Tidningsförsäljaren på Söder - Ulf Ivar Nilsson

Flera gånger i veckan gick han sin runda på Söder med en fullastad kärra i släptåg och två tunga väskor dinglande i remmar från axlarna. Han sökte upp adress efter dress, försvann in i portar och uppför trappor för att leverera tidskrifter och böcker till sina kunder. Vid hans sida fanns alltid schäfertiken Dessy, men när hon dog framåt vårvintern 1953 fick han klara sig med sin vita käpp.

Han var alltså blind, Henry Johannisson, och vid den här tiden började han få nog av sitt tunga arbete som distributör åt tidningsförlag och bokklubbar. På vintrarna hade han svårt att ta sig fram i snömodden med sitt varulager och det hände att han halkade på isfläckar och föll – i värsta fall utför branta trappor.

Henry var omkring 30 år och småbarnspappa och för att få lite jämnare inkomst, lite tryggare arbetsförhållanden och ett lite mindre slitsamt liv drömde han om att starta en kiosk tillsammans med sin fru Kari, som också var synskadad. Och han visste att de skulle klara det.

Hemma i Malvik i Hälsingland hade han haft en kiosk intill sin mammas kafé. Och det hade gått alldeles utmärkt så länge kraftveget pågått och det funnits folk i trakten. Men i Gävle verkade det vara fullständigt omöjligt att försörja sig på det sättet. Inte så mycket för att han var blind utan mer på grund av byråkratiskt krångel. Han föreslog olika lägen men varje gång sade myndigheterna nej. Var det inte av konkurrensskäl så var det trafikutredningar, byggstadgor eller stadsplanen som satte käppar i hjulen för den ambitiöse mannen.

Tidningarna berättade om Henry Johannisson och hans bekymmer, och en dag, det var i mars 1953, fick han ett telefonsamtal från chefen förr Pressbyråns Gävleavdelning, disponent Lindström.

– Skulle herr Johannisson vilja bli föreståndare för vår kiosk på Södermalmstorg?
– Man kom överens om en provanställning på några månader men det visade sig direkt att den synskadade tidningsförsäljaren var precis rätt man för jobbet. Så där satt han i sin kiosk, bland sjutton olika dagstidningar, 125 sorters veckotidningar och travar med böcker. Och han hade inte det minsta bekymmer att skilja dem åt.

– Det är inte så märkvärdigt, förklarade han. Jag har tidningarna liggande på bestämda platser och dessutom känner jag på storleken, på papperskvalitén och på tryckförfarandet vilken av dem jag håller i handen.

Priserna hade han i huvudet och betalningen var heller inte något problem trots att femkronorssedlar och tior på den tiden var exakt lika stora. Så han blev väldigt bestört när han en enda gång hittade ett utländskt mynt i sin kassalåda.

När kiosken på Södermalmstorg försvann 1963 öppnade ressbyrån en ny på Kaserngatan dit Johannisson följde med. Åtta år senare lämnade han Gävle och återvände till barndomshemmet i Alfta med sin familj. Och där avled han i januari 1995.