Lokföraren berättar – Av Thore (1895-1974), sonen Börje och sonsonen Christer Björk -Kap 5

Kapitel 5

 

Beväringstiden, soldat nr 132

 

Vi skulle inställa oss på Kungsbäck 10 f.m. Vi blev uppropade och tilldelades kompani, jag kom till 6:e kompaniet och fick nummer 665. Det var de första dagarna i april 1914 och den 8:e april skulle jag fylla 19 år. Vi var tre arbetskamrater, som kom på 6:e kompaniet.

 

Regementet I 14 och dess befäl: Överste och chef var friherre C.A. Fock. Regementet var tidigare förlagt på Mohed i Hälsingland men hade flyttat till Gävle i nya kaserner. Kaserninvigningen ägde rum den 13 april 1909 med middag och högtidligheter i gymnastiksalen, med påbjuden paraduniform.

 

Bataljonschef på 1:a bataljonen var överstelöjtnant Lundblad. Chef för 2:a bataljonen var major friherre Carl von Banér och chef för 3:e bataljonen var major von Hall. På den andra bataljonen som jag tillhörde hade vi på 6:e komp. som chef kapten Genberg under de två första månaderna därefter kapten Swartz. Löjtnant Nils Holmström, underlöjtnant Nils Frykberg, sergeant E.A. Pira, fanjunkare Almgren (på komp.exp.), distinktionskorpralerna Frisk, Svantesson och Andersson som var “dagskruv”. 2:a logementet (luckan) där jag låg, hade vi som befälhavare vicekorpral Blyckert. 1:a logementet hade en officersaspirant Erik Berggren. Nu hade vi blivit installerade för att sedan få ut persedlarna. Strumpor, underkläder, marschpontoner, mössa, uniform av äldre urtvättad modell, ränsel, mathornister, ammunitionsgördel och gevär Mauser m/96. Skorna “marschpontonerna” var försedda duktigt med spik för att vi inte skulle tappa balansen, skojades det om. När vi legat inne och “harvat” varje dag under tre veckor började vi få ut permissionsmunderingen. Men först skulle vi kunna hälsa och göra stram honnör. Vi skulle även kunna sköta oss i tjänsten så att vid tilltalsord från befälet inte bara stod och gapade utan att rappt svara, ja löjtnant eller ja kapten. Den som inte kunde få det i sin skalle fick sannerligen vänta på sin permissionssedel. Skor och knappar skulle kunna blinka till varandra i solen, så skulle de skina. Någon sol var det ej brist på den sommaren.

Vi hade så varma dagar så att exercisen förlades till nätterna. Den oerhörda hettan om dagarna gjorde att skogarna brann litet över allt i landet. Vi hade hälsningsövningar ute på exercisfältet, där vi gick i en lång rad förbi kaparen och löjtisen. När en av dem kommenderade “hälsa” då skulle handden flyga upp mot mösskärmen till honnör med rak handled och raka fingrar. Men det dröjde länge innan alla pojkar blev godkända. Jag var bland de sista. Det var svårt att få tummen att sluta sig till handen. De sakkunniga röt och skrek: “håll tummen intill handen”. När jag skulle gå tillbaka för att ställa in mig i ledet sa kapten: “varför håller ni inte tummen intill handen “? Jag svarade: “kapten, den tummen är van vid att ligga om ett släggskaft”. “Vad gör ni i det civila? “Jag är släggdräng.” Hade jag sagt, daljare så hade jag fått göra någon förklaring till detta. De höga herrarna såg på varandra, min tumme och hand. Utlåtande, “Vi skulle ha vetat det här förut, ni är godkänd“. Att vara godkänd i hälsning betydde permission.

 

Det var det samma som att gå till dagskruven och få ut permissionsmunderingen samt lägga in om permission. Då kunde man komma hem till mor och far och om möjligt komma ned på stan för att köpa en mössa. Regementets mössa kunde man inte gå ner på sta’n med och verka löjlig. Har det varit dåligt med avlöningarna tidigare så blev det än värre nu. Det blev nu 20 öre om dagen vilket blev 2 kronor var 10:e dag.

 

Soldatkyrkan kunde man inte gå till för att dricka kaffe eller något annat, det var för dyrt. Marketenteriet blev vårt tillhåll de få gånger vi betalade för kaffet, som var billigt och bra. Nu hade exercisen tagit fart: Höger om, vänster om, framåt marsch och halt. Vidare göra olika gevärsövningar, på axel gevär, i handen gevär, för fot gevär, skyldra gevär och bajonett på och av. Marschera hade vi också börjat med så smått. Över Vall till Tolvfors, genom skogen fram till landvägen till Strömsbro, genom stadens gator till Kungsbäck och in till kasernen, de små tripparna i trupp med mattornister och gevär. Geväret skulle bäras i remmen. Dessa marscher anordnades för att vi skulle lära oss hitta i staden och dess utkanter. Vi skulle ju hitta hem om vi var i stadens utkanter under permissionerna.

 

 

Med den första av dessa marscher hade vi en lustig kurre med oss. Han var så nervös så han visste inte hur han skulle bära geväret. Han hade pipan ner och kolven upp. Den ställningen observerades av korpralen så, han ryter: “hur faan bär ni geväret”. Än nervösare blev han och flyttade geväret så att det blev hängande med fram pipan på bröstet med remmen på ryggen, men alltjämt med kolven upp. Korpralen igen: “hur faan bär ni geväret karl, varför bär ni inte geväret som dom andra”? Han ordnade med geväret, men rätt kom det inte men till stormunterhet bland grabbarna i ledet. Han “röck och knöck” med huvudet av nervositeten. Korpralen han gormade om jävla idiot. Jag som gick snett bakom honom, fick tag i geväret och la remmen över hans axel så geväret blev hängande som det skulle. Ja den stackar’n var illa ute, inte bara en gång, utan det var tätt som oftast.

 

Vi hade fått ut våra ränslar med tältflikar ur triangelformad duk, ej att förväxla mer “kalven”. Utkommen på exercisfältet skulle officerarna ha litet roligt. Kommando: “Ordna för tältning“. Vi skulle slå bivack. Vi började att tälta men det tältlag, som fick “lustigkurren” med sig var allt annat än glada. Vi gjorde “fyra delars tält” och det skulle göras på kortast möjliga tid. Sedan kommenderades: “riv tälten”, men för honom att lägga ihop tältduken var stört omöjligt. Han vek och han vek men det blev ingenting, till sist kom han över till mig och ville ha hjälp. “Hör du Björk, hjälp mig att lägga ihop ränseln så ska jag bjuda dig på kaffe i markan? ” “Men då bjuder du väl Olle också “:svarade jag. Olle var min närmaste rotekamrat, en god vän från verkstaden. “ja ja ja, men skynda dig då”: stammade han. Det var snart gjort och där stod han med sin hoplagda ränsel. Där stod vi nu på två led med ränseln och geväret framför oss. Kaptenen och löjtnanten inspekterade ränslarna för att se om de var rätt packade. När de sedan kommer fram till “lustigkurren” säger löjtnanten: “har 661 lagt ihop den där själv”? “ja ja ja , löjtnant “. “Har han det? “Ja ja ja löjtnant”. “Det var bra gjort, om nu 661 skulle ta sin ränsel och gå 10 steg framför truppen och ha en liten uppvisning, för den samma, och visa hur det går till att vika ihop tältdukarna och få fram en snygg ränsel”.  661 tittade så bedjande på löjtnanten och kom sig inte för att gå. Men löjtnanten såg mer än full i fasen ut när han sade: “sätt igång”. Marschen ut på fältet började, “halt, helt om”. 661 stod där och tittade, rack och knäck på sig av nervositet. Löjtnanten: “Sätt igång bara! Till tältning!”. Han vecklar upp ränseln och ut med flikarna. Löjtnanten: “Så då där ja, nu viker vi ihop den”. Han vek, vek och vek men det blev ingenting, bara till officerarnas munterhet och skratt. När han stått där och vikit en bra stund så gick löjtnanten fram till honom. Löjtnanten: “Har 661 lagt ihop den där ränseln förut”? Han blev stum, ja han blev som paralyserad då löjtnanten sade: “hade 661 verkligen lagt ihop sin ränsel”? “Nej nej nej löjtnant.” Löjtnanten:” vem har då gjort det”? “Det har Björk gjort. “Löjtnanten: “Ja jag visste det 661”. Löjtnanten vänder sig till truppen och ropar: “665 hjälp honom att lägga ihop ränseln”. Jag stakar iväg fram hjälper honom att lägga ihop ränseln.  Men 661:an bjöd både Olle och mig på fika i marketenteriet: Han gjorde vad han lovat, trots missödet på exercisfältet. Han var som en Sven Duva, “ett dåligt huvud hade han men hjärtat det var gott“. Ekonomiskt hade han det bra. Egen uniform och vid regementet åt han inte, utan i hemmet eller på markan. Dessemellan fikade han i soldatkyrkans kafé. Hans tid som soldat blev ej lång, han låg inne i två månader. Därefter blev han frikallad. Jag träffade honom en och annan gång på stan, då vi talade om det militära.

 

Det led mot valborgsmässoafton då samlade vi ris och satte tjärtunnor tunnor på störar i rishögen. Det var åtta pojkar ur 6:e kompaniet som fick uppdraget av fältväbeln att iordningställa valborgsmässokasen. Vi hade nämligen “handräckning” under befäl av fältväbeln var 6:e vecka. Då fördelades vi åt olika håll genom kommendering. Det var kommendering till grusgropen vid Gustavsbro, pråmdragare d.v.s. draga tippvagnar från grusgropen till Valls ägor på utlagd räls med bispår till kasernerna och vägarna i parken. Det var stora gropar som skulle fyllas igen på flera ställen. Det gick åt mycket fyllning, som det fanns gott om, och mycket folk för billig dagpenning. Så hade en del av oss kökshandräckning och städning samt två man till gevärshantverkaren. Flak som gömts i musikpaviljongen och dansbanan under vintern skulle nu fram för här skulle spelas och dansas bara kvällen kommer. Brasan tändes vid 19-tiden och musikkåren inledde med Svenska Armens Tapto, därefter Hälsinge Regementes Marsch. Så följde ett mindre uppehåll och dansmusiken började med en vals sedan följde dansmelodierna hambo, schottis, bondpolka och jumpa som var en ny dans. “Tystnaden” förlängdes till kl 24. Men kl.23.30 avslutades det hela med att musikkåren tågade genom grind N:o 1, under det att de spelade Svenska Armens Tapto. Därefter stängdes grindarna obönhörligt. Vi som hade nattpermisson hade ledigt till kl. 07.00 dagen därpå.

 

 

Den 1 maj då skulle alla värnpliktiga vara inne och för att förvilla bort oss att den dagen var det arbetarnas egen dag så var det storstädning.

I det civila samlades alla arbetare, som var lediga, på fisktorget för att gå demonstrationståget Nygatan, Västra vägen till Boulognerskogen, där tal hölls och därmed hade våren kommit. Den dagen hade hela regementets rekryter den nämnda storstädningen. Logementen och korridorerna skurades, fönster putsades, exercismunderingen skulle tvättas och skuras med rotborste. Tvättmedlet var därvid ammoniak. Självklart skulle man då att sticka ammoniakflaskan under näsan på varandra, så man var färdig att flyga i luften. Ja upptågen var många. Tvättningen försiggick ute i det fria, i bäcken bakom musikladan. Bäcken hade egentligen blivit utgrävd till badplats. När tvättningen var överstökad fick vi gå upp på kompaniet för att hämta våra madrasser och kuddar. Den gamla halmen från madrasserna hamnade i ravinen vid sidan av häststallet, där kulsprutehästarna logerade. Sedan blev det piskning av kuddar och madrasser. Framför 3:e kasernen fanns en stor hög halm, som skulle stoppas i kuddarna och madrasserna. Det blev kuddkrig och ett evigt nysande då vi fick halmdammet i näsan. När det hela var överstökat var det att bära upp den skrymmande bördan på kompaniet och bädda. När det var gjort var det klädskåpens tur. De skulle rengöras och städas, vilket sannerligen var nödvändigt. I många skåp var det en evig röra med tandkräm, skosmörja, tvål och rakborstar. Därefter blev det inspektion av befälet. Nu skulle allt vara i sin ordning och det befann sig vara bra, men det kunde vara bättre. För bra var det aldrig. Vid 17-tiden var vi lediga efter det vi utspisats med middag, som bestod av vittling. Den som nu ville kunde få permission till kl 22.00 med förbehåll att vi skulle uppföra oss som militärer. Det var väl mest med tanke på spriten när vi kom ut den dagen. Det låg ju nära till hands att bli bjuden av vänner och bekanta en sådan dag som 1 maj.

