Kedickedu, del 02 Hemlingby, Åbergs

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 2

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

 

HEMLINGBY, Åbergs

 

Hemlingby 2:10, stadsäga 3101

(1932-04-05 – hösten 1933)

Vad som kom oss att bryta upp från Österfärnebo vet jag inte, men jag tror att det var av ekonomiska skäl. Depressionsåren från slutet av 20-talet och vid början av 30-talet hade satt djupa spår i vår försörjning och ekonomi liksom för alla andra i bygd och samhälle. Problemen var alltså inte enbart familjespecifika utan snarare konjunkturella. Konfektionen var på frammarsch och det bidrog nog också att det fanns flera skräddare i Österfärnebo. Konkurrensen var tydlig och påfrestande. Pappa och Mamma trodde väl att det skulle vara lättare att finna sin utkomst i eller nära den stora staden Gävle. Jag skulle bra gärna velat höra deras resonemang. Var dom eniga i beslutet? Mamma måste ha haft ett svårt val. Hon hade blivit djupt rotad vid Mejeriplan och Färnbo och fått många bekanta och vänner, inte minst i baptistkapellet. Pappa, som inte var lika sällskaplig av sig, led nog inte av flyttningen på samma sätt som Mamma. Hur som helst; flyttlasset gick från Österfärnebo den 5 april 1932.

Bryggarn ställde upp med en av sina bilar. Det var Forden, den som hade en så smal hytt. Den kördes av bryggutköraren Reinhold. Billy och jag trivdes i flyttningsröran och med att vi skulle få åka bil så långt. Vi var glada. Men det var inte Mamma. Hon grät. Mamma hade ju skaffat sig många vänner i Färnbo. Wasti fick inte följa med i bilen. Hon fick åka tåg i stället med hjälp av Aina Ekbom (f. 1904 och tillhörande Ekbomssläkten som stammade från Mammas Alunda). Det var ett himla högt lass, mest möbler och hushållsprylar men även skrädderiutrustning. Vi for över Gysinge. Där krånglade Forden, så Reinhold fick ringa efter den motorkunnige smeden Kumlin, som bodde granne med Bryggars. Han kom med sin gröna verkstadsvagn och åtgärdade felet snabbt (vad det nu var för fel).

När vi kom fram till Gävle, gick färden vidare genom stan. Reinhold sa, att någon av pojkarna skulle krypa ner på golvet, så att besättningen skulle se lite mindre ut och inte väcka polisens intresse. Inklämda i den smala Forden satt för övrigt Mamma, Pappa, Billy och jag. Det blev naturligtvis jag som fick pressa mig ner på golvet. Orättvist att detta skulle drabba just mig. Jag fick alltså inte se stadshusen och allt spännande som rörde sig på gatorna. Varför kunde inte Billy?……

 

Det nya huset

Det nya huset låg vid en byväg, Hemlingbyvägen, som började eller slutade – beroende av hur man såg det – vid Järvstavägen (”Järstavägen”), det vill säga stora landsvägen Gävle – Uppsala – Stockholm. Byvägen ledde därifrån västerut mot Svängen, ungefär en kilometer bort, och vidare till vad som ursprungligen varit kärnbyn. (Vi skulle efter ett och ett halvt år komma att flytta till Svängen.) På ömse sidor om byvägen fram till Svängen fanns det en gles bostadsbebyggelse, till största delen enfamiljshus. På vänster sida låg Hemlingbyberget, i äldre tid kallat Hackstensberget. På höger sida låg Lergropen, en spännande vattensamling, för att inte säga sjö, för traktens barn och ungdomar. Där kunde man på vintern åka skridskor. Vid Lergropen hade funnits ett tegelbruk.

 

Gävle. Skolh. på vänster karthalva är Hemsta skola. Skolh. på höger karthalva är Hemlingby skola. Den med svart inritade byggnaden är Åbergs hus.

 

Vi hyrde bostaden av en arrendator som hette J.E. Åberg. Huset var en stor röd träbyggnad i två våningar med vind. Till huset hörde en uthuslänga, som bland annat rymde ett stall med ett par hästar och några kor samt vedbodar och dass. En lada med loge stod i vinkel mot stallet. Området med tillhörande skog ägdes av Korsnäs AB. Huset finns beskrivet i flera källor. Det hade en lång historik. Det hade tidigare stått inne i Gävle intill den plats, där Heliga Trefaldighetskyrkan nu står. En gång på Gustaf III:s tid, då byggnaden stod i stan, hade den hyst bondeståndet vid en ståndsriksdag. Från begynnelsen, 1671, hade byggnaden använts som trivialskola, ett slags gymnasium, där först och främst blivande präster fick undervisning. Byggnaden flyttades från sin plats i Gävle till Hemlingby 1838 efter att ha tjänat som auktionskammare och gymnastiklokal. Vid återuppbyggnaden avkortades huset med tre sjundedelar (3/7). Byggnaden nämns i en tidningsartikel från 1992 som Gästriklands äldsta.

 

 

Åbergsgården, Gästriklands äldsta

 

I bottenvåningen där vi bodde fanns även arrendatorns bostad. Vi måste ha haft tre eller möjligen fyra rum och kök, inräknat Pappas

skräddarverkstad. För att komma in i skrädderiet måste man passera bostaden. När vi bodde hos Åbergs hade Pappa ingen gesäll eller annan medhjälpare.

 

Salen

Vi kallade alltid det bästa rummet för salen, och där fick man inte vara till vardags. En försäljare står nu i salen och han försöker övertala Mamma att köpa en stor silkesduk. Mamma kallade på Pappa i skrädderiet, som låg nästrums. Han kom in i salen med det oskiljaktiga måttbandet kring halsen. Pappa tog sig en titt på den vackra duken med långa fransar och låtsades begripa sig på affärer. Duken hade en varm rostbrun färg med turkosa inslag samt kanter i svart. Efter en stunds ackordering med försäljaren godkände han affären.

Duken hängde med i alla år och i alla fortsatta flyttar. Den låg alltid på det tunga ekbordet, som ingick i matsalsmöblemanget och som också följde med genom åren. Wasti har haft duken i sitt förvar men har 2003 överlämnat den till Nita, som mätt upp storleken till 100 x 170 cm.

Pappas medverkan vid bestämmande av affären i Hemlingby får ses som ett uttryck för att han på den tiden ville ha nåt att säga till om i hushållet. Hans inkomst var den huvudsakliga försörjningen. Senare i livet kom Mamma att alltmera själv besluta om hushållets utgifter. Detta skedde gradvis, allteftersom hon kom att tjäna egna pengar.

