Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 6

Ås 

TIONDE KAPITLET:    GAMLA KÖPMANSSLÄKTER OCH KÖPMANSHUS

 

Någon gång kunde man i Gefle få höra talas om Ennes-Elfbrink-Elfstrandska fonden. Det var en fond å ”Tio Tusen Riksdaler Banko”, som 1821 sammansköts av P. Ennes, Ol. Elfbrink och P. Elfstrand till inrättande av en folkskola för gossar. Fondens namn upptager de tre förnämsta namnen inom sjö- och stapelstaden Gefles gamla köpmannaadel.

 

Namnet Ennes fanns i Gefle på 1870-talet endast på en liten grönmålad passagerarångare, som man ibland såg vid hamnkajen i Gefleån, och som i vita bokstä­ver bar namnet: Pehr Ennes.

 

Namnet Elfbrink bars endast av den där långe, fine vänlige gubben, som jag nämnde såsom den ende, som promenerade på stadens gator. Det stod omkring ho­nom liksom ett litet moln av ogillande från de strängt moraliska Gefleborna. Han hade nämligen, bliven änkling, gift om sig med ett fruntimmer som under den första fruns tid haft anställning i huset såsom sällskapsdam e. d., en mamsell Ekstedt, tror jag hon hette. Och nu, påstodo Gefleborna, rådde ett svalt förhållande mellan honom och hans döttrar i första giftet. Han hade nämligen i detta gifte tre döttrar, de enda ”Elfbrinkar” som nu funnos, men som alla ändrat namn, ty de hade gift sig. En var gift med en baron von Otter, bosatt på egendomen Sofiedal någon mil utanför Gefle, en annan med löjtnan­ten och brukspatronen Christian Lundebergpå Fors­backa Järnbruk i Valbo socken, och den tredje med brukspatronen Fogelmarck, boende ”på Wall”, d. ä. Walls kungsladugård och lantbruksskola vid Gefleån, tätt in på staden, alldeles mitt emot Boulognerskogen.

 

De tre flickorna, långa och icke vackra, men hjärtegoda och snälla över allt beröm, voro för sin tid mycket rika: hade, sades det, vardera ärvt en halv million.

 

Baronen von Otter hade dubbelläpp, såg orimligt stolt och aristokratisk ut, och talade alltid om sin svåger Lundeberg och dennes fader, gamle brukspa­tronen Lundeberg, med stor ringaktning, såsom va­rande näriga och affärsmässiga.

 

Löjtnant Lundeberg hade tjänat vid Dalregemen­tet, men var inte löjtnant längre, utan brukspatron, men så länge han var något så när ung, titulerades han dock fortfarande löjtnant. Hans far, gamle brukspatronen, som också bodde på Forsbacka, var fa­miljens stamfader. Han hade själv gjort sig en för­mögenhet, och kallades Bissmarck. Därav förstår man, att han var en duktig karl. Och duktigheten hade gått i arv till hans son, som f. ö. bäst, och rätt uttömmande, karakteriseras med det omdöme, s Karl Staaff fällde om honom efter uppgörelsen n Norge, då Lundeberg var statsminister: ”Han handfast.” Men han var också ytterst häftig, och h fru var många gånger den mjuka kvinnlighet, som ”gick emellan”, var det nu kunde behövas. Och hon var verkligen något nästan änglalikt.

 

Före mitt minne, således rätt långt ”före branden” bodde på Oslättfors i Hille socken norr om staden en bruksförvaltare som var bror till ”gubben” Lundeberg”, löjtnantens far, alltså farbror till löjtnanten ( senare statsministern). Denne förvaltare hade många barn, men när koleran (smittkopporna?) kom, tog den både far och mor, och alla barnen så när som på t en pojke och en flicka. Min Moster berättade, att hon sett det uppseendeväckande sorgetåget genom staden (med två stora och fyra eller fem mindre och små kistor. Pojken, som f. ö. hette Arthur, upptogs som fosterbarn hos sin kusin löjtnanten, uppfostrades tillsammans med dennes något yngre pojkar, och hade där ett verkligt hem. Enda tecknet på, att han var kusin med sin fosterfar, var, att han kallade denne ”Du”, och sin varmt älskade fostermor vid hennes namn ”Anna”.

 

Arthur Lundeberg var min klasskamrat i gymnasium, Lundebergs skolhushåll var i samma hus som vår våning, och Arthur var ständigt i mitt hem. Enhelg var jag av Arthur bjuden att gästa honom på Forsbacka. Där levdes fint och något i engelsk stil, trevligt och komfortabelt. Jag minns att under ett långt styrelsebord i biblioteket låg som matta en väldig björnhud, vilket mycket imponerade på mig.

 

Och så minns jag den middagen då vi voro ”hemma” Där kommo några herrar som uppgåvos vara  ingenjörer, och som jag trodde vara gamla bekanta på stället. När vi kommit så långt in i middagen, att vi fått starkvin i glasen, började värden ett tal, och  talade ”om den som första gången var i hans hem” Som jag trodde mig veta, att jag var den enda, som var där för första gången, så blev jag först häpen och sen mycket obehagligt berörd. Var han så artig mot en skolpojke på 15, 16 år? Eller var det för att skoja med mig? Han var nämligen en skämtsam herre också. Men innan jag riktigt hann känna fasan över min belägenhet, kom lösningen, som framförallt lättade,  men även gjorde mig något snopen. Den han talade för var en vid bruket nyanställd ingenjör, som nu var i familjen för första gången. Det var en ståtlig man med både fint och kraftigt ansikte, och långt mörkt mjukt helskägg.  Han hette Lundvik, och var, eller, rättare, blev senare far till nuvarande handelsrådet, förre statsrådet Vilhelm Lundvik.

 

 Vid det tillfället såg jag ett bevis på fru ”Annas” fina takt. Jag vet inte om mitt anlete speglat något av min själs skakningar, men när de andra drucko med Lundvik, så drack värdinnan snett över bordet med mig.