 

 

Nu återgår jag till valborgsmässoaftonen. När grindarna hade stängts och jag hade nattpermis så fick man vara med om att se hur pojkarna betedde sig. De var som vilda djur bakom de galler försedda grindarna. Den jänta man dansade sista vals med, fick man för artighets skull följa med. Vi flanerade framför kasernerna med våra flickbekanta. Då hörde vi från varje kompaniet det välkända: “så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer”. Ljusen släcktes och det blev mörkt. Många av de besökande som hade dröjt sig kvar vid regementet följdes nu åt, i samlad tropp, ner till staden. Jag hade tagit min flicka under armen och resonerade förtroligt med varandra om kärlek och allt rart. Det var en trevlig och intelligent flicka i tjugoårsåldern från Skog i Hälsingland.

 

Hon höll mig fången och vi träffades ofta. Hon tjänade piga hos en änkefru vid Rådhustorget, Grosshandlare Lindbergs fastighet. Vi var nu ute på allt roligt som bjöds, i den mån hon var ledig, onsdag- och lördagskvällar. Även en del söndagseftermiddagar kunde vi träffas. Till Furuvik var vi en söndag då frun var bortrest, men då skulle hon vara hemma klockan 10. De täta träffarna upphörde snart; herrskapen skulle ju ut på landet. Dagarna före midsommar var det ju vanligt att herrskapen flyttade ut till sina landställen. Det var ju mindre roligt när hon talade om att de skulle flytta till Bönan. Under helgen skulle de få främmande av sonens och dotterns familjer från Falun och Boden, de var officersfamiljer. Jag reste emellertid med båten till Bönan på midsommaraftonen. Att det skulle bli dåligt med ledigheten för henne det var jag inställd på, men om hon kunde så skulle vi träffas vid dansbanan. Glädjen stod högt i skyn där ute bland skären och på dansbanan där svängdes det om. Men det var mest unga fruar och rikemansdöttrar och deras kavaljerer. Deras tjänstejon fick vara hemma och passa upp på de äldre. Men vid 23-tiden blev det mera ungdomar på dansbanan, då hade flickorna kommit loss från sina husmödrar. Även min flicka hade kommit till banan och stod där och väntade på mig. Eftersom jag var uppe och dansade hambo med en av fröknarna. Det var en trevlig flicka och hon undrade om jag var ensam utan något sällskap. Hon lovade att vi skulle ha en trevlig afton. Vi kunde, efter dansens slut, gå hem till henne och fortsätta med litet mat och ha trevligt. Men när jag talade om att jag hade en flicka som väntade på mig och hon nyss hade kommit blev hon sur och tyckte att jag skulle sagt det tidigare.

 

Jag tackade för dansen och det spelades upp till nästa dans. Jag skyndade mig fram till min flicka och bjöd upp, så var man då på dansgolvet igen. Den natten blev det inget sova av. Midsommarnatten var ej så lång, sola går upp och ner på en gång. Hennes principal hyrde sitt sommarställe av en fiskare, som hette Söderhell. Det var hela övre våningen, som han hyrde ut.

 

Nu är midsommaren förbi och oxveckorna har börjat. Men när lördagskvällen kom var det att ge sig ut till Bönan igen. Halv åtta gick sista båten från stan. Båtarna hade sin tilläggsplats vid Svängbrons norra sida. Båten var i regel fullbelagd men då var det en mindre båt som gick ungefär samtidigt. Båtarna var ångbåtar, som ägdes av Åkersons Rederi AB i Gävle. Båtarna anlöpte bryggorna utefter norra landet fram till Bönan. Vissa turer utsträcktes till Utvalnäs. Här utefter den landremsan fanns det mycket sommargäster från stadens burgnare klasser. Det gick ju att komma till Bönan även med landsvägen via Strömsbro men det var kortare väg över skansbanken. Men eftersom det ej fanns bussar och cyklarna var för dyra så tog man då skansbanken och därefter följde kustremsan ut. Men var man kvar till sista dans, ja då hade man inga chanser att komma med på sista båten som gick 21.15. Kunde man inte passa den båten, så var det att gå brandvakt hela natten eller någon gång då det passade sig, följa med upp i pigkammaren för att vila någon timme men aldrig längre.

 

 

Halv fem på söndagsmorgonen började de röra på sig inunder. Visa för värdfolket att pigan hade manlig främmande på lördagsnatten, det ville man ju inte. Det talades om oss ändå. Det hade kommit till gamla fruns kännedom att hennes tjänsteflicka hade sällskap och uppvaktningar på lördagskvällen. Hon var snäll, den gamla tanten, för hon bjöd mig in flera gånger med hälsningar om att äta frukost med kaffe. Men jag var för blyg för att komma med till frukost. När man kom ut på söndagsmorgnarna var det bara att gå där och invänta båtens avgång, 10.15 f.m. Det var alltså en lång väntan till dess att båten skulle avgå. De något kalla men soliga morgnarna gick jag åt Gråberget till och ner till fiskebodarna. Jag kunde stå långa stunder och titta ut över havet och hur vågorna vid en svag bris lekte med sand och sten utefter strandkanten. Vidare var jag fram till Böna fyr och pratade med fyrpersonalen, vidare till bönhuset för att sedan komma vidare till båtbryggan. Där satte jag mig på en av pollarna, man kunde därifrån följa fiskebåtarnas rörelser. Deras ankomst, hur de gick in i båthusen och hur de gick ut till sjöss. Motorerna dunkade taktfast och man kunde följa båtarna ut till havs till dess att de syntes som prickar vid horisonten.

 

En del morgonpigga sommargäster var ute för att få sitt morgondopp. De dök från trampoliner i badhusen så det sa plask vid nedslaget med glada skratt som efterföljd. Ja det var en upplevelse, att få vara med om och samtidigt tänka på de skimrande strömmingsfångsterna som låg där och glittrade i solskenet. Men det var också söndagsmorgnar, som inte var så leende utan regnet skvalade ner. Vägarna var fulla med vattenpussar och inget regnskydd fanns heller inte därute på landet. Det enda regnskydd som fanns var bönhusets tak över ingången. Att det blev långa timmar kan vem som helst förstå. Men det fanns söndagar då min flicka överraskade mig med kaffe med bröd i en korg, där jag satt i bönhusingången. Det var något att sätta värde på i det ruskiga vädret. När båten sedan så småningom kom, var man inte sen att gå ombord och krypa så nära ångpannan som möjligt. Men kärleken höll i sig. Vi träffades en del eftermiddagar, då hon var i sta’n i ärenden. Där uppe på Kungsbäck slutade vi i regel kl.17, så vid 18-tiden kunde man vara ute på staden och träffa “haket” eller “pigersen“, som vi kallade flickorna.

 

I början av juli var en stor dag för regementet. Det skulle bli främmande av ingen mindre än själva generalen, den näst högste inom krigsmakten. Det var ett rysligt fejande med allt inte minst kläder och knappar. Allt skulle repeteras av det vi lärt i exercis, noggrann marsch, skyldra gevär och bajonettfäktning. Vid en bajonettfäktning blev vår löjtnant mitt mål. “Nu skall 665 visa de andra hur en bajonettfäktning går till. Inta gardställning gör en stöt: sa löjtnanten. Vi hade bajonettövningsgevär, där den fjäderbelastade stången går in i gevärspipan vid beröring av en motpart. Löjtnanten: “Gör en långstöt, som går in.” Jag kunde väl inte stöta så hårt, av medkänsla för min motpart. Efter stöten utbrister löjtnanten: “665 stöter som en riktig kärring, stöt till ordentligt, gör om”. Han bröstade sig och jag gjorde om långstöten med en sådan kraft, att han snodde runt och höll sig för bröstet. Men då blev det annat ljud i skällan, jag hade, uppsåtligt sträckt på benet. Löjtnanten frågade pojkarna om de hade sett mig sträcka på benet. Nej sade pojkarna, det gjorde han inte. Därmed blev det tyst. Att bli kallad för kärring framför trupp, det gillade jag inte och därför fick han smällen. Jag hade inget agg mot honom, men när han trodde, att jag var så svag i armarna, så kunde han få känna på dess styrka. Men efter den gången blev det mera respekt. Dagarna nalkades för generalens inspektion. Generalen kom och befälet var mer eller mindre nervösa. Detta irriterade många av pojkarna. Inspektionen gällde hela regementet, som stod uppställt på kaserngården. Det blev ett förskräckligt avlämnande, från halvtropparna till kaptenerna på alla de 12 kompanierna. Kaptenerna lämnade av till de tre bataljonscheferna och dessa till översten som satt till häst. Översten lämnade i sin tur av till generalen. Vi hade tidigare varit ute på fältet där generalen sett vad vi dugde till. När nu översten hade hela regementet framför sig skulle han framföra sin kritik över det han sett. Det var i stort sett bra, men han hade sett någon stå och hängde med huvudet, sträck på er soldater.

Gevär för bajonettfäktning

————————————

En av pojkarna på första bataljonen gjorde följande kväde om händelsen:

Uppå parad med hela härligheten dagens marsch är slut och hemåt skall vi gå. Då rider generalen till översten i täten och säger helt sävligt ungefär som så. Herr överste ert sista kompani torde allt marschera med bättre pli.

Översten i sadeln sträcker uppå benen sporrar upp sin märr och rider i ett nu fram till kompanit och ryter åt kaptenen Vad i Herrans namn har kompanit för gång? Marschen ni har haft var dålig hela dan laga att ert folk skall kunna gå för fan.

Kaptenen rytande åt löjtnanten vad i Herrans namn har kompanit för gång?

Hela edert folk de går omkring å snörvlar som en massa apor i en kotiljong. Trava, trava på. För tusan trava på som en oljad blixt med en propeller på.

Löjtnanten åt korpralen. Arton tusen djävlar sablar och honnör är ni inte klok eller har ni blivit galen hela er pluton vårt kompani förstör. Marschen vi har haft var dålig hela dan Men laga att ert folk ska kunna gå för fan.

Himmel ryter kula krafter i naturen arton tusen djävlar Belsebub å fan. Låt oss sätta liv uti de arma djuren låt oss även få de djävlarna å gå. Men för innan dess, ja var lugn för de Marschera med dem ända in i helvete.

————

Ja efter den kritiken kan man ju spåra grabbarnas missnöje. Marscherna hade nu utsträckts till både två och tre mil. Detta avverkades varje lördag under “formering till tåg”, det vill med andra ord säga marschera under friare former. Takten och rättningen i roteparen måste hållas men det var glam, skratt och skoj. Rökning var även tillåten. Så var det att sjunga sånger och skoja med varje ung flicka som passerade. Vi klämde i med “åtta öre kostar supen”. Det klämde vi i med så det hördes lång väg där beväringen drog fram. Jag sjöng alltid på våra marscher. Var det ingen sång så började pojkarna sacka efter och se slöa ut. Då ropade löjtnanten: var har vi 665 å kläm upp med en klämmig bit så att vi får fart i ledet igen.

…………………..

Jag sjöng:

När jag var femton år skön som en ros om vår Förtjusande och nätt men litet smått kokett. Med kjolar utan släp jag mig en gosse knep. Min första kärlek var en ung kadett för jag har alltid svärmat för en militär och i alla mina dar, jag tyckte han stilig var. Och om jag någon gång skulle ha en hjärtans kär nog skall han vara militär.

När jag blev 19 år på nytt mitt hjärta slår.

Men denna gång det var en löjtnant så rar med hållningen så bra, det var en stilig karl mustascherna så fin de va en given sak. För jag har alltid svärmat för en militär och i alla mina dar jag tyckt han stilig var. Och om jag någon gång skall ha en hjärtans kär nog skall han vara militär.

Jag ett å tjugu var då knep jag mig en man. Men tänk en sån skandal han var ju blott korpral. O jag som alltid tänkt att ödet skulle mig skänkt mig allra minst en stilig general. För jag har alltid svärmat för en militär. Och i alla mina dar jag tyckt han stilig var Och om jag någon gång skulle ha en hjärtans kär nog skall han vara militär.

……………………….

När den sången togs upp då blev det fart i pojkarna igen för i den sången var det takt i. Men hur många gånger inträffade det att efter sista rasten på tio minuter det var hart när omöjligt för en del av dem att komma igång igen. De klagade för nippran, fotskador, skavsår och nageltrång. Nippran var en skinnflåddhet mellan benen så långt man var kluven och framkallade ohygglig pina för den gående. Jag var 19 år men hade en bra fysik och var stark och uthållig. Många gånger bar jag ränsel och gevär åt en kamrat. Men det var bättre att bära två ränslar än två gevär, gevären tyngde mer på de långa sträckorna. Vid ett tillfälle hade vi vår sista rast vid Furuvik, då kommer löjtnanten fram till mig och säger: “665 som inte är utkörd ska ni ta den ena av de här ränslarna så tar jag den andra”. Officerarna bar aldrig packning, men den här löjtnanten var inte bangen för att göra det. Han bar en och jag två men hem kom vi. Den dagen hade vi gått fyra mil. En annan episod, som jag var med om var när vår sergeant blev orättvist behandlad av majoren. Uppe i Tolvforsskogen hade vi en stridsövning. Vi utgjorde en stridspatrull med sergeanten som ledare. När vi kommer fram ur skogen möter vi majoren till häst. Majoren var så högfärdig så att han hade låtit bränna in en grevlig krona i länden på hästen, hästen var också klippt så det såg ut som om han hade mörkbruna strumpor på benen för övrigt såg hästen litet stel och omöjlig ut såsom sin herre. Majoren på hästryggen utbrister: “vad är det här sergeanten”? Sergeanten svarar: “vi utgör stridspatrull, major”. Majoren: “Förklara”. Sergeanten förklarar att vi hade en fiende att vänta åt det hållet o.s.v.