En annan händelse, som tilldrog sig i salen och som var något mera pikant, var när Wasti en jul brände baken i kakelugnselden. Den vita kakelugnen flammade trivsamt och inbjudande. Ugnsluckorna stod öppna. Mitt nyfikna sinne manade mig till ett experiment, och Wasti skulle vara medium. Vi skulle pröva hur nära Wasti kunde närma sig brasan utan att bli alltför upphettad. Jag sa till min syster att retirera baklänges ett steg i taget; närmare ..närmare .. närmare. Slutligen var Wasti äventyrligt nära brasan. Hon gav upp ett gallskrik. En frän brandlukt spred sig raskt i rummet. På Wastis skrik störtade föräldrarna in, Pappa som vanligt med skräddarskärmen i pannan. Mamma rev av Wasti hennes nya julklänning i ett rasande fläng. Pappa trampade och stampade på klänningen för att kväva branden. När den heta situationen bedarrat kom så den oundvikliga frågan: Dick! Hur kunde det här komma sig? Dick?

Den 26 april1932, kort efter inflyttningen, fyllde Pappa 50 år. Det kom Färnbobor på uppvaktning, bland andra Ekboms och Bryggars, och de hade med sig presenter. Särskilt minns jag ett bläckställ i svart glänsande marmor och med ett marmorlock över bläckkoppen. Bläckstället följde oss genom åren ända till slutet, det vill säga till Drottninggatan 9 i Gävle, där Mamma ensam hade sin sista boning. Bläckstället förlorade sin glans med åren. Locket ramlade av, och ingen sågs längre doppa någon bläckpenna i koppen. När vi efter ett antal år och diverse flyttningar, kom att bo på N. Kopparslagargatan inne i stan, hade bläckstället sin plats på skrivbordet i skräddar­verkstan. Det avyttrades till en “antikhandlare” med släpkärra, omedelbart efter Mammas plötsliga bortgång sommaren 1961. Av andra presenter från Pappas 50-årsdag märktes en bordsurna i grönflammig fajans, sannolikt från Bobergs Fajansfabriki Gefle tillsammans med två matchande fajansvaser för väggupphängning samt en sjangdobel svart käpp i ett exotiskt träslag, en klassisk gåva till en femtioårig man. När vi bodde på Kopparslagargatan, gick han alltid med käppen på kvällspromenad på Nygatan. Han stötte den i trottoaren med sprättig elegans. Ytterligare en present, som torde ha lämnats vid 50-årsfirandet var en tennvas. Den blev som så mycket annat i vårt hem mindre väl vårdad. Den sågs aldrig putsad eller avtvättad. Vasens fot lossnade, och vasen försvann, troligtvis med antikhandlaren.

 

Vår första telefon

Vår första telefon var en svart rektangulär låda, som var monterad på väggen i salen invid dörren till skräddarverkstan. Placeringen var praktisk. På detta sätt hade både Pappa och Mamma nära till telefonen. På söndagar satt Mamma i telefon och lyssnade på den långa predikan från Immanuelskyrkan i Gävle: ”Hören I himlar och lyssna I jord, ty Herren talar.” Denna andliga devis, skriven med versaler, fanns målad i det himmelska kupoltaket ovanför predik­stolen, varifrån den strikta församlingspastorn, Oscar Ingwall, och andra pastorer förmedlade Herrens budskap.

 

Tidiga kompisar

Mitt emot vårt hus på vägen bodde en familj med tre pojkar och en äldre flicka. Pojkarna blev omedelbart våra kamrater och ibland även våra kombattanter. Föräldrarna hette Ingeborg och Henrik Lindahl. Vi pojkar kom att göra många upptäckter tillsammans. Rune var äldst, lika gammal som Billy. Åke och jag var också jämgamla. Sen var det Rolf, men han var lillbrorsa och hängde inte alltid med. Birgit var äldst, kanske tio, tolv år. Den dagliga mötesplatsen var på vägen utanför husen. Rune och Åke hängde på sin vita grind. Mötet inleddes ofta med att Billy eller jag ville berätta nån viktig nyhet. Trodde vi. “Ambulansen körde i morse till Järsta”. Det gav osvikligt till svar: “Dé visste vii före eer” och alltid med ett självsäkert tonfall. De utgav sig alltid veta allting före oss. Billy och jag kunde inte kontrollera dem. Vi resignerade. Det var i alla fall ett sätt att inleda dagens övningar på.

 

Rolf, Billy och Rune

 

Mamma och Ingeborg fann varandra i rollerna som mammor. Däremot utvecklades aldrig nån nära kontakt mellan fäderna. (Se dock kapitlet om Glösbo, Föräldrabesök.)

Pappa visade för övrigt aldrig något nära kompisskap med någon annan pappa eller annan vuxen man. Denna sociala hållning har i någon mån gått i arv till mig själv, även om jag tycker att jag under min långa levnad har varit mera kontaktsökande än Pappa. Han utvecklade dock senare en del enskilda kontakter, under Gävletiden, men de inskränkte sig främst till några skräddare. Pappa deltog dock vid småbjudningar hemma under helger och kvällar, men då var det i umgängen som uppstått genom Mammas förtjänst och aktiva sätt. Pappa var alltid mån om att vid bordet hälsa gästerna med välkomstorden “Håll nu till godo”, förstärkt med en svepande handrörelse över bordet. Detta skorrade illa i mina öron, eftersom han inte lagt två hårstrån i kors för att skaffa kakorna eller bidra på annat synligt sätt, t.ex. genom framdukning. Det var i alla fall ett sätt att visa sig trevlig.

Till höger om Lindahls vita grind vid byvägen fanns en förrådsbyggnad. Där parkerade då och då Åkes morbror, Gösta Andersson. Han bodde med sin familj i sommarköket i en lagårdslänga, på en höjd på Lindahls tomt. Morbrodern hade två pojkar. En hette Henry. Morbror Gösta sålde kött och korv och fisk och körde omkring i en liten flakbil. En gång när morbror Gösta stod och plockade på flaket och Henry och Åke och jag tittade på, skar han av en bit av den rökta korven och gav oss pojkar att smaka. Den var god. Korven tillverkade han i lagårdslängans verkstad, där det också utfördes snickeriarbeten. Åke påstod långt efteråt, att sågspån från verkstan bidrog till att korven blev fast och stadig. På tomten fanns också ett vitt hus. Där bodde Ingeborgs gamla mamma. Huset ägs i dag av Åke, som i kraft av sin förmögenhet renoverat det och har det som extrahus.

