KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,
DEL 3
Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.
Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.
HEMLINGBY, Källströms
Hemlingby 8:91 och 8:92; därefter 8:40 och 28:15; numera 27:18 och 27:19
Areal 1.224 kvm
(hösten 1933 – våren 1934)
Svängen, Kröken, Trekanten, Böjen.
Från Åbergs i Hemlingby flyttade vi på hösten 1933 till Svängen, en kilometer sydväst efter Hemlingbyvägen. De som inte sa Svängen sa Kröken, Kroken eller Böjen. Bostadens närmare läge vid Svängen kallades Trekanten. Stället betecknas i äldre källor som Skräddartorget. Med en så här lång namnkatalog skulle man kunna tro att stället var synnerligen kärt. Men denna förhoppning jävades av den bistra verkligheten. Det var nämligen ett ganska trist ställe. Mitt emot vårt hyrda hus vid byvägen fanns en triangelformad tomt med en röd stuga. Tomten hade två sidor mot vägen. Därav namnet Trekanten.
I fastighetens huvudbyggnad, ett långhus från 1829, bodde hyresvärden, Erik Gustav Källström. I anslutning till huvudbyggnaden fanns en mindre byggnad, och i den flyttade vår familj in. Till gården hörde också ett uthus, där det stod två kor. Men korna var inte Källströms, utan de ägdes av en bonde, Johan Andersson, som hade sitt boningshus på andra sidan vägen. Troligtvis ägde bonden också den mark, som omgav huvudgården och vårt hus.
Källström hade en hushållerska som hette Maria Andersson. I hemmet ingick också två flickor. Den äldsta hette Ester Källström (f. 1911), och hon var dotter till Källström. Den andra hette Margreta (Greta) Källström (f. 1920), och hon var dotter till Källström och hushållerskan Maria Andersson. Hushållerskan kallade jag alltid för tant Källström. Jag visste inget annat. Och kanske mina föräldrar inte heller visste hur det riktigt förhöll sig. Men det gjorde ju désamma..
Den långa och låga huvudbyggnaden vette mot byvägen. Vårt hus som var oansenligt stod i vinkel mot huvudbyggnadens norra gavel. De båda byggnaderna var sammanbundna av ett portlider, som vätte mot vägen. Ingången till vår lägenhet var till höger inne i porten.
Källströms gård låg i en bebyggelse, som bestod av några kringbyggda bondgårdar från äldre tid och ett antal mindre bostadshus från nyare tid. Dessutom fanns i skick från 1928 Bernt Westerbergs livsmedelsaffär på andra sidan vägen i en svag uppförsbacke söderut. Snett emot livsmedelsaffären inrymdes i en av bondgårdarna en söndagsskola. Den drevs av det unga paret farbror Sven och tant Sally. Mamma såg snabbt till att Billy och jag kom under deras vänliga beskydd en stund varje söndag.
Och varför skulle vi flytta från Åbergshuset till det här gömda och gråa stället? Kanske var det för att sänka bostadskostnaderna. Den nya bostaden var mindre och mera påver. Vi hade två rum och kök samt ett rum för skrädderiet. Den del som låg inåt gården var delvis nedsänkt i marken. Har svårt att tänka mig att Pappa kunde räkna med fler kunder här i Svängen.
Under vår korta tid i Svängen hade Pappa ingen medhjälpare i skrädderiet. Möjligen kunde Mamma i mån av tid hjälpa honom, men jag skulle tro att det var ganska obetydligt med hänsyn till att vi var fyra barn.
Källströms hus vid byvägen. Längst bort skymtar ”vårt” hus.
Med flytten till Svängen fick jag närmare till Hemsta skola. Vi flyttade från Åbergs innan jag skulle börja skolan på hösten 1933. Men Billy fick gå kvar i Hemlingby skola vid Järvstavägen under hösten och även på våren 1934. Vägen blev ganska lång för honom. På hösten 1934 var dock även Billy inskriven i Hemsta skola. Vi hade då bosatt oss på en ny plats i Hemlingby (Öhrströms, Hemlingbytorp 4), och denna gång på nytt vid Järvstavägen, men närmare stan än då vi bodde hos Åbergs.
Vid Svängen och just vid vårt hus (Trekanten) delade sig Hemlingbyvägen. En del av vägen fortsatte söderut till glesare bebyggelse i den gamla kärnbyn. Jag tror att man på den här vägen kunde komma till Hemlingbybergetmed häst och vagn. Den andra vägbiten vid Svängen fortsatte norrut mot Hemsta skola och vidare in mot stan, där den till slut kom fram vid stora landsvägen Uppsala – Gävle. Den vägen var mer tätbebyggd och hade vartefter den närmade sig stan allt flera småhus. På höger sida hade en gång funnits ett tegelbruk, som hämtade sin lera från Lergropen. Hemsta skola låg en kilometer från vårt hus, på vänster sida. För en bättre orientering om vägarna kan man titta på den karta som finns i början av kapitlet, Hemlingby, Åbergs.
Hemsta var namnet på ett villasamhälle inpå gränsen till Gävle. Den skola jag gick i hette Hemsta skola. Men den låg faktiskt inte i det egentliga Hemsta utan i Hemlingby. Den kanske hade fått sitt namn för att det inte skulle uppstå förväxlingar med den andra skolan, Hemlingby skola, som låg vid Järvstavägen. I Hemsta skola gick jag i första och andra klass. Vi var 15 pojkar och 10 flickor, som kom från både Hemlingby och Hemsta.
