Kapitel 6.
Åter hemma i det civila. På söndagseftermiddagen träffades min flicka och jag. Hon fick av sin matmor vara ledig från klockan 2 på eftermiddagen, annars var det trångt om ledigheten för tjänstefolk. Vi hälsade på varandra med de ömmaste känslor, för hela sommaren hade ju gått till ända och vi hade ju inte träffats. Nu talade hon om att strax efter krigsutbrottet flyttade de in till staden igen från sitt lantställe därute på Bönan. Det började bli så oroligt och krigiskt därute i skärgården så att gamla frun tyckte det var bäst att flytta in till staden igen.” Du skulle ha sett vilken röra det har varit här sedan ni for iväg till Boden. Det blev mobilisering av både beväring och landstormsmän. Skolorna och teatern var fullbelagda av militär. Du må tro att jag är glad att du är hemma igen, jag har ju varit så ängslig över dig hela tiden. Tänk om det blivit krig och du blivit skjuten och kommit hem lemlästad. Men som tur är så är du hemma igen. Än kan det ju bli krig här, säg inte att du tror det, säg inte att du tror det. Hur har ni haft det där borta?”
Gävle teater
Så förflöt vårt samtal med frågor och svar och berättelser då vi promenerade genom Stadsträdgården. Det var en underbar dag trots att det var så sent på hösten. Det var ju den 15 nov. Vi gick över Elektricitetsbron där det var full av militär som gick där av och an för att träffa sina anhöriga. Ja man kände sig riktigt glad att man var kvitt den grå uniformen. Den som man burit på så länge i ur och skur dag och natt, den hängde ju på jämt. Man kunde inte annat än snegla mot kasernerna, dit vi skulle redan i morgon förmiddag. Nu tog vi Kungsbäcksvägen ner över Gammelbron och Drottninggatan under det livligaste samtal. Till sist hamnade vi på Sjöbergs konditori där vi beställde kaffe och bakelser. Här inne träffade vi bekanta ungdomar, så nu blev det att tala i munnen på varandra. Priserna var heller inte så höga eller vad sägs om 10 öre för en bakelse och ville man inte ha kaffe med bakelser så kunde man beställa bakelser med vaniljsås, för såsen var det ej någon extra kostnad. Det var en stor spilkum av nysilver, som ständigt stod framme med vaniljsås.
Vi bröt upp för att Vina skulle hem och passa sin fru. Jag väntade troget därute mot Rådhusesplanaden, men det dröjde ej länge förrän Vina kom tillbaka och talade om att hon dukat och satt fram maten åt frun. “Då passade jag på att tala om för frun ” sade Vina”, att du hemkommen och att vi varit ute på en långpromenad, för långpromenader var något som tilltalade frun. Frun tittade på mig, tog mig i armen och sade men snälla Vina gå ner till honom och säg att inte behöver han stå där ute på gatan och vänta. Han kan ju komma upp så bjuder Vina honom på vad huset förmår, för det kan nog smaka bra när ni gjort en sådan långpromenad tillsammans. Så snälla du följ med upp “. Jag följde med henne upp genom långfarstun ut på gården och en trappa upp för att komma in i köket. Det stod inte på förrän vi hade ett väldukat bord med mångahanda rätter att kalasa på. Jag hade ju varit här många gånger tidigare, men det tilläts inte att pojkarna gick upp och hälsade på hos det bättre folkets pigor.
Dagen efter den 16: e november träffade jag Olle Olsson där nere på Nedre Bergsgatan där han hade sitt hem. Nu gjorde vi sällskap upp till Kungsbäck för att där hämta beväringsböckerna. Här träffade vi många av grabbarna som var i samma ärende, som vi var. “Hör nu grabbar, nu gör vi sällskap ner på markan för sista gången i år.” Det gjorde vi, här var som vanligt liv och rusch. “Å du Björk ska väl som vanligt ha två mandelkubbar till fikat, ja det tar vi väl alla. Få se när vi träffas härnäst och hur länge det dröjer”. Och därefter “hej då”.
Nu gjorde Olle och jag sällskap till Gefle Dala Järnvägsverkstäder för att anmäla oss till vårt arbete igen. Vi lämnade fram våra beväringsböcker till verkstadskamrer Curry Vengelin. Han förvaltade dessa böcker och bevakade mönstringen. Han ombesörjde detta för all personal på maskinavdelningen. Nu var han rätt så språksam och hörde sig för hur vi haft det där uppe i norr. I vanliga fall var han torr och ordfattig som många andra av tjänstemännen. De var väl rädda om sin pondus. Han tyckte vi skulle anmäla oss hos ingenjör’n, vilket vi även gjorde. Nu kom vi så precis så att vi körde ihop med honom i dörren till vagnverkstaden. Han hälsade och var glad och språksam, och frågade om vi trivdes med militärtjänsten, hur vi hade det på resan och hur det var i Boden. Sedan följde vi med honom in på hans kontor, som låg intill målarverkstaden. När han antecknat oss i sin liggare, frågade han när vi var beredda att börja vårt arbete. Vi svarade att vi tänkt börja redan i morgon. “Ja det går bra det, då kan Björk som vanligt gå in på lokverkstaden och Olsson kommer väl in på vagnverkstaden till att börja med.
Påföljande morgon 6.30 börjades jobbet igen. Jag blev av förman Erlandsson hänvisad till smedjan för en av daljarna hade sjuknat. Nu blev jag kvar där i 3 veckor hos vektygssmeden Larsson. Det blev långa dagar att vara instängd inom fyra väggar i hela 10 timmar, så det var inte utan att man började längta åter till krigarlivet under bar himmel igen Arbetsdagen var lång från klockan 6,30 på morgonen till 6 på eftermiddagen. En kvarts frukost från 8,45 till 09. Middagen var också i kortaste laget om man hade långt att gå. Cyklar fanns ju men det var inte många som hade sådana, för priset var för högt i förhållande till lönen. Middagsrasten var mellan klockan 13 och 14,15. Lördagar var det ju som bäst, då vi slutade vårt arbete klockan 14, 15 med frukost samma tid som övriga vardagar. Min timpenning var nu 23 öre, vilket ger en dagsinkomst på 2.30. Övertidsersättning utbetalades från arbetstidens slut till klockan 20 med 33 % och därefter med 50 % till klockan 05:00. Någon 50 % övertidsersättning togs sällan ut då det blev för dyrt för det rika järnvägsbolaget.