 

Hyresvärden

Arrendator Åberg hade många barn, av vilka två söner, Harry och Gottfrid, arbetade på gården, Dom var inte precis några muntra drängar. Harry, den yngre, var butter och avvisande. Vi var väl i vägen för hans sysslor. Gottfrid var inte lika trumpen, och han lät oss åtminstone vara i fred, när vi var i stallets närhet. Två hästar fanns där, och dom togs ut för arbeten på fälten omedelbart utanför samt för uppdrag åt andra i omgivningen.

 

Byvägen

När den första våren kom, 1933, började en radda barn spela kula på vägen utanför vårt hus. Spelet var nytt för Billy och mig. I Färnbo kände vi inte till det nöjet. Det var väl Lindahls pojkar som visade kulvägen. Som så mycket annat. I vägbanans mitt grävdes en grop, en pott, för kulorna. Trafiken var minimal, så nån rädsla för biltrafik hade man inte. Samma sak gällde för lek med kullerband och övningar på cykel. Jag vet inte hur reglerna för kulspel är i dag, men några större ändringar i spelet kan knappast ha kommit till. För övrigt kan väl reglerna variera från trakt till trakt. Man stod några meter ifrån och kastade, och det gällde att komma direkt i potten eller närmast intill. Kulorna var av lera, och dom inskaffades från ett inköpsställe längre bort i byn, i Kröken eller – som den också kallades – Svängen. Där fanns en gumma som kallades för Hannsan (Hansson). Hon bodde i ett litet hus vid vägkanten och sålde smågodis och kulor. Det var för övrigt strax intill det hus, som vi sedermera skulle komma att flytta till. Man fick knacka på Hannsans dörr. Det rasslade i låset och man blev surmulet insläppt. Hennes fönster åt vägen hade tättslutande gardiner, så det hela var lite skumt. En kula kostade 1 öre.

Vid spelet kunde man få använda en särskild spelkula, antingen av färgat glas eller av blankt järn. En spelkula var självklart bättre än en lerkula. Menade alla. Vid förlust i potten fick man byta ut den. Om man hade många kulor, så var det praktiskt med en tygpåse. Jag hade en påse som Mamma hade sytt. Annars hade man kulorna i fickan. Hos Hannsan gjorde jag flera besök, ensam eller i sällskap. Det måste väl betyda att mitt spel gick med förlust.

 

Kullerbandsrally på vägen

På byvägen kunde vi inte bara spela kula. Där kunde man även rulla kullerband. Ett kullerband var ett skrotat cykelhjul utan däck och ekrar. En tom cykelskena alltså. Man satte fart på kullerbandet genom att knuffa till på hjulet med en träpinne. Man kunde få upp farten genom att stoppa pinnen i skenans skåra, hålla den kvar där och låta den slira medan man ökade springandet. Medan man så att säga pinnade på. Det gällde att komma fortast fram.

Kullerband fick man tag på genom att på kvällen eller under en helg besöka cykelreparatörens verkstad. Han höll till i ett uthus vid Järstavägen. På baksidan av huset, i ett litet buskage med brännässlor, fanns utslängda cykelhjul och annat skräp. Det var bara att ta för sig, men med en viss rädsla. Cykelreparatören kunde ju komma. Särskilt nöjd var jag vid ett tillfälle, då jag hittade ett hjul med gröna vackra ränder. Annars var hjulen ganska avskrapade och rostiga. Men de dög till lek.

 

Lärde mig cykla på vägen

Utvecklingen gick från kullerband till cykel. Riktig cykel. Övningsplatsen var naturligtvis byvägen. Jag skulle lära mig cykla. Åke kunde ju. På Mammas cykel ställde jag mig med höger fot på vänster pedal och sparkade till med den andra foten. På så sätt lärde jag mig att glida och balansera och allteftersom öka farten. Det rullade mot korsningen vid stora vägen och August Erikssons affär. Där var det stopp. Nästa steg var att stå med vänster fot på vänster pedal och öva på samma sätt. Och efter några dagar i ett fartdarrigt ögonblick stiga över med höger fot till den andra sidan och våga trampa till. Jag hade lärt mig cykla. Det var en stor och betydelsefull framgång. Så var det väl för de flesta barn.

Cykeln blev min chans till utforskning av Hemlingby och den vidare omgivningen. Cykeln blev en kompis som jag inte kunde vara utan. Först hade jag Mammas cykel och så småningom Pappas Polstjernan, när jag var lång nog att slänga benet över ramen.

Den första egna cykeln, en begagnad, fick jag först när vi bodde på Brynäs. Jag måste ha varit 10 eller 11 år. I början av 40-talet, när jag fått arbete och börjat tjäna egna pengar (15 kronor i veckan), kunde jag med viss hjälp köpa en helt ny cykel i Jacob Wennbergs järnhandelvid Nygatan i stan. En svart Crescent. (Se Gävletiden.)

 

Potatisskalaren

Mamma satte mig att råskala potatis.Hon ordnade en skalplats ute på gårdsplanen och snörade på mig sitt stora förklä. Där satt jag på en köksstol i det fria. På en skräddarpall framför mig hade jag en vattenfylld oval plåtbalja, proppad med jordiga potatisar, och i handen en potatisskalare med trähandtag. På marken satte Mamma en annan balja, med sköljvatten. Och så försvann hon in i huset för andra plikter.

Senare i livet, särskilt då vi bodde på Kopparslagargatan inne i stan, sa Mamma ofta till sina kaffetanter, att “Dick var väldigt duktig på att skala potatis när han var liten.”

 

En syster gör entré

En dag på i november 1932, när Pappa provade kläder på en kund, hördes det mycket höga och späda skrik från rummet intill. Kunden frågade, om det fanns barn i huset. Jo, det finns det, sa Pappa, och räknade upp oss. Kunden la till: “Det har visst kommit en till nu”. Det var Nitas ankomst till världen.

 

Lergropen och bandy

Åberg förfogade över åkermark, som sträckte sig ner till Lergropen. Det var en pöl eller liten insjö på något hundratal meter från huset. Lergropen hade bildats genom att ett Tegelbruk invid tagit lera därifrån. Urgröpningen fylldes så småningom med vatten. Härtill bidrog att en bäck, Hemlingbybäcken, löpte nära inpå. När vi kom till Hemlingby, hade tegelbruket lagts ner. Lergropen var en högt uppskattad tillgång för traktens barn och unga, särskilt på vintrarna när gropen var isbelagd. Billy och jag lärde oss att åka skridskor på Lergropen. Och vilka skridskor vi hade. Lösa saker som skulle spännas fast utanpå pjäxorna med en läderrem runt vristen och en annan rem över tåpartiet. Men skridskorna lossnade alltid. Tåremmarna fick spännas om och om i tid och otid, till förtvivlad leda.