Hemsta skola. Sentida foto.
På gaveln syns en avgränsad förmörkning, till vänster om fönstren. Där var min ingång.
Nära skolan fanns en mindre villabebyggelse, som kallades Norelund. Där hade en gång funnits en tegeltillverkning, baserad på lera från Lergropen. På Lergropen, som var vattenfylld, kunde vi åka skridsko och spela bandy med klubbor från enbuskar. (Se kapitlet Hemlingby, Åbergs.)
Min lärarinna hette Helga Furuström. Hon bodde i ett lågt hus omedelbart norr om skolan. Man kunde nå hennes hus genom en liten gånggrind på skolgården. Fröken Furuström var snäll. Men det betydde inte att vi fick göra som vi behagade. Vi lydde minsta lilla anvisning. Det fanns en klass bredvid oss, en tvåa, som fröken Göransson hade. Sen var det magister Lindqvist. Han var farlig och näst intill elak, enligt alla pojkars malis. (Se kapitlet Hemlingby, Öhrströms.)
Det kändes högtidligt att på inskrivningsdagen få sätta sig i den kritdoftande salen och att få en egen bänk, gjord i Tranås. Det var en lutande bordspulpet med två lock. Det övre locket, som var minst, var roligast. Där fanns ett bläckhorn i ett nedsänkt hål, som var omgivet av utspillt och torkat bläck. I en lång nedsänkning bredvid skulle pennorna och suddgummit ligga. I utrymmet under det större locket skulle man ha alla böcker. I ett hörn i skolsalen, nära dörren, stod en stor och svart gjutjärnskamin.
Jag satt i raden längst bak. Bredvid mig till vänster hade jag Hjördis, som av en del av oss obetänksamt skulle komma att kalla Tjock-Hjördis. Längre bort, nästan vid ytterväggen och skogen satt StorStöveln och hans kusin Anders. Och så Åke Lindahl förstås, grannkompisen från Åbergstiden, samt ”odågan” Gösta Öhman. Längst fram närmast dörren satt Sigfrid, som bodde i Kärnbyn och hade längre till skolan än vi övriga. Han var snorig för jämnan. Sigfrid var ett par år äldre än vi andra. Han hade gått om en klass. Ett par bänkar snett bakom Stöveln satt Gunvor Westlund, en mörk och prydlig flicka, grann och lockig som en bokmärkesängel, åtminstone vid skolstarten. Hon bodde vid stora landsvägen in mot stan, nära den korsning där den smala Hemlingbyvägen utmynnade vid stora landsvägen mot stan och där E.W. Johanssons Eftr. Livsmedelsaffär låg.
Hans Stöveln, Anders och Gösta.
Gunvor var en skör nybörjare. Hennes mamma följde henne första skoldagen ända in i salen till skolbänken. När Gunvors mamma skulle gå, började Gunvor galltjuta. Mamman och fröken försökte ingjuta tröst och mod i henne. Mamman lovade att hon med vändande tur skulle komma med ett stekt ägg till smörgåsen som Gunvor fått med sig. Att jag minns just det stekta ägget kan bero på att det var en av mina önskerätter. Stekt ägg fick man bara när man var krasslig och sängliggande och av Mamma bedömdes behöva tröst. Gunvor visade sig dock efter den här skärrade starten snabbt bli hemmastadd i skolan och dessutom bli en mönstergill elev. Duktig, välanpassad och omhuldad av fröken Furuström. (Hon skulle i vuxen ålder återfinnas i Stockholm i en krävande position som sekreterare åt ett av stadens borgarråd.) Sen minns jag två ambitiösa flickor som hette Ulla Sågström och Maj Britt Danielsson och som senare landade på Telegrafverket i stan. Dom bodde i villasamhället Hemsta på gränsen till stan.
Vi fick lära oss läsa i en bok med hårda pärmar; “Läsebok för de små”. Boken var utgiven 1931 och grundad på en undervisningsplan från samma år. Den hade en ensam tupp på den grå pärmen. Innehållet var präglat av tidens familjesyn och arbetsfördelande devis: “Far ror och Mor är rar”. Förebilderna var hämtade från jordbrukssamhället.
Läseboken. Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.
Gunvor Westlund och Ulla Sågström, 9 år.
Industrisamhället, med kvinnornas inmarsch, var visserligen under stark utveckling men hade ännu inte hittat fram till läroböckerna. Vår läsebok med drygt 200 sidor var åsatt ett pris av 2 kronor. Det betonades av utgivarna, två lärarinnor, att bindningen var handhäftad och absolut överlägsen de maskinbundna läseböckerna, vilket var speciellt viktigt när det gällde små barn. Läseboken, liksom boken för undervisning i räkning, fick vi låna av skolan. Läroböcker skulle i princip återlämnas. Hur det i verkligheten blev med den saken har fallit i glömska.
Den första kontakten med läseboken bestod i att vi fick traggla självljud och medljud, det vill säga vokaler och konsonanter. I handen skulle vi hålla en läspinne, som man följde texten med. Jag täljde själv min läspinne. Nu behövde man inte följa textraden med sitt smutsiga pekfinger. Sidorna kunde hållas rena och prydliga. Det var ju en lånebok. Läseboken och annan materiel fick jag föra med mig i en nyköpt ryggsäck, den första i mitt liv. Den var gjord av ett grått smärtingtyg och hade ett stort säckutrymme samt en mindre utanpåliggande ficka, båda försedda med en lucka med en liten lädertamp, alltså ganska lik dagens modernare varianter. Även ryggremmarna var av läder. Ryggsäcken kom också att hysa en alltid läckande termosflaska med ljummen vattenchoklad samt smörgåsar. Någon gång med stekt ägg på.
