Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 10

 

FJORTONDE KAPITLET: KLÄDER OCH SKOR TOALETT OCH HUSKURER

 

 

Bild ditlagd av webbmaster.

 

Hur var mankönet den tiden klätt och chausserat?

 

Ja, innan man klädde sig, vaknade man naturligt­vis. Jag vaknade i en lång nattskjorta av grovt lärft, ibland oblekt, ibland blekt. Min far hade nog alltid finare linne, och konsul Garberg kanske ännu finare. Men skjortor hade de alla, ty pyjamas var något okänt.

 

Strumporna voro hemstickade, av ullgarn om vin­tern, och av rödspräckligt eller blåspräckligt bomulls­garn på sommaren. Så länge jag var liten pojke, voro mina kalsonger hemsydda av grått bomullstyg, och knötos med band strax nedanför knäet, varav följer, att strumporna voro långstrumpor. Under somrarna på landet under samma utvecklingsperiod buros dock dessa kalsonger av mig icke på benen, utan lågo in­stoppade bakom en soffa, ty vännerna på platsen voro utan sådana där plagg, och då ville jag inte vara vekligare, ehuru mamma sade, att kalsonger hade man inte bara för värmens, utan för snygghetens skull. Emellertid var det för varmt. Korta sommarkalsonger existerade icke då.

 

När man blev något äldre användes, såsom nu, trikåkalsonger och kortstrumpor, men några strumpe­band till kortstrumpor voro icke uppfunna.

 

Skjortan var av vitt linne, undantagslöst; kulörta skjortor funnos icke. Små pojkars skjortor hade fast krage, ganska trång; ingalunda några Byronkragar. Större pojkar och vuxna herrar hade löskrage, som vid 70-talets början var uppstående och rak, men senare började bli nedvikt och så småningom urringad. Snob­big överdrift i detta sista kallades navelkrage.

 

Pojkar och yngre män använde ingen tröja under skjortan, utan buro den tunna linneskjortan direkt på kroppen. Medelålders och äldre herrar hade i all­mänhet ylletröjor.

Utanpå skjortan bar man som liten ett s. k. liv­stycke med knappar för kalsonger och byxor. När man blev något större avlades livstycket, och anlades i stället hängslen.

 

Kläderna voro, som nu, rock, byxor och väst. Roc­ken var antingen kavaj, jaquette eller bonjour.

 Kavajen var alltid rakskuren, aldrig med riktig el­ler falsk slejf i ryggen. Och användes aldrig annat än i helkostym av samma tyg. Den användes dessutom endast om somrarna eller, om vintern, i djupaste var­dagslag. Av de flesta vuxna män av de bildade klas­serna användes den om vintern aldrig. Jag har aldrig sett min far klädd i kavaj.

 

Att gå bort i kavaj, låt vara till aldrig så nära be­kanta, eller gå på teatern i kavaj, föll ingen in. Pojkarna i de lägre klasserna hade ju kavaj även om vintern i skolan, men i de högsta klasserna hade gärna jaquette, antingen då svart jaquette (och väst) till byxor av annat tyg eller hel jaquette-kostym, quetten kallades f. ö. livrock.

 

Ville en äldre herre vara fin, tog han på den svarta nästan alltid dubbelknäppta bonjouren (med tillhörande väst) och byxor av något mörkt tyg. Bonjouren är samma plagg som nu kallas redingote. Smokingen var ännu icke uppfunnen, än mindre ”city”.

 

Västen var ganska, ibland mycket, öppen, och i fordrade då ett vitt skjortveck, till vilket i allmänhet hörde en svart rosett eller en d:o ”fluga”, beroende på om kragen, såsom hos äldre personer, var uppstående, eller nedvikt. Hur en pojkväst såg ut, synes av närstående fotografi av en ”priman”, d. v. s. en lärjunge i ”prima” (= första klassen) i högtidsdräkt (exen vis på examen).

 

 “Priman”, d .v.s. förstaklassare i högtidsdräkt

 

Om halsdukar är att märka, att långhalsdukar ”att knyta själv” icke funnos.