 

Majoren: “Det är fel sergeanten, var går solen upp”. Sergeanten: “solen går upp i öster och ner i väster, major”. Majoren: “var har sergeanten läst det och det var en förbannad lögn. Var har sergeanten läst det i soldatundervisningen någonstans”? Majoren reser sig i sadeln och ryter: “det var en förbannad lögn, kom ihåg de’, sergeanten, och det här ska ni få för”. Oskyldigt fick sergeanten och hela plutonen lida för en viktig och halsstarrig major för det inträffade. Under en veckas tid skulle vi vara ute på fältet klockan 05.00 för att genomgå straffexercis med bl.a. noggrann marsch under det att den viktigpettern satt till häst och gormade och skrek under pågående exercis ute på fältet.

 

Det var omkring den 20:e juli som det blev hastigt uppbrott. Valboskogen brann. Vi rusade hem och upp på kompaniet för att byta kläder. I våra randiga grötkostymer ställde vi upp på kaserngården och därefter i ilmarsch till Allmänningeby i Valbo. Här var goda råd dyra, skogen brann i ljusan låga och gårdarna var strängt hotade. Taket på en gårdslänga hade fattat eld och det brann friskt i det torra virket. Vi var några pojkar som klarade gården och elden släcktes. Vi hade burit ut en del bohag på den öppna planen. Vinden kastade om mot skogen igen. Oj vad den brann, med ett schasande ljud drog lågorna fram, från träd till träd med en sådan fart att ekorrar hängde fast med klorna förkolnade i grenarna på tallar och granar. Större fåglar, som inte kom undan låg där uppbrända och svarta. Det såg ut som om elden hade så bråttom i sin förstörelselusta att den inte haft tid att utplåna de stackars djuren. Av de mindre fåglarna syntes ingen till. Mossan i skogsmarken glödde i den oerhörda hettan. När vi hade fått bukt med gårdsbranden skulle vi förflytta oss genom skogen på en stig för att möta elden. Att gå av stigen och rusa genom skogen gick inte för marken var så underminerad av hettan så att man kunde sjunka ner med hela benet. Stora risker förelåg att även det andra benet skulle följa det första. Om detta hände var det omöjligt att komma upp ur denna glödande grop. Det fanns pojkar som trampade ned sig men blev upphjälpta av andra. Det var strängeligen förbjudet att gå ensam genom skogen. Vi kom fram till en skogsglänta. Nu hade vi elden mot oss. I en hast grävde vi ett branddike för att få stopp på markbranden. När vi nästan var klara ropade befälet: “stopp där vi har elden i ryggen”. Då hade det brunnit under oss i grästorven och mossjorden. När vi såg oss om åt det håll där vi började gräva, hade redan blåflammor börjat synas ur marken. Vi rusade över ängsmarken fram till skogen där vi började gräva ett nytt branddike som blev en brandgata genom skogen. Här blev det stopp för elden. När vi tittade på det första diket stod det hela i lågor. Det var ett drygt arbete vi här fick utföra utan egentlig mathållning. Detta berodde på att vi var så spridda från varandra. En del fick vara med om att hugga till sig något att äta medan andra blev utan. Branden i Valbo varade i fyra dygn, natt och dag. Men riktigt slut blev det inte förrän vintern kom med sin snö. Våra marschkängor som från början var fullspikade med skostift var nu helt tomma från stift, de hade försvunnit i hettan. Denna skogsbrand kostade livet på en människa. En handlande hade tagit vägen över skogen blev överraskad av elden på en fäbodväg och blev kvar. Det var handlanden K.J. Nyberg från Valbo.

 

 

Vid hemkomsten till Kungsbäck möttes vi av en ny kommendering. Det var en ny skogsbrand, denna gång i Norrala. Vi var nu rustade för det nya uppdraget och var på väg ner till stationen f.v.b över Ockelbo, till Norrala utanför Söderhamn. Det var lördagskväll och en del av oss var förbaskade över missade träffar med sina flickor. Vi sitter nu där och väntar på tågets avgång då det kommer order om att vi skall lämna vagnarna. Tåget är inställt då branden nu begränsats så att vi får vända hem igen. Innan vi upplöstes på kaserngården fick vi meddelande om att den som ville ha natt- eller söndagspermis skulle skicka in ansökan därom. Kaptenen stannade kvar och beviljade alla ansökningar, han sade också: “nu pojkar har ni skött er bra den här arbetsamma veckan”. Sedan blev det att rusa utför trapporna till friheten men någon Bönaresa blev det inte den lördagen för klockan var över elva på kvällen.

 

Det var cirkus i staden, den stora Cirkus Strassburger gästade Gävle. Det var tre maneger i tältet, som kallades för hippodromen, något alldeles nytt för Gävleborna. De uppträdande artisterna var från alla håll och kanter från vår jord, men de flesta var européer. Den veckan var jag och en kamrat kommenderade till kökshandräckning. Vi var där för att diska tallrikar efter alla dessa mannar. Eftersom vi hade två och en halv timmar ledigt efter klockan ett så bondade vi denna tid utan Permis ner till cirkusplatsen för att se det väldiga tältet nere vid Norrtull. När vi kom ner var det full fart med resandet av tältet. Den stora galaföreställningen som skulle bli på kvällen var på god väg att bli verkställighet. Jag och min flicka skulle gå dit. Permis hade jag lagt in om, som jag var säker på att få, allrahelst som jag hade kökshandräckning. Nej nu du, sa vi till varandra, är det bäst att vi sticker i väg hem så de inte märker att vi bondat.

 

 

Uppe på kompaniet bytte vi om kläder i en ryslig fart och sedan ned i köket till våra tallrikar. Väl inkomna i köket och till vår stora diskho, hörde vi en signal som skar genom luften från alla fyra hörnen av kaserngården. Vi hade aldrig hört den signalen tidigare. Vår gamla inkallade kökskorpral Nord sade då: “nu pojkar ska ni få se att det hänt något. Vet ni var det var för signal, det var officerskontrollen, jag har hört den en gång förr och det var 1905 vid unionsupplösningen. Nu blir det nog krig, nu får vi nog aldrig se varandra mer”. Denne annars så kärve gubbe blev med ens en annan människa. Han hade rätt, minuterna efter kom dagofficeren till köket.” Finns det någon Björk och Andersson här? Ni skall ofördröjligen infinna er på kompaniet”. Vi släppte allt vi hade för händer och gick upp på kompaniet. Där var en ryslig villervalla de ropade och skrek om varandra. Det hade varit uppställning och namnupprop. Vi hade då redan blivit uppropade och saknade. Vi anmälde oss i vanlig ordning. Strax därefter blev det uppställning igen, upprop och meddelandet kom att krig utbrutit i Europa. Länderna runt omkring oss hade förklarat krig med varandra så det ser ut som det skulle bli en världsbrand. Hela regementet hade permissionsförbud.

 

Löjtnanten: “sträck på er, höger om marsch till förrådet, vi skall byta ut alla de kläder vi fått ut tidigare såväl underkläder som skor och strumpor samt fotlappar, mattornister och maran samt geväret”. När vi fått ut den nya grå uniformen och den trekantiga grå hatten med de blå uppvikta brättena med nr. 13 var allt klart. En halvpluton från varje kompani blev uttagen för att utgöra ett fältstarkt kompani. Vi tillhörde nu 13:e kompaniet. I stället för ränseln fick vi nu kalven, som ser ut som en mindre låda med lock av kalvskinn med hårsidan utåt, därav namnet. Nya persedlar igen: underkläder två av varje, strumpor 2 par, ett par marschskor, ett par pjäxor, mattornister, och nytt gevär. Allt var nytt och i bästa ordning. Sedan blev vi tilldelade två konservburkar, en mindre påse kex samt en bit choklad liknande en sprudskork från en svagdrickskagge. Detta skulle förvaras i ränseln och utgöra reservproviant. Det bästa av allt var väl att vi slapp de blanka knapparna och putsen av dessa. Vidare fick vi ut trekantig flik tältduk, tältpinnar, kappa, yxa eller spade och patronbälte med hundra skarpa skott ej att förglömma. Nu kunde vi säga att vi var rustade, men aj, aj vilken tung packning. Vid åttatiden var vi klara, men ut på staden kom vi inte, så att vi kunde säga adjö till föräldrar, hustrur, fästmör eller andra anförvanter. Att tänka sig att bonda var för riskabelt. Om man då åkte fast hade det då blivit att gå vaktpatrull. Vi kom inte längre än till elektricitetsbron. Jag ringde till min flicka, hennes matmor svarade. De hade kommit till stan från landet för alla oroligheters skull. Nu bad jag att få tala med Vina, som kom med detsamma till telefonen. Jag bad henne att komma upp till Kungsbäck och även meddela far och mor, för de hade ingen telefon. Det mötte inget hinder för henne att få ledigt. Det var ju även förutbestämt att vi skulle gå på cirkus, som nu gick om intet. I stället blev där en väldig villervalla bland artisterna, som var av olika nationaliteter. De blev inkallade var och en till sitt land och föreställningen inhiberades. Tältet togs ned. Domptörerna till de vilda djuren, som skulle uppträda i manegen måste lämna landet och fara hem till sitt land. Djuren inkvarterades, tillsvidare, på ridhuset på Stora holmen vid nedre Drottninggatan.

 

Ridhuset

  Bilder från Länsmuseets samlingar

 

Nu kom min flicka för att säga adjö, vi gick arm vid arm och diskuterade om hur det skulle bli om kriget bröt ut här hemma. Om man skulle komma hem lemlästad o.s.v. Den lilla trumslagaren slog sina virvlar på sitt kalvskin, som kallade oss alla till vila kanske det sista under vårt regementes tak. Så skildes vi åt med några ömhetsbetygelser oss emellan. När jag gick emot grindarna stod föräldrar, barn, hustrur och fästmör och höll om sina pojkar och grät och jämrade sig hur svårt det var med denna skilsmässa. Kanske var det den sista, man vet aldrig vad ett krig kan föra med sig: En nummerbricka eller som invalid. Det brukar ju vara de flestas utmärkelse, som ett fosterland ger sina söner i fält. Den sommarkvällen var det många funderingar och många tårar som fälldes då psalmen ljuder ut till de anhöriga, som står kvar där utanför och vill se en sista skymt av sin pojke. “Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer ….”. Det är några minuter kvar innan tystnaden går. Pojkarna trängdes vid fönstren, viftar, vinkar och skriker, andra ser tysta och modfällda ut. Så blir det mörkt i korridorerna, tystnaden har gått. Folket utanför vandrar sorgsna hem var och en till sitt i funderingar om vad den närmaste tiden har i sitt sköte. Det är nu tyst, pojkarna har krupit ned i sina sängar. Även 14:e kompaniet skulle utrustas på samma sätt som det 13:e kompaniet inom regementet.

 

Dagen efter blev det persedelvård. Klockan 11.00 uppställning på kaserngården framför kanslihuset. Översten skulle här avtacka kompaniet. Översten, sittande till häst, ställer upp på behörigt avstånd och mottager 13:e kompaniet av den nyblivne kaptenen M.Lundvik. “Som ni nu vet tyder allt på att krig skall utbryta. Stormakterna ligger med sina styrkor och väntar på krigsförklaringar mellan Tyskland, Österrike- Ungern och Frankrike, England, Ryssland. Vi kan bli indragna i kriget, därför mobiliserar vi våra trupper till självförsvar. Ni som står här utgöra förtrupper. Ni skall följa järnvägståget härifrån, men vart det är hemligt. Emedan ni utgöra förtrupperna får jag tack er för den tid ni varit inkallade till regementet. Jag hoppas att ni i fortsättningen kommer att hedra edert regemente. Men jag befarar att många av eder kommer att gå bort emedan ni får edra skjutställningar i de yttersta linjerna mot fienden. Och så till sist de aluminiumbrickor vi kommer att dela ut skall bäras med ett band om halsen. De är de s.k. dödsbrickorna, det är på dem man ser vem ni har varit i livstiden ” Översten med adjutant bar brickorna och officerarna var behjälpliga med banden och fastbindningen om halsen. Jag blev tilldelad bricka nr 132. Mitt värnpliktsnummer upphörde härmed och som soldat fick jag alltså nr 132. Därefter ställde sig översten framför trupp med orden: “farväl kamrater”. Svaret från mannarna blev: “farväl överste”. Därefter: Upplösning. Samling och uppställning på två led med fullständig krigsmundering för 13.e kompaniet på samma plats kl 02.00 för avmarsch. Under tiden till avmarsch lyckades min far, genom dagofficerens försorg, komma genom vakten. Han hade ju två av sina pojkar ute i exercisen. Min bror var på 7:e kompaniet och jag på 6:e, men nu var vi tilldelade 13:e kompaniet. Vi blev uppropade och fick gå fram och tala med far en bra stund och skicka hälsningar till mor, som gick därhemma och grät. Hon trodde att vi aldrig skulle komma hem till henne igen. Vi försökte trösta far och han oss. Vid avskedet tog han fram en tiokronorssedel åt oss var och önskade oss lycka till och välkomna hem igen. Så skiljdes vi med: “hälsa mamma”.