I skrivning fick jag för första gången använda bläckpenna; ett blått träskaft med ett löst stift av plåt. Stiftet fick man av Fröken, som inpräntade att vi skulle sköta det noggrant. Det skulle torkas av på en liten tygbit, som alltid skulle finnas på plats i bänken. Med den spretiga pennan fick vi lära oss att skriva lutande staplar, en efter en i en lång rad (/////////). Det skulle vara en grund för en kommande vacker handstil. Suddgummi kom till flitig användning både vid skrivning och räkning. Jag hade ett ljusgrått, på vilket det stod Skriv Rit, format som en skokartong i miniatyr. Det luktade skola om suddgummit.
Att skolan kunde dela ut pennskaft, suddgummi, skrivböcker, en del läseböcker och andra läromedel kunde nog ses som ett begynnande välståndstecken under den tid då begreppet Det svenska folkhemmet myntades.
En dag fick vi leka handelsbod. Fröken radade upp en massa saker på ett bord. Det var bland annat en balansvåg i mässing med vikter i ena fatet och en påse i den andra, kanske var det socker. Alla fick gå fram och handla. Och väga. En särskild lyskraft stod kring sockersand. Vi fick smaka. Sockersanden var brun, lite klibbig och söt. Det hette också farinsocker, sa Fröken.
Rasterna var idylliska. Oftast var pojkarna för sig och flickorna för sig. Pojkarna ville gärna sparka boll och flickorna hoppa rep, bolla mot den röda väggen, tjump tjump tjump, eller kasta till varandra. Men det förekom även gemensamma lekar, som hoppa hage (flygmaskinen eller sex rutor), spela kula eller byta bokmärken. För byte av bokmärken använde man ofta en färdigskriven blå skrivbok eller räknebok, vars sidor hade vikts in för att ge plats åt ett bokmärke. Kontrahentens olika fack ville man gärna mönstra i förväg för att bestämma om det var värt att satsa på ett spel. På ett ställe i boken fanns en dubbelvikning. Det var kassen, och där var det tomt. Råkade man hamna i detta krokodilgap, så var det bara att stoppa dit sitt eget sjangdobla märke. Insatsen var förlorad. Bokägaren snurrade den vikta boken några gånger för att kollra bort lycksökaren. Det ingick i ”affärsuppgörelsen”, att parterna skulle växla roller. Så att det blev rättvist.
Under rasterna passade man på att gå på dass, när så var nödigt. Det var en röd uthuslänga, som låg på skolgårdens västra sida, där skogen tog vid. Längan hade många dörrar med tvärgående spjälöppningar. Jag var inte någon flitig besökare på dasset.
När rasten var slut signalerades detta av någon av fröknarna med en klocka, ibland av vår fröken och ibland av den andra fröken (Emma Söderlund?). Fröken stod på översta trappsteget vid ingången och svingade klockan högt över huvudet med lyftad arm. Vi ställde upp på led, två och två, la händerna på varandras axlar för att komma på rätt avstånd. Vi tågade någorlunda tysta in. Och utan att knuffas.
Någon ordnad gymnastiklektion hade jag inte i småskolan. I den mån det förekom, måste det ha varit i korridoren utanför skolsalen, för där fanns gymnastikbänkar. Men dom minns jag egentligen av en annan anledning, till vilken jag ska återkomma (kapitlet Brynäs, Choklad hemma hos Fröken). Någon särskild gymnastiksal fanns det i varje fall inte.
I Hemstaskolan fick vi skurlov några gånger. Då skulle golven tvättas och bänkarna våttorkas. Det doftade såpa, när man kom tillbaka.
Samariten Gertrud
I vårt hem vid Trekanten inträdde i husarbetet under en tid en fryntlig och ansvarskännande tant som hette Gertrud. Gertrud tillhörde ett slags hemtjänst. Hon hade sin kropp och själ i Svenska Frälsningsarmén, men jag vet inte om det var armén som svarade för hemtjänsten. Denna ”armégren” var inte densamma som den mera kända och större Frälsningsarmén i Sverige, som vilade på internationell grund.
Gertrud skulle ersätta Mamma som blivit tillfälligt handikappad till följd av en olyckshändelse. I slutet av januari 1934 råkade nämligen Mamma ut för ett lårbensbrottunder ishalka. Det inträffade när hon en kväll skulle cykla den långa vägen in till stan till ett möte i Immanuelskyrkan. I många år har vi tre syskon haft för oss, att Mamma gjorde färden för att se och lyssna på Baptistsamfundets store Kongomissionär Aron Andersson. Denne trosvisse undergörare och uppeldande folktalare, som var i trettioårsåldern (1901 – 1985), gästade kyrkan då och då. Hans hustru, som var född engelska, hette Nita, och detta hade gett Mamma uppslaget att ge sin yngsta dotter namnet Nita (för det var Mamma som i realiteten ensam satte namnen på oss barn). Men en kontroll som jag gjort hos Baptistsamfundet i Stockholm gav dock vid handen, att Aron Andersson inte var i Sverige vid den här tiden. Han var i Kongo. Så Mamma hade nog siktat in sig på en helt annan undergörare. Han kanske var hänförande han också.