 

Högtidsdräkten var, så snart man ”gått och läst”,   d. v. s. konfirmerats, ovillkorligen frack, t. ex på gymnasistbaler, eller när man tog studentexamen. För mindre pojkar var den svart jacka, sådan som sjökadetternas, d. v. s. ett plagg, som räckte till mldjan,  var helt öppet framtill, och baktill slutande med en spets, som låg ungefär utanpå de tre rudimentära svanskotorna.

 

På bal hade varje kavaljer, var han så endast nio à tio år gammal, ”vita»”, i själva verket vanligen myc­ket ljust gula (paille-gula), vitgula handskar. Detta var ovillkorligt. Balskorna voro skor av kalvskinn. Byxorna voro undantagslöst för alla, utom för små­barn, långbyxor. Knäbyxor för andra människor voro okända, utom i kostymering på teatern, och i läroverket fanns, när jag kom in där, icke en knä­byxa, inte ens under skridskoåkning (vilket f. ö. praktiskt sett var den enda sport som bedrevs).

 

Trettio år senare fanns där knappt några långbyxor, och nu har man återgått till långbyxorna, som när de först döko upp igen på pojkarna, sutto hissade på halv stång ett par decimeter ovanför ett par låga skor.

 

Skarpa pressade veck på pantalongerna förekommo icke. I allmänhet voro byxorna mycket snävare än nu, men räckte väl ned till vristen. För korta byxor föranledde skämtsamma anmärkningar och gjorde folk löjliga.

 

Uppvikta byxor var likaledes en då okänd elegans, d. v. s. okänd såsom elegans. Naturligtvis kunde det hända, att man vek upp byxorna, men då av någon särskild tillfällig anledning, t. ex. för att icke smutsa dem. Därav har också modet uppkommit. Någon gång, jag tror på 8o-talet, läste jag någonstädes, att dåvarande prinsen av Wales, sedermera kung Ed­vard VII, död 1910, ”Europas förste gentleman”, gi­vit upphov till modet ifråga genom att, sedan han vid någon hästtävling eller vid ett besök i ett stall låtit vika upp sina byxor, sedan glömt låta vika ned dem igen, och således någon stund uppträtt med nedvikta byxor. Precis samma historia läste jag nu för nå­got år sedan, d. v. s. 50 år efteråt, i tidningarna, men nu applicerad på nuvarande (1933) prinsen av Wales (!).

 

En familjegosses byxor hängde ofta i ett par brode­rade hängslen. Broderingen gjordes av systrarna, och monteringen hos en sadelmakare. De, d. v. s. hängsle­na, voro icke alls elastiska.

 

Fotbeklädnaden var stövletter, d. v. s. resårskor, höga som en ordinär nutida känga, och om somrarna låga skor, alltsammans av vanligt kalvskinn. ”Box­kalv” är en långt senare tids uppfinning. Chevreaux likaså. Blankskinnsskor (nu ”lackskor”) kan jag knappast erinra mig. ”Ungherrarna” i skolans sista klasser hade nog i allmänhet i likhet med de äldre stövletter, men yngre pojkar hade om vintern i all­mänhet höga stövlar av rossläder, eller någon gång av smorläder, och i snöväder drogos de vanligen utanpå byxorna, så att man ”gick i storstövlar”. När man då kom hem, måste man i allmänhet taga på sig tofflor. Broderade tofflor voro vanligt i en tid, då alla unga damer, ja, alla damer, som icke lagade mat eller eljest skötte hushåll, broderade, broderade i oändlighet. An­nars användes också ”list-tofflor”, d. ä. mjuka toff­lor, helt flätade av klädeslister, sådana där kanter som löpa längs efter ”staden” på ett stycke kostymtyg.

 

Kängor var ett skoplagg endast för fruntimmer. De gjordes alltid likadana för båda fötterna; ingen kvinna, hög eller låg, hade en höger- och en vänstersko. Detta medförde den fördelen att hon, när hon gått snett på den ena skon, kunde byta om fot för skorna.

 

Alla herrar, och många skolpojkar, sutto hemma i nattrock, och ännu såg man någon gång en gammal kurre i ”rökmössa”, en flat skärmlös mössa, ett slags kalott, med en nedhängande tofs och ibland broderad.

 

I fråga om ytterkläder är först att observera, att särskilda regnkläder, gummirockar e. d. icke funnos.