När Larssons daljare kom tillbaka, kom jag in på lokverkstaden som hantlangare. Det var som hjälpare, ibland åt maskinuppsättare och ibland hos pannplåtslagare. Här var många yrkesarbetare, filare, hjulsvarvare, svarvare, borrare, fräsare, järnhyvlare samt en armaturmakare. Den högst betalda inom verkstäderna var en maskinuppsättare Thoden och en storsvarvare Trång, som även skulle sköta brickorna och kontrollen att tiden passades, det vill säga han skötte verkstadsvisslan. Den blåstes med komprimerad luft. De två hade den högsta timpenningen, som var 51 öre. För övriga var timpenningen 36, 40, 46, 50 öre, allt efter skicklighet och anställningstid. Till dessa timpenningar tillkom ackordsersättningar för vissa arbeten. Att här fanns många originella personer det skall gudarna veta, råa och hänsynslösa mot sina yngre kolleger. Dessa personer fanns i synnerhet bland grovplåtslagarna.
Lok nr 54 var inne på revision då ångpannan var i ett sådant skick att den skulle utbytas. Plåtslagare Svanström fick uppdraget att göra en ny ångpanna. Ångpannan lösgjordes från ramverket och lyftes med travers över till plåtslagarverkstaden. Där skulle arbetet med skrotning påbörjas och den nya ångpannans plåtar bockas. Fyrugnens plåtar gjordes i ordning till nitning. Allt var nu klart för hopnitningen, vilket arbete skulle göras för hand. Det var ett stort och vidlyftigt arbete men så var det också den största ångpanna som tillverkats inom verkstaden. Nu skulle även den skickligaste plåtslagaren utföra arbetet. Svanström var av medellängd av en viss övervikt med en röd vass näsa och hängande kinder. När han blev arg var han rödare i ansiktet än vanligt och gapade och skrek så det hördes vida omkring i hela verkstaden. Då rusade arbetare av olika grupper fram på golvet för att se vad som stod på. Då var han som den värsta furie, kinderna skakade av bara vrede och Gud nåde den som sade något då. Han var född och uppväxt i Motala. I sin hemstad hade han lärt sig yrket som grov- och pannplåtslangare. När han talade med någon, det fick vara vem som helst, så blev slutklämmen i varje mening “i mitt arschel”, och det med eftertryck med sin breda basröst. Vid nitning utfördes allt arbete för hand då det gick åt många hantlangare tillika med hans ordinarie hantlangare, som han alltid kallade för Kollian. Nagelvärmaren var Karolina och de andra var två nagelmotthållare, en som slog med släggan och en kranskötare.
De var djävlar allesammans. När denne Svanström satte igång med detta stora arbete, så lät det ungefär så här från morgon till kväll: “Nu djävlar hjälper ni till allesammans, i mitt arschel, för nu ska vi vända på na, va står du å funderar på då. Pissa Hindrik, pissa Hindrik (det var kranskötare Henriksson som skulle hissa) vira lite (det var att fira). Stopp för helvite. Nåå du Kollian då ter vi fån på na då, i mitt arschel. Kom igen med nageln, när dornen är ur hålet då skall nageln vara här, i mitt arschel. Hörru du Karolina, nageln skall vara vitvarm, i mitt arschel. Slå för helvete, rulla inte“. Då fick daltaren inte slå rundslag med släggan.
Ville han ha hårda slag, då lät det så här: “Då rullar vi, i mitt arschel.” Det gällde att slå på dessa grova naglar så, att de svällde tillsammans med borrhålet i plåtarna. Sedan formades nageln med en stans så, att huvudet blev runt. Kunde han tröttköra den som hanterade släggan så gjorde han det gärna. Lyckades det inte så sade han: “Du var mig en djävul, i mitt arschel.” Nagelvärmaren hade många heta duster med honom. Än var nageln för kall än var den för varm. Då skrek han så det hördes över hela verkstaden: “Det brinner ju i nageln för helvete, det brinner ju, nageln skall vara vitvarm, i mitt arschel. Och var han då i humör, som han alltid var när det inte gick som det skulle då var han blodröd i ansiktet och kinderna skakade på honom av vrede. Men om gubben var vid gott humör då hängde alltid en pärla under den vassa röda nästippen. När hans arbeten var slutförda och då han inte behövde hjälpen av extra hantlangare längre, då vände han sig till dem med orden: “Nu får jag tacka så mycket för hjälpen å nu får ni dra åt helvete allesammans, i mitt arschel.” Det sades om honom att han hade en mycket vacker dotter. Vid ett tillfälle, det var en lördagskväll, tog dottern med sig hem en manlig bekant. Hon presenterade sitt sällskap för sin far. Då tittade han över glasögonen, som han brukade göra, och såg elak ut då han formligen tittade ut honom. Då säger den blivande mågen, i all förtrolighet, åt gubben: “säg farbror, inte får jag bjuda på Centralen i kväll”? Då svarar Svanström: “Jag tackar jag, men då måste jag raka mig först, i mitt arschel”. Då säger dottern: “Men pappa då. Du får ursäkta pappa, för han har sådana där uttryck”.