På Lergropen spelade Södra Bollklubben (SBK) bandy. Det var spännande dagar. Mest eftertraktat var att se på A-laget på söndagarna. Vilka lag dom spelade mot visste jag aldrig. Spelarna i A-laget hade blå kraftiga ylletröjor på sig. De såg medvetna ut. De hade de anledning till. För det fanns nämligen ett B-lag också. Kring det laget stod det inte samma strålglans. Spelarnas tröjor verkade tunnare och blekare. Och hängde fladdrande utanpå. Både spelare och tröjor verkade torftiga.

När A-laget spelade fanns det en betalande publik på kanske ett hundratal personer. De flesta bodde nära Lergropen eller hade någon annan anknytning till laget, vilket betydde, att det gästande laget inte fick några hörbara hejarop. Inte ens vid mål. Vid B-lagets matcher var det inte lika stor uppslutning. Jag kom till spelplanen på mina utanpåskridskor efter start från Åbergs strand hemmavid och sen genom höga och hemliga vasspartier och behövde på så sätt inte passera den betalande ingången, som fanns på ett helt annat håll. Den låg på den västra sidan av Lergropen i det område där tegelbruket hade legat och där även Hemsta skola låg. Området hette Norelund.

En gång hade jag på min högst privata vassväg skrinnat mig fram till den ena målburen, den som bevakades av det gästande lagets målvakt. Han hade det jobbigt, där han kämpade mot SBK:s massiva anfall och täta skott. Han hade fått ett antal feta smällar och blödde ur näsan så det skvalade. Men han försvarade modigt sin bur och rusade titt och tätt ut och åt sidan för att fånga den röda bollen. En vuxen åskådare som liksom jag hade placerat sig bakom målet och verkade vara lite bekant med målvakten, kunde i sin medömkan inte låta bli att hojta till målvakten och fråga varför han måste rusa ut så där och ta bollen, när det ändå var helt givet att bollen inte skulle gå mot målet. “Ja, men annars blir det ju hörna, snörvlade den blodiga kämpen.” Det var första gången jag hörde en spelterm. Men jag uppfattade inte målvaktens blodsluddriga uttal. Jag tyckte han sa höna. Det verkade höra till bilden. Lite flaxande liksom. Så jag trodde i många år att det hette höna.

En annan Lergropshändelse som grep mig starkt, var en gästande spelare, inte målvakten, som gick sig genom isen. Han kom lite åt sidan, när han skulle hämta en förskjuten boll. Han fick tag på bollen i vassen och förpassade den tillbaka till spelplanen. Men på återfärden brakade han igenom isen. Han hade en långrandig speltröja, svart och vit. Han var på djupt vatten och fäktade med armarna för att hålla sig uppe i det iskalla vattnet. Jag minns skräcken i hans ögon, när han med bara huvudet över vattenytan jobbade sig mot strandkanten. Tillbaka mot spelplanen gick det inte. Det underliga i hela situationen var, att han fick kämpa för sig själv så gott han kunde. Jag kan inte minnas, att någon spelkamrat eller åskådare så där omedelbart slöt upp för att hjälpa honom. Det kunde väl inte vara därför att han inte tillhörde SBK? Men så nedrig kunde väl den idrottsliga publiken ändå inte vara? Snarare var det nog så, att när bollen genom spelarens kast var på planen igen, så var de övriga spelarna liksom åskådarna så upptagna av själva matchen att de inte såg något annat.

 

Skutan

Till min hjälp att lära mig stå på skridskor hade jag skutan. Redan i Färnbo hade jag fått skutan. Det var ett slags vintrigt åkdon, som påminde om en sparkstötting. Den var tillverkad av bysnickaren i Färnbo, Wisén i Framnäs. Den hade korta, oskodda medar av trä. Det fanns ingen fortsättning på meden bakom den uppresta ramen, bara en kort stump till avslutning. Som en kuperad svans på en boxer. Alltså ingen med att stå på. Jag sköt skutan framför mig och kunde hålla mig upprätt medan jag försökte ta skär. Ordet skuta har jag aldrig mött efter Hemlingbytiden. (Den 1 december 2002 visades i SVT Aktuellt hur barn i dagis fick lära sig stå på skridskor. De hade framför sig en spinkig form av skuta, sammansatt av metallrör. En instruktör sa “sparken”. Usch!) Ordet skuta kan på visst sätt härledas till Ramhäll, Mammas barndomsbygd. Där fanns i gruvdriften ovan jord ett slags primitiva flakslädar som användes för att dra grova stenar på. Eskil har vid en beskrivning av sin ungdoms gruvarbete använt ordet drög som synonym till stenskuta. Ordet finns också i en berättelse som Mamma skrivit om sin uppväxt i Ramhäll (till redaktör Mats Rehnberg, Radiotjänst, Stockholm = Nordiska Museet). Men Mamma använder där direkt ordet skuta som namn på ett litet lekredskap på vintern, förmodligen släde.

En gång på mina enmansexpeditioner på Lergropen blev jag intresserad av ett av arrendator Åbergs diken. Det sträckte sig från stora landsvägen (“Järstavägen”) ner till Lergropen. Isen hade lagt sig på Lergropen och även dragit sig in i dikena. Jag sökte mig med skutan från den vassbeväxta strandkanten in i det upptäckta diket. Jag kom längre och längre inåt land, uppåt Järstavägen. Den leriga dikeskanten var hög som ett hus. Nästan. Det började knaka och knirka under skridskorna, och isen tog sig för att bågna. Jag blev ruskigt rädd. Hur jag lyckades vända skutan och mig själv vet jag inte. Men den tunna isen brast alldeles efter vändningen, och jag sjönk ner, mer och mer. Jag försökte arbeta mig tillbaka mot starkare is, bit för bit medan jag grät och flämtade efter hjälp. Ju mer jag närmade mig fast is, desto djupare blev diket, och jag hade väl inte mer än huvet över vattenytan, när jag mötte så fast is att jag lyckades krångla mig upp. Sen bar det av för glatta livet hemåt, våt och eländig och djupt skärrad. Mamma blev helt utom sig vid min slaskdrypande entré.