 

När jag slutade skolan 1881, hade jag aldrig ägt och aldrig annat än möjligen rent undantagsvis, be­gagnat paraply. Man gjorde som invånarna i Bergen göra, när det regnar: man lät det regna.

 

Ytterhalsduk kallades ami, men användes mest av landsbefolkningen. I vår familj var den förbjuden av min far, och ersattes av kallt vatten varje morgon. Men ytterrocken, som för pojkar väl mest var kavaj, hade inga teaterknappar, utan kunde knäppas om halsen.

 

Ytterrocken var i nittionio fall av ett hundra paletot. Livrock var alldeles ur modet, och man såg den endast på någon äldre av samhällets spetsar.

 

Ytterskor för maskulinum voro först lädergaloscher, i formen närmast styva tofflor med klack, eller rät­tare träskor av läder, ty bakkappa saknades nästan. De användes dock endast av vuxna. Under 70-talet försvunno de väl, och efterträddes så småningom av gummigaloscher.

 

Var det ”urväder”, så tog en herre på sig sin tulubb (en lång, rakskuren päls) och bottforer (skinnfodrade knäppstövlar, som användes utanpå de vanliga inneskorna).

 

En liten pojke i förberedande skolan hade om vin­tern bottiner, som han ärvt av sina systrar. De voro av läder, knäpptes, och voro ytterplagg. Den tiden, d. v. s. omkring 1870, fanns väl icke en gummigalosch i staden annat än för fruntimmer.

 

Käppen var ännu gärna ett ”äkta spanskt rör”, även om detta hos många, såsom hos oss, hade hamnat i garderoben, och ersatts av enklare men modernare käppar. En enkel hasselkäpp med en bit av roten till krycka, var mycket vanlig.

 

Om somrarna nyttjade herrar ganska allmänt pa­rasoll. Det kallades en-tout-cas och var ett enkelt paraply av ljust tyg, t. ex. ljusblått eller ljusgult.

 

Om damernas inre och yttre förhållanden får jag yttra mig kortare, på grund av mindre ingående kännedom.

 

För att börja med själva människan, så är först att påpeka följande om håret.

 

Bild ditlagd av webbmaster.

 

De fruntimmer, som voro komna upp i den ålder, att de fällde hår, när de kammade sig, de samlade kamningsresultatet, tills det blev tillräckligt mycket. Sedan gingo de till en perukmakare med det, och han gjorde dem en ”valk”, d. v. s. ett slags dyna i form av en giffel, ungefär 2 å 3 centimeter hög. Valken lades ovanför pannan, ungefär som ett diadem, och över valken kammades nu håret. Ävenledes användes allmänt s. k. chignon, en liten stoppad hårkudde, som lades över bakhuvudet, omgiven av ett hårnät. Båda prydnadsföremålen avlades om natten. Det var i all­mänhet modernt med löshår på baler, så att en gång på en bal en av mina systrar, som hade naturligt långt hår, men naturligtvis till balen lockat av hårfrisör­skan, måste låta en väninna rycka i håret för att visa en frågvis kavaljer att det satt fast.

 

 

Bild ditlagd av webbmaster.

 

Alla fruntimmer hade örhängen. Hålet i örsnibben gjordes av någon äldre kvinnlig släkting eller bekant. Det gjordes med en stoppnål och ett garnnystan. Jag förmodar nystanet var underlag (jag såg aldrig på). Sedan kördes en liten blyring in i hålet. Kring ringen utsipprade litet blod, som torkade och såg otrevligt ut, När blyringarna suttit omkring åtta dagar, togos de bort; hålet var läkt och nu insattes prydnadsörhängena.

 

Krinolinens bästa tid hade flytt, redan vid branden. Jag minnes dock från tiden därförut en episod. De fattigare klasserna, t. ex. arbetarehustrur och pigor, som icke hade råd att bestå sig ordentliga krinolin­fjädrar, brukade skaffa sig sådana av kluven rotting, som ju voro mindre böjliga. En gång, medan vi bodde hos Borgens, låg nere mitt i förstugudörren en tjänst­flicka och skurade, med huvudet inne i förstugan och bakdelen utomhus. Men hon hade glömt att taga av sig rottingkrinolinen, så hon låg som i en hundkoja utan framgavel, med den egna ganska oskyddade bak­delen i förgrunden.