Så fanns det även en liten plåtslagare, som hette Vallin. Han ville ju inte vara sämre än Svanström, så han började säga “i mitt lilla runda“, som en eftersläng när han sade något. Han var från samma trakt som Svanström. När man frågade honom, var han var ifrån, sade han alltid: “Jag är allt ifrån Motala jag, men jag är född en bit därifrån, ja de är klart, tacka för de, att ja ä från Motala, naturligtvis.” Han hade svårt för att få nageln att täta i ångpannorna, så hans huvudsakliga arbete var, att laga och göra nya askpannor till lokomotiven. När någon frågade honom vad han gjorde på verkstaden, så svarade han alltid. “Jag är pannplåtslagare, naturligtvis, ja de ä klart, naturligtvis.” Då den frågande invänder: “De ä väl svårt att få den att täta i skarvarna?” Då svarade han alltid: “Ja, de ä klart, natulevis, men jag håller mest på med askpannor, naturligtvis.” Det var en snäll gubbe och rolig att hjälpa, men giftig i truten kunde han vara. En dag stegar han fram till plåtslagare Vadlund och säger: “Vet du Vadlund på hur många olika sätt man nitar på du, vet du de då? Ja man nitar allt på fem olika sätt å de ä: Klabbvite, försänkte, halvförsänkte, spettsinte och fuskvite de gör du”. Gubben var också duktig att svära, då blev det en harrang som lät så här: “Va i sju milli milli djävlar säger du?” Då drog sig gubben Vallin flinande därifrån, så de två tänderna han hade i övre käken lyste vita som ett par betar. Vid ett tillfälle skulle de båda gubbarna använda porrmaskinen. Vallin hade satt borren i chucken och lagt upp arbetsstycket, som skulle borras. Han går där ifrån för ett ögonblick. Då kommer Vadlund, som också skall borra. Han tar bort borren ur chucken och slänger Vallins arbetsstycke på golvet. Vallin kommer nu tillbaka och så åker gubbarna ihop på skarpen. Vallin håller på sitt, att det var han som kom först och började byta borr. Då kommer de i handgemäng med varandra. Då Vallin var kort och Vadlund lång, så hoppade Vallin till och gav Vadlund en skalle, så att han föll rak lång på verkstadsgolvet. Förmannen och ingenjör Johansson kom fram till gubbarna och avstyrde bråket, varefter de fick en riktig åthutning av ingenjören: “Ni gamla grånade gubbar skulle väl veta bättre än att flyga ihop och slåss om en sådan bagatell. Om det inträffar en gång till så kom ihåg att ni då väntar på varandra och inte gör om det här”.
Ja den Vallin är det mycket att berätta om. När det blev fråga om arbete, ja då visade han fram sina händer där tummarnas senor och en del fingrar var ihopdragna av tungt och slitsamt arbete. En av smederna hade han också bestyr med. “Den där Ekman, han är så snål så när han ska hälsa så tar han inte i mösskärmen för att inte nöta på den.” Vid ett tillfälle frågade ingenjör’n om han kunde göra trattar. “Ja tratter ja, tratter ja de har jag gjort många i mina dar, så nog kan jag göra en tratt, naturligtvis.” Det var en beställning på sex trattar avsedda för sandpåfyllning till lok Litt K. Det var sex kopplade ånglok som levererades på 1800-talet. Sandintaget på dessa lok var placerade på gångbordet. Ett runt hål på gångbordet ledde ned till sandboxen. Det var här som tratten skulle placeras. Men det gick inte så bra för Vallin. Han mätte och slog upp mallar på den stora planskivan, men det gick bara på tok. Till sist gick han fram till Svanström, gubben sköt upp glasögonen i pannan och såg betänksam ut. Då säger Vallin: “Jo hör du Svanström, jag skulle allt göra tratter, å de har jag allt gjort månge i mina dar, men ser du jag har alldeles glömt bort det, inte kan du hjälpa mig, å vise mig, hur de går te.”
Svanström tar på sig en kännarmin, tittar över glasögonen och säger: “Ho, ja kom då så ska ja hjälpa dej hur man ska slå upp en tratt, i mitt arschel.” De gjorde sällskap till rikthällen där Svanström, med en krita, slår upp den måttagna tratten. Vallin blev självgod, tog en trasselsudd och strök ut ritningen på tratten med orden: “Ja visst ja, ja visst ja, nu kommer jag ihåg natulevis. För tratter ja de har jag gjort månge i mina dar”. Han gjorde sedan en tratt och den blev både vind och ett som annat. Han glömde bort hur han skulle göra. När sedan ingenjören kom så blev den kasserad och en annan plåtslagare fick utföra arbetet. Den misslyckade tratten, togs sedan av en spjuver på verkstaden, satte den på en stång vid grinden med en adresslapp. “Grin-Vallins tratt“.
En annan plåtslagare gick under namnet Blåskägg Det var en hetlevrad herre. Det behövdes inte mycket förrän man fick höra hans svordomar. “Nej va i sju milli, milli, milli djävlar gosse“. En dag höll de på med att nita slagbultar där ytter- och innerugnen förenas med varandra på en lokpanna. Pannan låg kvar mellan ramen, men askpannan var nedtagen. Härunder hade man byggt upp en ställning så, att hantlangaren kom upp i ugnen, för att kunna hålla emot slagbulten då gubben nitade. Under nitningen brakar ställningen sönder och hantlangaren ramlar ned i graven. Han kommer nu framkrypande på alla fyra och håller handen i nacken och säger: “Aj vad jag slog mig”. Blåskägg fortsätter att nita. Då med ens upptäcker han att ingen håller emot vid nitningen. Så upptäcker han även Lövgren, som kommer framkrypande. Men då utbrister han: “men va i helvete nu då, va i sju milli, milli, milli djävlar vem faen har slagit dej i huvet, jag har ju slagit på bulten ja”. Den hantlangaren blev inte länge kvar hos Blåskägg, utan han gick till förmannen och begärde sig därifrån.
Nu blev Blåskägg utan hjälpare, så han gick där och tjurade i tre dagar och var arg för att han förlorade på sitt ackord. Men att hjälpa honom att draga ut pannstagen ur en lokpanna var något till roligt. Nu var gubben i ugnen och vi var två hjälpare i sotskåpet. Han lossade då stagen i ugnen och vi hjälpare drog ut de långa stagen genom sotskåpet, men satt stagen fast då morrade gubben genom tuberna: “va i sju milli, milli, milli djävlar varför drar ni inte era djävlar”? Men då svarade vi: dom sitter ju fast för milli, milli, milli djävlar“. Då var han nöjd när vi svarade med samma mustiga svordom. “Vila ett slag”. Så kom han utkrypande och klapprade i väg på sina träskor, då kunde han flina och tittade åt sotskåpet eller sotboxen, som den även kallades.
Plåtslagare Karlström var en tungsint, fåordig människa. Han var svår att komma till tals med men en duktig plåtslagare. En dag kom det två nya plåtslagare till verkstaden. De var bröder och hette Broman. De hade varit i Amerika och förkovrat sig i yrket. Med dem upphörde nitningen för hand. Att slägga på stans var ett drygt arbete men nu infördes nitning med lufthammare och luftmejsel samt många andra finesser. De var båda fina läromästare och det stod ej på förrän alla hanterade de nya verktygen. En av bröderna Broman slutade sin anställning och blev förman i Domnarvet. Här på verkstaden fanns också en lustigkurre, som de kallade Pelle. Han gick på verkstaden som ett inventarium. Ibland stod han vid en gängmaskin och ibland hjälpte han till med litet av varje såsom bland annat värma nagel.
