid Nördlingen blir han sårad. År 1639 är han, efter Åke Ulfsparre, överste för dennes regemente och samma år mönstrade han 613 rekryter för att avgå till Tyskland. Vid Demmin stupade 107 av dessa och vid Landsberg antecknades 125 såsom döda. Regementet kallades vid denna tid Första Regementet i Wester-Norrland, men år 1642 benämnes det för första gången Helsinge Regemente, eljest vanligen efter överstens namn.

Till landshövding i Wester-Norrland, med Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Härjedalen, utnämndes Oxenstierna 1655 och, då länet 1660 ökades med Västerbotten, kallas han guvernör.

Johan Oxenstierna ville bo på Gefleborg och åter göra det till residens och i och med detta räddades slottet ur sitt förfall. Själv skriver han till regeringen, ”särdeles vad Landskanslivåningarne vidkommer, så är ej allenast de på Gefle slott inrättade, utan ock själva slottet, som före min ankomst helt öde och nästan i grund ruinerat var, är ock nu, utan Cronans omkostnad så reparerat, att det till Kongl. logement väl kan anses och brukat varda”.

Den första order som den nye landshövdingen får angående länet är att ”efterhålla gestrikeboerna det brännande som de föröfva på Kopparbergslagets skogar”. Bergskollegium har även blivit ivrigt anmodad säga honom ”att han må detta förekomma hos allmogen”.

Regeringen blev, både genom egen dyrköpt erfarenhet och genom allmänhetens klagomål, uppmärksam på att postgången inom riket var ojämn och långsam. I skrivelse beordras Oxenstierna att ”postgång mellan Kopparberget och Gefle måste inrättas, alldenstund de hava stor handel sinsemellan, och detta kan lätteligen ske”. Förslaget var att ”postbönder” – 5 eller 6 st. – åtaga sig uppdraget, mot att de ”njuta de förmåner som postbönder på andra orter njuta”, vilket av ”samtliga i rådet blev gott funnet”.

Oxenstierna hade under de oroliga åren såväl administrationen som försvaret av det för ett fientligt anfall blottställda Jemtland, och omsorgen för de där förlagda truppernas förnödenheter.

Då norrmännen hota vid gränsen får landshövdingen en het tid. Han vill behålla det folk för hemortens försvar ”som är destinerat på flottan”, men beordras att snarligen sända dem till huvudstaden. Till ett nytt kompani ur allmogens led för att möta fienden i Herredalen (Härjedalen) har han varken pistoler eller vapen att ”mondera allmogen med”. När han notificerar rådet om att ”de Norske” står med 13.000 man i Jämtland, gives blott anvisning att begära hjälp hos landshövding Creutz i Kopparberg. Oxenstierna får ett antal knektar, ”men dem felas gevär”.

Han vänder sig till Krigskollegium och ”andrager” de gårdars klagomål, som måste både hålla folk till vakt vid ”Skantzen” och dessutom kosthållet till dem, som har vakttjänstgöring. ”De bliva så mycket graverade att hemmanen bliva öde därigenom.”

Trots all den anstalt till ”defension”, som Oxenstierna med utomordentliga ansträngningar sökt åstadkomma, har han att i december 1657 notificera regeringen om att ”de Norske” erövrat Frösö skans, och begär omedelbart mera folk, ”för att avvärja fienden, så att han icke må ströva än längre in i landet”. Vid Rådets sammanträde erkännes Oxenstiernas ansträngningar och diskuteras hur man skall kunna ”encouragera” honom. General Leijonhufvud yttrade därvid några ord om ”adelns rusttjänst”.

Gränsoroligheterna fortsatte och Oxenstiernas efterträdare fick övertaga försvaret av ”Norr landssidan”.

”Utom till slottets historia har denne så utmärkte greve Oxenstierna – säger en gammal krönika – på ett länge bestående sätt knutit sitt namn till själva länet genom att uppsätta milstolpar av sten utmed stora landsvägen ända upp till Torneå, vilka bar hans initialer samt årtalet 1663.”

Även denne ståthållare och guvernör gifte sig med en av drottning Christinas hovjungfrur, Christina Soop, som ägde Stjernsunds stora gods. Där avled Oxenstierna redan samma år han lämnat ”Norrlanden” och ligger begraven i det av hans änka uppbyggda koret i Askersunds landsförsamlings kyrka.

Stjernsund

Bilden av Oxenstierna är av okänd konstnär. Christina Soops porträtt likaså.