 

Dagen efter åkte vi alla i vagnar till Wall, till Fogelmarcks på middag. Där fanns bara döttrar. Som alla uppfostrades i hemmet av en guvernant. (Det fanns en släkting till familjerna, som påstod att de uppväxande flickorna i släkten uppfostrades i drivhus, och sågo på världen genom grönt glas.) I alla händelser voro flickorna Fogelmarck utomordentligt fina och behagliga. Jag minns särskilt ett par vita smala händer och mjuka underarmar: det var prinsessan i sagan.

 

Guvernanten var en ovanlig sådan. Ehuru kanske icke så ung längre, såg hon bra ut, och var glad och trevlig samt — hade matematisk begåvning och matematiska kunskaper. I tidens fullbordan blev hon också gift med fysikern professor Ångström junior, son till den store Ångström (spektralanalysen) samt moder till den kände flygexperten Ångström.

 

Brukspatronen Fogelmarck var på min tid en stor ståtlig mörk herre med svarta mustascher och pipskägg, samt glasögon. Han gick mycket rak i ryggen och såg ogement auktoritativ ut. Förmodligen såg han icke fullt så pampig ut, när han ”kom till stan”. Han kom nämligen dit såsom lärare vid lantbruksskolan på Wall. Men sedan han äktat en fröken Elfbrink (med en halv million), antog han snart andra later. Han blev också i verkligheten en mycket inflytelserik och ansedd man, och ägde (eller var delägare i) bl.a. Mackmyra bruk, där f.ö. familjen bodde om somrarna.

 

Svågrarna Christian Lundeberg och Fogelmarck sy­nas f. ö. hållit tillsammans i vått och torrt. Som bevis därpå, och som bevis för att Fogelmarck var en över­lägsen person, kan jag anföra en även Christian Lun­debergs personlighet i dess helhet belysande observa­tion som gjordes av konstnären, intendenten vid Thielska galleriet, Pelle Svedlund, Geflebarn som jag.

 

Svedlunds far, läroverksadjunkt och f. ö. mycket annat i Gefle, var sekreterare hos Hushållningssällska­pet där både Lundeberg och Fogelmarck sutto, och Pelle, som även varit juris studerande, vikarierade stundom för sin far. Han berättar både sin egen och faderns iakttagelse, att, så länge Fogelmarck levde, öppnade Lundeberg aldrig sin mun vid sammanträ­dena, utan nöjde sig med att rösta med svågern. Och dock var han själv en sådan man, att han, så snart Fogelmarck var borta, tog ledningen, och efter has­tiga avancement inom offentliga livet, tog ledningen i hela riket såsom statsminister.

 

Av släkten Elfstrand fanns nog namnet kvar, men ingen som då förde namnet med den äran, såsom män av betydelse eller rikedom. Elfstrandska pengarna hade gått med Davids höns under isen, åtminstone för dem som buro namnet. Strax öster om staden, vid inre reddens södra sida på ett litet ställe, som hette Ny­berg, bodde förre godsägaren Gustaf Elfstrand. Han hade två gånger gjort ända på en förmögenhet, och efter det andra sammanbrottet måst lämna den strax utanför Nyberg liggande släktegendomen Holmsund. (Den ägdes sedan av ingenjören, chefen för Gefle-Dala Järnväg, Hyckert.)

 Bild ditlagd av webbmaster.

 

Inne i staden bodde Pelle Elfstrand, ungkarl, och betitlad grosshandlare, men säkert innehavande en mycket lugn affärsrörelse. Han var emellertid väl den ende som hade någon förmögenhet, och ägde ett stort stenhus vid Norra Kungsgatan mitt emot rådhusets västra gavel. Han var, liksom f. ö. även anförvanten på Nyberg, ansedd som en hedersprick, och själv dess­utom som en obegripligt beskedlig och oförarglig människa.

 

I skolan funnos pojkar Elfstrand, dels en son till Elfstrand på Nyberg, dels söner till en Elfstrand, som flyttat sina penater från Gefle till egendomen Krägga vid Ekolsundsfjärden, och som allmänt i Gefle kalla­des Krägga-Elfstrand. Det var en lång rad pojkar, de mindre i gråa vadmalskläder. Den äldste av dem hette Daniel, och blev en över hela Sverige känd språklä­rare. Han lever ännu, och vid Geflepojkarnas samvaro på Strömsborg år 1933 höll han, över 70-årig, ett långt med skioptikonbilder illustrerat och med hans kända ”kläm” framfört föredrag om sitt gamla kära Gefle, enkännerligen dess gamla skolor.

 

En annan Geflesläkt var Garberg. På Gefle stads­bibliotek finnas ett par tavlor, den ena av ”släkten Garberg”, den andra av ett segelfartyg, tillhörande släkten. (Enligt tidens sed d. v. s. konstnärernas, men säkerligen icke sjöfolkets, är varenda man ombord på det under segel varande fartyget klädd i hög cylin­derhatt.)

 

I Gefle fanns på 70-talet av släkten endast en skol­pojke, Knut Garberg, några år före mig i skolan (Han försvann ur skolan, gick visst till sjöss, och känner jag icke hans vidare öden) samt ”konsul Garberg”.

 

Den senare var en lång mager, något framåtlutan- de, icke längre ung ungkarl, mycket distingerad, med sotsvart hår och monokel. Han undervisade i franska i den kända Elsa Borgs flickskola, naturligtvis uselt, men var f. ö. en synnerligen fin och belevad man, som säkerligen satte sin största ära i att alltid uppföra sig som en gentleman, ”le comte de Brynaes”. De där lektionerna var den enda arbetsinkomst han hade, och han måste således ha haft någon förmögenhet. I alla händelser åtnjöt han såsom medlem av den gamla ansedda släkten mycken akt­ning.

 

 

Hans största, att icke säga enda, intresse var att spela sällskapsspektakel. Som min Far var ordförande i stadens stora ordenssällskap, som höll dessa ”spektakler”, så träffades jag många gånger tillsammans med honom.