Hugo Jonsson, som inte kunde gå förbi Norrbackakrogen utan att kila in och få ett par supar före middagen varje lördag. En dosa snus tömde han på en gång. De som kände honom bjöd aldrig honom på snus för han tömde dosan direkt. Ja han skulle ha munnen full av varan innan han gav sig. Men en måndagsmorgon när han kom till verkstaden tager hann fram motboken och snusdosan ur klädskåpet, går fram till plåtslagarnas största ässja och kastar dem i elden. Sedan den dagen hade han alltid en bibel med sig till hands i klädskåpet. Varje morgon läste han i sin bibel ett stycke innan det blåste full tid. Hur många var det inte som retade honom för hans tro, men han förblev ståndaktig. Det hela förhöll sig så att han på lördagskvällen var på Frälsningsarméns möte där han blev frälst. Han blev helt omvänd, slutade svära, slutade supa, slutade tugga snus och sin tro behöll han. Han avancerade till fanjunkare inom Frälsningsarmén.
Så hade vi Lort- Olle, järnvägens maskinist på kran 7 vid Lillån. Varför de kallade honom för Lort- Olle vet jag ej, för det var obefogat. Han gick inne i verkstaden hela vintern, men när våren kom och seglationstiden började då försvann han från verkstaden ner till sin ångkvarn. Där lastade och lossade man skrot, tegel och annan byggnadsmaterial från skutor och pråmar. Det hände ibland att han tog litet för mycket inombords så, att ångtrycket sjönk och ångmaskinen tappade orken då schåarna ropade uppåt. Han var från Hedesunda, den dialekten glömde man inte när han ropet om uppåt. “De går för fållt“. Men det gjorde det inte alls, kranen orkade inte få upp sin börda från lastrummet på grund av det låga ångtrycket.
En höst efter det att kranarbetet var avslutat för säsongen var jag med honom ett par dagar för att spola ångpannan och smörja in kikar och ventiler och göra en översyn på ångmaskinen. Då talade han om, att ingen kunde spela och sjunga som han. Han spelade dragspel, munspel och piano. Det var en oförarglig och snäll människa. Han talade om sin hustru och hur de blev bekanta där hemma i Hedesunda. Hans hustru hette Lotta Glad som ogift.
Watz var filare och vikarierande kranmaskinist. Hans hobby var hornmusiken. Han var medlem i skarpskyttarnas musikkår där han blåste S (ess-) kornett.
Maskinuppsättare var Thodén och Jonsson. Jonsson var en liten gubbe, som hade uttrycket: “det var en stor siratlig karl, något mindre än jag”.
Armaturmakare var Fällman, en mycket stillsam och trevlig karl. Han hade varit sjöman i många år. I sin ungdom seglade han oftast med skutor, som timmerman, men på äldre dagar slutade han och började arbeta i land. Efter några år kom han till järnvägen.
I verktygsskåpet stod Hillgren och lämnade ut verktyg. Samtidigt var han även verktygshantverkare. Det var ett rätt så kinkigt arbete. Det var en godmodig karl, som skrattade gott när någon nybörjare kom till skåpet för att hämta tång- fett eller något liknande.
Så fanns det en elektriker, Sjöström. Han skötte allt elektriskt samtidigt var han även traversförare: En mycket fin och stillsam man.
Den som sopade och höll rent i verkstaden var Larsson. Han har planterat alla björkarna inom området och utefter Karlsborgsgatan. Att hämta gastuber från järnvägens gasverk var även hans uppgift. Han var som en klockarfar, som allt skulle bestyra men så gick han också under namnet Skrot-Lasse.
Ja nu har jag presenterat en hel del av dem som arbetade inom lokverkstaden.
Tiden rullar iväg och det har varit både jul och nyår. Någon ersättning för förlorad arbetsförtjänst under helgerna förekom inte. Parollen var: Vill du inte arbeta så skall du heller inte äta. Så det blev dåliga avlöningar när som det varit helger under december månad. Vid årsskiftet 1915 hade min timpenning ökat med 2 öre, så nu gjorde man rätt för 25 öre i timmen och efter den 1 juli 27 öre i timmen. Vid fyllda 21 år var timpenningen 30 öre även för en som var nyanställd. För min del hade jag ett helt år kvar innan jag kunde räkna med att få 3 kronor om dagen.
När vi nu kommit in på det nya året började andra arbeten. Jag beordrades ned till lokstallet för att arbeta där som lokpannspolare. Det sades då att loken skulle spolas men det var lokets ångpanna, som skulle rengöras från pannsten. Nu var det att gänga bort spolpluggar litet här och var på pannan. Vid spolningen skulle kalkstenen kratsas bort utefter pannväggarna. Den mesta pannstenen fanns emellan inner- och ytterugnen. Till detta arbete hörde också att slipa in kikar och ventiler som tillhörde glasrören. Vidare rengöring av bläster och sotarrör eller sotarring. Till detta arbete var det två arbetare avdelade. Nu blev jag här nere under tre månader, då jag fick en avbytare.
Så blev det några dagar i verkstaden igen för att sedan börja som lokputsare vid norra lokstallet. Denna gång gjorde jag bekantskap med en hel del personal. Det var förmän, lokputsare, lokeldare och lokförare. Där var det ett rörligt liv, loken kom och gick. Vändskivan var så gott som ständigt i rörelse. Skivan användes för att vända loken. Vändskivan drogs för hand med stora spakar i vardera änden på skivan. Det var ett arbete som skulle utföras av lokputsaren. Det var ett hälsovådligt arbete i all synnerhet då det var vinter med snöyra och kallt. Efter en slaggning av loken var kroppen drypande av svett, var det ej så bra att ge sig ut till vändskivan.