 

Till själva kroppens förskönande eller åtminstone dess utökande, användes tournyr, ett vapen i skön­hetstävlingen som uttömmande karakteriseras med det enda ordet lösrumpa. Av varierande storlek.

 

Alla kvinnor, små som stora, använde vita natt­mössor med band, som knötos under hakan. Om den­na mössa var tunnare, finare, luftigare, vidare och kokettare, så kallades den negliché, och var väl något slags komplement till peignoaren, som kallades kam­kofta, och räckte till knäna, och var något gräsligt.

 

Damernas (förlåt!) kalsonger och strumpor i för­ening var något av det fulaste i världshistorien. Strum­porna räckte endast nätt och jämnt över knäskålen, under knäet omfattade av strumpeband, ofta, i syn­nerhet hos flickebarn, så hårt åtdragna att de förorsakade näsblod.

 

Kalsongerna voro rätt vida, och väl något stärk med spetsar i nederkanten, gubevars, men gående än nedanför knäet, och där fästade runt om benet. Den kanske allra vackraste linje Gud har skapat, ett välskapat  kvinnobens linje (hela linjen) blev således brutalt avklippt på mitten.

 

Underkjolarna voro minst tre, somliga stärkta. I fanns damer, som hade ända till sex à sju. Dessutom användes om vintern en ”stubb”, virkad av tjockt garn eller rent av stoppad, som ett stickat sängtäcke.  Den räckte ungefär ned till knäet.

 

Anspråkslösare kvinnor, hjälpfolk o. d., men även andra, använde om vintern ett av tjock ullgarn  virkat plagg, som hette ”hjärtvärmare”. Det lades om ryggen, så att det nådde upp i nacken och spetsen väl ned i veka livet. Sedan lade man ”armarna”  om livet utifrån inåt (d. v. s. i kors över mellangärdet, den högra åt vänster och tvärt om) men så att spetsen kom innanför. Och så knötos banden framtill.  Plagget bars under vinterkappan, men i dess ställe  bar man också långa virkade yllepläder, som lindades om livet och över axlarna, d. v. s. liksom hjärtvärmaren skyddande bysten, men icke armarna.

 

Långt tillbaka i tiden före mitt minne satt utomhus på både gamla och unga kvinnors huvud någonting som kallades bahytt. Det var ett slags huva s omslöt hela huvudet utom ansiktet.

 

Av toaletterna kommer jag icke ihåg annat anmärkningsvärt, än de s. k. sjånkärmarna, oerhört vida underärmar, som alltid lade sig i maten och allt annt, och voro synnerligen besvärliga för bärarinnan.

 

Damerna den tiden hade icke päls, men buro i stället, när det var kallt, under kappan ett ”skinnfoder” ett plagg för sig, ett slags underkofta av ofodrat skinn med håret inåt, räckande nästan till knäna.

 

En vinterhuvudbonad som någon tid var modern för vuxna damer, var den orientaliska baschliken av kläde, ett utmärkt skydd för huvud och hals.

 

Till skydd för händerna om vintern hade damerna tunna glacéhandskar men därjämte en muff, s ännu strax efter branden var mycket större än en 25 liters bensindunk, men så småningom krympte.

 

På baler hade flickorna ofta s. k. Gullskinnsskor, som ingalunda var guldgult, utan endast tunt, fint skinn, kanske get, och skiftande i något slags gredelin guldglans.

 

Skoytterplagget var läderbottiner att knäppa, senare gummigaloscher. Pampuscher funnos ej.

 

Anspråkslösare unga damer eller småflickor, som  icke kunde få åka till bal, trädde då långa, tjocka yllestrumpor utanpå balskorna, och ytterst galoscher.

 

Skepparfruarna hade varenda en en ”äkta schal”, d. v. s. en dyrbar ostindisk schal, som gubben tagit hem. Kännetecknet på äktheten var en liten svart fyrkant mitt i schalen, och mitt i ryggen på gumman, när schalen var på.

 

Rakning och herrarnas hårklippning skedde på ”rakstugan” hos ”perukmakaren”. Klippningen kos­tade 35 öre och rakningen 10 öre. Det enda ”hår­medel” som fanns, var en blandning av konjak och vatten, och det drog ingen extra avgift. Rakstugan var öppen även om söndagsmorgnarna, d. v. s. före högmässan. För det motsträviga pojkhåret användes periodvis av många pojkar en hopvikbar karda, som man bar i fickan.

