Stadsdelen Öster – igår, idag, imorgon – Del 1

Del 1

 

– Några minnesbilder från jästfabriken på Öster av Stig Danielsson

– Historien om Matteuskyrkan – av Raili Wendén och Ritva Rasmusson

 

———————————————————————–

 

Några minnesbilder från jästfabriken på Öster – av Stig Danielsson

 

 

 

 

Ett mäktigt tak reser sig över alla andra tak. Hela Öster består ju utav en- och tvåvåningshus, un­dantagandes något kyrktorn som bryter av med sina spiror.

 

 

Ja, just det. Jästfabrikens tak som bara det är flera aningar högt, i jämförelse med övrig bebyggelse, reser sig som en jätte gentemot omgivningen. Det var i just det huset som jag hade min vardagliga gärning förlagd under några år på 50-talet, innan den stora omdaningen började äga rum då hela staden skulle förnyas.

 

 

Från Sjömansgatan där vi gick in i vår del av tornet, låg på nedre botten halvvägs under gatunivån, Anderssons Kassaskåpsfabrik, som emellertid senare byggde eget och flyttade utåt Skogmurshållet. De efterträddes av Johans­sons mekaniska. Ovanpå där fanns Rune Bodins bageri där vi ibland inhandlade något sekunda kaffebröd. Det var inte skadat till smaken utan endast utvändigt där det ib­land var missformat. Då blev det extra krydda på tillvaron. Vägg i vägg med bageriet fanns firma Ådalspresenningar där alltså jag höll till. Jag heter Stig Danielsson och är idag 85+ som kanske kan vara en förklaring till att en del bok­stäver har missat eller kommit snett. Jag tänkte beskriva mina minnen under rubriken:

 

Oljetter, märlspik och lik

 

Firma Ådalspresenningar ägdes av Otto Edberg. Vi var 3-4 anställda och sysslade mest med presenningar, nysömnad och lagning. Vi hade en speciell maskin för lagning som vi även kunde stoppa på genom att vi lärde oss att eliminera fram- och bakmatning. Det var en av de större presen-ningsuthyrarna i Gävle, Bröderna Löfgren, som kunde komma in med flera tiotal presenningar i taget som skulle repareras. En annan symaskin hade vi för nysömnad. Den var försedd med två nålar. Så det blev automatiskt dubbla sömmar som hör ihop med nysömnad. Vare sig vi sydde nytt eller reparerade ingick det att vi skulle sätta i öljetter. Öljetten är den lilla mässingsring som sitter i bendsel eller stropp som det också kallas.

 

 

När det gäller bendslar eller rep så blir det trossar när man flyttar över begreppen till båtar och sjöfart. Vid det här laget så torde det stå klart att det behövs ett verktyg för att utföra själva splitsningen med. Just det – en rund avlång metallbult som är koniskt formad så att man kan lätta på de olika kardelerna för att kunna trä in de lösa andarna och på så sätt arbeta sig runt de varv som behövs för att de ska bli en så stark splits som möjligt. Verktyget i fråga är alltså märlspik.

 

Nästa konstiga ord som ingår i rubriken är ju lik. Precis mitt över Sjömansgatan fanns ett hus som var ganska stabilt till sin konstruktion med väldigt stadiga portar och tydligen effektivt låst. Vad jag vet var det aldrig någon som försökte gå där varken dag eller natt, så huset stod tydligen både orört och ordentligt tillbommat. Vi som arbetade däromkring brukade parkera våra bilar och cyklar utanför detta hus. Man kallade huset för Gamla likboden. Man har sagt att likboden byggdes i samband med Spanska sjukan som härjade några decennier tidigare. Det var inte därifrån begreppet lik kom utan det var istället så här: Det hände ibland att vi fick in något segel för reparation eller nysömnad trots att vi inte hade specialiserat oss på detta och då skulle dessa segel förstärkas i kanterna så att de skulle kunna tåla vindens och stormarnas påfrestningar. Det var denna förstärkning som kallades likning. Man likade alltså segel. Detta betydde att man sydde fast ett rep längs den fria kanten. Det var ett typiskt handarbete som kunde ta lång tid om det handlade om stora segelytor.

 

Så kanske vi ska ta oss en titt på det jättelika tornet från insidan. Man kunde ta sig in och upp i tornet genom att gå igenom våra lokaler och från ett tomt rum gå uppför en trappa. Vilken rymd, det var så man hisnade när man såg dessa enorma takytor liksom stråla ihop flera våningar upp. Dessa väggytor var försedda med fönster lite här och var. Under dagtid såg man ganska bra därinne. Allra högst upp såg man en balkkonstruktion som liksom band ihop de fyra väggarna med varandra och ovanpå balkarna kunde man se ett mindre rektangulärt tak som avslutning på denna enorma konstruktion.

 

 

Vad såg man mer ?