Mamma kom i varje fall inte fram till mötet i Immanuelskyrkan. Olyckan inträffade vid korsningen av Södra Centralgatan och Åkaregatan, nära KF:s spisbrödsfabrik, då hon med cykeln ishalkade och bröt benet på fläcken. Hur hon fick hjälp och kom under vård och sen hem igen vete bara någon gud. Mamma fick vara patient hemma. Gertruds roll att dygnet runt ersätta Mamma var inte bara en ren hushållsuppgift. Gertrud skulle också se till oss barn. Under större delen av den här tiden fick Wasti vara hos Bryggars i Österfärnebo. Ryktet om Mammas läge hade nått dom. “De sände bud och erbjöd sig.” (Se kapitlet Österfärnebo, om Bryggars.)
Gertrud tillhörde som redan sagts Svenska Frälsningsarmén och verkade på “soldatnivå”. Denna rörelse hade inte samma räckvidd och popularitet som den Internationella Frälsningsarmén eller Engelska armén som den även kallades. Kåren i Gävle hade en möteslokal i ett eget hus på Kaserngatan 70 inne i stan, vid järnvägsövergången på Brynässidan. Mamma sa, att Svenska Frälsningsarmen lät sina överskott från insamlingar stanna i Sverige och komma ”oss” till godo, medan den Internationella Frälsningsarmén skickade sina överskott till general Booth i England. Och si, det var ju onödigt att sända iväg pengar på det sättet, när vi svenskar behövde pengarna själva. Å andra sidan var Mammas hållning inkonsekvent på en annan grund. Mamma gillade ju enligt baptistisk trosuppfattning inte barndop. Svenska Frälsningsarmén tolererade dock barndop. Det gjorde däremot inte den vanliga Frälsningsarmén. Denna principkollision hörde jag aldrig Mamma resonera om.
Nita sångdebuterar
Ur Mammas Gula bok om Nita:
“Vid ett års ålder omkr. så flytta vi från den gården (Åbergs) till en annan gård i samma by, Källströms.
Det var där hon började låta höra att hon hade sånganlag. När pojkarna övade sina julsånger så hörde hon på o döm om vår förvåning då hon gnola samma melodi som de sjöng. Ett barn är fött, Stilla natt, Fröjdas vart sinne m fl.
Hon var då ej fullt 1 år o 2 månader. På julfesten då hon var med så peta hon mamma på näsan o sa Gunka, gunka, d v s gurka.
I slutet av jan. så råkade jag ut för olycka, bryta benet vid cyckelfärd. Vi hade då en främmande tant hos oss som skötte om huset. Hon var mycket fäst vid Nita o tog henne med bort. En gång fick hon följa med till Sv. armén. Hon tyckte då antagl. det blev för långsamt, ty bäst hon satt börja hon gnola melodin till Gubben Noak. Det var den gången.
Vi flytta till en gård utmed stora vägen som hette Örströms. Nita var då 1½ år. Det första ord hon uttala vad jag minns var potajis (potatis). Gertrud lärde henne melodin på Liten duva höjde vingen som hon då kunde hela versen på. ….”
På köksgolvet med Willy på äventyr och Sven i den förtrollade skogen
Ester och Greta Källström, de två döttrarna på gården, hade en jättestor samling veckotidningar på uthusvinden. Billy och jag fick följa med upp på vinden och plocka på oss Allers och Hemmets Journal. Till låns. Det var tidningar från 1932 och 1933. Vi fick en bunt i taget, så där lagom avmätt. Ester, som var äldst, ville visa vem som bestämde. Det var vår första erfarenhet av veckotidningar. Och den erfarenheten skulle med åren bli vida utsträckt.
Vi la oss på golvet i köket och kammaren med tidningarna och slukade dom med uppeldade sinnen.
I Allers fick jag göra bekantskap med Willy på äventyr och med Sven i den förtrollade skogen. Den unge Willy hade Eva som följeslagare. De båda var med i den gamle arkeologen och forskaren Farbror Anders expedition. Äventyren tilldrog sig mest i norra Afrika bland tempelruiner och grottor men även söderut, ända ner till Sudan, där det fanns både djungel och en flygplats (Khartoum). Under en episod befann sig den modiga expeditionen norr om Medelhavet. Willy visade sin oräddhet i de schweiziska alperna i pinande snöstorm, armhängandes på jättehöga avsatser med hisnande avgrunder. På alptopparna hade Willy en gång sällskap av en flygkunnig flicka som hette Margareta. Hon fick heta “den unga flygerskan”. Afrikaexpeditionen, som då och då kunde vara utökad med någon professor eller flygpilot, tog sig fram på olika sätt. Det var ingen brist på flygplan eller båtar. Flygplanen var oftast hydroplan, så det gick att landa lite varstans på djungelns floder, där ingen vit hade satt sin fot förut. De tog sig fram i primitiva båtar med paddlande negrer som ledsagare. Mellan varven ägnade sig expeditionen åt att söka skatter i vattenfyllda grottor, där expeditionens magnifika dykarutrustning kom till användning. Willy blev en gång hjälte på en passagerarångare, när han räddade ett barn från att drunkna. Han blev själv räddad av en fransk ubåt. Omväxlande färdades expeditionen med riddjur som kameler, elefanter och hästar.