 

Varma bad serverades dels i badhuset i Stadsträd­gården, där det visst fanns fyra kar, och i dåvarande lasarettet, där det fanns två. Så vitt jag vet, fanns inte ett privat badrum i hela staden; hus med värme­ledning fanns ju inte.

 

Bild ditlagd av webbmaster.

 

Finsk bastu eller turkiskt bad fanns ej. Vi barn tvättade oss om vardagsmorgnarna med kallt vatten om ansikte och hals, söndagsmorgnarna ”tvättade vi oss om halsen”, vilket betydde, att man även använde tvål. Och ungefär en gång i månaden tvättade vi oss någon kväll om fötterna. Allt detta vintertiden.

 

I sammanhang med halstvättningen om söndags­morgnarna fick man ren skjorta. Och jag tror, att även strumpor ombyttes en gång i veckan om vintern.

 

En gång på en auktion såg jag en konstig borste. Den var som en hårborste med ett oerhört skaft, minst en halv meter långt, och något krökt nedåt, d. v. s. åt borstsidan. Det var en ”klåkommissarie”, d. ä. en borste att klia sig med på ryggen, dit man inte nådde med handen. Jag vet icke varför det redskapet hade blivit avskaffat. Kanske hade äktenskapen blivit lyckligare, så att man dåmera hade hjälp att klia sig på ryggen. En gång skrev Albert Engström en histo­ria, ungefär så här:

 

— Uhu, snyftar frun i bara linnet, när du friade till mig, sade du att du skulle bära mig på händerna, och nu vill du inte klia mig på ryggen en gång.

 

Hade hon haft en klåkommissarie, så hade hon icke behövt ha det beviset på sin mans avsvalnande.

 

Nu har man ett otal aseptiska och antiseptiska vätskor, munvatten, tandpulver, tandkräm, tandpasta m. m. Då fanns ingenting annat än Amykos-Aseptin, vanligen kallat endast aseptin, uppfunnet och till­verkat av Henrik Gahn. Om Ulmgrens tandpulver kommit redan då, erinrar jag mig icke. Det var se­nare länge det enda, åtminstone som ansågs använd­bart. Det kostade pr ask 1 kr.

 

Aseptinen var oerhört populär, och användes till allt möjligt i det dagliga livet, vid smärre sår, mot finnar, såsom munvatten. Den var ursprungligen brun, men senare infördes även vit.

 

I husapoteket, åtminstone vårt, ingick för magen kräkvin, eller, när vi blevo större, ricinolja, för snuva kamomillté, att inandas från en stor kruka med en över huvudet lagd handduk, och för bröstet lakrits. Gick man till doktorn, så fick man för bröstet linctus pectoralis (bröstsaft) och för halsen solutio cloratis calici (klorsyrat kali).

 

Till husapoteket hörde, åtminstone ännu omkring 1870, blodiglar, som användes bl. a. mot tandvärk. De förvarades i en glasburk med vatten, över vilken man satte ett papperslock som på en syltburk. Pap­peret skulle dock vara genomstunget här och där för lufttillträde åt iglarna, alldeles som man gör åt dagg­mask och kräftor. Jag minns så väl burken i fönstret.

 

Stadens båda apotek, Nordstjärnan och Lejonet, lågo båda vid Drottninggatan på samma sida och i samma kvarter. Intetdera ville lämna det goda läget.

 

Min far berättade från sin tjänstgöring som provisor på Nordstjärnan, att där då fanns kvar en gam­mal medicinburk med påskriften album graecum, ett läkemedel, som längre tillbaka ingått i farmacopéen. Vad var då album graecum? Jo, det var helt enkelt gammal hundlort, sådan som väl varje människa nå­gon gång sett på marken: får den ligga länge, så tor­kas och bleks den av sol och regn, och blir vit. Så­dant uppsamlades förr av fattigt folk, och såldes till apoteken, där det pulvriserades och såsom album grae­cum ingick i vissa dåtidens recept.