 

Jo massor av duvor, både levande och döda. Det var troligen ett och annat fönster som var trasigt så de kunde ta sig både in och ut. Dessutom fanns ventilationsgluggar som säkert underlättade in- och utfart. Det fanns även ett konstverk i våra lokaler. Precis när man kom in föll ögonen på en vacker målning föreställande ett gammaldags segelfar­tyg med bogvattnet som skummade vid galjonsbilden. Den som målat bilden visste precis hur detaljerna skulle vara. Det hade varit roligt om någon hade tagit foto på bilden i fråga så att den kunde påminna eftervärlden om vilka förmågor som ibland kunde finnas på vissa profana ställen i vardagslivet. Jag minns hur bilden kom till och bara det kan vara intressant att skriva om, ett intressant levnadssätt.

 

 

Min chef Otto Edberg som varit sjöman i sin ungdom brukade på kvällarna gå ner till hamnen och prata med båtägare. En höstdag i samband med att en del båtägare hade börjat förbereda vinterförvaring och upptagning av sina båtar träffade han den verkliga sjöbohemen. Han hette Helmouth Winter och hade just kommit in till Gävle med sin lilla segelbåt. Han hade sin fru med sig, en ung span­jorska och dom hade bosatt sig på båten för att segla efter hela svenska kusten och livnära sig på vad som kunde dyka upp. Helmouth var duktig segelsömmare och hustrun hade seglat kocka.

 

De hade nu alltså kommit till Gävle genom att så sak­teliga arbeta sig upp från Helsingborg med små segelrepa­rationer och dylikt här och där efter vägen. Nu låg det ett skolfartyg i Gävle som skulle övervintra och de skulle ha sina segel översedda inför nästa säsong. Det jobbet passade Helmout perfekt. De bodde ju ombord på sin båt trots att det började bli kallt på nätterna. Jag vet inte hur de värmde upp kajutan, om det fanns gasol eller annan värmekälla.

 

 

Hur som helst bodde de i sin båt och utförde sitt jobb. De allra kallaste dagarna fick han löfte om att sitta inne hos oss i värmen. Det var i samband med detta som han visade sin tacksamhet genom att måla den stiliga bilden, precis på den utskjutande stolpförstärkningen på väggen i vår sömnadslokal. Jag har inte de exakta måtten på konst­verket i fråga men det torde nog ha varit innemot ett par kvadratmeter. Detta var några hågkomster jag kan dra mig till minnes från Öster för cirka 50 år sedan.

 

—————————–

 

 

 

Historien om Matteuskyrkan – av Raili Wendén och Ritva Rasmusson

 

Matteuskyrkan invigdes 1881 och var belägen i hörnet av Norra Fältskärsgatan och Ruddammsgatan. Ritningarna utfördes av stadsar­kitekten Hedin.

 

Kyrkan var en envånings putsad tegelbyggnad i nygotik med en hög takryttare över entréfasaden. Gudstjänstrum­met hade en rikt utformad träarkitektur med öppen tak­stol. Taket var ursprungligen målat som en blå himmel beströdd med gyllene franska liljor.

 

Bakom predikstolsaltaret pryddes altarväggen av en i en gotisk båge infattad altartavla med motivet “Christus Consolatur“. Tavlan som är utförd 1899 av Gävlekonstnä­ren Gustav Holm är en kopia av den danske målaren Carl Blochs altartavla i Sofia Albertinas kyrka i Landskrona målad 1884.

 

St Matteus är stilmässigt inspirerad av den fem år tidi­gare uppförda metodistiska St Paulskyrkan i Stockholm. Med tanke på metodismens ursprung valdes ett anglosaxiskt inspirerat nygotiskt formspråk. St Matteus i Gävle hade inte Stockholmskyrkans bredd och tyngd. Det råder dock ingen tvekan om att Hedin haft St Paul i tankarna när han ritade St Matteus.

 

Mot slutet av 1800-talet hade metodistförsamlingen fått så många medlemmar att St Matteuskyrkan med sina 350 sittplatser inte räckte till. Det beslöts då att församlingen skulle delas i två och att ytterligare en kyrka skulle byggas. Även denna gång anlitades Hedin som arkitekt och 1895 stod den nya Metodistkyrkan klar att invigas. Kyrkan var en rektangulär, putsad tegelbyggnad med kyrksal i andra våningen. St Matteus och St Petrus är numera rivna.

 

 

 

 

 —————————–

 

 

 

Solveig Andersson som verkade i St Matteuskyrkan på Öster hade följande att berätta:

 

Det var alltid fullt med folk i kyrkan och mycket barn. För barnen fanns olika aktiviteter som söndagsskolan , gott gry och juniorer. De äldre hade syjuntor där dom bland annat stickade strumpor till soldaterna i finska kriget. Vaktmästaren bodde i kyrkan, han hade ett rum och kök. Hans uppgifter var att skotta snö, sköta om planteringen, se till att grusgängen var krattad och allt som måste skötas invändigt.

 

Altartavlan, orgeln och resten revs med kyrkan. Altartav­lan var målad på väggen, ett fotografi på altartavlan finns i metodistkyrkan på Söder. Solveig som gifte sig i Matteuskyrkan berättade också hur fin kyrkan var med alla sina utsmyckningar. Det enda som återstår av Matteuskyrkan är två stolar och ett målat fönster som finns på Snusmajas tomt.

 

Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

 

————————————————————

 

september 03, 2012

 

Presenterat av – lisse-lotte@danielson.be