På kvällen efter det livsfarliga äventyret med skutan i diket mådde jag inte så bra. Jag sökte ensamhet och gick in i salen, som låg i mörker. Jag satte mig på soffan som var bäddad. Något mycket mjukt kände jag under mig i mörkret. Jag hade satt mig på min tämligen nyfödda lillasyster Nita, som Mamma hade parkerat i soffan sovande. Nu hade jag dödat henne, så stor och tung som jag var. Lillasyster skrek inte. Alltså var hon död. Först nära min egen död i ett djupt och lerigt dike. Och nu detta. Jag var lamslagen och lämnade tyst rummet. Undrade hur länge det skulle dröja, innan Mamma skulle upptäcka sitt döda barn och komma ut och ropa i himmelens sky. Men Mammas skrik hördes inte av.

Efter de dagliga strapatserna var vi barn alltid blöta om fötterna. På kvällarna, sen pjäxorna torkat nödtorftigt vid järnspisen, tog Mamma fram plåtburken med björnfett och smorde in pjäxorna. De kunde fortfarande vara smått fuktiga. För att påskynda torkningen la hon in ett skrynkligt tidningspapper i skorna. Säkert en fiffighet från sin barndom i Ramhäll.

 

Ensam är stark

I Hemlingby gjorde jag ofta små strövtåg på egen hand. Därmed inte sagt att jag undvek lekkamrater, för det gjorde jag inte. Men även i Österfärnebo knatade jag omkring för mig själv för att upptäcka. Mycket berodde det väl på att Billy var i skolan. Men det kan också ha varit så, att mina soloprestationer var självvalda. Även under den fortsatta uppväxten valde jag ofta att operera för mig själv utan att sakna sällskap. Detsamma kan nog sägas om mig som vuxen. Men jag protesterar, om nån vill kalla mig enstöring. Vilket har inträffat.

 

Kamratkretsen blir större

Närmaste lekkamrater var pojkarna Lindahl. Deras syster Birgit var äldre, och hon var aldrig med oss grabbar för att leka. För övrigt var hon sjuk, i lungtuberkulos och vistades tidvis på Hålahults sanatorium i Närke. Birgit dog när hon var 24 år.

Efter Åbergs lada vid vägen fanns en familj Öhman, som bodde i egen villa. De hade en flicka som hette Maj och en pojke i min ålder som hette Gösta. Maj hette egentligen Harriet. Men det fanns också en annan Harriet, nästgårds, en syster till Henry i Lindahls backe, och för att undvika förväxling fick en av flickorna heta Maj. Och det var Maj. Syskonen Öhman var sen tidigare kompisar med Rune och Åke. Maj och Rune var jämgamla, och dom gick i Järvsta skola tillsammans. När Billy efter vår ankomst till Hemlingby i april 1932 skulle fortsätta sin skolgång, så blev det i samma klass som Rune och Maj.

 

Majs rumpa

Maj var en framåt och nyfiken åttaåring. Hon gjorde sig märkbart gällande och var med på de flesta upptåg mellan husen och på vägen. En av hennes bravader var Rune upphovsman till. Vi var några pojkar. Det var Rune, Billy, Åke och jag och ytterligare ett par grabbar. Och så Maj. Vi sprang omkring och lekte vid vårat dass på Åbergska gården. Det låg i en förlängning till Åbergs lagård, nära inpå Öhmans hus. Rune dirigerade några av oss att sitta på dasshålet och dra ner byxorna. Sen sprang hela gänget raskt till baksidan av dasset, där det fanns en uppfällbar lucka. Där kunde hela skaran på en gång inspektera baken på den djupt sittande demonstranten. Och så skulle vi i tur och ordning ge en klapp med en liten lövruska på lämplig yta. Även Maj deltog i denna klappjakt med fröjd och lust. Hon fick emellertid betala dyrt för nöjet med att själv sätta sig i hålet med rumpan bar. Då stod vi pojkar i kö för att lämna vår varma rishyllning. Denna utsträcktes emellertid till att bli en klapp med bara handen. Den här proceduren blev anmärkningsvärt tidsutdragen. Lekuppläggaren och taktikern Rune hade säkert från början räknat med jämställdhet. Leken, om jag får kalla den så, var en enstaka föreställning. Nån repris gavs aldrig, åtminstone inte i min närvaro.

Majs bror Gösta, i min ålder, var inte med vid dassevenemanget. Det var kanske tur dé, för Maj. Men Gösta tog igen den missade förlustelsen med att praktisera en egen tillställning. En dag blev det stort rabalder i Åbergshuset och grannhusen. Wasti, då fyra eller fem år, kom inrusande till Mamma med blossande kinder. Gösta hade gjort henne en mycket närgående uppvaktning och handgripligen propsat på att han skulle få ligga ovanpå henne. Mamma chockades. Det tog inte många minuter förrän Göstas aktivitet var känd kring de närmaste knutarna och vartefter också i Mammas bredare bekantskapskrets, som bland annat innefattade Österfärnebo. Mamma var djupt skakad. Jag lyssnade. Utan att bli skakad. Aldrig nåånsin mera leka med Gösta. Den odågan! Hör du dé Wasti!

 

Söndagskolan

På varje ställe vi bott, såväl före Hemlingby som efter Hemlingby, har det varit en självklarhet att vi skulle gå i söndagsskola. Mamma kontrollerade att Billy och jag kom iväg i tid och att vi var snyggt klädda. I Hemlingby fanns en söndagsskola vid Järvstavägen, på dess högra sida nära Hemlingby skola. Det var en vit träbyggnad som tillhörde Svenska missionsförbundet. Men man kan utgå från att om det funnits flera söndagsskolor i trakten, så skulle Mamma absolut ha valt baptistsamfundets. Det betydde dock inte att hon förkastade andra samfund. Tvärtom. Mamma gjorde hela livet nedslag i andra samfunds möten, men dom fick på något sätt inte avvika för mycket från baptistsamfundets. Till de accepterade hörde exempelvis missionsförbundet, pingstvännerna och i någon mån metodisterna. Frälsningsarmén, såväl den internationella som den svenska, godtogs också, “dom har sån klämmig musik”. Däremot skulle det nog bjuda emot att placera oss barn i en “statskyrkans” söndagsskola. Den klara religiösa skiljelinjen i Mammas ögon gick mellan vuxendop och barndop. Enligt svenska kyrkans tro renades människans synd genom dopet. Mamma hävdade med tryck, att ett litet barn ju inte kunde ha nån synd. Det fanns säkert även andra bevekelsegrunder och förklaringar till Mammas ställningstagande. Men Mamma var kanske inte själv medveten om vad som drev henne. “Det är så stelt i statskyrkan.”, sa hon mer än en gång.