 

Ibland kom folk från landet in på apoteket med besynnerliga recept från kvacksalvare och ”kloka gubbar” eller gummor. Så fick min far en gång att expediera ett sådant recept, som innehöll 7 eller 9 olika ämnen, ett av dessa (det enda som jag påminner mig) var ”vita ormens ben i nionde leden”. (Där spökar den vita orm, som tidningsinsändare stredo om förra året, och vars tillvaro vetenskapsmännen förneka. Vad säga hrr yrkesskeptici om Loch Ness-”odjuret”?)

 

Staden hade två stadsläkare, av vilka i:ste stads­läkaren tillika var lasarettsläkare, utan att vara ki­rurg mera än till namnet (ehuru i övrigt en duktig läkare). Dessutom fanns ”doktor H.)”, bataljonsläka­re, som mycket väl uppbar dåtida militärläkares an­seende för oduglighet. Soldater och beväring sade, att han ordinerade endast krut och brännvin, och intet s. k. bättre folk i staden anlitade honom.

 

Massagen var icke uppfunnen, d. v. s. var icke offi­ciellt erkänd, och sjukgymnaster funnos ej, men vid sensträckningar, vrickningar o. d. hänvisade läkarna själva ofta till ”gumman Nordlöf”, en kvinnlig natur­läkare, som påstods känna människokroppens muskler och senor bättre än de examinerade aesculapiisönerna.

 

En sommar fick jag efter ett bad något fel i ljum­sken, så att jag knappast kunde gå, och det ville icke bli bättre. Vår dåvarande husläkare, dr v. Sydow, hänvisade oss till ”fru Nordlöf”.

 

 

MAKTLÖSA DOKTORER. Här poserar de sex läkare som kämpade mot den koleraepidemi som drabbade Gävle 1866. Stående från väster: Erik Lockner, Nils Adolf Grundal, Alb Th Petre. Sittande: O R Sandberg, P Kempe, F E von Sydow.

Bild ditlagd av webbmaster.

 

 

Hon var en så gam­mal kvinna, att hon ständigt låg till sängs. Hon bod­de på nedre botten i ett trähus någonstans väster i stan. När vi kommo in, fick jag se, liggande i en ut­dragssoffa, en liten, mycket gammal kvinna med krit­vitt hår och krokig näsa, men vänligt leende med både mun och ögon. Hon såg ut som ett skelett, men när hon klämde mig i ljumsken, hade hon händer av järn. Hon strök och klämde en liten stund, och jag kände mig genast bättre. Jag behövde icke komma igen, och om ett par dagar var jag alldeles bra.

 

De sjukdomar som förekommo voro ”gastrisk fe­ber” (tyfoidfeber), ”strypsjuka” (difteri), scharlakansfeber, kikhosta och mässling. En gång påbjöds all­män vaccinering mot smittkoppor. På mig gingo kopporna aldrig till. Jag kan f. ö. icke erinra mig, att läroverket någon enda gång var stängt för epidemi.

 

Mässling ansågs fullkomligt ofarlig. Scharlakansfeber förekom, och ansågs allvarsam. Strypsjukan sågs i det närmaste liktydig med döden.

 

Nu för tiden är det ju så, att vartenda skolbarn] får vattkoppor, påssjuka, kikhosta och mässling, och föräldrar se helst, att det hela är undangjort så som möjligt. Ingen av oss fem syskon hade någon dessa sjukdomar mera än mässling. Och inte heller hade vi scharlakansfeber och strypsjuka. Mina syskon hade gastrisk feber, medan jag, den yngste, var i mycket liten.

 

Det ser således ut, som om smittosamma sjukdomar bland skolungdom i Gävle på 1870-talet grasserade vida mindre än i huvudstaden med omgivningar nu. Kan därtill möjligen ha bidragit, att vi icke hade regnkläder, icke gummigaloscher och icke vattentäta utan skor utan skor som foten kunde andas i, att vi visserligen  icke hade två meter långa och en halv meter breda halsdukar, men ytterplagg, som vid behov kunde knäppas ända upp under hakan, att våra bostäder icke hade värmeledningsluft, utan eldades med brasor, samt att vi i skolan icke sutto som packade sillar, utan längre ifrån varandra, och längre från fönsterna?

 

ERIK SÖDERSTRÖM

 

Gå till Innehållsförteckningen.

————————-

augusti 08, 2012

  Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av – lisse-lotte@danielson.be