Målarsläkten Sjöström 1775-1981 i Gävle

Teaterintendent Viktor Sjöström

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

Esaias Sjöström Sr föddes i Hytting, Stora Tuna den 4 juli 1775. Fadern Olof var skräddarmästare därstädes. Tillsammans med sin sex år äldre bror Hans kom Esaias till Falun, där bröderna sattes i målarlära hos den vittberömde dalamålaren Nils Asplind.

I slutet av 1700-talet gick Asplind över gränsen till Gästrikland och utförde måleriarbeten i bl a Högbo bruk och Gästrike-Hammarby. Via arbeten på bruksherrgårdar som Forsbacka, Åby och Tolffors hamnade de båda gesällerna i Gävle. År 1801 är Esaias Sjöström Sr inne i hantverkarsocieteten i Gävle och har svurit borgareden. Samma år på våren gifte han sig med dottern till snickarmästaren Anders Ström — Clara Elisabeth. Denne Ström härstammade från en anrik Gävlehantverkarsläkt — hattmakarna Ström. Bevarad efter snickarmästare Ström är den vackra och originella bänkinredningen i Årsunda kyrka från 1772. Ingen åtskillnad har gjorts mellan dörrarna och bänkgavlarna, utan inredningen omger gången som ett obrutet listverk, då dörrarna är stängda.

Sjöströmska gården

Anders Ström hade 1796 byggt en för sin tid storartad mangårdsbyggnad i hörnet av Kyrkogatan och Källargränden. Fasaden stod mot Kyrkogatan. Huset uppfördes av timmer i två våningar efter Clas Abraham Pousettes ritningar.

Esaias Sjöström Sr övertog så småningom denna fastighet. Den fick då namnet Sjöströmska gården. Familjen fick fyra barn. Esaias Jr född 1801, Conrad född 1802, Henriette född 1804 och Adrian född 1810. De två äldsta sönerna fortsatte inom målaryrket och Esaias Jr övertog gården när fadern gick bort 1837. Sonen Adrian dog samma i år i halssjuka.

I den Sjöströmska gården härskade den myndige mäster Sjöström, och att arbetsdagen var något olika våra dagars, kan man få veta om man läser hur målargesällen JW Qvarnström i sin handskrivna minnesbok skildrar lärlingarnas arbete på 1800-talet. “Yngste lärlingens skyldighet var bl a att städa, bädda och hålla gesällkammaren snygg, borsta gesällernas skor osv. Varje söndag före frukost var det lärlingarnas uppgift att städa verkstaden samt att med sandsten och vatten slipa ren färghällarna, färglöpare och stålspacklar. Blev arbetet dåligt utfört, så kom mästaren och tillsade att arbetet måste göras om för att allt skulle vara snyggt och rent till måndagen då arbetet skulle återupptagas. På den tiden var de flesta färgstoffer som skulle användas till målarfärger icke pulveriserade, som de är nu för tiden, utan de var mycket grova. En del färger förekom i bitar, varför alla färger måste rivas på färghäll med en stenlöpare. Detta var ett dagligt arbete som utfördes av lärlingarna. All färg och alla utensilier som skulle användas för arbete ute i staden, fick lärlingen bära till och från arbetsplatsen.

Esaias Sjöström Jr (1801-1869) med sonsonen Karl.

Lådorna var ibland så tunga, att man rent av dignade under bördan. Detta fäste sig icke gesällen vid, ja, man fick inte ens hjälp av honom att lyfta bördan av huvudet”.

Andra generationen

Esaias Sjöström Jr gifte sig med vallonättlingen Gustava Drougge, och de fick tillsammans två söner och fyra döttrar. Kjerstin Göransson-Ljungman har i sin bok “Konsuln” beskrivit Esaias och hans hustru som förargande patroner och herrskap genom att de gick på teatern. Sönerna fortfor i faderns yrke och döttrarna gifte in sig i andra societeter. Den 16 mars 1869 — detta minnesrika år — dog Esaias Jr och vid den stora stadsbranden lades den Sjöströmska gården i aska.

Conrad Sjöström hade läst mycket, i synnerhet Rousseau — och hyste höga begrepp om sin ställning som borgare. Han var förmögen efter måttstocken av en välbärgad hantverkare, hade hus och vretar, levde ett tillbakadraget stilla liv och sysselsatte sig egentligen med att pränta inskriptionerna på likkistplåtar, som sedermera fastsattes på gravkorsen.