På grund av kriget tog stenkolet slut och man fick elda med koks. Koksen prövades först på växelloken och då inget annat bränsle fanns att få övergick denna eldning även till tågloken. Det var ett svettdrypande arbete när man stack in slaggspettet i den vitglödgade koksen. Då vek spettet ihop sig som en märla. Ugnen var så fylld av koks, så när man öppnade ugnsluckan kom koksen att ramla ut på durken. När man då spettat upp den heta koksen skulle slaggen ut genom det trånga fyrhålet. Till de långa ugnarna användes skyfflar med långa rundjärnsskaft, ända till 2 m långa. Att dessa skyfflar blev både tunga, obändiga och heta att bogsera ut och in i det trånga fyrhålet var inte så underligt. Höga fyrar måste det också vara för att få tillräcklig hets i koksen för att inte ångtrycket skulle falla. Men vid hård dragning sjönk trycket ändå. Koks var ett olämpligt bränsle för lokdrift. Här ingick också i vårt arbete att ösa stybben ur sotboxarna, raka ur askpannan och fylla sandboxarna.
När det var gjort skulle loken putsas. Ramen och hjulsidorna samt maskineriet, både utom och inom ramen skulle putsas med fotogen och trassel. Även tendern skulle torkas skinande blank med rovolja och fotogen. Gångborden inte att förglömma skulle sopas och torkas. Ångpannan skulle taljas in så, att den blev skulle skina som sola i Karlstad. Den kinkigaste putsen var i förarhytten. Här skulle armaturen blankas med pulvriserad trippelsten, som vi själva fick skava från stenen. På ett av växelloken skulle även ångdomen blankas, även så bröstet på ångpannan inombords. Ja det var ett vådligt fejande. Var det en grinig lokförare, som skulle taga ut sitt lok från stallet strök han med handen över pannplåten eller någon av manometrarna. En del av loken hade skyddsglas på sidorna av hytten. Dessa fällde han ut för att om möjligt se om de var torkade. Var det något som var glömt eller fusktorkat, då sparades det inte på ovett och var föraren av den rätta ullen fick man torka om igen. På morgonen när den värsta hettan i lokugnen lagt sig, fick vi krypa in i ugnen genom ugnsringen och göra ren tubändarna, som många gånger var alldeles igenslaggade. Slaggen där liknade små runda svalbon. Dessa skulle hackas bort med rosthackan. Det hände ibland, att man fick krypa in i ugnen strax efter en slaggning, då rosten var så het så det tog eld i träskorna. (Rosten är eldstadens botten). Då måste man skyndsamt ut genom den trånga och heta ugnsringen med svetten drypande och slut i hela kroppen av den intensiva värmen. Den manövern hände då loken var “trög för ånga” och tuberna var igenslaggade. Ibland hade hela rostsatsen ramlat ned på askpannan. Då skulle loket vända och gå igen med tåg till Falun. Lokputsarjobbet var det smutsigaste arbete som fanns vid en järnväg. Det var ekluten, som alla skulle gå igenom för att så småningom avancera till lokomotivförare.
Lokstallet nere vid Norra var gammalt, ja sedan järnvägens tillkomst, 1857. Det var byggt i halvcirkelform med en vändskiva framför stallportarna. Vändskivan drogs med två kraftiga järnstörar. I det första stallrummet var verkstaden inrymd med en primitiv inredning bestående av en större ässja, städ och diverse verktyg. Vidare fanns där en äldre handdriven borrmaskin samt diverse skruvnycklar. För att hålla värmen i lokalen fanns en större järnkamin, som på vintern eldades så den stod där och lyste röd. Men kallt var det trots detta inne i verkstaden. Innan man kom in i verkstaden skulle man först gå igenom ett kilformigt rum, där det i ena hörnet, mot verkstaden, var inmonterad en stor vattenbehållare uppe under taket. På vintern hängde här halvmeterlånga isbitar från behållarens överkant och ned mot golvet, som var vått och isbelagt. Detta kalla och fuktiga rum skulle alla passera.
Inne i verkstaden hade alla sina klädskåp, men det fanns ej flera än antalet arbetare. Vid permissioner eller sjukdomsfall eller då annan personal måste rycka in fick de hänga sina kläder utefter de kalla väggarna. Vid slutat arbete, om de ville tvätta sig, måste de gå in i stallets andra rum där det fanns fyra stora tvättfat i rad mot väggen. I faten fanns vickningsanordningar så, att det använda vattnet rann ut i den första lokgraven. Över dessa gravar ställdes loken in. I detta rum fanns tre gravar. De lok som här ställdes in var den enda värmekällan. På dagarna då inga lok var där inne var här isande kallt. Kylan kändes mest då man skulle tvätta sig och byta kläder.
Här i detta rum, uppe mot taket fanns en stor avstängningsventil med ratt till vattenbehållaren innanför väggen. Vattnet pumpades upp i behållaren från Lillån. Vattnet användes huvudsakligen till lokens tendrar och tankar för spolning av loken, ja även till våra tvättfat. Vid fönstret rakt fram i stallrummet stod en bänk på vars ena ände fanns en större kopparkruka med pip. Kopparkrukan innehöll dricksvatten, som hämtades från en vattenkastare från godsmagasinsföreståndare Paus tomt, vilken ägdes av järnvägen. Arbetstiden för en lokputsare var förlagd på skift från kl. 06.00 till 18.00. Matrasterna var förlagda så, att kom ett lok, som skulle ha passning in eller ut ur stallet fick måltiden avbrytas och fortsättas då tiden tillät det. Detta gällde frukost och kvällsmål. För lokreparatörer och spolare var tiden den samma, som på verkstaden. Det hände rätt ofta att reparatörerna fick gå ut på arbete på sin lediga tid, även söndagar och på nätterna. Det gällde då att avhjälpa fel på något lok.
I ånglokens ugnar finns murade valv av eldfast tegel, för att inte tubplåten skall taga skada av den intensiva hettan och draget genom tuberna. De brända valven slogs ned för att på nytt muras upp. Dessa arbeten gjordes vid spolning av loken eller över en söndag när ugnen svalnat. För att mura upp ett nytt valv var en av reparatörerna utsedd, eller också kom någon från lokverkstaden och utförde arbetet med en putsare till hantlangare. Vid Norra lokstallet blev jag kvar i tre månader under en förman, Sjögren, som även kallades “Styggen“. Han var tvär i sitt sätt, bekväm och lättretlig. Vad man än talade om, så sade han alltid “ja a de ä, i å mä den skilnan”. Så kom ordspråket: “ja a de ä, i å mä den skilnan sa Sjögren“. En lördagskväll kom en pojke ner till hans putsarlag nedskickad från lokverkstaden. Då han var ensam med honom några timmar frågade han honom: “har du varit i lokstall förut gosse”? Pojken svarade, att han aldrig satt sin fot på ett lok förut. Sjögren: “kors i herrans namn hur ska de här gå då gosse, har du aldrig varit med om en slaggning? Kors sån’a sjutusan djävlar, ska dom skicka ner en hit, som aldrig varit med om en slaggning, sån’a djävlar“? Gubben hjälpte honom att slagga, han spettade loss slaggen och öste ur, pustade, svettades och svor. När han höll på med det kom den andra putsaren till stallet, det var Herbert. “Hej då Cederberg”. “Känner du den där”, säger gubben. Herbert: “ja det ska jag väl göra, han som är en sådan gammal putsare från Falun. Han har kommit ner hit för han ska börja åka eldare”. Men nu blev det fart utav. Han slängde ned slaggskyffeln och sade: “Ja a de ä, i å mä de skilnaden si . Kors en så’n sju tusan djävul åt mej sa han att han aldrig varit uppe på ett lok”.