Pappa gav sällan eller aldrig till känna något om sin trosuppfattning. Men döpt var han som vuxen. Han tvingades nog till detta av Mamma före bröllopet 1923. Annars hade det säkert inte blivit något giftermål.

Vi skulle gå till avslutningsfest i söndagsskolan i Missionshuset en sommardag 1933. Billy och jag stod utanför Åbergska huset på gårdsplanen och var utklädda i daldräkter. Mamma hade sytt dräkterna redan i Österfärnebo. Vi hade blå knäbyxor, gul väst och en blå toppmössa. Så gulligt och midsommarsvenskt! Mamma lyste av stolthet över sitt kostymverk och sina käcka pojkar. Vi stod där och väntade på den övriga familjen. Jag kände mig plågad i den löjliga utstyrseln och ville inte gå med. Grinig var jag. Billy visade inte nån allvarlig opposition. Han mådde nog heller inte lika illa som jag. Över huvud taget var Billy mera utåtriktad och bejakande. Han trivdes bra i muntra situationer. Kanske berodde det på att hans musikaliska färdigheter. Han sattes tidigt vid orgeln eller pianot till beskådande och troligen också beundran. Redan i Tärnaby lär han vid tre års ålder ha stått ensam på kapellscenen och “presenterat” dom som skulle framträda. Billy kunde sitta i söndagsskolan i Hemlingby och gladeligen spela och trampa orgel för de andra barnen. Orgel fanns för övrigt hemma, en svart pjäs som med tiden blev maskstungen och som följde oss i många år. Rollen i söndagsskolan gav måhända Billy en scenvana, som han sen kunde föra med sig under den korta tid han levde. Man får väl heller inte glömma det där med gener, även om vi på den tiden inte visste vad det var. Men Billy kunde också vara en riktig retsticka. Det liksom ingick i hans lust att vilja visa sig och pocka på uppmärksamhet.

 

Plocka porslin och metervaror hos “Stöveln” och Anders

Vid byvägen, en halv kilometer bort mot Svängen fanns några hus med barn i vår ålder. Men det aningen för långt bort för att vi dagligen skulle söka oss dit för att leka. Där bodde Hans Öberg, och hans två år yngre bror Sture. I ett hus omedelbart intill bodde deras kusiner. De var många, både pojkar och flickor. En av kusinerna hette Anders (Öberg). Hans och Anders blev klasskamrater till mig i Hemsta skola, liksom Lindahls Åke. En av Anders många systrar hette Anne-Marie. Hon blev längre fram Gävles Lucia. Hans fick efter några år (1938) ytterligare en bror, Carl-Göran. Öbergarnas två hus låg bredvid varandra i kanten av Lergropen. Hans och Sture och Anders uppenbarade sig i svarta blänkande gummistövlar. Detta var ytterst märkvärdigt. I Färnbo hade inga barn beskådats med denna glänsande klädsel. Det var nog nytt även i Hemlingby. Det glittrade och slafsade kring stövlarna, när grabbarna dog fram på vägen. Billy och jag avundades grabbarna. Hans kallades för StorStöveln och Sture för LillStöveln.

Tidigt blev jag varse att lastbilar ganska regelbundet, så där en eller två gånger i veckan, körde förbi vårt hem och bort till Stövlarnas och Anders hus för att tippa av. Värdefulla saker. Bilarna kom från Porslinsfabriken och Ångväveriet inne i Gävle. Mamma kunde plötsligt ropa: “Dick, nu kommer porslinsbilen”, och då var det inte fråga om att det kändes långt till stället. På med skorna och iväg utav bara den. Inom fem minuter var jag där. Ibland hade bilen inte hunnit börja tippningen, och då stod jag och konkurrenterna bredvid och såg på när godset under skärande rassel och ett stort moln av porslinsstoff hasade av. Porslinslasterna var särskilt attraktiva. Jag slet och bände i den avtippade porslinsbråten. Det blev både det ena och det andra, som jag drog hem till Åbergsgården. Det hopade sig hemma i huset till den grad att Mamma t.o.m. kunde dela ut porslin till bekanta, inte minst Färnbobor, när de kom på besök eller vi besökte dem. Hon förvarade allt i en kista. (som Wasti nu har, dock utan porslin). Åke Lindahl har berättat, att hans pappa skickade en stor del av porslinet till sina föräldrar och syskon i Småland. Stövelbrödernas mamma hade fyllda porslinskistor uppe på vinden, berättar Sture.

Tack vare tippningarna fick ”Stövlarnas” och Anders föräldrar utökad mark. Hur de utnyttjade markförstärkningen vet jag inte. Anders pappa, Erik, jobbade på Ångväfveriet inne i stan, eller Sjöströms som fabriken kallades efter grundaren, och där jobbade även Anders farbror, Axel. Detta förklarar väl utkörningarna till deras hem. Man skulle då kanske kunna tro att Hans och Stures pappa jobbade på Porslinsfabriken inne i stan (Gefle Porslinsfabrik, sedermera i ägo hos Upsala Ekeby porslinsfabrik). Men det gjorde han inte. Han var bonde och hade två kor och en häst.

Hur såg Öbergarna på att andra sprang på deras tomter och tog för sig av skatterna? Vi märkte då aldrig nån irritation. Hans, som givetvis själv var med i porslinsrivandet, har sagt, att detta väl var i sin ordning. “Andra hade väl också rätt…” . Vid ett tillfälle såg jag avundsjukt hur en stor pojke flämtande och med båda händerna höjde ett praktfullt svart keramikfat i luften. Vilken triumf! Han kallades Jocke, och hans pappa var skomakare och bodde på övervåningen i Stövlarnas hus. Mången gång var besvikelsen stor, när man såg nåt fint; fat eller karott eller kaffekanna, som hade gått sönder just vid själva avstjälpandet och inte i fabriken. Jag har inget minne, att någon blev skadad av det trasiga och vassa porslinet. Däremot kunde det kännas rent otäckt att ta i godset, när det var oglaserat. Skrapljudet gav kalla rysningar.

Avfallet från Ångväveriet bestod till sin nyttiga del mest av tygrester. Sådana fynd uppskattades också av barnens föräldrar. I avfallet fanns gummisnoddar. I mängder. Samt korkbitar, tillägger Sture. Vi gjorde gummibollar av snoddarna. Först knycklade man till en bit tidningspapper till en inre kärna. Sen tog man snodd för snodd och virade om papperskärnan tills den blev till en stor och tung boll. Ju större boll desto större beundran bland kamraterna. Slutligen länkade vi en sträng, som hakades fast på bollen. Det blev en fin grej, som vi kunde gå omkring med gungandes och svängandes, ungefär som en jojo, om än lite farligare på grund av sin spänst. Men vad användes gummisnoddarna till i väveriets produktion?