 

På sin sotsäng lär han i veckor ha haft svåra plå­gor, som han bar med tålamod och behärskning. Han låg sjuk någon tid; sedan var han nästan oigenkänn­lig, ty den sjuke, liksom se’n den döde, var en gammal vithårig man, som man icke kunde igenkänna som den svarthårige konsul Garberg. Han hade i många år svärtat sitt hår, utan att någon människa visste det.

 

Det hade funnits en skeppsredare Forsberg i staden. Men han var död, och det som fanns nu, var hans stärbhus. Stärbhusets delägare voro fyra, en son och tre döttrar. Sonen Per Forsberg (naturligtvis av hela Gefle kallad Pelle Forsberg) var student, men åtnöjde sig åtminstone någon tid med att gå hemma i födelsestaden och vara Pelle Forsberg, delägare i ett rikt stärbhus. En av systrarna, fru Almgren, hade varit gift med en sjökapten och var änka, men de två andra hade som representanter sina män, grosshand­laren Juhlin och läroverksadjunkten Svedlund. Sved­lund var nog en karl, som tog reda på sitt: det var exempelvis han som skötte stärbhusets egendom Engesberg ute vid fjärden. Men stärbhusets övriga eko­nomi var, åtminstone enligt uppfattningen i staden, anförtrodd åt Juhlin, som titulerades grosshandlare, och var en ansedd och myndig man, mycket toujour och hygglig f. ö. Jag minns honom väl från de små ångsluparna, hans runda skinande glasögonprydda an­lete, där han på väg ut till ”landet” gärna var medel­punkten i en krets av åhörare.

 

Jag minns en stor fullriggare som stärbhuset ägde. Den lär ha varit den största i Sverige, och hette F. H. Kockum. Den gick då icke längre i sjöfart, utan var upplagd i hamnen, där den med toppade rår låg länge och väl. Om stärbhusets affärer i övrigt, tror jag man i allmänhet icke hade någon annan uppfattning än att där fanns en stor förmögenhet. När stärbhusdelägarna behövde pengar, var det endast att gå och ”lyfta på kontoret”.

 

Men en dag smög ett rykte genom staden, ett rykte, som kom folk att häpna och titta på varandra: den Forsbergska förmögenheten var slut, det fanns ingenting att ”hämta på kontoret” längre. Och den upptäckten tycktes ha kommit som en blixt från klar himmel, och hade i det längsta hemlighållits för de andra av Juhlin, som ju icke kunnat vara okunnig om att förmögenheten smält undan.

 

Svedlund är en man som förtjänar några flera ord än jag kan ägna honom i sammanhang med skolan.

 

Han var först och främst läroverksadjunkt. Dess­utom höll han varje söndag under terminen en aldrig mindre än två timmar lång predikan. Så skötte han som sin egen inspektor Engesbergs jordegendom. Och var, till sist, sekreterare i länets hushållningssällskap. Detta allt samtidigt. En tid förut hade han varit re­daktör för Gefle-Posten.

 

En gång på sin höga ålderdom sammanträffade han med sin forna discipel, dåvarande statsministern Christian Lundeberg. Denne gjorde honom en skämt­sam förebråelse för att han, Svedlund, i skolan mot Lundeberg varit så frikostig med stryk.

 

”Men så blev Du också statsminister”, svarte gub­ben Svedlund.

 

Vid ett besök i Gefle — då en mansålder förflu­tit sedan jag åtnjöt hans undervisning, och han var en femtio års man redan då — såg jag på gatan en gammal gubbe med långt på halsen nedhängande hår. Som han stod med ryggen mot mig, såg jag inte hans ansikte, utan frågade mitt sällskap vem han var. ”Det är magister Svedlund” blev svaret. Han var över åttio år, och var ensam ute och promenerade. Jag kom då att tänka på vägginskriptionen i Sture­badet i Stockholm ”Bad är hälsa”, samtidigt med att jag erinrade mig en episod från mina pojkår. Vi på Nyvall vid Geflefjärden voro om somrarna grannar med Engesberg och Svedlunds pojkar. En gång ba­dade jag tillsammans med dem vid deras badställe, och just som vi skulle gå, kom magister Svedlund själv för att bada. Han, som då var en 55 års man, var rätt korpulent och rätt gråhårig, kom ”från åker och äng” och var svettig, och sannerligen körde han inte på huvudet från en, visserligen låg, trampolin där fanns. Jag tror inte många av hans jämnåriga i Gefle den tiden tog sitt kallbad på detta sätt, om de överhuvud badade kallbad.

 

Nästan i östra ändan av Drottninggatan på norra sidan, i hörnet av Kvartersgatan (nuv Centralgatan) låg grosshandlaren J. W. Stenbecks tvåvånings stenhus (med vindsrum åt pojkarna). Gick man in genom stora porten åt gatan, hade man till vänster P. Muréns kontor. Därinifrån hade för länge sedan P. Murén försvunnit. Nu satt där som chef grosshandlaren Stenbeck själv, fader till en av mina klasskamrater.

 

 Grosshandlaren Wilhelm Stenbeck (1819-1902) – Bild ditlagd av webbmaster.

 

Han var lång och tjock och rak och stel. Med ytter­rock och i sin höga cylinder och sitt i allvar stelnade ansikte skred han fram som en mobiliserad annons­kiosk. Ehuru ingalunda i reklamfärger naturligtvis, utan även i färghänseende stel. Jag har sett få så stela människor. Det är väl bäst tillägga att han all­mänt ansågs som en hedersman. Men nog led affären av åderförkalkning.

 

Den mera rörliga delen av arbetet på kontoret sköt­tes av Lotta Bräcke. Ja, d. v. s. det var en herre som kallades för Lotta, och då behöver man inte säga så mycket mera. Även han var f. ö. liksom principalen gammalt Geflebarn. Urhemmet, gamle stadsfogden Bräckes hus, låg invid och på södra sidan av Gavleåns sista fors en bit väster om slottet.