Nu gick han ned från loket, gick därifrån och torkade svetten men sade inte ett ord på hela natten. Här nere var det två putsarlag om två putsare och en förman. Det andra lagets förman hette Fällman. Efter dessa tre månader blev jag sänd till Hofors, som vikarie putsare under 14 dagar. Sedan blev det åter Norra stallet i Gävle igen. När lördagen kom då blev det att resa till Övre Storviks lokstall för att där vikariera över söndagsdygnet för lokputsare Landström. Detta inträffade fyra å fem gånger under sommaren och hösten. Förutom putsare så skulle man här vara tågklarerare för två genomgående tåg. Den lokstationen hade en lokputsare med uteslutande nattarbete. Förutom nattarbetet hade han att taga emot två ånglok per natt. Loken lämnade sina tåg i Storvik för att sedan gå upp till Övre Storvik för att där övernatta. Här var det en del putsning samt att se till fyren så, att ett visst ångtryck fanns i pannan när personalen kom för att taga ut loket från stallet. Putsaren skulle även väcka den överliggande personalen så, att de kom ut i rätt tid och efter av avgångssignal avgå till Storvik.
Jag hade vikarierande tjänstgöring även i Korsnäs, Mora-Noret, Björbo och Älvdalen. Vikarierade man i Korsnäs över en söndag, fick man även kola loken efter det de återkom från sina påskjutningsuppdrag åt något godståg uppför den långa backen vid Ryggen. Här var det att bära på kolkorgar i mängd. Fylla korgarna behövde man inte göra enär det här fanns kolvakt alla dagar utom sön- och helgdagar. Efter det att loket kommit in i stallet vidtog putsning och rengöring av ugnen för att på morgonsidan sticka fyr och invänta personalen, så de tog ut loket. I Björbo var arbetstiden underlig. På dagen var det att gå ner till stallet för två skilda passningar av loken med en sammanlagd tid på en tre till fyra timmar. Om tågen av någon anledning var försenade fick man gå där och vänta. Sedan skulle man klockan 20.00 ner för att taga emot ett lok och klara det. Tiden härvid, var mellan klockan 20 och 23. Därefter var det att gå ner till loket igen klockan 03 för att arbeta till klockan 07. I Björbo fick man även slå på kol i loken för att sedan fylla de tomma korgarna och ställa upp dem på kolbryggan. Denna lokstation var för liten för att ha sysselsättning åt en kolvakt, därför fick man även sköta den befattningen. Ja som det framgår av detta var det ej någon sammanhängande vila ordnad för den som hade sitt arbete här uppe, vare sig för den ordinarie, eller vikarien som skulle bo i överliggningsrummet, som var inrymt i stationshuset. I rummet fanns det tre bäddar för överliggande personal.
Min flicka höll sig kvar hos sin fru på Rådmansgatan 4. I husets nedre del hade en musikfanjunkare Gelhauer, en musikaffär. I huset tvärs över gården hade Antons Bierstube sina lokaler med köket mot gårdssidan. Serveringslokalen med ingång var vid N. Köpmangatan 5. När man satt vid fönstret och tittade ut från Bergius såg man över till “Antons”. I det stora köket var det ett rörligt liv. Uppasserskor och kökspersonal sprang om varandra med kopparkittlar, stekpannor och brickor fyllda med de härligaste rätter och dricka.
Huset Rådmangatan 5 har en gång tillhört ingen mindre än rektor Jonas Selggren, som nu enligt testamente tillfallit släkten, däribland bibliotekarie Wilhelm Lindebergs barn på mödernet. Selggren hade även varit ägare till Rådmansgatan 4, som enligt testamente tilldelats Gävle stad. Denne Jonas Selggren var en stor donator. Han donerade till vissa institutioner 105.000 kronor och till Gävle stad 150.000 kronor. Denna donation utgjorde, sedan skatt och stämpelavgift avdragits, 144.709,01 kronor. Donationen benämnes: Jonas Selggrens donationsfond, Gävle stad. I donationerna ingår sanatoriet i Strömsbro.
Här kan även nämnas att hans svåger var, ingen mindre än, grosshandlanden Per Murén, som även var en av grundarna till Gävle Dala Järnväg. Jonas Selggren var född 1806 och avled 1896. Han var son till grosshandlare Johan Selggren, som verkade i Gävle 1749 till 1837. Släkten härstammar från byn Säljemar i Hille socken, därav även namnet.
I samma fastighet men i ett mindre gårdshus bodde en gammal fin dam, som hade varit trotjänare hos rektor Jonas Selggren. Här uppe på vinden hade hon fått en fristad till döddagar av testatorn. Det var ett rum och ett mindre kök. Vinden var, man kan säga, möbleringsbar. Här hade hon det så snyggt och trivsamt. Hon hette Matilda Bengtsson och var syster till lokförare Alfred Svensson vid UGJ (Upsala- Gefle- järnväg). Denna Tilda, som hon kallades för, var för sin ålder rak och spänstig, snäll och ungdomlig i sitt sinnelag. Här hade tjänsteflickorna inom fastigheten ett säkert stöd. Till henne gick de när deras husmödrar var orättvisa eller otäcka. Hos henne fick de gråta ut. Hon var så kvick med att sätta på kaffepannan och med denna kaffetår gjorde hon allt för att trösta dem. Här uppe hos fröken Bengtsson ordnade flickorna med sammankomster av olika slag. Här var musik- och sångkvällar, kräftskivor med kulörta lyktor och pappersgirlanger så det skulle se festligt ut. På vårkvällarna ställde de till med lek- och danskvällar då vinden var illuminerad och dansen varade till långt in på nattimmarna. Flickorna ordnade festerna med Tilda och hon var alltid lika glad och villig att ta emot främmande ungdomar till dessa tillställningar. Ja det var en snäll gammal tant och hon var med till sista paret lämnade hennes hem.