Expeditionen hade farliga kontroverser med olika folkslag. Deltagarna blev fångna stup i kvarten, och lyckades rymma eller bli fritagna lika många gånger. Araber tycktes uppträda överallt som skattrövare och plundrare. I övrigt var det negrer. Dom uppträdde både som vänner och fiender, allt beroende av situationen. Om negrerna var vänner kallades dom infödingar. Var dom fiender kallades dom vildar. Några kannibaler minns jag inte från den här intensiva tidningstiden. Det förekom strider med ett par fula skurkar av västerländskt slag. Dom var på jakt efter skatter för egen snöd vinning, till skillnad mot Farbror Anders och Willys forskning och letande, som uppenbarligen var för samhällets bästa och som skulle överlämnas till något brittiskt muséum. Parterna förföljde varandra kors och tvärs. Även skurkarna hade flygplan. Om inte Willy hotades av illvilliga människor, så hotades han av vilda djur som lejon, elefanter, noshörningar och krokodiler.
Under de tecknade och färglagda bilderna följde en mycket språkkorrekt text, där verbens pluralformer angav tonen. Några pratbubblor fanns inte. Det namngavs ingen författare. En gång läste jag att Willy, efter att ha sluppit ur en långvarig fångenskap hos ondskefulla araber, försågs med “bräckt skinka och ägg, den enda civiliserade måltiden han fått på långa tider.” Man kan då kanske anta att textförfattaren och upphovsmannen var engelsman. Serien hade en verklighetsförankring så till vida att Willy opererade i geografiska miljöer, som kunde återfinnas i tidens skolböcker. Sensmoralen var västerländskt uppbygglig. Omgivningen var tidsäkta, t.ex. flygplan och Afrikasoldater från de brittiska och franska imperierna eller områdestrogna som de afrikanska vilddjuren. Willys bedrifter, som tog hjälp av samtidens innovationer, var däremot övermänskliga, både till styrka och fantasi. Men det reflekterade Billy och jag inte över på något kritiskt sätt. Vi identifierade oss begärligt med Willy och hans forskande professorer, när vi på vinterkvällarna 1934 låg på de dragiga golven bland tidningshögarna. Billy med sina två år i skolan rättade mig mästrande vid ett tillfälle när jag hackigt läste högt om “skrukarna”. Det hette skurkarna, sa han försmädligt. Jag kände mig kränkt. Jag hade ju nyss börjat skolan och bara övat medljud och läst med en liten pekpinne i läseboken. Billy kunde ofta vara retsam. (Se kapitlet Hemlingby, Åbergs, kusinernas besök.)
Och så var det Sven i den förtrollade skogen. Vi sa bara Sven i Trollskogen. Den var avsedd för yngre barn än Willybeundrarna, men vi förtrollades av serien i alla fall. Bilderna hade undertext och dessutom pratbubblor. Sven hade en trollstav, och med den räddade han sig själv och sina vänner ur ruskiga situationer i skogen och på havet. Och i slott. Men situationerna var långt mera sagofyllda än Willys äventyr. Sven hade räddat en österländsk kalif från att drunkna. Som tack fick Sven komma till härskarens slott och leka med alla prinsar och prinsessor. Innanför de höga murarna sprang prinsarna omkring med kullerband (!) och pinne, precis som vi gjorde på byvägen vid Åbergs. Prinsarna hade sparkcykel också. Ett leksakståg med ånglok förvandlade Sven med sin trollstav till ett riktigt tåg. Sven kunde nu som lokförare skjutsa alla prinsarna och prinsessorna. Och när Sven tuffade omkring i en ångbåt inne i slottsområdet ropade de österländska prinsarna från stranden “Hallå Sven”. Slottet anfölls av skoningslösa krigare, som vällde in över slottets murar. Sven ställde då upp som härförare för slottets egen armé och kunde så fördriva de förskräckliga anfallarna. Vid andra tillfällen höll Sven till som sig bör i den förtrollade skogen men också i indianland, där han blev tillfångatagen men i sista stund befriad av soldater av obestämd nationalitet. I Svens egen hemmaskog fanns elaka människor som häxan Fatima med sina spretiga fingrar, sin glaskula och kvast samt en elak trollkonstnär, som låste in lilla Lisa i sin resandevagn. Sven förvandlade med sin magiska stav en barometer till en stor nyckel och kunde med denna låsa upp vagnsdörren och befria Lisa. Sven följde Lisa till hennes stuga som tydligen var hennes egen. På hennes invit att stiga in tackade Sven nej. Han skulle genast vidare för att befria en oskyldig slottsfånge. Sven tog, i knipiga situationer, goda råd av en snäll och klok uggla. Som ständig motståndare fanns den elaka häxan. Andra fiender var sjörövare från kors och tvärs samt den orientaliska flåbusen Blåskägg.
I Allers fanns det även andra serier, men i dom hade Billy och jag inte så mycket att hämta, t.ex. “Hr Kalssons (utan r) fataliteter” eller – namnet till trots – “Unge Svenssons upplevelser”. Det fanns noveller med teckningar av stiliga unga par, som varmt ägnade sig åt varandra, samt rika människor som uppassades av underdåniga betjänter och svartklädda hembiträden med vitt förkläde och vitt spetsdiadem på den vackert hårbeklädda hjässan. Dessa berättelser och bilder från 30-talet hade uppenbart influenser från den engelska överklassen eller var direkta översättningar från engelsk press. Som motbalans till Willys fantastiska äventyr bjöd Allers på en mera ambitiös serie och reseberättelse om Afrika, där man fick insyn i kolonialismen efter första världskriget. Den var illustrerad med fotografier och hette “Från Kairo till Kap”. Billy och jag tyckte väl att den serien bara var till för vuxna farbröder.