 

En trappa upp i Stenbecks hus bodde familjen, där fru Stenbeck förde spiran. Och var herrn stel, så var frun så mycket livligare. Hon var av Schweizersläkt och hette Simen, var liten, rund, svartögd och glad som en lärka. Och det visste hela stan (Hela staden visste förresten allting). Vi pojkar, kamrater till Kalle Stenbeck, familjens då yngste, hade ständigt vår gång förbi familjens tambur upp till vinden, där de två pojkarna med informator residerade. Jag minns hur underligt det var, när en dag vi nioåringar tillsades, att vi skulle gå tyst i trapporna, ty Kalle hade fått en liten syster. Ja, jag tyckte t. o. m. att de mattslipade rutorna mellan tamburen och förstugan sågo mys­tiska ut.

 

Flickan, som föddes, kallades Maja, och blev sen gift med en av pojkarna i trappan, Erik Bodman, död för några år sedan som polissekreterare i Stockholm. Och lilla Maja är också död. (Det var Erik Bodman, ”Polis-Bodman”, som under krigsåren intjänade en ri­kedom på utrikespassen.)

 

Gick man runt hörnet på Stenbecks hus, så fanns där på gaveln en trappa ned till en porterkällare, och i trappan stod vanligen den som sålde portern, en ganska stor man, med ett svart, stubbat, ovanligt tätt helskägg och en lugn blick. Han hette Bergöö och var väl känd i staden.

 

Stenbecks tomt gick från Drottninggatan, där stenhuset låg, tvärs över hela kvarteret fram till Ny­gatan. Där låg ett envånings trähus med två rum en tr. upp på vardera gaveln. Huset kallades också där­för Parburen. I den bodde tullförvaltaren Bodman.

 

En affär av ungefär samma typ som P. Muréns (Stenbecks) d. v. s. en sådan där affär som dåmera endast gick ”med farten”, var grosshandlaren Åsbrinks. Kontoret låg vid Norra Strandgatan, och på kontoret satt en ung herre, en av de fyra bröderna Kellner.

 

Om herrskapet Åsbrink minns jag att de voro feta, runda och barnlösa. Grosshandlaren själv såg jag väl ibland. Fru Åsbrink såg jag icke många gånger, men jag har ett svagt minne av ett blekfett ansikte bakom en skvallerspegel. Påtagligen förde hon såsom de flesta Geflefruarna en fullständig inomhustillvaro, ett slags haremsliv.

 

Jag, ehuru bara pojke, kunde få en uppfattning av de två nu nämnda affärerna därigenom, att i min svå­gers umgänge, dit både Kellner och Bräcke hörde, ofta drevs skämt med dem av sådant innehåll, att man måste uppfatta deras platser såsom sinekurer.

 

Engström & Luth var en gammal grosshandelsfirma i staden. Av den återstod inför allmänhetens ögon icke stort annat än Pelle Engström, en hygglig hel­skäggig ungkarl, som var marskalk på min äldsta systers bröllop, och brukade skänka mig utländska fri­märken. Så några affärer med utlandet hade de väl.

 

Någon Luth fanns emellertid icke i firman, och någon manlig Luth icke i livet heller, sedan Luth’en på Lervik dog. Annat än de två sönerna till den änke­fru Luth, boende som jag redan nämnt vid Drott­ninggatan. Av dessa gick emellertid den ene först i skolan och se’n på ”Teknis” d. v. s. Teknologiska In­stitutet, som det då hette, och den andre var hela 1870- talet skolpojke. Den äldre blev ju en känd ingenjör och industriman (Luth & Rosén), den andre kom till Uppsala, tog, post tot discrimina, hovrätten, och dog jämförelsevis ung såsom ungkarl och länsman inom Vaxholms fögderi.

 

Namnet Luth förekom i sammanhang med det nya läroverkshusets uppbyggande efter branden. Platsen angavs nämligen såsom ”Luthska trädgården”. Den var f. ö. rätt sank.

 

Berggrenska huset vid Norra Strandgatan, en bit väster om Rådhustorget, var jämte kyrkan praktiskt taget det enda hus norr om ån som undgick att öde­läggas av elden. Och det var ändå ett trähus (tvåvå­nings), men det var omgivet av stora lövträd.

 

Huset ägdes av grosshandlare Johan Berggren, en äldre tystlåten herre, något korpulent, som varje bättre karl var vid hans år på den tiden. Han ägde väl, också han, i eget namn en gammal döende affär, men huvudsakligen var han kontorstjänsteman hos Rettigs. I alla händelser var han dock redare, åtmin­stone huvudredare, för barken Tropic, som fördes av en mycket känd Gefleskeppare, Svante Kellner, bro­der till kramhandlaren Fritz Kellner och till Åsbrincks kassör. Jag var själv (i egenskap av familje­tillbehör) med på avskedsmiddag ombord i Tropic en gång, och då var gubben Berggren med, och såg mu­len ut, när Kellner gav en gliring om den för stora däckslasten. (Man fick, som alltid när däckslasten var intagen, och låg stuvad mera än manshög, gå på däck endast i djupa gångar, såvida man inte tillhörde besättningen eller var pojke. Då gick man ovanpå. Däckslastens storlek var gärna en tvistepunkt mellan redare och sjöfolk. Och på den tiden fanns f. ö. ingen lastlinje.)

 

Gubben Berggren var en skicklig båtseglare, säker­ligen den bästa i Gefle. F. ö. fanns det just inga andra som kunde segla än lotsarna, möjligen några mäklar- klerker, och vi pojkar, som hela vår uppväxttid varje sommar lågo mer på sjön än på land och alltid i all­deles öppna båtar. Sommaren 1880 (möjligen 1879) byggde Berggren åt sig en öppen båt av ungefär skötbåtstyp, men med högre fribord och mycket större. Båten kallades Vikingen ty Berggrens landsställe hette Vik.