Han såg ut som själva den blida fromheten med ett ständigt stilla småleende i det bleka, försynta ansiktet. Han förekom alltid i någon gammal frack — därav namnet Frack-Anders — plagg som han nog hade ett dussin i arv efter förfäderna, och vit pjuskig halsduk, då han någon gång uppträdde i det bullrande yttre livet. Men under denna milt patriarkaliska yta dolde sig en eldsjäl, som med yttersta intresse följde tilldragelserna i staden. Han tycktes särskilt ha lagt an på att hålla tummen på ögat på magistraten i sin egenskap av borgare. Eftersom han var god vän med A P Landin, stod Norrlandspostens spalter öppna för honom vid hans upprepade anfall mot “vederbörande”. Frack- Anders var en gammaldags “liberalare”.

Från vänster räknat var huset närmast bildens underkant färgaren Frisks. Här utmynnade Stapeltorget i Drottninggatan. Huset på andra sidan den å bilden synliga smala gränden, Kaplansgränden. tillhörde handlanden Lars Baumgren. Huset invid ägdes af boktryckaren och utgivaren af Norrlands-posten, Landin och här var även tryckeriet inrymt. Långt före branden var det utökat med det låga huset invid. Detta hade påbyggts så att Landins hus hade 4 à 5 fönster i bredd i övre våningen.

Kompletterat av Lisse-Lotte Danielson

Hustru i hans första äktenskap var Maria Charlotta Forsling. Conrad blev änkling 1856 och hade inga barn. Han måtte nu ha kommit i något gurgel med sina släktingar, varför han föresatte sig att de inte skulle få nöjet att ärva honom. På grund härav satte han på sig den bästa av sina frackar, medtog ett knyte innehållande matsäck för några dagar — han var en mäkta ekonomisk man — och for med ångbåt till Stockholm. Där annonserade han på “detta icke mera ovanliga sätt” efter en livsledsagarinna och fick naturligtvis en massa villiga svar. Så överraskade han alltså sina släktingar med en ny hushållerska och snart husfru, som hastigt nedkom med en son. Denne döptes till “Sten Sture” efter ångbåten som fört dem hit.

Sedan han sålunda hade “beställt om sitt hus”, dog den så att säga sista borgaren av den gamla stammen i Gävle i november 1875 och fick en ståtlig begravning. Änkan Eugenia Charlotta Sjöberg — 33 år gammal — prydde graven med en praktfull, i granit huggen sten-urna för 1 353:20 kr.

Den praktfulla urnan stod ursprungligen på Gamla kyrkogården där den snyckade målarmästare Conrad Sjöströms grav. Foto: Lisse-Lotte Danielson.

Sedan graven återgått i kyrkans ägo flyttades sedermera urnan till Nya begravningsplatsen, där monumentet smyckar den kulle som utgör minneslund. Tyvärr anges dock ingenstans till vems minne urnan ursprungligen satts upp.

Änkan sålde senare fastigheten, som låg i det andra kvarteret, och flyttade ut till vret nr 28 och 29 vid Stureborg. Sonen Sture blev handelsagent och emigrerade sedermera till Amerika.

I samhällets tjänst

Esaias Jr:s söner, Rudolf född 1829 och Gustaf född 1841, förde som sagts målartraditionen vidare inom släkten. Rudolf ägnade sig alltifrån lärlingsåren åt det yrke som här bedrivits av både hans far och farfar, och sin egen verkstad satte han upp 1850. Skicklig som han var i sitt yrke blev han även i hög grad anlitad i samhällets tjänst, och det heter om honom att han “kom till välförtjänt oberoende och välstånd”. Han gifte sig med en flicka vid namn Anna Eklund.

Han var en hedersman av den gamla stammen och hugnades med flera förtroendeuppdrag. Han var medlem av borgerskapets äldste när denna institution 1862 upphörde, och när den första stadsfullmäktigeförsamlingen året därpå skulle överta makten, så kom Rudolf med även här. Genom förnyade val kom han att kvarstå tom 1884, då han undanbad sig återval. Han var även under flera år ledamot av drätselkammaren och likaså byggnadsnämnden. Bland andra förtroendeuppdrag som lämnades honom kan nämnas ett flerårigt ledamotskap i kommittén för stadens allmänna brandstodsbolag. Som en av stadens mest framstående och bemärkta hantverkare blev han invald i Gefle Hantverksförenings styrelse och var därjämte under åren 1875-1892 medlem i förvaltningen av hantverksföreningens begravningskassa. Rudolf byggde också Sjötorp på Norrlandet.

Villa Sjötorp

Av det sagda framgår till fullo vilken aktning Rudolf Sjöström genom ett strävsamt arbete vann. 1881 dog hans hustru och i början av år 1900 bortrycktes en av hans söner — Robert. Den gamle hantverksmästaren dog den 8 april 1900 i en ålder av 71 år. Närmast sörjande var sonen Karl, tre döttrar, en sonhustru och barnbarn. Han begravdes den 14 april. Jordfästningen ägde rum i Storkyrkan och förrättades av en måg, komministern i Harg, I O E Wendbladh.