 

Den 29 juli 1914. Det var liv och rörelse på kaserngården. Den ridande polisen hade fått släppa till sina hästar och bönderna inom länet sina hästar till trossen. Nu stod vi här i väntan på avmarsch. Vi var ett fältstarkt kompani på 225 man med befäl samt tross. Hästar med förspända vagnar för kött och reservdelar. Ja det blev en lång rad med vagnar och körsvenner. Vid tretiden satte sig det första fältstarka kompaniet i rörelse som utgått från Kungsbäck. Kapten M.Lundvik red i spetsen på en hög polishäst. Efter honom kom plutonchefen, löjtnant Palm, signalavdelningen och därefter plutonens mannar. I nästa pluton kommer plutonchefen, sergeant Jernberg. Det lägre befälet går vid sidan av tropp och halvtropp därefter kommer fanjunkare Simon Holmström efter honom den stora trossen med rödakorsvagnarna i täten. Efter dem kommer den övriga trossen. När vi kom utanför grindarna hade folk samlats och vidare utefter gatorna där tåget drog fram. Föräldrar, syskon, fruar och fästmör hade också mött upp vid sidan om tåget. När pojkarna kom gående hängde de fast i armarna på dem och grät. Ja det var en pina att gå med i ledet och se all den sorg som utlöstes och ropen som “glöm inte mig, lycka till, jag vet hur det är” o.s.v. Vid södra stationens lastkaj stod finkor uppställda med halm och bänkar i två plan för manskapet. För officerarna hade iordningställts 2:a klassvagnar och till det övriga befälet 3:e klassvagnar. På flakvagnar lastades trossen. Tåget växlades samman och kunde avgå vid femtiden. Pojkarna hurrade och viftade och trängdes i finköppningarna. Tåget gick norr ut över Ockelbo. När vi kom dit var ett annat militärtåg inne på stationen. Vi var av och språkade med grabbarna. Det var sörmlänningar från I 10. “Var ska ni ta vägen då”, frågade vi. “Översten sa att vi skulle till Boden, men vart vi ska sedan det visste han inte”, svarade sörmlänningarna. Vi kopplades in i samma tåg och då var det helt naturligt att även vi skulle till Boden.

 

I Bollnäs var folket vänligt och generöst kastade cigaretter, choklad och kakor genom finköppningarna. Allt delades broderligt mellan oss. All rökning var förbjuden i vagnarna för sängkläderna var ju halm. Man kunde se en och annan sittande på vagnens fotsteg och med hängande ben blossande försiktigt på sin pinne. Bräcke var vår första utfordringsplats. Där stötte vi på ytterligare tågsätt med militär. Det var värmlänningar och de svarade allt på sin värmländska när vi frågade dem om resans mål. De var allt Boden de. Härifrån var det ett allmänskades långt tåg draget av två kraftiga ånghästar. I Mellansel var det utfordring igen. Vid avgång skulle alla pojkar som var anställda vid en järnväg, i det civila, tagas ut till bromsare i tåget. Det var flera av pojkarna som aldrig varit uppe i en bromskur förut, än mindre tjänstgjort som bromsare. Bromskuren satt ovan finktaket och kallades därför luftslott. Avgång igen och tåget ångade vidare. Där uppe i norr där fanns det stigningar och branta utförsbackar. Vi började nalkas Boden. Vi hade nu åkt två nätter och endag. Det var nu den 2:a augusti på morgonen. Klockan var nio. När vi lastat av våra tillhörigheter marscherade vi upp till norrbottens regementes kaserner där vi blev inkvarterade en vecka. Men på grund av de myckna inkallningarna blev det för trångt. Efter några dagar fick vi lämna I 19:s kaserner för att slå bivack på fältet i närheten av regementet. Efter det att vi bott i bivack med exercis varje dag i tre veckor, kom det en häftig order. “Riv tälten”. Det kom en ridande ordonnans som kom i sporrsträck med bud. Det tisslades och tasslades om att det låg 80.000 ryssar vid gränsen och dem skulle vi möta förstås. Vi rev tälten och gjorde oss marschfärdiga då ännu en ordonnans kom med samma fart på sin häst. Ryssarna hade dragit sig tillbaka och någon tågresa blev ej av. I stället blev flyttningen till Rödbergsfortets nedsida. Inkvarteringen blev hos en bonde, i en sommarstuga, som var rätt rymlig. Här fanns både vedspis och kakelugnar. Nu blev det att snickra britsar av rundvirke. Britsarna gjordes så stora så att vi kunde ligga tre till fyra pojkar i bredd. Nu fick vi sova under tak, men på halm, fast det var vi vana vid. När vi rev tälten, därborta på bivacken, fanns det på marken efter tälten en halv meter med möglad sur halm. Det var ju inte så underligt, då det regnade var och varannan natt. Halmen fick ej bytas utan det var bara att fylla på en gång i veckan.

 

Stora springor i tältduken och med det evinnerliga regnandet, gjorde att vi var blöta inpå bara kroppen. Med kalven som kudde och kappan som täcke sov vi gott. Det var 20 pojkar om ett 16 delars tält där vi fick ligga i strömmingsordning. Ligga på rygg skulle aldrig gå, då vi ej fått rum. Vi hade 20 tältdukar tillett 16 delars tält. De överblivna dukarna skulle vi haft till att täcka springor i tältet med. Men nix, de dukarna skulle användas till mycket annat, bland annat till att täcka springorna på underbefälets tält. Men nu tillbaka till de breda britsarna. Många talade i sömnen och drömde om både det ena och det andra, om föräldrar och anhöriga. Rätt var det var kunde man få ett kärt famntag av kamraten på britsen med orden” o du älskade lilla Stina nu är jag äntligen hemma igen”. Då blev det skoj och skratt åt den stackar’n. Det var särskilt två, som hade det besvärligt. De talade om allt möjligt när de var i drömmens rike. Vi hade även nu en trumpetare med oss. Det var en musiksergeant, som blåste i sin trumpet morgon, middag och kväll. Han blåste även till uppställning. När han blåste revelj klämde pojkarna i med:

————–

Go’ morron herr Banér, go’ morron herr Banér, Välkommen opp, välkommen opp, välkommen opp. (Det var en av pojkarna på marketenteriet som hett Banér.) eller:

Det smet en djävul ut, det smet en djävul ut, en djävul ut, en djävul ut, en djävul ut.

————-

Ja den signalen kände alla grabbarna till. Fast vi nu låg ute i fällt så hade vi vårt marketenteri med. Den första tiden i Boden hade vi 50 öre om dagen under en månad. De styrande kom snart underfund med att vi hade en månad kvar av rekryten, varför de sänkte vår stora dagsinkomst till 20 öre per månad under en månad. Så här långt från hemmet och ingen möjlighet att komma hem och få en matbit eller kaffe eller ens att matfria, så var lönesänkningen ett stort slag. Här var så gott som bara militär så fick vi se en flicka stod vi där och gapade och tänkte, så där ser en flicka ut. Här var det dyrt, det skall gudarna veta och att ha 2 kronor var 10.e dag var ej lätt. Vi var tre grabbar som var upp på en matservering en gång, för att vi tänkte smörja kråset. Men vi var försiktiga nog att först fråga var supén kostade. Sju kronor sa uppasserskan. Vi tackade och gick ut i trappen där det doftade lök och kött. Vi hade sparat så vi hade 5 kronor per man. Choklad och smörgås på ett kafé, för 85 öre blev vår kvällsmat. Innan vi gick hem till vårt läger nedanför Rödbergsfortet köpte vi var sin varm korv för 35 öre. Ja där i Boden fick vi vara med om mycket.

 

En längre tid ägnade vi oss åt att gräva skyttegravar, bygga kolonnvägar och röja skog så att fortet fick fritt skjutfält. Vid ett tillfälle då vi kom fram till vår arbetsplats satte vi oss ner fast vår löjtnant inte kommenderat, sitt ner. Han ryter då: “vem faen har kommenderar sitt ner, stig upp och ställ in er i ledet”. Vi stod nämligen och väntade på att få oss tilldelade yxor, sågar, spett, släggor och dynamit för sprängning av stubbar och sten. Vi skulle bygga en ny väg. Nästa dag kom vi överens om att göra om det igen men nu sätter vi oss alla med det samma när löjtisen säger halt. Det gjorde vi. Nu blev det eld och lågor. Löjtisen ropade: “Stig opp! Ni ser djävlaranamma ut som giktbrutna torparekärringar å faller ihop som hösäckar edra djävlar”. Det här var ju roligt, det här gör vi om igen imorgon för något roligt ska vi väl ha. Han skällde på ett så skojigt sätt och det roade oss. Men morgonen därpå var han rappare än oss. “Halt. Sitt ner!”

 

Vi inte bara byggde logement och expeditions lokaler under jord utan vi hade även nattövningar. Därunder fick vi höra kanondundret från fästningens kanoner och från det rörliga artilleriet. Vi hade också arbete vid en stenkross, som drevs av en ångmaskin. Här var det ett rörligt liv. Sten forslades dit och förvandlades till makadam, med skottkärror körde vi upp stenen till bergväggen. I den heta sommarvärmen var vi klädda i byxor och bar överkropp. Skjutövningar ingick även i vårt program. Vid ett tillfälle tog ammunitionen slut. Kaptenen frågade oss om någon kunde rida. Om så var fallet skulle han få låna kaptens häst för att hämta ammunition. Efter en stund tågade en grabb fram, Karlsson, som vi kallade för schassen. Kapten frågade vad han gjorde i det civila, jag är åkardräng ljöd svaret. “Då tar ni två mattornistrar med er och fyller dem med ammunition”. Karlsson: “det blir väl värst att komma upp på den här höga och stelbenta sågbocken”. Kapten: “vad säger ni karl”? Karlsson: “kapten menar väl inte att det här är en verklig häst”? Kaptenen skrattar och Karlsson ger sig iväg. När han återkommer var hästen svettig, han hoppar av hästen och ställer sig i givakt och säger: “befallningen verkställd, nu kan den här sågbocken hoppa över ett dike, kapten. Det hör till pjäsen att den hästen fick aldrig kaparen att hoppa utan skulle de över ett dike fick de först söka upp någon bro eller övergång eller också ner i diket om det var så brett.

 

Vi hade också uppvisning i exercis och förbimarsch. Ibland var det för vikarierande fästningskommendanten, som var en överstelöjtnant för Bodens trupper. Det var en lustig kurre att hålla kritik. Han sade: “exercisen var i och för sig bra men jag vill framhålla de å de ä rättningen i roteparen å framförallt väl uppburna huvuden. Tack kamrater!” Han var en genuin skåning. Vid en persedelinspektion fanns det pojkar som var långhåriga. När han gick förbi bakom dem knackade han dem litet löst på ryggen och sade: “Ni ska rakas och klippas. Är ni inte klippta till i morgon så ska jag låta raka era huvuden”. Ja den, han kunde han.

 

Vid framkomsten till Boden utspisades vi på Norrbottens regementes matsal under en vecka. Därefter var det att utse plats att gräva kokgrav och iordningställa ett fältkök ute det fria under bar himmel. Där utspisades vi i närmare två månader. Bord och stolar fanns ej, ej heller tallrikar, bara kniv, gaffel och sked. Stenar fick tjänstgöra som bord och stolar och potatisskal var våra tallrikar. Men när det var som bedrövligast var då det regnade. Ner till kokgraven var det halt i gräskanten och sitta under en buske eller ett träd som tak var inte lätt med takdroppet. Maten ja, bestod av någon fiskrätt, bruna bönor, gröna ärtor och de gånger vi fick kött blev det ungefär en tummes storlek. Tre mandelpotatisar var och en halv kuse, limpa, som skulle delas på fyra. Till detta serverades det konstgjord mjölk. De dagar det serverades soppa så var den gjord av avkok på köttet. Men vi klagade inte. Kaffe serverades i kokkärlslocket. Hungriga, ja det var vi för jämnan, men så var vi också i uppväxtåldern.

