KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!
Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.
They never come back säger man om gamla boxare. Det är så sant som det är sagt, inte bara om boxare utan om alla gamla idrottsmän och –kvinnor. När det är slut så är det. Det är också ett gott råd att tillämpa i andra sammanhang för comebacken blir nästan alltid en besvikelse, för publiken – om du har någon – och inte minst för dig själv.
Som Stenebergsparken sist jag var där. Kära gamla Stenebergsparken. Lummig på sommaren, vit på vintern, oändlig till storlek och möjligheter vid alla årstider.
Man gick dit själv, det kunde barn på 50-talet fast det var långt hemifrån – ett helt kvarter. Förbi parkstumpen där eken stod, den enda eken i Gävle dillade, för eken går inte norr om Dalälven, ser du.
Parken var som en ny lekkamrat med en fräsch leksakslåda. Som ett sommarlov bredde den ut sig, oändligt lång och fylld av möjligheter. Så stor att man inte såg Tredje Tvärgatan från järnvägsspåren för avstånd, höga träd och scenen. En riktig park där det fanns något för alla.
De vuxnas del låg åt Brynäsgatan: där fanns scenen där man kunde sitta på bänkar och lyssna på musik. Operett, oumpaoumpa, Frälsis – vad vet jag. Inte särskilt lockande. Det var inte heller minigolfbanan. Vi hade inga pengar och hade vi haft skulle vi inte lagt dem på bollspel som du kunde göra gratis på annat håll i parken. Från banan hördes skratt och dämpade dunsar av små bollar mot filt.
Då var den öppna delen av Stenebergsparken roligare, den som låg mot Sockerbruksladan och Staffanskyrkan.
Där fanns vidsträckta gräsmattor att bre ut filten på; varma dagar var det tätt mellan filtarna intill plaskdammen. Den minns jag som stor, troligen var den inte det, och inte mycket djupare än en balja. En modern hälsoinspektörs mardröm, men den dög bra varma sommardagar när ingen hade tid att åka till Vårvik eller Furuvik. Intill låg gungorna som gick farligt högt men om man ramlade av bröt man inte mer än lilltån.
Stenebergsparken var magisk, även om vi ungar aldrig skulle ha kommit på att säga något så fånigt.
Parken fungerade också vintertid. Då åkte man skridsko tills tårna frös av och pappkartong i backen vid Staffanskyrkan. Man slog ryggen i guppen tills man tappade andan.
Man får inte cykla i Stenebergsparken, meddelande någon liten kamrat beskäftigt, och pekade på skylten där det stod ”Velocipedåkning förbjuden”. Och säkert var det något som var förbjudet, för det var det mycket som var på 50-talet, men cykling kunde det inte vara. Och varför inte det då? För det står inte cykel på skylten.
Sådan var Stenebergsparken. Då. Och man borde aldrig komma tillbaka.
Tina Westerlund – Författare och Journalist
————————-
Juni 17, 2013
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