I Hemmets Journal, som var en konkurrerande motsvarighet till Allers, ägnade vi oss helhjärtat åt Bob och Frank i Afrika. Dessa framåtsträvande ungdomar kom alltid i farliga belägenheter, där de jämt måste värja sig mot grymma djur, särskilt lejon.
Men det fanns annat än serier. Allers hade nästan varje vecka bilddockor och kläder eller slott och andra byggnader som skulle klippas ut. Kläderna kunde man sätta fast på dockorna med små flikar som veks in. Det förekom att jag klippte ut, men jag tror att Wasti hade roligare med dessa figurer än jag. De här sidorna var tryckta på ett tjockare papper än de övriga sidorna. Ibland behövde vi klistra. Mamma rörde till en smet av vetemjöl och vatten i en kaffekopp, en blandning som hon hade lärt sig i sin barndoms Ramhäll. Vi kände inte till något Karlssons klister eller Casco lim.
I Allers och Hemmets Journal fanns många annonser. Dom var alltid i slutet av tidningen. Pix och Läkerol fanns där regelbundet och med olika försäljningsargument. Och så fanns det Wiklunds olika cyklar. Dom hette Nordstjernan, Polstjernan och Vega. Pappa ägde under Hemlingbytiden en svart Polstjernan. Den cykeln återkommer jag till i kapitlet om Brynäs.
Allers och Hemmets Journal var egentligen inte i Mammas smak. Dom var inte helt moraliskt uppbyggliga utifrån det trånga Ramhällsperspektiv och religiösa synsätt hon hade med sig i bagaget från sitt barndomshem. Alldeles förfärligt var det med all försåtlig tobaksidealisering. De mondäna hjältarna och hjältinnorna i novellerna hade nästan alltid en cigarrett i handen eller mungipan. Faderliga figurer hade pipa eller cigarr. Mamma låg alltså före i tiden, men det var inte av hälsoskäl. Sådana var inte i ropet, utan det var religiösa skäl; det var “synd” att röka. Men vi hade inga åtkomliga, bättre tidningsalternativ. Jag tror att Mamma nödgades se mellan fingrarna när det gällde Allers och Hemmets Journal, just för att dom gav Billy och mig något att försjunka i på vinterkvällarna utan att det tärde på vår knaggliga ekonomi. Dessutom skulle ett förbud att läsa tidningarna ha kunnat medföra förvecklingar med tant Källström och döttrarna. Det skulle ha kunnat uppfattas som kritik mot deras mera allmänna och världsliga livsstil. En Allers eller Hemmets Journal kostade 30 öre ute i kommersen.
Mammas egen husorgan var Weckoposten. Den fick hon som medlem i en baptistförsamling (Immanuelskyrkan). Hon hade den livet ut. Även Svenska Journalen kunde förekomma, en tidning med artiklar från den kristliga läkarmissionen. Viss tolerans visade Mamma också för Svensk Damtidning och Husmodern.
Efter hand som vi flyttade till nya ställen kom vi att sluka också andra tidningar. Till vårt hem kom sällan eller aldrig kolorerade veckotidningar som vi själva köpt. Vi ärvde eller lånade eller passade på att läsa när vi var borta. Och det vi kastade oss över direkt var naturligtvis de tecknade serierna. Mina systrar sällade sig så småningom till tidningsläsandet. Det var vid sidan av Allers och Hemmets Journal sådana tidningar som Hemmets Veckotidning, Vårt Hem, Hela Världen, Tidsfördrif, Allas Veckotidning, Allt för Alla, Levande Livet och gú vet vilka. Vi blev bekanta med nya figurer som t.ex. Kronblom; Agust (med bara ett u) och Lotta; Karl Alfred; Storklas och Lillklas; Adamsson; Knutte Knopp; Lisa och Sluggo; och Blondie. Serierna med Kronblom och Agust och Lotta hade samma upphovsman, nämligen Elov Persson. Han var född i Torsåker i Gästrikland och han kom en tid att arbeta på gjuteriföretaget Skoglund & Olson i Gävle. Men detta var inte något jag kände till under barndomstiden. När jag efter hand började tappa intresset för serier och i stället tog sikte på annan läsning, kunde Wasti och Nita överta mina idoler och bekanta sig med nya. Som gick mig förbi.
Örsprång och tant Källströms vita lök
På senvintern 1934 fick jag ont i ett öra. Tror det var höger. Eller var det vänster? Det gjorde mycket ont. Jag fick vara hemma från skolan, och jag fick stekt ägg på sjukbädden som tröst. Det fick man alltid vid sjukdom, Som tecken på att Mamma brydde sig. Det onda blev bara värre och värre. Trots ägget. Jag låg på sängen och kved. Tant Källström tillkallades. Hon var lite av klok gumma och hade med sig en vitlök. Förr i tiden ansågs vitlöken hjälpa mot fotsvett, vårtor, bakfylla, förkylningar och flintskallighet. Hade man ont i örat skulle man klämma fast en lökklyfta i örat. Tant Källström stoppade löken, eller om det nu var en klyfta, i mitt sprängsjuka öra. Löken skulle strax bota. Men det gjorde den inte. Efter ett par dagar åkte Mamma och jag in till lasarettet. På vilket sätt minns jag inte. Vi satt i en korridor och väntade från tidig morgon. Det var många i korridoren, mest barn, och dom skrek i ett. Mammorna suckade och våndades. På eftermiddan fick jag komma in till doktor Arring. Han hade en svart spegel över pannan, fastsatt med en ring kring huvudet. Doktorn såg inte ut att ha tid med något “hur står det till med dej då lille pojk-prat”. Han sa kargt, medan han pinade mig, att jag hade en varböld i mellanörat. Och så stack han hål på bölden med ett vasst instrument. Det gjorde ont, hemskt ont, och jag gallskrek. En sköterska lindade ett bandage om örat och huvudet. Nu syntes det verkligen, att jag var sjuk. Mycket sjuk. Det var en tröst. Vid ett återbesök efter någon vecka fick jag en svart trekantig lapp med snören att knyta om huvudet och hakan.