 

 Till kökskommendering var vi beordrade en vecka i taget. Det var en halvtropp som fick kommenderingen. Vår halvtroppchef blev nu kökskorpral. Under en sådan kommendering var jag med om att hämta proviant från huvudförrådet. Det var en av trosskuskarna som körde trillan. Det var att köra rakt igenom skogen över stock och sten. Ibland snurrade trillan på ett hjul och var färdig att tippa. Ja det var en vådlig färd. Då vi lastat provianten, som bestod av specerier, bröd, kött, fläsk och en fjärding sill så bar det hemåt igen. Som vi snurrade omkring i skogen så stjälpte sillkaggen och locket flög all världens väg. Där låg nu kött och fläsk simmande bland sill och sillake. Så fick det vara till dess vi kom hem till förläggningen. Då blev det att skölja av köttet och fläsket. Laken den öste vi upp i tunnan med händerna. Allt var nu i sin rätta ordning igen.

 

En kväll när vi ställde upp till mat och efter postutdelningen fick vi vetskap om indragning av en måltid. Fast vi hade en så sparsam tilldelning av maten så skulle ett mål dragas in. Efter indragningen skulle vi få två mål om dagen istället för tre mål. Att arbeta hårt och dålig utfordring, vad skulle det bära iväg. Efter måltiden kastade alla sina kokkärl, som genom en överenskommelse, odiskade ner till kökshandräckningen. Det blev uppställning och korum som slutade med, Gud bevare vår mat i stället för Gud bevare fäderneslandet. Påföljande dag, vid uppställningen, blev vi nedskällda av kaptenen. Han menade att det var upplopp eller myteri och om vi visste om att vi stod under krigslagarna. Han upplyste oss även om, att om det varit krig skulle han tagit ut var tionde man som gisslan för att arkebuseras. Men han nöjde sig med att kalla oss för djävla löss. Det var alltsammans, men vi tog det som en komplimang. Sedan fick vi reda på att det var oroligt litet överallt i förbanden. Strax efter kom det order från fästningskommendanten att den ammunition som vi var utrustade med hemifrån skulle lämnas till kompaniförrådet. Endast vid vakttjänst skulle vi få bära ammunition. Glada blev vi för att gå och bära en fylld ammunitionsgördel med hundra skott, det var ingen lätt sak, när man inte hade ränseln, som bar upp den.

 

Vid marscherna, här uppe, var det alltid något nytt vi fick se, för att inte tala om Bodenbron. Det var en bro, som hängde i sina järnkonstruktioner. Det fanns inga stöd under bron, som höll den uppe. Bron bara hängde, fästad vid strandfästena. Innan vi kom fram till bron, kommenderades otakt över bron. Men vi pojkar höll takten, då om inte annars. Då fick vi den långa bron i svajning. Den svajade så att kaptens höga häst kom i otakt och började att jazza, trampade och slog. Kaptenen gormade och skrek: “Gå i otakt har jag sagt, vi får se om vi kommer över”. Den långa bron den svajade än mera och under oss forsade Luleälvens vatten strid och kastade höga kaskader vatten och virvlade runt bland stenar och bråte, som kom i dress väg. Här var Luleälv strid med lax och nejonögon där under oss. Men någon lax eller nejonögon såg vi aldrig till på vårt matlag. Av vår värd, där vi var inkvarterade, fick vi däremot köpa de stora feta nejonögonen. Nejonögon fiskades i särskilda mjärdar, och det var en läckerhet.

 

I en inbuktning av älven tvättade vi våra underkläder i det iskalla vattnet. Det enda tvättmedel, som vi hade var såpa. Vi hade nu legat påklädda i över två månader med ombyte av underkläder var fjortonde dag i samband med tvättningen.

 

En visa som vi sjöng när vi var ute på marsch i Boden var den som en av pojkarna hade skrivit och komponerat. Taktfast.

————————

Kapten på 13:e kompaniet han är en fader för oss alla,

han vill att vi ska lära bli

bli pojkar med mandom i.

och det är därför som vi vilja sjunga,

Håll i å håll i ja, håll i å håll i ja

håll i håll, håll i å håll,

håll i å håll, håll i å håll.

När 13:e kompanit går ut på marsch, utöver Bodens vida slätter, då står det flickor i var knut, som lyssnat till vår sång förut. Å det är dårför som vi vilja sjunga Håll i å håll i ja, håll i å håll i ja, håll i å håll, håll i å håll, håll i å håll, håll i å håll.

——————

Våra förbindelser med hemorten och våra kära därhemma höll i sig. Vi sände brev och fick brev ifrån de kära, som vi reste ifrån så brådstörtat. De visste inte vart i hamnat. Vi skrev och talade om för dem hur krigsmakten behandlat oss. Den sänkta dagpenningen till 20 öre per dag under en månad och till råga på allt så var det så dyrt häruppe. Det stod inte på förrän matlådor blev uppsända från fruar fästmör och föräldrar. I dessa lådor var det mycket matnyttigt med konserver och dylikt. Men det stora kruxet var att få ha det ifred för andra. Att ha det på britsen under ränseln det gick inte för sig. Då blev det uppätet av dem som var uttagna till städare. I en backe intill förläggningen grävde vi ner lådan i grästorven och märkte ut platsen så vi kunde hitta den igen. Det hände fler än en gång att lådan var länsad på sitt innehåll.

 

Sommaren hade nu gått tillända. Vi var i slutet av september då vi fick uppbrottsorder om att lämna Boden och göra oss klara för avmarsch. Vi skulle transporteras med tåg till Finska gränsen. Där skulle vi bevaka gränssträckan utefter Torne älv, från Salmis över Haparanda till Matarengi eller Övre Torneå. Där skulle vi byta ut det hemmobiliserade hemvärnet. Vi åkte som vanligt i finkor inredda med britsar och halm på golvet. Nu var det 10 grader kallt och vi kände oss ruggiga av att sitta stilla. Vi gjorde ett längre uppe håll i Moijärv så att vi skulle få stiga ur och springa oss varma. Men det var med nöd och näppe vi kunde få benen med oss så stelfrusna var vi i våra leder. Fick vi bara stå där och slänga med benen ett tag så mjuknade de så vi kunde taga en språngmarsch på plattformen. Nu meddelade befälet att vi hade 90 minuter på oss med att mjuka upp våra leder och få värme i kroppen. Vi fick gå vart vi ville under uppehållet. Eftersom det fanns ett enda kafé i samhället och det var vid stationen så gick vi dit. Där blev det invasion, tyvärr fanns där ej bullar men skorpor. Två nyligen hämtade klädkorgar med skorpor gick åt som smör i solsken, så den som kom sist fick bara varmt vatten, som runnit ur en kaffepannas pip. Allt blev länsat till och med kaffebönorna.

 

Vi började att dra oss ner till stationen, där vi snart hade embarkerat våra finkor, så att tåget kunde fortsätta. Karungi som var nästa station var vårt mål. Järnvägen höll på att byggas till Övertorneå eller det som ortsborna kallade för Matarungi. Här gick tåget med sina gruslaster, räls och slipers dag i ända. Rallare med sina bredbrättade hattar var i ständig rörelse utefter banbygget. Det mesta var redan gjort här nere, så de flesta rallarna var mera norr över, utom de som var med grustågen. Ja vi var nu framkomna till Karungi. Där var ingenting ordnat för vår inkvartering. Det rustades för mat, torrskaffning och varm mjölk. Vid måltiden talade kapten om att här var ingenting ordnat för inkvarteringen, så vi fick ta vägen vart vi ville för att skaffa liggplats. Enda förhållningsordern var att vi skulle vara där vi nu är kl 08.00 i morgon bittida. Det fanns en större loge till vårt förfogande och där logerade de flesta av oss, bland dem var jag. Vi bäddade ned oss i höet med kappornas kragar uppfällda över öronen för att klara nattkylan. På morgonen: uppställning, morgonmål och därpå uttagning till de olika posteringarna utefter gränsälven, Torne älv. En trupp gick mot Haparanda och ner till Salmis, en annan avdelning gick mot Övre Torneå. Fyra man och en vaktbefälhavare avdelades var femte kilometer. Avstånden mellan inkvarteringarna var 5 kilometer. Inkvarteringen skedde för det mesta hos bönder eller “gränsridare”.

 

 Högvakten var förlagd i Karungi gästgivargård. Mannarna var förlagda i skolhuset på Kyrkholmen. I denna miljö blev jag placerad medan min bror Filip fick sin post en halv mil söder om Karungi, i Kokkola socken, hos en gränsridare. Gården hette Fräkensaari. Nu var vi utplacerade, hela kompaniet. Min första vakt hade jag gått vid gästgivargården med omnejd. I skolans övre våning i den stora skolsalen ordnade vi oss med britsar. Under oss var det två mindre salar för småskolebarn. Där fick de sina kunskaper ur en ABC-bok, som på den ena sidan av bladet var avfattat på finska och den andra sidan på svenska. Av dessa barn försökte vi lära oss finska. Tänka sig att komma in i en bondgård för att köpa mjölk eller kaffe, det gick inte. De som var över 30 år var finsktalande och förstod oss inte. Men begärde vi maitoa eller kahvia fick vi mjölk eller kaffe. Sankas mir mä åsta kuppia kahvi, så fick vi två koppar kaffe. Då sa man alltid kiitos paljon, tack så mycket. Här uppe i skolsalen skrev soldaten 136 Karlsson från Kastet, Gävle, följande visa:

———————–

År 1914.

Tilldelad 13:e kompaniet I 14 Kungl. Hälsinge Regemente.

En visa vill jag sjunga om ni vill höra på den handlar om beväringar som tjänstgör detta år om deras övningar och arbete jag skall omtala här. Nog är det mångt och mycket som jag ej skildrat är.

På övningsfältet hemma vi exercera och gick an. Ett hastigt slut på leken blev när Valboskogen brann De ringde hem till Kungsbäck att hjälp med släckning få.

Vi nu till Valbo tågade att släcka elden där i linnekläder fick vi gå, såg ut som andra fän. Utan rast och utan vila vi genast börja gå. Det första som vi gjorde så bärga vi en gård.

Fyra dygn i Valbo vi fingo stanna kvar och bönderna sa vi skött oss som en karl. Vi var nu herre över elden så vi fick resa hem men inte för att vila sig utan resa bort igen.

Det första vi fick höra när vi från Valbo kom, det var att ställa upp igen och ropas namn för namn och så blev vi skilda åt som getter ifrån får. Det var liksom en domens dag när inför Gud vi står.

Och nu så fick vi lämna lumpen in men bara för att krypa i en annan rigg så fin och vår gamla mara den fick vi ej ha kvar. En ny det skulle vara en kalv så fin ock rar.

Vi provade och bytte tills alla blivit nöjd och stiliga det blev som Gud i himlens höjd. Och proviantera gjorde vi konserver och choklad, och en säck full med kex som vi dela över lag.

Och på nytt vi ställdes upp vi skulle synas av om vi nu alla kunde uppfatta krigets krav.

Vi stodo där förskräckta och inte hörde att men strax så var en framme och skrek att det var natt.

Och som ni alla veta så dugde alla man. ingen grät och klaga så ingen klandras kan. Så kom den stora frågan den var vår resas mål, vi gissar och funderar men i ovisshet vi går.

Vi tänkte alla nu att vi skulle hem få gå blott att ta farväl av syskon far och mor. Men vi blev grymt besvikna när de orden kom, att ingen fick avlägsna sig längre än till bron.

De orden kom som blixtar och slog ned i grabbars bröst som ängsliga föräldrar ville giva någon tröst. Uppställning timmen efter och det för sista gång, med kalven uppå ryggen på väg ner till station.

Den 31 juli vi i finkor kördes in som nu iordningställda var som för en massa svin. Ner vid station har samlats en talrik mänskohop vi skildes nu ifrån dem med ett par hurrarop.

Nu kom den stora frågan, gick och kom igen, vi frågade varandra och fråga om igen, för alla ville veta var eller hur vår resa skulle sluta?

Så reste vi den natten till dagen kom igen, då skulle vi till gränsen för att bevaka den. Och lögner är ju på vår jord och även här så frågan som vi framställt den obesvarad är.

Men när vi åkt ännu ett tag då tåget stanna av och vi alla hoppa av det sas det nu blev mat och där vi träffar grabbar som ödet träffat har. De reste nu mot Boden på samma tåg som vi.

Och nu i hast vi ilar och kvällen nalkas snart, och efter dagens mödor mången somnar av. Och när vi åter vaknar vi ser då dagens ljus. Framför oss då skymtar en del av Bodens hus.

Vi voro nu i Boden och där vi lastas av en resa som var ganska svår av oss ej glömmas av. Det ropades uppställning och ett sedan ett givakt vid Norrbottens kaserner vi fick slå bivack.

Vi var nu lyckligt framme vid vår resas mål, i Boden på en åker nu vårt läger slår. Vi äro alla glada efter resans slut och tur det var en söndag så vi fick vila ut.

På dagen efter exercis för alla nånting nytt på grund av all eldsläckning och skansar som vi byggt Och tacken för all nytta så fick vi andra namn vi kallades för busar och pack av löjtnant Palm.

Men några dagar efter så fick vi lägga av våra gevär och gördlar i spaden fatta tag. Och nu så blev det grävning av allehanda slag och rallare det blev vi berömd för varje dag.

Och maten som vi får den jag ej klandra må för dagar kan ju komma då ingen mat vi få. Men ett det kan jag tala om, om ni det veta vill det mesta som vi äter är ärter bröd och sill.

