En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott.
DROTTNING MARIA ELEONORA (1599 – 1655).
LIVGEDING 1632 – 1640
|
NÄR GUSTAF ADOLFgenom sin moders starka motstånd inte lyckades få sin ungdoms älskade Ebba Brahe, förklarade han sin avsikt vara att aldrig gifta sig. Vid sin kära syster Katarinas bröllop med pfalzgreven Johan Casimir skrev han ett lyckönskningsbrev, och gav uttryck åt förhoppningen att hon skulle få en son, som kunde efterträda honom på tronen.
Några år senare lyssnade han dock till rådets – främst Axel Oxenstiernas – anmaning att giva Sverige en drottning. De utsända ”kunskaparna” återkom med försäkran att av alla prinsessor de skådat var Maria Eleonora av Brandenburg den vackraste, älskvärdaste och i allo mest lämpliga. Inkognito reste kungen ut, kallande sig kapten Gars (begynnelsebokstäverna till Gustavus Adolphus Rex Svecorum, d. v. s. Gustaf Adolf Sveriges konung), för att själv avgöra, och då han sett henne var saken avgjord för hans del.
Prinsessans moder fick han genast på sin sida, men inte hennes fader och bror. De tillhörde den reformerta trosbekännelsen och gillade inte giftermål med en lutheran. Efter mycket vankelmod hit och dit – kurfursten hade under tiden avlidit – beslöt kurfurstinnan att i hemlighet föra sin dotter till Sverige. Axel Oxenstierna hade anlänt och i sällskap med denne tog mor och dotter, efter ett besök vid hovet i Braunschweig, vägen till de väntande svenska skeppen. Föga anade Maria Eleonora, att hon blott ett par årtionden senare skulle fly från Sverige, hon som nu ivrigt så gott som flydde till Sverige.
Vid landstigningen i Kalmar mötte på konungens uppdrag bl. a. ståthållaren på Gefleborg, riksrådet Abraham Brahe, och ledsagade den blivande drottningen till Stockholm, där ett mycket ståtligt intåg och bröllop ägde rum i november 1620.
Maria Eleonora var med lidelsefull ömhet fäst vid sin make, för vilken hon hyste en gränslös beundran och med vars frånvaro på främmande krigsskådeplatser hon hade svårt att försona sig. Kungens tankar följde också henne med rörande omsorg var han än var och han skriver ombord på flottan på väg ut, till Rådsherrarna: ”Efter att Hennes M:t Drottningen och Hennes Churfurstliga Nåde, den Churfurstliga Enkjan af Brandenburg blifver qvar i Stockholm, så är H. M:tz vilje och befallning att förbemälte gode Herrar låte sig angeläget vara, att H. M:t och ChurFurstliga Nåde må tillbörligen och väl påacktade varda i H. M:tz frånvaro, och särdeles i alle motte tracterade och hållde.”
Vid ett annat tillfälle meddelar kungen att Christian IV i Danmark önskar att Drottningen skall gästa hovet i Köpenhamn och stå fadder åt hans nyfödda dotter. Men kungen vill inte att Maria Eleonora skall anträda den färden, utan befaller att en av rådsherrarna reser och representerar H. M:t vid den högtidliga dopakten, samt överlämnar ett smycke ”en klenod ur K. Skattkammaren”, värdigt såväl givarinnan som det kungliga barnet. Kungens omtanke lämnar inte en detalj obeaktad, hur allvarliga ärenden han än har att ordna på främmande mark.
Något senare får kungen åter ett brev från Danmark, som förtjänar att återgivas i sin helhet:
Gustaf Adolf biföll kung Christians anhållan och sände därpå från lägret i Preussen de mest noggranna bestämmelser om hur för den lilla K. Fröken skulle ordnas ”med en egen kammare” och ”om hon är stor nog skall hon sitta mellan grevedöttrarna av H. M:tz hovjungfrur”, eftersom kung Christian titulerar hennes Fru moder för grevinna. ”Men om hon gåves ut för Furstinna skall hon gå, sitta och stå främst, före Wår kära Gemåls hovfruntimmer.” Kungens brev slutar med orden ”lagandes att all ting må renligen och väl tillgå i mat och eljest, att det icke må lända H. K:hets Wår Gemåls hov till någorlunda disreputation”.