 

Det måtte i Berggrenska blodet ha funnits artist­anlag, ty yngste sonen Figge målade och ritade, och av gubben Berggrens tre systerbarn, d. v. s. Figges kusiner, voro Hanna och John Runer likaså utrustade med begåvning både för målning och skulptur. Grosshandlar Berggrens syster var nämligen gift med kon­suln Carl Runer, som jag kommer att nämna bland grosshandlare m. fl. Både fru Runer och hennes dotter Hanna voro sällsynt fina och snälla människor. Det riktigt lyste av kvinnlighet och godhet utav dem. Hanna Runer var redan som mycket ung förlovad med, och vart senare gift med, professorn Frans von Schéele, senare förste folkskoleinspektör i Stockholm.

 

Hennes målarbegåvning har icke varit alldeles av det vanliga slaget. Hon har målat sin mans porträtt i naturlig storlek (knästycke) och gjort det char­mant. Det pryder Gestrike-Hälsinge Nation i Upp­sala.

 

Vad John Runer vidkommer, hade han en gång ett litet obehag av sin målarbegåvning.

 

Efter den stora järnvägsolyckan vid Bankeberg-Lagerlunda på sjuttiotalet kom ju frågan om färg­blindhet upp på dagordningen. En tid efteråt sattes i gång med undersökningar av skolbarnen, och en vac­ker dag uppenbarade sig i läroverket i Gefle professorn Frithiof Holmgren för att verkställa sådan undersök­ning. Den tillgick så, att professorn satte sig i kate­dern, och vi pojkar framkallades en i sänder för att ur en mängd sammanblandade garndockor i olika färger utplocka de olika färgerna.

 

John Runer var ju amatörmålare, och gällde det något som kunde tänkas kräva konstnärligt bedö­mande, så tog han sig själv och sin talang med stort allvar — för all del, intet annat än de alla göra —. Han såg först mycket skarpt på föremålet. Sen höll han det på armslängd ifrån sig, fortfarande under samma skarpa betraktande. Sen tittade han på det på mycket nära håll. Och så kanske han förde föremålet åt vänster och lade ikull sitt huvud åt höger, och tit­tade. Och så omvänt.

 

Nu skulle han, målaren, fram och visa, att han kunde skilja färgerna. Då skulle man få se skillnaden mellan honom och de okonstnärliga kamraterna. Och när han kom fram inför professorn, tog han inte det enkla enkelt, utan han började titta på garndockan på nära håll, och så hålla den på armslängd ifrån sig, och så lägga huvudet på sned etc. etc. för att riktigt inordna alla nyanser i schatteringar o. d. — Med re­sultat, att han i sin förmåga att åtskilja färgerna för­klarades ”osäker”. Till sin egen gränslösa förbittring, och kamraternas gamman.

 

När jag på fotografien ser det Berggrenska träslot­tet, erinrar jag mig en episod därifrån sommaren 1880.

 

Sedermera professorn Frans von Schéele gästade på Vik, där de båda besläktade familjerna Berggren och Runer bodde, och således även Schéeles fästmö, Hanna Runer. Brodern, sjökaptenen Georg von Schéele, var då förste styrman ombord i Chile (en stor bark tillhörande Rettigs) som låg i Gefle hamn, och han var förlovad med en av mina systrar. Vi bodde denna min sista Geflesommar på Skogstorp vid inre redden, bredvid Lervik; alltså inte långt från varandra. Och hos oss bodde som gäst yngste brodern Christian von Schéele.

 

En solig högsommarsöndag hade vi, jag tror allt ungt mankön ur de fyra familjerna till ett antal av en 8 å 9 stycken av någon alldeles extra anledning på eftermiddagen begivit oss in till staden, som en som­marsöndag var utdöd. Vi skulle vänta på någonting, och väntetiden satte vi oss att göra av med uppe hos Figge Berggren. Han hade två stora rum, och vi bänkade oss i det inre, framför en soffa och omkring ett stort bord, som icke syntes från det yttre rummet. Och vi hade rikligt med punsch, och rökte naturligtvis cigarrer. Och skrattade och pratade. Och röken lik­som eventuellt någon punschdoft spred sig naturligt­vis ut i det yttre rummet.

 

Som vi sitta där, få vi i det utdöda huset höra nå­gon komma i förstugan.

 

Vi tystnade helt spontant, och väntade att få se vem det var, och hörde så att någon kom in i det yttre rummet. Därefter hördes liksom en djup in­andning, och så en kvinnoröst med känsla och över­tygelse: ”Ååh, så gott det luktar karl.”

 

Ett skallande skratt från oss, och så hörde vi ett utrusande genom dörren och nedför trappan. Det var ”jungfrun”, som trodde att ingen av herrarna var i stan.

 

Georg von Schéele var kanske den förste sjökapten, som också var författare. Under signaturen John Grogg skrev han strax i början av åttiotalet från sina resor korrespondenser till, vill jag minnas, Dagens Nyheter. Och dessa resebrev utkommo sedan i bok­form, under titeln ”Från Havet och Hamnarna”.

  

 

Under dessa resor dels utförde han vissa undersök­ningar t. ex. av havsvatten o. d., dels samlade han vissa naturföremål, växter och djur ur oceanerna. Det var inte så vanligt på den tiden att sända ut unga ve­tenskapsmän, utan en professor fick vara glad, om en intelligent kofferdistyrman ville taga emot djupvattenshåvar o. d., och efter bästa förstånd skaffa ihop vetenskapliga samlingar och göra vetenskapliga rön. Efter en sådan resa höllo biologerna i Uppsala fest för examinerade sjökaptenen von Schéele, och på festen överlämnades till honom medaljen Illis quorum meruere labores ”att i blått band bäras å bröstet”.

 

Under sin första resa som befälhavare på ett litet nätt skonertskepp Levant, gick Georg von Schéele över bord, eller, rättare sagt, försvann. Fartyget hade på Indiska Oceanen kommit in i en sådan där cyklon som med en oerhörd fart i en oerhörd cirkel med många många mils radie driver fram fartyget för en­dast tackel och tåg på ett hav som är en enda brän­ning, i en luft som är en rök av vatten, och som un­der ett fasaväckande dån fyller hela atmosfären och dödar alla andra ljud. Skepparen hade stått på bryg­gan, d. v. s. kajuttaket, akterut, och när jungmannen-kajutvakten (en pojke) stuckit upp näsan, hade kaptenen skrikit i hans öra att gå under däck: ”det här är inte väder för dej”. Ett par timmar efteråt, vid vaktombyte, var befälhavaren försvunnen. Hans plats var tom.