Men när den dagen kommer vi resa här ifrån, då glömmes alla sorger vi stämmer upp en sång. Då tages det från alla en börda som är stor för som ni alla veta av Boden vi fått nog.

Jag slutar nu min visa, som jag nu diktat har och vill ni veta namnet som jag ej lämnar kvar,

det namnet snart ni glömmer och ej i minnet har en grabb utav dem alla som från Kungsbäck var.

——————————–

Visan slutar vid Boden, beroende på att någon mobiliseringsorder ännu inte blivit delgiven oss, men den fick vi före avresan till Karungi, så lydande. Värnpliktiga som gjort rekryten och sitt första repmöte, kvarhålles i krigstjänst från den 1 oktober t.o.m. den 15 november om inget oförutsätt inträffar. Från denna dag är dagersättningen 81 öre, som utbetalas av Kronan var 10:e dag. Att tänka sig nu, att var 10:e dag utkvittera 8 kronor och 10 öre mot 2 kr tidigare, det var en stor skillnad. Den första avlöningsdagen, efter påökt, skulle väl firas med en fest. De som nu var lediga från vakttjänsten gick i samlad tropp till gästgivargårdens övre stora matsal. Där fanns även små rum för spisande gäster. Men i stora matsalen var långbord dukat med smör och bröd samt en hel del smörgåsmat, där man fick plocka åt sig. Här serverades det också pilsner till de spisande gästerna. En av pojkarna skulle vara kvick och säger till servitrisen: “ni har pilsner också ser jag men vi dricker inte annan pilsner än Gutavsbros från Gävle. Ja riktigt sagt, det är den pilsnern vi säljer mest av för den har vi”: säger flickan.

Det var som en hälsning från hemstaden, så jag tror varenda pojke drack sin pilsner från Gustavsbro Bryggeri (Gustavsbro bryggeri, Gävle, 1856-1942 ). Det var många av oss som var törstiga och ryktet spred sig till posteringarna, som letade sig in till Karungi Gästis för att få sig hotellmat och en Gävlepilsner till omväxling. Den mat som ortsbefolkningen höll med där de var inkvarterade betalade Kronan med tillika med inkvarteringen. I en av uthuslängorna, i ett strykrum, var högvakten förlagd. Därifrån utgick patruller med vaktposter som skulle fördelas till de närmaste omgivningarna. Kapten och fanjunkaren residerade i ett av hotellrummen. Löjtnanterna Palm och Howander var utposterade i Haparanda och sergeanten i Övertorneå. Här i Karungi var det ett rörligt liv när flyktingtågen kom in. De medförde även den ryska posten som sedan gick med hästskjutsar utefter landsvägen till Haparanda och vidare till Torneå i Finland. Att se dessa hästar var en sevärdhet. De låg som remmar utefter vägen och ibland försökte de köra om varandra då det var långa rader, som skulle samma väg.

 

En dag kommer källarmästaren in till oss i vakten och säger: “hör ni pojkar, inte vill ni hjälpa mig att flytta en lada, som står i vägen för järnvägen? De håller just på att staka för järnvägen till Haparanda “. Vi skulle rulla den c:a 40 meter med hjälp av rullar. Alla ville vara med om flyttningen, för vi fick en krona var för besväret. Det stod inte på förrän ladan bytte plats.

 

I vår förläggning i skolan hade landsstormen förut legat på golvet i halm med sina kappor över sig i stället för filtar. Men när vi kom blev det annat av. För det första gjorde vi en genomgående rengöring och sedan blev det att snickra ihop britsar av ohyvlat virke. Britsarna var så stora så att vi kunde ligga tre till fyra bassar då de var gjorda i två plan. Ett bord och några stolar fanns, men annars var det att sitta på britskanten. Men om någon av oss kom sig för att skriva hem ja då var det att skrika till. Maka på dig nu vill jag sitta vid bordet. Sämjan var god det var ingen som opponerade sig utan gick snällt till sin brits och slog sig ner där. Kamratandan var den allra bästa och en obrottslig sammanhållning pojkarna emellan. Det hände någon lördag att en del av oss var berusade. De hade skickat efter brännvin från Haparanda och då kunde de bli litet högröstade. Ingen av pojkarna låtsades om något om det blev förhör av befälet. En svensk tiger!

 

Barnen i skolorna utefter Torne älv hade en säregen ABC bok. Den ena sidan av bladet var författad på finska och den andra sidan av bladet på svenska. I hemmen talades det finska. Om föräldrarna var över 30 år så hade de aldrig lärt sig svenska i skolan. Någon hjälp med översättning fick barnen ej då de kom hem från skolan. De små stackarna måste lära sig två språk i skolan. Där hade vi en bra hjälp med språket. Vi hörde oss för hos dem om olika benämningar, då om vi kom in i någon gård för att köp kaffe eller mjölk. Ortsbefolkningen förstod oss inte och inte vi dem. En dag var min vän och stridskamrat ute och såg oss omkring i Karungis omgivningar. I ett skogsbryn låg en liten grå stuga, som såg övergiven ut men röken från skorstenen letade sig så sakteliga uppåt. Vi beslöt oss för att gå in och köpa två koppar kaffe och för att se hur det såg ut därinne. Stugan såg ut som det står i visan: “I låga ryttartorpet vid stora Hunneberg. “. Då vi kom in i stugan, möttes vi av en glad och trevlig kvinna i 30- 35 – års åldern.” Päive, päive sankas mir me åsta kaxi koppi kahvia (god dag, god dag får jag köpa två koppar kaffe)”, sade jag.

 

Hon stod en lång stund som förstenad och bara tittade på oss. Till slut utbrister hon: “Men snälla ni kan ni inte tala svenska”? Lika häpna blev vi och rappade i: “Visst kan vi de”. Men då blev det prata av. Hur kommer det sig att ni som är så ung och ser så bra ut och snäll tycks ni också vara har hamnat så långt norr ut och så här mitt inne i skogen? Hon svarade: “jag är gift, min man är järnvägsarbetare, de kallar dom för rallare söder över, höll jag på att säga. Jag har följt honom på en hel del järnvägsbyggen runt om i landet. Vi är annars från Bohuslän och det är så långsamt och kargt häruppe, så tack snälla ni, som tittade in till mig och kaffe som ni är van vid, de har så salt kaffe här uppe. Vi har bott i den här förfallna stugan i snart ett år och hade jag inte pojken skulle jag längta mig fördärvad till Bohusläns klippor och saltvatten. Pojken ja han är nio år nu men han kan språket. Han är så duktig och snäll mot oss. Han har en kamrat som han leker med och hans mamma ryska och pappan har varit i Amerika i flera år. Pappan kan inte svenska, men deras pojkar och vår de talar svenska, finska, ryska och engelska. Det är så roligt att höra på dem, de brukar ofta vara här hemma. Men va det var roligt att ni tittade in, så jag fick höra mitt eget språk från verkliga svenskar”. Så skrattade hon och fortsatte: “ni tyckte förstås att stugan såg fallfärdig ut, men den var ledig när min man hörde sig för om bostad för sig själv och sin familj. Det är ont om rum eller lägenheter här uppe, så nu får vi bo kvar här tills bandelen blir färdig. Hur det blir sedan när de skall börja med banan mot Haparanda vet ingen”. Nu började hon gråta.

 

Jag reste mig upp och tog henne varsamt över axlarna och sade: “men hur är det nu fatt, inte ska ni gråta”. Hon fortsätter: “jag tänker så mycket och många gånger om nätterna när jag vaknar, jag blir klar vaken, tankarna rör sig om den förfallna stugan men så glad jag är att ha en liten stuga att bo i. Vårt hem är torftigt men tänk om det blir krig. Tror ni det? Var skall man ta vägen, vi som bor alldeles intill gränsen. Att komma härifrån är väl alldeles omöjligt. Tågen är ju överfyllda, hör jag min man säga. – Hur ska det bli om kvinnor och barn skall här ifrån? Nog har vi det torftigt i vår lilla stuga men jag har ju både make och barn och han är ju så snäll”. När vi gick därifrån, var vi bra mycket rikare på erfarenheter. “På återseende, och snälla ni glöm inte, om ni har vägarna förbi att titta in till mig, ni är så välkomna”: sade kvinnan och log så glatt när hon vinkade med handen åt oss. Hon stod kvar på stenen utanför stugdörren och vinkade när vi tog av på vägen inåt skogen igen mot vår förläggning. Vi hade lovat att komma att komma tillbaka men det blev aldrig av.

 

Några dagar därefter fick jag en kommendering att lämna Karungi för att byta ut en landstormsman, som hette Pipping, på förläggningen i Kankaranta. Det var 5 kilometer norrut, vid Torne älv.

 

I Karungi kyrka var det predikan fyra söndagar i månaden. Av dessa fyra var det tre på finska. Jag och två av mina kamrater var i kyrkan en söndag då det var finsk högmässa. Rätt mycket folk hade samlats till gudstjänsten men vi förstod ju ingenting av predikan. Psalmerna var vi med och sjöng fast de var på finska. Då vi kom ut på kyrkbacken kom en gränsridare fram till mig och sa:

“Hör du Björk, kan du finska? Du var så bra på att sjunga i kyrkan, att jag och många andra inte kunde tro annat än att du kunde finska”.

 

En kamrat, som var karamellkokare i det civila, och jag, hade patrulltjänst vid Gästis med omgivningar. Vi kom då överens om att bonda till Haparanda och Torneå. För att tänka sig att få permission gick ju inte. Fridagen efter den vakten ordnade vi med två gränsridare att vi skulle få låna deras cyklar. Det fick vi och klockan sju på morgonen startade vi. Meningen var att vi skulle göra en påhälsning hos vakten i Fräkensaari för att samtidigt besöka min bror Filip. När vi kom innanför Kokkolas gräns möter vi kaparn på sin höga häst. Djävlar, nu är det klippt, och mycket riktigt när vi kom i närheten av honom ställer han sin högbenta häst tvärs över vägen, så vi måste stiga av våra cyklar. Han ryter, för det kunde han: “Vart skall ni åka “? “Till Fräkensaari för att hälsa på vakten där”: sa jag.

Kapar’n: “Har ni permission”? “Nej” sa vi. Kapten: “Vänd om hem och det med detsamma, vet ni vad det innebär, det räknas som rymning ur krigstjänst. Hade det varit krig så hade ni båda blivit arkebuserade”. Nu var det inte annat än att vända hemåt igen. Men det var ju förargligt och det grämde oss, för det var ju bara 27 km. till Haparanda. Nu skulle vi inte på vakten förrän påföljande dags eftermiddag. Vi gör om vårt försök. Vi tog reda på var kapten höll hus. Han var på inspektion norr över. Påföljande dag startade vi vår cykeltur, men denna gång direkt till Haparanda.

 

Den här gången kom vi fram, men målet var ju Torneå. När vi hade kommit så här långt så varför inte åka över älven och se en finsk stad? Men Finland var ju ryskt. Vid bron som förenar rikena var den svenska tullen på svensk mark och där gick det bra att komma förbi. Därefter kom en lång träbro och mitt på bron fanns det ett litet trähus. Det var ett biljettkontor, här blev det stopp igen. Det kostade 2 – 3 öre enkel och 5 öre för t.o.r. Vi betalade 5 öre och fortsatte vår vandring över bron. På andra sidan bron nöjde de sig inte med tullbetjäning utan här gick det vakt, som bestod av ryska gendarmer. Det var äldre karlar med svart helskägg, kuskmössa på huvudet, blanka läderstövlar med sporrar, lång brun kappa med vita snörmakerier, vid sidan hängde en lång sabel. När de gick och patrullerade blottades de blanka stövlarna genom det långa sprundet på kappan. Ja det var, med andra ord, fina karlar. Att komma igenom här var ju omöjligt. En svensktalande finne frågade oss var vi skulle göra i Torneå. Vi talade om att vi bara tänkte titta litet på staden när vi ändå var så nära. Något annat hade vi inte tänkt oss. Den okände karlen gick fram till en av gendarmerna. Det ända vi förstod av samtalet var att vi var svenskar. Han gick och intog poststället och ropade ut vakten.

 

Vaktposten gick fram till vaktbefälhavaren och avlämnade rapport. Vaktbefälhavaren talade med den svensktalande finnen. Jo då vi skulle få tillstånd att gå över gränsen in i Torneå. Men var vi inte ute ur staden inom 40 minuter skulle vi betrakta oss, som ryska krigsfångar för transport till Sibirien. Vaktbefälhavaren slog ut med handen och sade något åt oss. Hela vakten stod sedan i stram givakt. När vi kom in i Torneå cyklade vi gata upp och gata ner och folket stod i fönstren och trängdes för att se på oss. Vi kände oss nästan som vi utgjorde en svensk cykelpatrull. Ja det var en riktig upplevelse. Vi var inte inne i staden mer än 20 minuter, men när vi sedan skulle tillbaka över bron igen då hände följande. Då vakten såg oss började de skrika för att kalla ut vakten men när vi kom ännu närmare hoppade vi upp på våra cyklar och sa till varandra: “nu är det färdigt med oss”.