Av de hemsläpade tygerna kunde Mamma sy både det ena och det andra, som vi utökade vår garderob med. Det berättas, att en skomakardotter från gammelbyn i Hemlingby på sin examensdag hade en klänning sydd av ett glänsande tyg, som hennes bror hade funnit bland soporna på Öbergs tomt. Även jag kunde stoltsera med olika fynd. Mamma berättar (Gula boken, senhösten 1932):

”Dick kom hem med sparken full av gardiner. Så jag börja grunda, vad skall jag göra av dem. De var ej användbara att sätta för fönster. Men jag kom på en idé. Jag färja dem, sände hem dem till mormor, o. hon vävde de allra finaste konstvävda mattor till salen av dem. Ja, nog hade han födgeni, då han var liten alltid. Bara det ej försvinner med åren.”

 

Magont

Att ta sig till Stövlarnas eller Anders hus när porslinsbilen eller tygbilen kom för att tippa sina laster var en fråga om att springa fort på byvägen, på ny rekordtid varje gång. “Då var Dick eld och lågor (Gula boken).”

Det gällde att vara på plats före alla andra plockare, så att man fick det bästa bytet. Särskilt viktigt var det med porslinsleveranserna, för dom var mest åtråvärda. Efter en snabb uppmaning från Mamma kutade jag iväg. Efter en tid med dessa stressiga lopp, började det inträffa en förändring i min ork att springa. Efter halva sträckan blev jag plötsligt illamående och fick ont i magen. Jag tvingades att blek och dimmig släpa mig tillbaka hem. Det här upprepades ett antal gånger. Då insåg Mamma att nånting måste göras med porslinsplockaren. Mamma tog mig till lasarettet i Gävle. En doktor stoppade ett finger i baken på mig och bökade omkring därinne. Konstig doktor. Jag hade ju ont i magen, på framsidan, och inte i rumpan. Nån medicin fick jag inte. Hur problemet löstes minns jag inte. Troligtvis var det magonda sprunget ur stress utan att nån begrep det. Mamma kanske inte heller vågade tala om för doktorn, att jag flängde endes Hemlingby byväg för att leta efter porslin.

Hans Stöveln växte upp på Lergropens isar. Vi gick i samma klass i Hemsta skola. Vid skoldebuten hade vår familj flyttat till ett annat ställe i Hemlingby, till Svängen. Hans och den två år yngre brodern Sture hade alltid gummistövlar på sig. Hans kallades för Storstöveln och Sture för Lillstöveln. Storstöveln visade tidigt framstående skridskotalanger och blev allteftersom en legendarisk och världskänd bandyspelare och ishockeyspelare (forward) på 50- och 60-talen. Hans meritlista och medaljskörd är imponerande. Stöveln Öberg har fått ett stort utrymme i Nationalencyklopedin. När han drog sig tillbaka från bedrifterna på isbanorna, hade han startat Stövelns Cykel- och Sport i Gävle. Affären ligger i området där Hemsta skola fanns på sin tid. Han driver nu företaget tillsammans med sina två söner. Storstövelns yngsta bror, Carl-Göran, blev också han en duktig ishockey- och bandyspelare. Även om honom står att läsa i encyklopedin. I sportjournalistiken fanns ingen anledning att tala om Storstöveln som annat än bara Stöveln.

Lergropen reducerades så småningom i media till bara Gropen. Och i dag finns ingen grop alls. Över huvud taget är det dåligt med isbanor i Gävle, säger Stöveln vid ett samtal i februari 2003.

Stövelns kusin Anders hade väl andra gåvor än ishockey. Han dog i förtid med förstörd hals. Han var rökare. Anders syster Anne-Marie blev Gävles Lucia i början av 50-talet. Hon och Wasti var arbetskamrater på 50-talet vid telegrafverket i Gävle.

 

August Erikssons fallgrop

Vi inköpte våra dagliga livsmedel i August Erikssons affär. Den låg där Hemlingbyvägen började vid Stora landsvägen (Järvstavägen) mellan Gävle och Uppsala. Avståndet från vårt hus ut till ”Järstavägen!” och affären var inte längre än ett stenkast. Vägen var vårt närmaste lekområde.

När affärshuset höll på att nybyggas eller ombyggas, jag minns inte vilket, blev detta en lekplats för oss barn. Fönster och dörrar saknade stängningsanordngar. Vi sökte oss till bygget på aftonen och helger när byggjobbarna inte var där. Jag hade vid ett tillfälle gått ensam till huset och i bottenvåningen sett dess regelverk och halvfärdiga innerväggar. Jag hade då också sett en nedsänkt golvbrunn, som inte var djupare än en meter. Under brunnen fanns källarvåningen. Hålet hade en träbotten, och det var alltså ett blindhål. Jag klev ner i hålet och satt där och filosoferade ett tag.

Påföljande afton blev det en ny lekdag i huset. Billy, och kanske även Wasti, var med bland andra kamrater. Nu skulle jag briljera och lura dom. Jag sprang tjoande fram till hålet och hoppade utan tvekan direkt ner i hålet. Utan att titta eller tänka mig för. Men hålet var inte längre ett lustigt och trivsam ställe. Det som under gårdagen varit ett säkert blindhål, var nu en gapande fallgrop. Jag föll handlöst och pladask ner i den kolsvarta källaren. Och tappade medvetandet.

Jag vaknade så smått och kände att någon bar mig på sina armar. Jag hörde vuxna som talade upprört och vredgat. Över oansvariga byggare. Det gjorde hemskt ont i magen, och jag kved i takt med de argsinta rösterna. Jag kvicknade till hemma i sängen och återhämtade mig vartefter, utan synliga men. Mamma berättade sedermera, att några barn, kanske var det Billy med kompisar, hade kommit springande hem och flämtat osammanhängande, att Dick hade ramlat ner i hålet. Detta gav Mamma uppfattningen att det rörde sig om ett djupt vattenhål eller liknande, och hennes ängslan blev därefter. Källargolvet där jag hade hamnat visade sig vid en granskning efteråt vara bemängt med formbräder från betonggjutning och med kvarlämnade stora spikar. Det hette efteråt bland bygdens barn, att Dick hade fallit ner i källarhålet och fått spikar genom magen. Jag fann ingen anledning att protestera mot denna version.