 

Förste styrmannen fick föra fartyget i hamn.

 

 

Carl Sehlberg (på Geflemål Sällberg) tillhörde en gammal Geflesläkt. Det var en liten prudentlig karl i tjock blå livrock (om vintern). Han hade eget hus (tvåvånings trähus) på Drottninggatans södra sida mitt emot apoteket Lejonet och snett emot ”mäklar Petré”.

 

 Bild ditlagd av webmaster.

 

Sehlberg var naturligtvis rik och oberoende, men hade ingen affär, utan var bankdirektör. Han ansågs tillhöra de stilla i landet. Han hade två söner, den äldre, som också hette Carl, något yngre än jag. Han var liten och låghalt, läspade, var snäll och pratsam. Han var målare, men egentligen, tror jag, som amatör.

 

Carl Sehlberg fick under 70-talet sin bror till sta­den. Brodern var läkare, och i anseende till stofthyd­dan nästan mindre än brodern. Var gift med en sångerska, och ansågs därför ha ingått en mesallians. Byggde i Gefle ett stort stenhus (N. Strandgatan 29).vid ån i närheten av nuvarande Grand Hotell.

 

Bild ditlagd av webbmaster.

 

Det fanns i Gefle tre bröder Runer, alla tre myc­ket olika varandra.

 

Jag vet inte vem som var äldst, men, eftersom vi nyss hållit på med affärsmän och konsuler, så låtom oss först nämna konsuln. Han var medelstor ”mera magerlagd än fet”, med korta gråsprängda polisonger och en kisande blick. Man visste inte, om han verk­ligen var närsynt, eller om det var för att verka för­näm, som han tittade så där på stackars mötande av lägre rang. I alla händelser var han litet grinig och sur. Han blev senare som sagt svärfader till profes­sorn Frans von Schéele.

 

Civilingenjören David Runer, chef för Lindahl & Runers mekaniska verkstad, var en annan man. Han var en allmänt känd och ansedd industriidkare, men han var därjämte en frispråkig skämtare, och en folklig man. Som spridde glädje, var han var med: ”David Runer sa åt mej etc.)) ”Då sa David Ru­ner.” ”Vet du, vad David Runer sa?” Så lät det, där han varit med.

 

Han var en kort bastant karl, med mustascher och kort mörkt helskägg, så småningom gråsprängt.

 

Den tredje Runer återfinna vi bland originalen.

 

 

Som Haegerstrand var alldeles ensam om sitt namn, sa kallades han aldrig för annat än “Haegerstrand”. Annars ville han själv nog vara så fin som någon annan. Och konsul var han också. Egentligen var han skeppsmäklare, med stort kontor vid Kyrkogatan i närheten av Kronbergs, men var möjligen också skeppsredare. Han ansågs äga 200 000 kr. minst, och hade dessutom en hustru, som var känd för sitt pry­deri, samt en dotter, som jag någon gång skymtade i ett moln av tyll, när hon skulle fara till en privat bjudning, men som dessemellan låg omsorgsfullt för­varad i den förenade föräldrakärlekens och småstads­konvenansens skära silkesvadd. Flickan var, eller skulle bli, stadens bästa parti men det var väl fråga om, huruvida föräldrarna skulle anse något mankön vara skickat att nalkas deras dotter. Som f. ö. var vacker, men av en spröd skönhet.

 

(Föräldrarna fingo skäl att vända sig i sin grav. Det kom en löjtnant med stora mustascher och stor tvärsäkerhet. Först tog han flickan och sen, efter svärfars död, affären. Och så tog slöseri och spekula­tioner pengarna.)

 

Firman P. J. Haegerstrand lever ännu, men i andras händer.

 

 

 

Haegerstrand var trådsmal, och såg längre ut än han var. På en hals, smal som en rabarberstjälk, satt ett litet kålhuvud med stor svart tupé, och en utstå­ende hårtofs vid vartdera örat. Han kallades också Klöveress, om vilket öknamns förträfflighet fotografin här nedan ger en för svag föreställning.

 

”Konsul” var i Gefle på sjuttiotalet merendels camouflage för arbetslöshet eller för en rudimentär af­fär. Vi hade flera konsulter av ungefär samma kaliber som konsul Garberg. D. v. s. såsom konsuler betrak­tade. Såsom personer betraktade vill jag icke yttra mig om, huruvida de voro jämförliga med den gamle gentlemannen. Därtill hörde jag för litet om dem, och har själv aldrig talat med någon av dem, endast sett dem — ”och snött det”, som värmlänningen säger.

 

  

Bild ditlagd av webbmaster.

 

Konsul Flensburg var en tung kropp, ett runt, fett ansikte med utstående läppar under en kolossal ”stuk” med stora raka brätten. Den formen på cylinder var alldeles urmodig, men på Flensburg verkade den icke omodern, utan originell, nästan aktningsbjudande, solvent på något sätt. Hela mannen var en från Gefle innevånare avvikande typ, och hatten passade till mannens hela utseende. Mellan de tjocka läpparna satt alltid ett cigarrmunstycke med en cigarr i (ett sådant där långt munstycke av brunt papper och en fjäderpenna, och som av folk i allmänhet endast bru­kades, när cigarren började bli stump). Ansiktsut­trycket var ett olympiskt lugn. Och hela per­sonen gav ett intryck av, att han gav f-n i vad Gefleborna tänkte om hans affärer. På dessa tänkte nämligen Gefleborna mycket, och alla människor visste — trodde sig veta och berättade — att ”konsul Flensburg” ingenting ägde, och ingenting gjorde. Det senare hade varit hans skyldighet, då han icke kunde som de andra konsulerna åberopa den förmildrande omständigheten, att han var infödd och av gammal släkt. Han gjorde dock någonting: han gick ofta på torget. Jag, som de sista åren av 70-talet bodde vid torget, och således ideligen passerade torget, såg ho­nom ofta där.