Jag var borta från skolan en tid. Varje eftermiddag efter skoltiden kom Hjördis in på hemvägen för att visa mig läxorna. Hon var en godmodig och snäll flicka. Hon var epileptiker och fick ibland anfall i skolan. Det var otäckt. Men Fröken visste hur hon skulle handla. Jag satt vid köksfönstret, två meter från byvägen, och inväntade Hjördis. Jag satt med det sjuka örat åt fönstret för att med bandage och svart öronlapp visa alla passerande att jag var en mycket sjuk pojke. När Hjördis kom, vinkade hon utanför fönstret och sken som en sol. Hjördis verkade trivas med att vara min “lärarvikarie”. Kring oss vid köksbordet medverkade Wasti med nyfiket intresse. Även Nita, som var bara ett drygt år, gjorde sig påmint med sina försök till sång. Hjördis höll sig kvar lite längre än nödvändigt, tyckte jag. Det kändes lite genant att jag skulle behöva vara beroende av henne. Tänk om det hade varit Gunvor i stället. Men hon bodde ju åt ett helt annat håll.
Vi unga sjunga
Fröken Furuström var mycket för sånger. Det kanske ingick i den så kallade undervisningsplanen. Hur själva inlärningen gick till minns jag inte i detalj. Hon stod framme vid den upphöjda katedern och sjöng och svängde med en linjal, medan vi andra försökte sjunga med. En elev saknade totalt begåvning för sång. Det var StorStöveln, så han blev lyckligen befriad från sång. Det är inte lätt att räkna upp sångerna. Jag kan titeln på många sånger som tillhör min barndom men kan inte peka på vilka som tog sin början just i småskolan. En sång som jag med säkerhet lärde mig i Hemsta skola var “Anders, du får inte gå till bäcken, du kan trilla iii” Visserligen föll den i glömska efter en tid, men den återupplivades vid ett bestämt tillfälle. När Wasti och Rune skulle gifta sig, det var 1951, skulle jag förbereda en sång för brudparet. Jag tänkte ta upp Wastis plurr i bäcken under hennes sommarvistelse hos ett lärarpar på Hyttön i Älvkarleby, och jag ville då alludera på “Anders ..” Jag sökte upp min gamla snälla Fröken, Helga Furuström, som då var pensionerad. Hon hade flyttat in till centrala Gävle och bodde i närheten av Betlehemskyrkan och även nära den festlokal, som Mamma hade hyrt för bröllopsfesten. Fröken Furuström dikterade och jag skrev ner. “Anders” var textsatt och tonsatt av Felix Körling (1864 – 1937). Sen var det bara att byta ut Anders mot den plurriga Wasti. Till stöd och illustration för mitt framträdande hade jag tillverkat och målat en stor varningsskylt på en lång trästång av trafikmärkesmodell, “Annan Fara”. Några inledande ord till brudparet och en allmän varning till Rune för de framtida farligheter han kunde utsättas för av Wasti. Jag sjöng så gott jag kunde. Tant Ellen i Bryggars var hänförd och utbrast: “Vilken begåvning, vilken begåvning!”. Hennes betygssättning var auktoritativ, för hon var gammal körledare. Det värmde gott.
Nu ska vi sjunga. Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.
Hemlingbybäcken
På vägen till Hemsta skola, bara ett par hundra meter från hemmet, passerade jag Hemlingbybäcken. Där fanns en dammlucka som reglerade det porlande flödet. Bäcken hade sin huvudsakliga upprinnelse från våtmarker, någon mil väster ut. Av en svårtolkad karta att döma bör det ha varit väster om Hedesundavägen. Från dammluckan vid byvägen rann bäcken österut och genomströmmade sen stora landsvägen Uppsala – Gävle, fortsatte delvis i rörtunnlar och kulvertar samt mynnade slutligen ut i Inre fjärden i Gävle. Dessförinnan hade Hemlingbybäcken förenats med en bäck som rann från Hemlingbysjön (tidigare Valsjön? ) över Gammelbyn i Järvsta. Hemlingbybäckens flöde och verkningar i landskapet var ingenting som jag som sjuåring tänkte på. Men bäcken hade betydelse för de människor och hushåll som fanns nära bäcken, till exempel för kvarndrift. En kvarn med såg låg vid bäcken och Järvstavägen inåt stan och nära den bostad som vi sedermera kom att flytta till (Öhrströms). Man kunde se tanter ligga vid bäcken och skura trasmattor just vid dammluckan, som jag dagligen passerade.
En dag kom Billy hem efter lek vid bäcken och var uppjagad och ledsen för att hans kära segelbåt hade försvunnit in under dammluckan. Båten var vitmålad, smäcker och längre än Billys underarm. Den var en kär kamrat för Billy. Han hade fått den av farbror Erik Ahlén i Ramhäll. Billy fick båten under en sommarvistelse hos Mormor, kanske 1933. Erik Ahlén var änkeman och en nära bekant till Mormor. Han var gruvförman.