 

Nu hade vakten ordnat sig i två led med befälhavaren vänd emot oss och med en gest med armen var han ivrig att säga: Passera!. Vi passerade, han med stram honnör och gendarmerna drog sina sablar och vi fick passera under korsade klingor. Det var en hedersbetygelse att de bildade en äreport. Men den som var glad när vi kom över på den svenska sidan det var vi det. Vi gick in på ett kafé i Haparanda för att få oss litet kaffe och sedan raka vägen hem till förläggningen. Vid femtiden var vi hemma igen, glada i hågen att det hela lyckats så bra. När vi talade om våra bedrifter för kamraterna så kunde de inte säga annat än: “de var ena djävlar, de ska ni ge er faen på att vi ska göra om och det ska väl inte vara så omöjligt för oss heller”. Följande dag var en lördag och då stack två av dem iväg på gränsridarcyklar. De kom lyckligt och väl fram men eftersom de var spritsugna var de först in på Bolaget och sedan in på hotellets restaurant. När de sedan skulle hem på en vinglig färd körde de omkull i Kokkola och blev liggande på landsvägen. Jag hade vakten på natten och utanför Gästis stod några och pratade. Då kommer en hästskjuts med ungdomar och stannar framför oss i mörkret. De ropade an mig, som var vaktpost, frågade om jag kände igen deras passagerare. Ja visst gjorde jag det. Det var de båda kompisarna, som kom tillbaka dödfulla. Det var nära att vi kört över dom, men hästen tvärstannade och stegrade sig. Vi slog men vi fick den inte ur fläcken. Vi måste gå av och se efter i mörkret var det var. Då var det de här två som låg tvärs över sina cyklar. Ta då hand om dom men säg inget till befälet för får de reda på det här går det illa. Det lovade upphittarna. Vi tog hand om pojkarna och bar dem den långa vägen till skolan och ordnade så att de kom ner i sina slafar. Cyklarna var det inget fel på men något brännvin hade inte med sig då de kom hem.

 

På söndagsmorgonen då de vaknade visste de ingenting om utan hade bara en svår kopparslagare. En av dem låg som död när den andra satt med huvudet mellan händerna och bara sade: bladlus. Ja det var en syn att skåda. Nästa omgång som stack iväg var två stycken igen: den ene snickare, den andre bagare i det civila. För dem gick det rätt på tok. Då de kom fram till Haparanda gick de direkt till ett konditori. Då kommer löjtnant Howander in på konditoriet med ett kuvert i handen. “Nej men så’n tur jag har sitter ni här. Ni är ju från Karungi, inte skulle ni vilja ta det här brevet med er och lämna det till fanjunkaren, det är avlöningslistan “. De tordes inte annat än att taga emot brevet. Men jag är säker på att om de talat om att de bondat och inte hade någon permission så hade han nog inte låtsat om något. Löjtnanten var nämligen den bäste av vårt befäl. När de sedan kom hem tordes ingen av dem att gå in till fanjunkaren och lämna fram avlöningslistan. Pengarna hade kommit men ingen lista. Där gick fanjunkaren och gormade för han skulle dela ut pengarna under morgondagen. Vi sade åt grabbarna att gå in med listan för det blir ju bara sämre om ni går och håller på den. Mot kvällningen tog de mod till sig och stakade in på expeditionen, båda två, för att lämna listan. Men nu blev det förhör om hur de kommit över avlöningslistan. Nu måste de tala om alltsammans. Fanjunkaren säger då:” varför kom ni inte in med listan med detsamma då. Jag måste ju meddela kapten att vi inte fått någon avlöningslista. Nu måste jag rapportera det här och det hade varit onödigt”. Några dagar därefter kom kapten för att hålla förhör med pojkarna, som blev inkallade på expeditionen. Han började förhöret: “Vad tänkte ni egentligen på, utan permission, att lämna er så långt bort från förläggningen som till Haparanda. Vet ni var det innebär, arkebusering.

 

Har ni föräldrar, är ni gifta eller är det någon som blir lidande om ni avrättas “? Bagaren som är mera talför svarar: “jag har ju mor och systrar förstås men ska jag arkebuseras så är det ju en heder att dö som en krigare trots att jag inte gjort något”. Kaptenen: “Nå än ni då”? Snickar’n: “Jag har föräldrar, för deras del skulle det väl vara tråkigt om nu vår förseelse verkligen var så stor”. Det blev litet uppsträckning och några åthutningar, de skulle få sin dom längre fram. Kapten: “Vet ni någon som gjort på samma sätt som ni, avlägsnat sig så långt från förläggningen utan permission”? Det är att märka att ingen permission beviljades. Resultatet blev 10 dagars löneavdrag som omedelbart trädde i kraft. Det var ju rätt kännbart, nu när vi så nyligen fått hela 8:10 var 10:e dag.

 

Det roligaste jag varit med om här uppe var den fosterlandsfest, som ordnades av fanjunkaren nere i en av skolsalarna. Vi fick även tillgång till orgeln då skolfröknarna var inbjudna. Festen öppnades av fanjunkaren, som läste en dikt av Runeberg. Därefter följde körsång. Nu passade en spjuver, som var arkitekt, på att rita av sångkören med fanjunkaren som ledare med pekpinnen i den ena handen. Ritningen utfördes med krita på den svarta tavlan med alla i karikatyr. När sången var slut upptäckte fanjunkaren ritningen på tavlan och utbrister: “men vad är det här, är det jag? Kan man tänka sig att det var Borgström, men,  skulle inte Borgström kunna rita av den här tavlan i min anteckningsbok, för det var för böveln bra”? Det var det också, för pojkarna som sjöng var på pricken lika, så också fanjunkaren: Flintis och litet korpulent. Men nu var det färdigt med högtidligheterna.

 

 

Ett spel, en trumpetare som vi hade med oss, han hette Eriksson, var en tokrolig figur. Han flög upp på en av bänkarna och började jazza och spela munspel. Sedan hoppade han ner på golvet och fortsatte sitt spel, till dess att han kom fram till de båda fröknarna. Nu började han steppa och fortsatte med can-can, som var det allra roligaste. Här åbäkade han sig med både händer och fötter utan like. Det var som om han inte hade några leder i kroppen. De båda fröknarna satt länge och tittade på honom och visste inte hur de skulle göra. De såg litet högtidliga ut, som lärarinnor brukar göra på landet, deras religiösa läggning gjorde också en hel del. Men till slut gick det inte längre att hålla sig allvarsam, nu var det färdigt för dem. De skrattade så de grät och slog sig för ansiktet med händerna. De kunde nu inte sitta som särskilt inbjudna längre utan formligen sprang ut från den stojande lokalen. Fanjunkaren ursäktade sig men hade svårt att hålla sig för skratt, samtidigt som han skulle försöka tysta ner Eriksson och pojkarna som blivit riktigt uppspelta. Han ropade till de båda damerna och ursäktade sig. Den festen utan förtäring den glömmer jag aldrig.

Dagen efter denna roliga fest blev jag kallad till expeditionen, där fanjunkaren meddelade mig om förflyttningen. Som jag nämnt tidigare var förflyttningen till Kaankaranta. Det var en mörk och kulen höstdag. Innan vi fick äta middag och jag blev i ordning med packningen fick jag sedan ut den vita pälsen. Allt skulle ju med. Det var i sanning en tung packning jag hade då jag bröt upp kl. fem på eftermiddagen på min ensamma vandring. Två av pojkarna gjorde mig sällskap en bit på vägen, sedan var jag där ensam i mörkret. Det var så mörkt så det var nöd och näppe man såg den smala slingrande vägen framför sig. När jag hade gått en timme skymtade jag en mindre gård. Fotogenlampan som hängde vid fönstret spred ett gulaktigt sken genom fönstret. Några rullgardiner fanns ej för fönstret. Två kvinnor som bakade bröd hade just börjat, någon annan syntes inte till. Då jag kom in i stugan hälsade jag; “päive päive”. De svarade, men vad de sade det vet jag inte. Jag frågade var jag var och vad platsen hette. “Ej umere”, jag förstår inte. Jag tackade och skulle säga adjö, då jag blev varse en äldre man, som var uppkrupen på bakugnen. Han såg ängsligt ned på mig där jag stod med min packning och i full krigsmundering med 100 skarpa skott i min ammunitionsgördel. Jag hörde sedan att han var litet underlig. Utkommen på vägen ett stycke så var det en skugga som rörde sig framför mig. Då jag kom litet närmare märkte jag att det var en karl. Jag var snart i kapp honom och snart var vi breddes. “Hej då”, sa jag. Han tittade till och svarade hej. Min tanke blev med detsamma, att det måste vara en främling här uppe på dessa okända vägar, dialekten förrådde honom. Vi gick där och språkade, han talade om att han var bagare i Övertorneå eller Matarengi som ortsbefolkningen sade. Det var järnvägen som gjorde att det blev namnbyte då järnvägsstationen byggdes, talade han om. Jag tyckte alldeles att jag kände igen honom, varpå jag säger: Jag känner visst igen dig, var det inte du som ryckte in till Kungsbäck samtidigt med mig i våras. La inte du in om permission, för du skulle med om ett bröllop i Västerås. Du ville ha civilpermission, och det fick du. Du låg väl i det militära omkring två månader. En vakt hade vi också tillsammans. Men du förblev borta efter den där civilpermissionen. Klarnar det för dig”?

 

“Du har rätt, var det inte Björk du hette”:svarade karlen. Han berättade att han hette Forsgren: “Jag lyckades att hålla mig undan hela tiden. Jag reste nästan omedelbart till Boden från Västerås. Där hade jag kondition ända till krigsutbrottet. Då drogs det dit massor med folk. Det blev så gott som bara militärer, risken började bli för stor för att bli upptäckt, så jag stack upp hit så långt norr ut som möjligt. Jag har haft bra med jobb här uppe, för en bagare får alltid plats. Nu är det snart lika mycket med militär här så nu vet i faan hur det går. Du säger väl inget till grabbarna att du träffat mig. Kan jag lita på dig? Jag vet att 6:e kompaniet ligger här uppe “. Jag talade om för honom att hela 13:e kompaniet är förlagt utefter älven. Men jag sade åt honom att han tryggt kunde lita på mig. Sedan gick vi tysta en lång stund varefter han visade mig vägen till Kaankaranta där vi skiljdes åt. Jag frågade om han inte skulle följa och hälsa på pojkarna, men det tordes han inte.

 

Avtagsvägen ner till gården var lika mörk och dyster som landsvägen. Jag kom fram till gården som hade samma namn som ägaren, Kaankaranta. Här skulle jag bo och känna mig hemma. Jag hörde röster där inne och knackade på och steg in. Nej men hej på dig ropade pojkarna, det var sex pojkar inkvarterade där. En av dem var vaktbefälhavare, en värnpliktig präktig pojke. Nu blev det presentation av, hela familjen skulle jag hälsa på. Det var mor och far, som förresten var nämndeman. En nämndeman hade mycket att säga till om i socknen och en sådan måste man ju se upp till. Vi stod i storrummet, som de kallade för pörtet och pratade. Då kom en hel del av barnen in i rummet. Det var flickor och pojkar. Den yngsta flickan var 16 år och de andra två var 18 och 22 år. Det fanns även en yngre flicka också, men hon gick i skola i Haparanda. Av pojkarna var Oskari jämngammal med mig, 19 år, och Eskil han satt vid sin skomakarbänk vid fönstret. Han gjorde pjäxor av tunt läder med långa eller höga skaft. De höga skaften kunde man dra långt över knäna. De kallades för Finnskor. Gamla farfar, inte att förglömma, han var med och hjälpte till på gården. De hade jordbruk med kor och en häst. Den brukade arealen var inte så stor men låg vackert invid älven. Här var älven bred och flöt stilla fram. Där nere vid stranden, där hördes bruset från forsarna längre ner.

 

Varje morgon gick vi ned till stranden för att tvätta oss i det iskalla vattnet. Vi högg upp en vak, stor nog för att vi kunde tvätta oss. Det var skönt trots att håret stod som isbitar ned över pannan då vi gick därifrån. Förutom mangårdsbyggnaden fanns ladugård, loge, bagarstuga och bastu. Bastubad var vi tvungna att bada varje lördagseftermiddag. Då eldades upp under ett stenröse så att stenarna var heta när vi började badet. Då hälldes kallt vatten över de heta stenarna med påföljd att det spred sig en fuktig het ånga i rummet. På golvet fanns det baljor med vatten samt små björkriskvastar som man skulle slå sig på ben och rygg med. När tvättningen var klar skulle man lägga sig på en brits uppe mot taket för att njuta av värmen. Vi som inte var vana vid den här sortens bad kunde inte ligga där så länge. Vi kunde ju knappt stå raka därinne än mindre gå dit upp och lägga sig. Men gamla farfar han kunde ligga där uppe under taket minst en timme. Det gjorde honom ingenting, han mådde bara bra av den intensiva hettan. Här badades familjebad.