 

Konsul Carl Rahm av gammal Geflesläkt, var en liten tjock, sträng, för att icke säga ilsken, herre, som på Södra Strandgatan bodde med sina många barn i sitt eget tvåvånings vitmålade trähus.

 

Vid brohuvuded  av Nybron på Södra Strandgatan ligger först Rettigs hus i hörnet, sedan konsul Rahms, borgmästaren Petrés och rektor Mobergs tvåvåningshus, alla av trä.

Bild med text ditlagd av webbmaster.

 

Pojkarna voro fyra och flickorna minst två. Den yngsta i syskonkret­sen, min klasskamrat Vilhelm, var gubbens ögonsten. De andra påstods han mest vara sträng emot, men Vilhelm hade han tagit ned till sig, där han själv bodde på nedre botten, och där i rummet bredvid gub­bens eget, hade Vilhelm sitt rum, orimligt fint och ordentligt för att vara en liten skolpojkes. Vilhelm blev kanske genom gubbens uppfostringsmetod nå­got lillgammal, var och förblev hela sitt liv igenom en liten teoreticus, men därtill också en mycket fin och nobel människa, något alldeles ovanligt. Detta, ehuru hans yrke var praktiskt. Han var nämligen kassör på Stora Kopparbergs Bergslags kontor. Sedan han läm­nat tjänsten, som en lång tid sköttes i Stockholm, slog han sig ned i Falun, och torde varit allmänt känd av det Falun, som levde för en femton år sedan. Han blev nämligen mera och mera underlig, gick på ga­torna läsande i bok, och satt på stadens största café vid middagskaffet omgiven av uppstaplade böcker. Han var f. ö. Swedenborgare. Men jag träffade ho­nom aldrig, sedan doktor Kleens bok om Sweden­borg kommit ut.

 

I Pelle Elfstrands hus strax vid rådhuset bodde ”konsul Göransson”. Han påminde om egypternas heliga oxe, ty han visade sig nästan aldrig. Det var en stor karl med den vanliga embonpointen och stora svarvade hårhorn, som stucko fram ovanför öronen. Gefle sade, att han ”drack”. Han var ingenting och hade ingenting, annat än svågern Pelle Elfstrand, som hans barn skulle ärva.

 

 

Bild ditlagd av webbmaster.

 

Rätt ofta såg man på gatorna en lång gänglig, myc­ket mager äldre herre med ett gråsprängt tunt hel­skägg och ett välvilligt leende. Han gick framåtlutad knäande med krokiga knän, och såg ut, som om han verkligen hade något att uträtta. Det var v. konsuln Berndtson.

(Ur tidningen Dalpilen 1908-09-29: efter en tids sjuklighet i en ålder af 82 år en af stadens äldsta borgare konsul Frans Mauritz Berndtson. Född i Gagnef den 22 sept 1826, studerade Berndtson först i Falu skola och därefter i Tyska skolan i Stockholm. Han dref en omfattande affärsvärksamhet i Gefle. Han har donerat betydande belopp /Lisse-Lotte Danielson) 

 

Liksom Göransson var han ingenting och hade in­genting. Jo, han hade — det visste folk inte då — han hade en säck med gamla Höganäsaktier, som i många år betraktats som makulatur och väl stannat i Berndtsons ägo av samma anledning som man på ett vindskontor kvarlåter allehanda skräp. Och många år efter den tid som nu är i fråga, blev en vacker dag ”Höganäsarne” värda pengar, och Berndtson blev rik. Han hade en son, som kallades Gucku, och som ut­sändes till Lausanne i Schweiz sedan de lärdomens frukter, som kunde plockas i Gefle Högre Allmänna Läroverk, visat sig för svåråtkomliga.

 

Jag såg honom någon gång efter hemkomsten. Han kom guppande som förut med krokiga knän och framåtlutad överkropp samt med en liten löjlig clownhatt på näsan.

 

EXTRA MUROS.

D. v. s. i stadens omedelbara närhet.

 

Gick man ut genom norr tull, så hade man på vän­ster hand Nynäs vars ägare för att åtskiljas från grosshandlaren Stenbeck, kallades ”Stenbeckens på Nynäs”, ett barnlöst par, i släkt med de andra Stenbeckarne, och naturligtvis rika; det voro ju alla gamla Geflesläkter — såvida inte förmögenheten hade gått åt. Men de hade samtliga i alla händelser åtminstone varit rika.

 

Nynäs, eller åtminstone det man såg av stället, var en rektangulär inhägnad med ena kortsidan åt lands­vägen och i den bortre ändan ett ganska blygsamt bo­ningshus.

 

Sedan man passerat Nynäs korsade man Gefle— Dala järnvägs skenlinje, som i stark lutning gick ned mot järnvägsstationen i hamnen.

 

På högra sidan, d. v. s. öster om landsvägen, hade man någonting märkvärdigt. Det var ”Svälthagen”. Det var ett avlångt, smalt, men rätt långt stycke in­hägnad mark, totalt utan växtlighet. Bara torra marken. För en nutidsmänniska torde denna mark­bits uppgivna användning förefalla egendomlig. Ha­gen påstods nämligen vara till för att tillämpa gamla strafflagens vedergällningsteori även mot djur. Om ett kreatur hade tagit sig in på annans mark, och där betat, eller eljest låtit markens gröda sig väl smaka, så infångades det ”brottsliga” kreaturet, och föstes in i svälthagen, inte precis ”på vatten och bröd”, som folk fick den tiden, men på bara vatten, ty nu skulle kreaturet svälta ur sig lika mycket välmåga, som det hade förvärvat sig genom ”brottet”.

 

Första gången jag vid förbipasserandet hörde detta förklaras för mig, stod där också mycket riktigt en större brun kalv, försjunken i synbarligen trista fun­deringar.