Den lilla Elisabeth Augusta var sex år då hon anlände. Då ett år senare krigslyckan tillfälligt syntes gå de svenska vapnen emot blev hennes fader orolig och sände danske amiralen Henrik Wind med ett örlogsfartyg att hämta hem henne. Landshövdingen Stellan Mörnerfrån Gefleborg blir beordrad att möta amiralen och följa den lilla prinsessan ombord. Kungens omtanke följde henne in i det sista och på hans order står det i Riksrådets protokoll: ”Befalltes Klädesskrivaren att skaffa stoffe till den Danska Frökens kladningar och avfärd”. Kung Christian hade under dotterns vistelse vid svenska hovet skrivit flera brev direkt till Maria Eleonora vari han ”utbeder sig förmånen att få göra sin Kära Fränka någon återtjänst”.
Det kom också framdeles ett tillfälle, som blev ganska ödesdigert för den svenska drottningen.
Gustaf II Adolf tog in på Gefleborg – hans moders änkesäte – vid de färder han gjorde runt Bottenhavet till Finland och Livland. Drottning Maria Eleonora reste en gång för att möta honom på vägen och hon vistades då några månader i början av året 1622 på slottet. De gamla salarna genljödo då mer än vanligt av liv och rörelse. Det talades länge om den ”Banquette”, som drottningen givit för stadens borgerskap. Då kungen norrifrån anlände stannade han endast några dagar och tillsammans återvände de till huvudstaden.
Maria Eleonora var med den djupaste hängivenhet och beundran fäst vid sin kunglige make. Det ligger säkerligen den ärligaste mening i de ord hon skrivit till Axel Oxenszierna: ”Ingenting är mig kärare i världen; än att, så länge jag lever, få vara hos Hans K. Maj:t, ty utan hans närvaro aktar jag intet, icke ens mitt eget liv”. Därför blev så Gustaf Adolfs död för drottningen ett slag som krossade både hennes fysiska och andliga motståndskraft.
Till det Livgeding, som tillförsäkrats drottningen som änka, hörde bl. a. Gästrikland Gefleborg. Hennes svärmoder, Christina, hade sju år tidigare bott där som änkedrottning. Men åtskilligt behövde nog sättas i stånd och Maria Eleonora hade med säkerhet större krav på inredning och hovhållning än Carl IX:s sparsamma maka. Riksrådet, ängsliga för Maria Eleonoras sätt att sköta pengar, vädjar till henne med följande ord: ”Husen i Livgedinget skall man låta väl försörja med möbler, husgeråd och allt vad till derta hörer. Allenast bedja vi att H. M:t täckes beqväma sig anse, att så väl H. M:tz egen som dess Älskliga K. Fröken dotters säkerhet med Rikets välstånd oupplösligen är sammanknippad.”
I Gefle hade kyrkan skadats svårt vid den stora branden 1605. Den stod öde i många år och gudstjänsten försiggick under tiden i den lilla slottskyrkan på Gefleborg. År 1622 började man tänka på reparationer till ”sin kyrkas förkovring” och 1639 fingo invånarne hjälp av Maria Eleonora till 200 dagsverken och följande år skänktes 300 d. ”vitt mynt” till samma ändamål.
Sedan hon blivit ensam trivdes emellertid Maria Eleonora varken på Gefleborg, Gripsholm eller någonstädes i Sverige, ty där ”var för mycket kallt”. Hon behövde vänlighet och värme för att kunna leva upp igen. Då hon icke fick rådets medgivande att göra ett besök i sitt hemland, beslöt drottningen att rymma från Sverige, detta land med så kylig luft och kärva människor. Och då kom danske kungens en gång givna löfte om ”en återtjänst” att åberopas.
En dag sommaren 1640 smög sig drottningen med en hovdam ut ur slottet, hästar stod redo och vid Trosa låg ett danskt skepp och väntade. I Danmark stannade hon i tre år. Men varken där eller sedermera i Brandenburg fann hennes oroliga ande lugn.
I Sverige väckte underrättelsen om hennes flykt en oerhörd uppståndelse. Hennes namn ströks ur kyrkbönerna och hennes livgeding drogs in.
Efter åtta års bortovaro kom Maria Eleonora åter till Sverige. Ånyo drabbade henne en stor sorg. Det var när Christina tog avsked av sin mor efter att ha nedlagt sin krona. Och sedan kom från Innsbruck meddelandet att hon avsvurit den tro, för vilken hennes fader gått i döden.
Följande år fick hon sluta de många och långa dystra år, som följt på de korta, strålande solbelysta, och äntligen lägga sitt trötta huvud till ro.
Porträttet är av okänd konstnär. S. P. A. |
Maria Eleonora
——————————
Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