Flickorna hade dåligt med fritid, i all synnerhet på kvällarna. Det kunde bli flera veckor mellan Vina och jag träffades. Träffas per telefon gick ju inte, man respekterade herrskapen, så man ville inte besvära med uppringningar. Var det något angeläget man ville var det att skriva brev eller smyga genom långfarstun ut på gården och upp genom kökstrappen. Där stannade man utanför dörren för att höra om det där inne i köket. Om det var tyst var det att knacka litet försiktigt. Där i dessa köksuppgångar var det för det mesta mörkt, ibland var en mindre fotogenlampa tänd och spred sitt gula sken framför dörren. Dörren öppnades litet på glänt men osäkert för att det var många bettlare och försäljare, som kom köksvägen. Utanför huvudingången var skyltar uppsatta, som dirigerade springpojkar, bettlare och försäljare till köksingången. Det var genant att möta någon av dessa kategorier i trappuppgången till de burgnare klassernas våningar. Ibland när jag kom och knakade försiktigt på dörren, Kunde det låta så här: “Jag kommer strax du kan stanna kvar här ute”. Vid ett annat tillfälle: “I kväll kan jag inte komma ut till dig, vi har främmande”. Eller också lät det så här: “Kom in du vi har främmande från Östersund, det är dottern och hennes man som är hemma över helgen, så i kväll kommer ingen ut till köket. Sätt dig du jag skall bara gå in och duka med te och smörgåsar, sedan är jag ledig, ja du förstår jag måste ju duka av förstås. Inte går vi ut, vi kan ju lika bra vara inne och ha det trevligt, nu när klockan ändå är så mycket”. Ja den gången var det dottern som var hemma och hälsade på sin mor. En annan gång var det sonen som kom på besök, han var löjtnant vid Dalregementet.
Någon gång kunde vi gå ut på dans men det var inte så ofta. Det dansades i ordenslokalen på Södermalmstorg eller på Rådmansgatan 7 under vintermånaderna. Under sommaren var det dans på Strömdalens utomhusdansbana eller på regementets dansbana i regementsparken eller vid Röjningen (skarpskyttarnas skjutbana och föreningslokal). Vid Duvbacken var det också dans, men dit var vi aldrig, för där var det ofta bråk och slagsmål och det var vi inte intresserade av. Särskilt dansvitna var vi ju inte, vi föredrog promenader. En omtyckt promenad var vägen utefter åns södra sida. När man hade passerat Gustavsbro-bron och fram till Elektricitetsbron i Hagaström följde en vacker väg som gick genom små åkerlappar, förbi ett repslageri och in bland höga furor och obändig terräng. Här såg vi slätten, som stupade brant ner mot ån och där nere mot vattnet var en tropisk vegetation och på andra sidan om ån skymtade en gård fram mellan träden. Vilken underbar promenad det var att gå fram på denna smala slingrande skogsstigen.
Under vintern hade vi också andra nöjen. Det var biograferna som lockade med besök. Det var naturligtvis stumfilm med musik. Musiken var till att börja med fiol och piano innan biograforkestrarna kom till. I samband med en biografföreställning kunde även en komiker eller trollkarl uppträda. Duken drogs då undan och bland komikerna kan här nämnas Glada Kalle och Skånska Lasse.
Våren hade nu gått till ända med Valborgsmäss och 1: a maj. Vi var redan inne i juni månad och de burgnare klassernas folk började ordna med sina sommarvistelser. Alla längtade efter havsluft, sommarsol och bad. Den gamla frun flyttade med sitt bohag ut till Bönan igen, till fiskare Söderhäll, där hon hyrde. Det var mycket ungdomar som åkte ut med båten på Midsommaraftonen för att vara med om dansen på Böna brygga eller på dansbanan intill Böna Hotell.
Böna brygga, okänt årtal och fotot tillhör Länsmuseet.
Kom man dit ut så kom man inte därifrån förrän påföljande dag då båtens sista tur för hemresa gick redan kl. 10. Som vanligt fick jag vänta på Vina. Det hade kommit främmande över midsommarhelgen som skulle ha uppassning. Först skulle de vara med ute och se på hur ungdomarna gladdes av en så ljus och vacker natt. Då var det glädje och skratt vid dansbanorna. Ute till havs hördes musikens toner eka mot Gråberget där borta. Skrattet och musiken från småbåtar, som låg så stilla på det lugna vattnet där en och annan fisk var upp till vattenytan, som markerades med en ring och en lätt krusning. Det var en tjusning för öga och öra. Segelbåtarna låg vid en del av bryggan med revade segel under den lugna kvällen. På Midsommardagen blåste det upp, båtar med fulla segel kryssade sig ut genom Bönaviken för att styra kosan hemåt mot staden eller mot Furuvik.
Det var fullt med vita punkter till havs då jag följde ångfartyget Bönan II vid 10-tiden hem till staden. Båten anlöpte en hel del bryggor utmed Norrlandet. Det var en hel del flickor och pojkar som letade sig hem på morgonen. Någon äldre syntes inte till på båten, de höll sig kvar på sina landställen där de firade helgen. Om arbetet tillät åkte jag med denna båt till Bönan varje lördagskväll under sommaren, då vi kuttrade och pratade, som bara unga kan göra. Nätterna blev allt mörkare för varje gång jag var ut till skärgården. Tänk vad vi önskade att den här sommaren snart skulle vara slut så, att flytten in till staden blev av. Vad hade en stackars tjänsteflicka för roligt att bo på landet? De flyttade in till staden i god tid före innan jag skulle in på repövning till Kungsbäck. Vi träffades rätt många kvällar innan den dagen kom.