 

Mitt unga snusförnuft medgav konsekvensen i denna, så att säga, matematiska rättvisa, men jag tyckte ändå, att det var ett helsike för kalven, som väl finge anses ha handlat i oförstånd. Kalven stan­nade för alltid i mitt minne, och varje gång jag se­nare sammanträffat med vedergällningsteorin, har för min själs öga framträtt den stirrande bruna kalven. Det har hänt varje gång jag via ”Skogslöparen” i Ari­zonas öknar hört Rosenträd och José såsom Don Antonios domare uttala de förfärliga orden ”öga för öga och tand för tand”. Och det har hänt mig varje gång jag långt senare begrundade innehållet i de där tryckta bladen om straffteorierna, som professor Hagströmer gav ut. Kalven i Svälthagen vid Norrtull i Gefle blev för mig en sinnebild av jus talionis. —

 

Uppe på Sätraåsen låg Sätra gård. Den ägdes av en rik ungkarl av den stora och rika släkten Forsberg, och sköttes av en systerson till honom, en son till än­kefru Almgren, vars hemtrevliga envåningsträhus ännu står kvar på Ruddammsgatan. Sätra ansågs den tiden vara värt omkring 100.000 kr. och var i alla händelser en så stor gård, att i stallet stodo nio häs­tar —  men där fanns ingen mangårdsbyggnad. Bo­ningshuset var en gammal kringbyggd bondgård, dit man kom in genom ett portlider i södra ”fasaden”. Och där, till höger om porten, fanns ett enda litet rum, där inspektören hade sin nödtorftiga bostad.

 

Torftigheten var ärvd efter förre ägaren, ”Torpar Forsberg”, som han allmänt kallades. Det var emel­lertid en torpare i stil med alla de andra gamla släk­terna i Gefletrakten, som måtte varit ett land, där mjölk och honung flöt. Torparen var nämligen mil­lionär eller något i den stilen, och hade desslikes en ung och vacker fru, som visst bodde i staden, medan mannen gick hemma på Sätra som en gammal enstö­ring och girigbuk med en girigbuks vanor, och i en kostymering som förskaffade honom det enda namn, under vilket han var känd, ”Torpar Forsberg”.

 

När Torpar Forsberg dog, var det ifråga om frun som att kapa snöret på en liten gasballong. Hon gick till väders, tog sina pengar och flyttade till Stock­holm, till en rik och ännu ung änkas angenäma liv i huvudstaden.

 

Det troddes allmänt i Gefle på min tid, att den då­varande ägaren-ungkarlen skulle testamentera egen­domen till sin inspektor och systerson, men efter dödsfallet fanns av ett sådant förordnande intet an­nat än muntliga yttranden i förbigående, vilka i öpp­nad process visade sig otillräckliga att upphäva den lagliga arvsrätten. —

 

Gick man landsvägen västerut från Sätraåsen, kun­de man även den vägen komma till Tolvfors Bruk, ehuru det var mycket längre än att gå ut genom Väs­tertull.

 

Mot slutet av sjuttiotalet blev det ombyte av ägare på Tolffors. Icke så, att egendomen gick ur Söderhielmska släkten, men dit kom en förut för det gamla bruket främmande släktgren. Den som förut satt på egendomen var den nu i Stockholm bosatte i både militära och civila kretsar allmänt kände och uppburne generalmajoren Erik Söderhielms far, bruks­patronen Wilhelm Söderhielm. Den gamle kammar- junkaren var död, men systern hade överlevat honom, och när nu efter hennes död skifte äntligen skedde, blev dettas resultat, att brukspatronen Wilhelm Söder­hielm, som var en fin och nobel man, och icke ville inlåta sig i ekonomiska tvister med släktingarna, fri­villigt avstod från Tolffors, och på sin lott tog Lång­vind vid Hälsingekusten.

 

I sammanhang med skiftet såldes på auktion på Tolffors en massa gamla vagnar, många säkerligen hundratals år gamla. Det var en underlig samling. I somliga hängde vagnskorgen i en kombination av grova läderremmar och kolossala fjädrar både fram och bak, ungefär som på de gamla sjuglasvagnarna i Livrustkammaren. Andra sågo ut som de diligenser man ser på gamla tavlor. På somliga var kuskbocken upphissad till en orimlig höjd, etc. etc. Och alla voro de ljusgula, ungefär som nutidens postbilar, men mera ilsket gula, i alla händelser av en färg, som, den tid auktionen hölls, aldrig förekom på åkdon. Jag föreställer mig att den där samlingen gamla åkdon, som f. ö. säkerligen såldes för en spottstyver, skulle kommit det att vattnas i munnen på Arthur Hazehus.

 Bild ditlagd av webbmaster.

 

Jag minns, hur just vid tiden strax efter auktio­nen vi skolpojkar, vid en av våra militärövningar på Sätraåsen, fick se ett av dessa kolossala gamla åbäken komma vacklande från Tolfforshållet, i sävligt fot om fot men lysande som en eldslåga. Den var inköpt av en bonde, som nu lät köra hem den. Det var en parvagn med stång, men nu drogs den av en häst, en liten bondhäst, som gick på ena sidan av stången, och högt uppe på den skyhöga kuskboc­ken satt en generad bonddräng och körde.

 

Det visade sig emellertid sedermera, att Långvind blev en mycket bättre affär än Tolffors. Tack vare den nya ägarens klokhet att i tid lägga ned järn­bruksdriften och koncentrera sig på skogsbruk, blev Långvind med sina stora skogaren guldgruva. Med Tolffors har det gått annorlunda. Sonen till den som vid skiftet fick egendomen, utlöste efter faderns död sina syskon, men påstås därvid ha förlyftat sig, och sökte bota detta genom försäljning av egnahemslotter eller tomter till kolonistugor. Nu är även han sedan ett par år död, och egendomen innehas av hans änka. Även om hon kan behålla Tolffors, så är Tolffors för­stört, åtminstone för den som därifrån har gamla minnen och andra intressen än de ekonomiska.

 

ERIK SÖDERSTRÖM

Gå till Innehållsförteckningen.

————————-

augusti 03, 2012

Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av – lisse-lotte@danielson.be