Vid en efterföljande sommar, 1934 eller 1935 när Mamma och jag var i Ramhäll, hälsade vi på hos farbror Ahlén och hans hushållerska Hanna (som han några år senare gifte sig med). De bodde i ”Bergslagen”. Vi satt i en syrénberså och drack kaffe och saft och viftade bort myggorna. Jag fick följa med farbror Ahlén ut i hans snickarbod. Den låg i en uthuslänga, som en gång varit stall. Farbror Ahlén hade gjort små träsaker som han visade mig. I samlingen såg jag en stor segelbåt, som gjorde mig grön av trängtan. Men jag hade inte samma tur som Billy. Jag fick ingen segelbåt med mig hem. Vad hade Billy gjort för att få en segelbåt?
Helt nära gumman Hansson, som jag berättat om i kapitlet om Åbergs, fanns ett annat märkligt hus. Och märklig människa. Där bodde Get-Tilda. Om henne berättade man, att hon hade en get inomhus. Hon livnärde sig på att sälja getmjölk och varma strumpor, som hon stickat med hjälp av stickmaskin. Åke Lindahl har med Tildas get i åminnelse egenhändigt tecknat ner en vandringsberättelse som låter så här:
Byvägen ringlade sig från landsvägen in mot byn och på ett ställe verkade det som om den ångrat sig och tänkt återvända till den stora vägen. Anledningen till den stora böjen var Get-Tildas hus som putade ut från skogsbrynet. Tilda hade två getter och tillhandahöll getmjölk till några av byborna. Getmjölken var näringsrik och extra kraftig och sades vara bra mot tuberkulos. En dag i slutet av maj var en av bybönderna på väg med ett lass hässjestänger till utägorna. När de kom till vägkröken vid Tilda rusade en av getterna ut framför dem med ett stort lakan över sig. Tilda hade hängt tvätt tvärs över gårdsplan och geten hade trasslat in sig i ett lakan som fastnat i de vassa hornen. Bybondens häst var ansedd att vara bångstyrig. Den var nyligen kastrerad men ännu inte helt kväst och dessutom hade den dagen före varit utsläppt på första grönbetet. Mötet med geten draperad i fladdrande lakan blev därför en katastrof. Unghästen föll i sken. Bonden och hässjestängerna kastades av skrindan och den skenande hästen fortsatte sin vilda färd endast iklädd skaklarna.
Strax innan landsvägen lekte syskonen Hemlin på byvägen och när de fick syn på hästen som rusade mot dem som ett stormväder blev de givetvis skräckslagna. Flickan lyckades kasta sig in i potatislandet men pojken tycktes bli som förlamad. Han kurade ihop sig och satt kvar på vägen alldeles stilla trots att den skenande hästen kom närmare och närmare. Det var bara femton meter kvar till pojken som satt där med armarna för ögonen när hästen plötsligt stannade. Den andades fortfarande häftigt skummande av svett. Ljudligt frustande stod den stilla en stund. Sen lugnade den sig och gick långsamt fram till pojken och stannade intill honom. Pojken vågade resa sig. Hästen stod förunderligt stilla.
Bonden kom linkande och hästen lät sig utan att trilskas tjudras vid en björk. Pojken ställde fram en hink vatten och hästen drack ljudligt och nafsade vänligt på pojken med sin blöta mule.
Ett under, ett Guds under! sa bonden. Jag kunde inte röra mig sa pojken, jag väntade att bli nertrampad. När jag vågade kika fick jag se Jesus jagande hästen och att han kom ikapp den trots att han var barfota. Han fick tag i tömmarna och fick hästen att stanna.
Ett Guds under, upprepade bonden.
Efteråt berättade pojken att denna händelse gjorde att han blev frälst och gick med i missionsförbundet. Det som gjorde upplevelsen ännu starkare var att han plötsligt kunde spela fiol. Han vittnade ofta om händelsen på missionsmötena och brukade då avsluta vittnesbördet med en psalm som han spelade på fiolen.
Åke.
VinterSvängen
På vintern hände att jag i min nyfikenhet strosade västerut i det öppna området bakom huset. Där fanns skog, åker och små körvägar. Jag kunde komma långt bort från hemmet. Det blev kallt om fötter och händer. Jag frös, och ville tillbaka hem. Humöret blev bättre, om jag såg en bonde med häst och släde åt mitt håll, med eller utan timmer. Det kunde betyda fri skjuts. Kanske. Men man fick passa sig. Bonden saktade sällan in. Hästen fortsatte i sin stadiga lunk, vilken kunde vara nog så snabb för en snöpulsande sjuåring. Det var bara att i förbifarten kasta sig på där bak. Bonden var fåordig och hade nog med att få bukt med den flåsande hästen och hålla släden med timmer under kontroll. Blängde tyst på mig där bak och piskade på hästen.
Vid hemkomsten skulle pjäxorna torkas och smörjas in med Björnfett. Det skötte Mamma på sitt speciella sätt. För att påskynda torkningen la hon in skrynklat tidningspapper i pjäxorna. (forts, i Del 4).
———————————————————-
Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
Pingback: Dick Ruben van Dermés bok Kedickedu om uppväxten i Gävle | Gävledraget
Pingback: Kedickedu, del 02 Hemlingby, Åbergs | Gävledraget