 

Hemlingbyberget

Söder om byvägen låg Hemlingbyberget. Vi vandrade ofta dit upp. Utgångspunkten var Lindahls gård, som låg nära foten av berget. Man passerade Åkes mormors vita hus, där även Åkes morbror Gösta bodde med fru och barn, samt ett uthus där det fanns ett märkvärdigt dass. Det låg en trappa upp, och där fanns många sitthål, bl.a. ett med lägre säte för småbarn. Vi kunde sitta där flera nödiga på parad och stämma av tillvaron med varandra. ( Dasset som social institution har beskrivits av bl.a. professor Gunnar Tilander: Stång i vägg och hemlighus, 1968.)

Att ta sig upp till bergets topp tog en dryg kvart eller så. Det hände att vi gjorde trippen som en kullerbandsutflykt. Hur långt vi drog med oss kullerbandet låter jag vara osagt. En och annan gång hade vi med oss massäck. Mamma gjorde i ordning smörgåsar och annat i förhoppning att vi skulle vara borta en ordentlig stund, så att hon skulle fä ägna sig åt sitt. Men icke, vi var strax hemma igen till Mammas besvikelse. Det hände också att vi åt vi upp massäcken, redan innan vi nått bergets topp, 38 meter över havet. Toppen kröntes av en vattenreservoar, en massiv träbyggnad på gjuten grund som vi med upphöjda blickar synade respektfullt. “Där uppe hade en gång en gubbe rott omkring med en båt å han hade drunknat…..” En båt fanns verkligen i vattentornet (Harriet Öhman) men drunkningsolyckan får jag nog i dag presentera som en skröna. Invid vattentornet fanns det ett hus som bostad åt tillsynsmannen Lundberg och hans familj. Vattentornet står alltjämt kvar, numera som ett byggnadsminnesmärke, och det har omgetts av en rekreationsanläggning med restaurant.

 

August Erikssons kulle

Vid vägkorsningen vid August. Erikssons affär fanns en liten gräsbevuxen kulle med god utkik ner på landsvägen. Där brukade jag och mina kamrater, i regel pojkar, sitta och räkna bilar som passerade på Järstavägen. Varför skulle vi räkna bilar? Kanske gällde det att sätta rekord, att ständigt öka på antalet. Att jaga rekord har ju alltid varit en drift hos människan, vare sig det varit meningsfullt eller inte. Lika viktigt i leken var att bestämma bilmärket. Man kunde naturligtvis inte i farten se själva bilemblemet. Bestämningen gjordes i stället utifrån formen och andra kännetecken. Med tiden blev jag ganska skicklig. Detta intresse fortsatte jag senare att odla under en sommar hos Mormor i Ramhäll. Jag var nog åtta år då. Jag höll ofta till inne i lanthandeln, hos farbror Strömberg i “Kooperativa”, som fanns i Mormors hus. På väggen i affären fanns en stor rödfärgad plansch med ett smörj- och oljeschema för olika bilmärken. De var ordnade i bokstavsföljd, och jag pluggade in dem vid mina dagliga besök. Och märkena var många. Man skulle kunna tro, att denna vurm borde ha lett till ett intresse även för bilarnas konstruktion och mekanik. Men så blev det inte. Jag har aldrig haft något maskin-tekniskt sinne. Möjligen kan jag som undantag tillskriva mig en viss fallenhet för snickeriteknik, särskilt för enklare möbler och deras vård.

På gräskullen hos August Eriksson kunde vi också spela kniv. Man lät en fickkniv eller täljkniv falla från olika ställen på kroppen. Det gällde att få kniven att falla och stanna med spetsen stående i marken. Man började med att slänga kniven direkt i marken där den skulle nagla fast sig upprätt. Sen fick man fortsätta från huvudet och till allt lägre ställen på kroppen, t.ex. axlarna, armbågarna, fingrarna och så vidare. Vid misslyckande fick nästa man göra sin tur. Den som först genomfört hela schemat hade vunnit.

 

August Eriksson, en farlig korsning

Till Järstavägen hade vi på flera sätt ett nära förhållande. Trots sin biltrafik, den var ju huvudväg mellan stan och stora världen söderut, var vägen frestande att vara på, särskilt under vintern. En bit söderut från August Erikssons affär fanns både mindre och större backar, Järstabacken och Långbacken, och de gav en härlig fart med kälke och spark. Vi var tillsagda hemma att inte vara på vägen, och vi respekterade detta. Vi insåg nog själva, att det var skillnad på hästtrafiken på Mejeriplan i Färnbo och på biltrafiken i Järstabackarna. Men det fanns andra barn som utmanade farorna. En kväll i vintermörkret var Kalle Zetterholm på vägen och lekte i snön. Kalle bodde bakom Missionshuset och skolan vid Järstabacken. Och det kliade i fötterna på honom att utvidga sitt lekrevir. Vi hörde en kväll den grå ambulansen komma från stan med påslagna sirener på vägen. En stund efteråt var ambulansen på väg tillbaka mot stan och med sitt kusliga tjutande. Så småningom kom budskapet i vintermörkret från Lindahls ”informationsbyrå”: Kalle hade blivit påkörd. Ja, överkörd! Kalle hade blivit allvarligt skadad, och han hade fått ett stort stort ärr på magen. När han efter tillfrisknande återkom hem från lasarettet, blev han som hjälte intervjuad av oss kamrater. Han syntes bära uppmärksamheten med samma tillfredsställelse och gloria som jag, när jag hade fallit ner i August Erikssons källare och genomborrats av långa hemska spikar.

 

Maj den busiga, 9 år

Vid ett senare tillfälle inträffade en ny olycka. Lindahls pojkar hade

busat med Maj, med vem annars, och jagat henne vid August Erikssons vägkorsning. Hon sprang i vägen för en bil och blev illa skadad. Efter att ha intagits i den påkörande bilen blev Maj forslad till lasarettet. Där fick hon stanna en tid. Och ligga och fundera. Några men fick hon lyckligtvis inte. – Vi hade vid denna tid flyttat från Åbergs. Hur det blev med Majs rykte som trafikhjältinna vet jag inte, men den stod säkert i klass med Kalles. Och med mitt källarfall.

 

Skolregistrerad

På våren 1933 blev jag anmäld till skolgång. Jag skulle gå i Hemsta skola, trots att jag hade närmare till skolan vid Järvstabacken. I den skolan gick Billy redan. Men det skulle visa sig, att inskrivningen vid Hemsta var bra. För vi kom att på hösten flytta till ett annat ställe i Hemlingby, till Svängen närmare den gamla kärnbyn. Från Svängen var det närmast till Hemsta skola. (forts, i Del 3).

 

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.