Dagen var nu inne då jag skulle inställa mig till mitt andra repetitionsmöte i början av september 1915. Mötet skulle vara till oktober månad. Jag tilldelades 6: e kompaniet som vanligt med kapten Swartz som kompanichef. Kriget fortsätter och blir allt hetsigare för varje dag. Det brinner runt om i Europa och ställningskriget eller mullvadskriget har börjat på allvar. Man använder giftgas som vinden för över till de fientliga linjerna. Denna gas kallades klorgas och det första anfallet med gas skedde den 23 april 1915. Längre fram på året kom man på att fylla granaterna med giftgas. På så sätt blev man mera oberoende av vindriktningen och väderleksförehållandena. Nu var det svenska försvaret inställt på att öva ställningskrig. Vi fick anfalla och besätta skyttegravar som rekryterna grävt och timrat på Valls ägor. Vi övade närstrid med bajonettanfall, fältskjutningar både på hemmaplan och i Hille socken. Bortblåst från schemat var hälsningsövningar, skyldra gevär och noggrann marsch. När halva månaden gått till ända fick 6: e och 7: e kompaniet vara med om att gräva skyttegravar och göra befästningar vid kusten i Harnäs. Här skulle det bli kulsprutenästen, logement och förbandsplatser åt Röda korset. Det blev uppbrott från kasernen och förflyttning till Ytterharnäs. Vid framkomsten slogs bivack med avdelad vakthållning av tälten. Vid uppställningen togs det ut mannar till de olika yrkesgrupper, som erfordrades för bygget. Det var i första hand grovarbetare, som fick gräva för hand, vidare cementarbetare, murare, timmermän och hjälpare till dessa. Dessa skulle blanda cement till betong, tegelbärare m.m. En ritare, som i det civila var anställd hos Skoglund & Olssons gjuteri blev ingenjör för det stora fästningsföretaget, han tillhörde 7: e kompaniet. Officerare och underbefäl var med som förståsigpåare, granskare och påfösare.
Vid uttagningen av mannarna hände något lustigt. Bland kamraterna fanns en, som i det civila arbetat som murarhantlangare vid namn Douhan. Kaptenen utropar: “alla de som haft med murning att göra tar ett steg framåt”. Jag kunde ju inte stiga fram då jag aldrig hållit i en murslev. Då ropar Douhan: “Kapten, Björk han kan mura. Han har varit med förut”. Kapten: “Har 665 varit med och murat”? Då måste jag ju svara: “Nej det har jag inte, men nog kan jag hålla i en murslev”. Jag fick då gå över till murarna. Så gick det till att bli antagen till fästningsmurare.
Min bror, som var kontorist i det civila blev uttagen till tegelbärare. Det resulterade med att han blev förstörd i händerna och skinnflådd på ryggen. Det var många med honom som fick slita ont i värmen. Jag stod mig gott och klarade av murningen utan lutning när vi kom upp på höjden med muren. När kontrollanten kom, fick jag beröm med orden: “jag skall tala med kapten, vi ska ha en bas över sex murare därborta, de har fått muren att luta inåt”. Följande morgon hade jag avancerat till murarbas över de sex murarna, som det var tal om. Nu blev det att övervaka de sex murarna i deras arbete och lära dem hur de skulle sköta sleven och vattenpasset. Bland dessa sex var Douhan som, skrattande sade: “du din djävul kom hit och fick det bra du, men det är bra tycker jag”.
Vid ett tillfälle blev tidningen Stormklockan insmugglad i lägret. Då blev det liv och rörelse då det kom till officerarnas kännedom. Alla tidningar samlades upp för att brännas. Vid den senare uppställningen fick vi en skopa ovett för att vi tagit emot denna tidning. Det som här uträttades, var ett stort arbete med skjutriktningen mot havet. Tegelmurarna takades med timmerstockar, som sedan tjärades. Att det fanns tjära i lägret fick en av mannarna erfara. Efter tystnaden var det en som skulle skoja med vakten. För varje gång han gick förbi tältet så stack han ut huvudet ur det fyrkantiga tältet och skällde som en hund. När vakten kom nästa gång var han ute med huvudet igen och skällde. Men den här gången hade vakten med sig en tjärborste doppad i tjära och smorde ner “hundens” ansikte. Det blev tyst när han drog in huvudet och kröp ned i halmen, som vi hade på golvet. Men på morgonen efter syntes det vem det var som agerat hund. Han hade nog ett helsike med att få bort tjäran men ingen sade något om det.
Veckan här ute gick fort, så när avlösningen kom tyckte, åtminstone vi murare, att det kunde ha fortsatt en vecka till. Vi hade en ansträngande vecka kvar, som väntade oss: Stridsövningar bataljonsvis med hela regementet, 2:a bataljonen mot Årsunda, över Gubbäck genom bitvis skog till Årsunda. Vidare fortsatte marschen över Ovansjö och Högbo socknar till Ockelbo. Första gången vi hade kontakt med fienden var i Ovansjö och i Hille socknar. Här utspann sig verkliga strider, så allvarliga så vi tyckte det var verklighet. En gång stormade vi över en kyrkogård och ålade oss fram över gravarna i becksvart nattmörker. Det knallade och smällde överallt. Dagen efter, mot kvällen, blåstes det eld upphör, för att ordna kompanierna. Då hade vi varit i selen natt och dag med någon mindre vila på nattimmarna. Påföljande dag, hemmarsch med två raster om 10 minuter. Marschen gick över Tolvfors, där en vattenpump med lång hävstång stod i närheten av järnvägen. När vi passerade den knotade alla och ville ha vatten. Men nej det gick inte trots den svåra törsten. Det språkades om, att man kunde bli så törstig så, att tungan sitter fast i gommen, men det gjorde den verkligen då. På den veckans strapatser var det mycket fotskador, nippran och förkylningar. Den tross som vi hade med oss var fullbelagd av pojkar med olika krämpor, men det var bara att följa med hem till Kungsbäck. Dagen därpå var det förstås persedelvård och genomgång av borttappade persedlar. Här hade vi kommit överens om att värdet av de borttappade persedlarna skulle delas mellan mannarna på kompaniet. På det sättet blev det ej så många ören som fanjunkaren skulle draga av på vår stora 10- dagarslön på 5 kronor. Kontroll och inlämning av alla persedlarna gick lugnt och bra. Men det var många som haltade och linkade efter alla sina fotskador. Så kom den stunden då vi skulle in på kompaniexpeditionen för att hämta pengar och beväringsbok av den fryntliga och gemytliga fanjunkare Alm. Vårt andra repetitionsmöte var över, utryckning.
Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN.
——————————————————————
juli 31, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