Rudolf Sjöström (1829-1900) (Centralarkivet, Gävle)

Landställe i Bönan

Karl Sjöström (1860-1913) (Länsmuseet)

Rudolfs son Karl Sjöström förde målartraditionen vidare och blev även han målarmästare. Karl hade landställe i Bönan (sedermera ägt av fabrikör Gunnar Westin). Detta landställe hade i mångt och mycket tagit intryck av Carl Larssons hem i Sundborn. Sjöströms var släkt med Carl Larssons hustru Karin Bergöö (ej av Gävlesläkten) och familjerna var goda vänner. När därför Karl Sjöström skulle bygga sitt landställe, som han kallade “Sommarlust“, så deltog Carl Larsson intresserat i planeringen av villan och framför allt av utsmyckningen. Redan på farstukvisten möttes man av den första Carl Larsson-inspirerade målningen, en konstnärligt utformad blomsterbukett, och inne i rummen på dörrar och i “dagligstugans” hela tak blommade det av tulpaner och andra glada blomster, som Carl Larsson hade ritat, bestämt färgen till men inte helt målat, utan detta hade oftast utförts av Karl Sjöström själv, som var en intresserad “amatörmålare”, samtidigt som han var en duktig yrkesmålare. Man tyckte sig dock nästan kunna se var Carl Larsson hade fört penseln och var Karl Sjöström hade målat. I sovrummet en trappa upp fanns ett par inbyggda sängar, rikt dekorerade och med deviserna målade: “Dig till last lägger ingen om du tidigt sängen söker” samt “Lamt går mycket, när du om morgonen sover. Hurtig är till hälften rik.” Till och med stolarna var bemålade, men där skulle jag inte tro att Carl Larsson hade haft sin hand med.

Karl Sjöström ritade gärna trevliga färgglada bjudningskort till lika trevliga och glada fester, och varhelst ett sådant bjudningskort letade sig väg till hans många vänner var det välkommet. Temperament hade Karl Sjöström och många gånger rann väl sinnet över väl mycket, men han var en första rangens hedersman, allmänt respekterad och omtyckt. Vid hans sida stod hans milda maka Evelina. —En liten historia just om Karl Sjöströms förhållande till sin maka kanske kan tillåtas. Det var många år sedan, medan ännu Bönavägen gick över Marielund och Strömsbro och således var ganska dryg, ungefär 15 kilometer. En kvävande het sommareftermiddag vid halvsextiden kom grosshandlaren Hjalmar Andersson i sakta mak cyklande från staden mot Bönan, där även han hade sitt sommarnöje. Då möttes han på vägen av sin vän Kalle Sjöström, som för brinnande livet cyklade mot staden. “Vad i hela världen”, sade Hjalmar, “har du en gång cyklat ut till landet och far in igen. Hur kommer det sig?”

— “Jo, ser du”, svarade Karl Sjöström lite generat. “Jag var arg och varm då jag kom ut och då var jag fräsig mot min hustru. Nu skäms jag, så jag måste in till staden efter en chokladask åt henne”.

— Så trampade han vidare i sommarhettan, en cykelfärd på närmare sex mil om man betänker att han redan hade gjort färden en gång fram och tillbaka. Hjalmar Andersson, som var ungkarl, skrattade hjärtlöst å: episoden, men den var typisk för Karl Sjöström. Snar till vrede, men lika snar till att vilja göra gott igen.

Karl Sjöströms broder Robert — ingenjör — köpte 1880 ett av smidesmästare O Hammargren grundat företag och drev det under namnet Robert Sjöströms Mekaniska Verkstad & Gjuteri AB. Vid Roberts frånfälle drevs rörelsen av stärbhuset fram till 1930.

Karl Sjöström hade tre söner—Harald, Åke och Yngve. Harald förde målartraditionen vidare med hjälp utav Anders Erwald. Harald var på sin tid Gävles Rudolf Valentino och för målaryrket visade han föga intresse. I slutet av 1940-talet såldes rörelsen, och målartraditionen upphörde på denna gren. Harald var en tid direktör vid AB O Larsson & Com på Andra Tvärgatan 5-6 (Pligg-Lasse).

Traditionen bryts

Gustaf Richard Sjöström (1841-1890)

År 1841 hade Esaias Sjöström Jr:s son Gustaf Richard inträtt i firman, vilken han övertog efter faderns bortgång 1869. Gustaf var vid sidan av måleriet bland annat en stor boksamlare. Trots att det stora bokbeståndet skingrades efter hans död, finns det en hel del av hans samling kvar i släkten. Till exempel Dantes Divina Commedia med Dorés teckningar, Bellmans epistlar, Runebergs samlade dikter i gamla välkända, bruna, pressade klotband och som en lustig kontrast, ett inbundet exemplar av Söndags-Nisse från 1870 m m.

Gustaf Richard hade två söner — August och Emil. Den som förde denna grens målartradition vidare var sonen Emil född 1868.

Emil Richard Sjöström (1868-1938)

Han hade i slutet av 1800-talet vistats i Tyskland. Han hade dels under två år bedrivit studier vid Handwerksschule zu Berlin och dels haft anställningar vid de stora företagen i dekorationsmåleri i Hamburg, Frankfurt am Main med flera tyska städer. Emil återkom till hemstaden och anställdes som lärare vid den av staden nystartade Gefle Målareskola. Det var 1896 och skolan blev så småningom omändrad till Gefle Stads lärlings- och yrkesskola. Vid sidan av sin yrkesutövning verkade Emil Sjöström som lärare fram till sin död 1938, eller i hela 43 år. Firmans präktiga målerilokaler var belägna i egen fastighet vid N Centralgatan 26. Firman hade på grund av sitt kvalitetsarbete tillvunnit sig en stor kundkrets.

Emil hade två söner och en dotter. Sonen Helge född 1901 fortsatte med målarfirman fram till sin död 1964, då den andre sonen Viktor född 1907 — tillika teaterintendent — som målardynastins siste representant tog vid. 1981 nedlade även han penseln och för första gången på närmare 200 år fanns det sålunda ej någon Målar-Sjöström i Gävle kommun.

Viktor Sjöström — en välkänd Gävleprofil

Helge berättar 1955 i en intervju. — “En målare i dag uträttar mer än tre gånger så mycket som sekelskiftets målare. I början av 1900-talet hade man göra i ungefär åtta månader att klara målningen i ett medelstort nybygge. Ett hus av samma storlek i dag skall klaras av på mindre än två månader. Det är tidens krav och takt som fäller utslaget. Ändå får målaren inte slarva. Någon plats för kompromisser får inte finnas, men att våra dagars målare har problem att brottas med förstår man om man ser på utvecklingen. På ungefär 25 år har således “leveranstiden” minskat med hela sex månader, medan vårt yrke är ett av de få som bibehållit sin manuella hantverksmässiga karaktär. Vi har inga maskiner som kompenserar den kraftigt nedskurna “leveranstiden”. Men, som sagt, någon tid för kompromisser får inte finnas. Hantverkets heder — yrkesstoltheten — är alltjämt ledstjärnan som förpliktar”.

Så talar en av våra dagars hantverkare och så resonerade förmodligen också hans stamfader, när han för mer än 200 år sedan drog de första penseldragen i verkstaden vid den Sjöströmska gården. I sina djärvaste drömmar kunde han ändå inte ana, att hans sonsonsonson nära två sekel senare skulle föra en pensel tillhörande firman Sjöström och med samma yrkesstolthet tala om hantverket som förpliktar.

————————–

Komplettering från Karl-Einar Johannessons utskrifter.

Karl Sjöström och hans kusin Emil Sjöström hade var sin målerifirma.

I Centralhotellet år 1891, som då såg helt annorlunda ut, fick Karl Sjöström uppdraget att dekorera och måla de s k “Mohriska Cafeet” och som det beskrevs på den tiden: “Den nya salongen är icke blott ytterst praktfull utan även konstnärligt dekorerad, väggarna är hållna i orientalisk stil med övervägande guld och ljusa färger. I olika fält omslutna av breda bågramar i guld är landskap med österländska motiv målade och har mycket vidgade perspektiv, som gör att salongen ter sig större och luftigare”. Det är beskrivningen på ett av Karl Sjöströms verk.

Karl Sjöström,

Målare

Stapeltorgsgatan 4, Gefle.

Telefon 85.

År 1899

Emil Sjöström,

Dekorations-, Rums- & Skyltmålare

Lilla Esplanadgatan 4.

(Handl. a. F. Dahlstedts gård)

År 1900

Kusinen Emil Sjöström lärde yrket i Tyskland i slutet av förra seklet. Emil arbetade som gesäll hos målarfirmor i Tyskland och studerade konst, måleri och dekorationsmålning på kvällarna i olika tyska städer. Gesäller skulle ju åka omkring och lära sig yrket.

När Emil kom hem till Gävle, startade han en målarskola i östra annexet till Berggrenska Gården,

den målarskolan blev sedan Gefle stads lärlings och yrkesskola och ägde bestånd mellan 1896 och 1938.

Emils son Viktor, också han målarmästare, kom med i firman som hette Emil Sjöström och Son, Målerifirma och Skyltverkstad. Viktor är författare till en bok vars titel är “Minns du det än”, amatörteater i Gävle 1860-1960“.

Om ni har sett ett foto som finns över S Kungsgatan med bl a Sommarteatern S Kungsgatan 8-10,

syns på huset mitt emot en stor skylt med texten “MODE”. Den skylten har Emil Sjöström & Son målat.

Klickbar fil