 

Den första gången som jag var med om att bada bastu var det 10 grader kallt ute. Snö hade det även fallit och rätt mycket. Flingorna föll stora då vi kom ut ur stugan, för att bege oss till bastun som låg 50 meter bort. Vi klädde av oss i stugan och sprang nakna till bastun. Jag var först, fick tag i dörren och slängde upp den. Jag skulle in men där inne var det en tre å fyra fruntimmer så jag makade igen dörren igen. Gamla farfar kommer då flåsande och ropar: “kojvo”, det är Björk på finska, för han kunde inte ett ord på svenska. Jag tog för givet att jag tagit fel dörr men så var inte fallet. Flickorna de hjälpte oss att komma till rätta här inne, för det var ju så varmt så man kunde storkna. De sköljde på oss vatten och slog oss på ryggen med kvastarna. Vi blev inte länge där, utan ut därifrån för att rulla oss i snön. Å vad det var skönt att sedan komma in i stugan. Vi kände riktigt hur det flämtade i huden, sedan på med kläderna i en ryslig fart.

 

 

Vår uniform började se rätt sliten och nedsölad ut. Det var ju inte så underligt så som den har varit med om både dag- och nattdräkt. Dessutom fick den vara med i exercis och vid kokgravarnas sotiga kastruller. Ja den var flitigt använd. Nu började emellertid ett nytt lägerliv. Nu kunde vi sova utan att vara fullt påklädda och ha både kudde och filt. Ja det var skönt att få sparka av sig byxorna och få lägga av sig vapenrocken. På min vakt, hade jag en landsstormsman, som hette Pipping. Tyvärr kunde han ej ett ord svenska så det nätterna kändes långa att patrullera med honom. Men han visste var nyckeln till bagarstugan fanns och där gick vi in mellan patrullerna utefter älven och fram till landsvägen. Men det hände ingenting allvarligt. Det var bara ungdomarna som hade sin kärlek på ömse sidor om älven. Vi blev vana. Vi kände igen dem, så varför skulle vi hindra dem att träffas.

 

Här i bagarstugan bakades det hårt spisbröd. Jag var in till dem under dagen och hälsade på. Det var för det mesta två fruntimmer, ibland var det mor i huset och en av flickorna, och vid andra tillfällen var det två av flickorna. Då var det skoj och skratt när vi kom in. Ja det var flinka jäntor att baka kakor. De långskaftade brödspadarna placerade de i den långa ugnshällen. Jag kunde inte undgå att tänka på min barndom där nere i järnvägsgården där mor och Lova Thodén hjälptes åt med spisbrödsbaket. Där vi som barn sprang där och fick en mjuk kaka med lingonsylt emellan halvorna, å vad vi tyckte det var gott. Jag fick riktigt slå bort tankarna och skoja bort dem för att inte bli sentimental, men tankarna gick till dem därhemma. Så kom en av pojkarna på idén att han skulle hjälpa dem att baka. Han var bagare i det civila. Kom hit ska ni få se hur det går till att baka och knåda en deg. Men nu fick flickorna roligt, för de hade aldrig sett en karl baka. Nu fick de se på annat. Flickorna blev mol tysta och bara tittade på varandra och på oss, när han knådade degen. Med uppvikta skjortärmar satt han igång. Det stod inte på förrän degen var utbakad och gräddad. En av flickorna sprang in efter mor i huset så att även hon skulle få se när en karl bakade. Det stod där handfallna och bara tittade. När han slutat grädda säger han: “Vill ni jag skall baka något riktigt gott åt er”? Jo visst ville de det. “Då kan jag göra det i morgon, men då måste jag ha hem margarin”: sade bagarn. Ja det skulle de skaffa hem till i morgon.

 

 

Då bakades det wienerbröd, sådana hade de aldrig sett eller ätit tidigare. Här kan tilläggas, de använde inte vetebröd till kaffet och det svarta kaffet dracks på bit med något litet salt i.

 

Någon ordnad fattigvård fanns inte häruppe i norr. När vi sitter till bords en middag för att äta kommer en äldre kvinna in utan att knacka på dörren, stiger på med hälsningsorden. Päive, päive. Hennes kläder var av grovt tyg, om livet hade hon en rem där en slidkniv och en tobakspung hängde. Om huvudet hade hon en vanlig halsduk. Hon tager av sig sina ytterkläder och kände sig hemma, kommer fram till bordet, slog sig ned där och började äta. När vi ätit frågar jag Oskari: “Är den där tanten någon släkting till er”? “Nej det är en fattighjon, vi har ingen fattigvård utan när de blir gamla får de gå från gård till gård och ortsbefolkningen försörjer dem med kost och logi“. Efter maten tog hon fram en rökpipa och ur tobakspungen en fläta rysk tobak. Karvade sedan av en bit med sin kniv och stoppade pipan. Men vilken stark tobak och vilken frän lukt, men gumman njöt av blossen. Vi fick också smaka på den sortens tobak, men den var så stark så en del av oss blev illamående. Nu blev grabbarna sugna på bloss, så vi beslöt oss för att gå över älven och köpa cigaretter.

 

För att komma till någon svensk handelsbod måste vi ända till Karungi, dit var det 5 km. Vi gav oss iväg, vi var tre pojkar, som gick över isen för att handla. Men språket var ju ett problem. Cigaretter är paperosia och tändstickor var tuuletikko. På den andra sidan gick två karlar och slog lake. Det gick så till att de med yxhammare slog till på isen. Av smällen domnade laken och blev liggande på sidan eller på rygg. Det var en rolig och givande sport. En vak hackades upp och där fick fisken ligga till dess de fått en kolkorg fylld. Uppkomna på stranden och på väg genom småskogen kom vi rakt på en jägare, som höll på att flå en hare.

 

Ryssarna hade förbjudit finnarna att inneha skjutvapen. På grund därav blev han rädd när han varsnade oss. Han trodde att vi var ryssar och frågade gång på gång, Russia, Russia. Nej sa vi Ruotsia, då skrattade han. Vi fick sällskap med honom till en bondgård och därifrån skickade de en pojke till handelsboden för att köpa cigaretter och tändstickor. Det var finska Funnia-cigaretter, samma märke som på den svenska sidan, men mycket dyrare. Vi kom välbehållna tillbaka med våra cigaretter och tändstickor, då blev det röka av.

 

  

 

Det var dubbelpostering där i Kankaaranta. En bit från oss bodde även en Kankaaranta, men de var ej släkt. Det var den närmaste bondgården norr om älven. Här var också sex pojkar förlagda. Det var dans i en byggnad nere i Karungi varje lördagskväll. Vi kallade dansstället för Kristallsalongen. Där samlade traktens flickor och pojkar: Pojkar från Finland, från socknarna Gustafs och Kokkola samt rallare från järnvägsbygget. Där dansades och glädjen stod i högan sky till klockan ett på natten och ibland senare. Vid ettiden bröt vi upp och höll ihop. Vi ordnade upp oss på ett led och tågade den långa vägen hem. Där kontrollerade vaktbefälhavaren att vi kom med hem allesammans. Här kunde man få se riktiga slagsmål mellan rallare och finnar.

 

 

En dag var vi ute för att skjuta ripor. Som vanligt höll vi ihop vi tre grabbar. Det bar iväg till skogs och det lyckades rätt så bra. Vi fick fem ripor tillsammans. När vi kom hem kom order om uppbrott och vaktombyte. Det var med en viss saknad man bröt upp härifrån, detta så gästvänliga hem. Nu hade dock vaktombytet kommit så det var nu att göra i ordning för avfärd. Vakten från granngården hade också kommit. Uppställning och avmarsch.

 

 

Nu rörde sig den lilla patrullen under det att vårt värdfolk vinkade av oss. Målet var Karungi järnvägsstation där vi nu möttes igen. Det var pojkar från Övertorneå i norr till Salmis i söder. Våra järnvägsfinkor stod där iordningställda för trupptransport. Det vanliga avlämnandet av truppen började. Från halvtroppschefen till plutonchefen som slutligen lämnade av till kaptenen. Nu var det att sätta sig till rätta på bänkarna och så ruskade tåget iväg. Vi skulle nu till Morjärv, där vi skulle vara en vecka med exercis och fältskjutningar. Det var kallt på de sliriga vägarna. De tunga packningarna tryckte ned pojkarnas axlar. Det var ju det fältstarka 13:e kompaniet av Hälsinge regemente som här drog fram. Här var bårbärare, rödakorsvagnar och hela den övriga trossen, som drogs av hästar. De var vita av den starka frosten. Fältskjutningarna gick bra. Vi sköt plutonsvis. Jag tillhörde 1:a plutonen med löjtnant Howander, som chef. “Nu kan ni väl bjuda till på våra sista skjutövningar, så vi får ett gott resultat”: sade löjtnanten. “Ja löjtnant”. Skjutresultatet var det bästa tänkbara på trupp då löjtnanten meddelade oss resultatet av skjutningarna. Vi var alla nöjda, för löjtnanten var omtyckt, för sin radikala hållning.

 

 

Här i Morjärv var vi inkvarterade i små stugor. Här ingick också vakthållning runt förläggningen. Dagen innan uppbrott skulle kaptenen avtacka sitt kompani, men före det var det persedelvård. Vid det tillfället skulle också alla bortkomna persedlar redovisas. Det var bajonetter som halkat ur sina baljor, fotlappar, strumpor, skjortor, dödsbrickor o.s.v. Allt som var förkommet skulle ersättas i penningar. Kompaniet hade under sin fälttjänst ett eget marketenteri. Där fanns det en behållning. Det blev överenskommet att behållningen i kassan skulle täcka värdet av de bortkomna persedlarna. För återstoden skulle inköpas skridskor åt de mannar som avbytte av oss här uppe. Hur det blev med skridskorna det kunde vi ej kontrollera. På eftermiddagen då kompaniet stod uppställt plutonsvis på tre fronter blev kompaniet högtidligt avtackat av kompanichefen kapten M. Lundvik. Han berörde en hel del om vad vi fått vara med om. Så kommer han in på de sista dagarnas fältskjutning och resultaten plutonerna emellan. Då han inte hade några sympatier för 1:a plutonen, så lät hans beröm för plutonen ungefär så här: ” I den fältskjutning vi nu har haft här uppe, så får jag säga att det bästa resultatet gjorde 1:a plutonen. Jag tackar er för detta resultat, men samtidigt vill jag säga att har det varit något sattyg inom kompaniet nog faan har det varit inom 1:a plutonen. Ni som gått som Gävlepojkar allesammans skulle ha kunnat sköta er bättre, men tack skall ni ha för det goda resultatet. Höger och vänster om marsch”.

 

Påföljande morgon anträddes hemresan men denna gång i 3:e klass personvagnar. Vi hade det varmt och skönt i vagnarna, men ute var det kallt och ruggigt. Vi var ju alla glada åt att få åka hem. Uppehåll gjordes i Boden för utspisning. När tåget sedan ångade iväg med oss så liknade det en stor orm, som slingrade och krängde upp för berg och ned i dalar. Landskapet föreföll kargt och ensligt: Inga prydliga trädgårdstäppor omkring de ödsligt liggande gårdarna. Stationshus efter stationshus åkte vi förbi och trötta efter allt sittande. Då mörkret hade fallit på, så försökte vi reda oss liggplatser. Nu blev det en salig röra på bänkarna och på golvet och under bänkarna. På de bredare näthyllorna närmast taket var också upptagna av någon. Om någon av pojkarna skulle på toan, sedan vi lagt oss, måste han vara riktigt vaken så, att han inte trampade på någon. Då blev det skarpa eder som mumlades. Spänningen att få åka hem hade gjort sitt till, att många talade i sömnen. Det fanns de som drömde om att de låg i famnen på sina flickor och pratade med dem i ömma ordalag om allt möjligt. En av pojkarna, som lagt sig i en av näthyllorna närmast taket hade sjunkit ned i nätet och låg trångt. Det låg nu nära till hands att han blev orolig. Det började med att han vred sig så det knakade i nätet så det slutligen brast. Han drömde om att han var i slagsmål och skrek högt: “släpp mig för faan säger jag”. När han sedan reste sig upp och slog huvudet i taket, då utbrister han: “Nej vad faan nu då. Skallas du också”? Nu blev det skratta av bland de grabbar som kunde hålla sig vakna. Natten gick och en ny dag randades där vi låg på träbänkarna. Vi ruskade på oss för att komma till rätta och sängkläderna, vapenrock och kappor, kom snart till rätta. Allt längre och längre bort från Norrbotten drog lokomotivet iväg med det långa tåget. I vagnarna var det sorl av prat och skratt. Här sjöng man solo och i stämmor och prat om de bedrifter man varit med om. På en av bänkarna sitter en grabb tyst och innesluten i sig själv. Det är Karlsson från Sandviken. Hur är det med dig, frågar vi. “Jo det är bara bra, men jag tänker, det går an för er allesammans som får rycka ut. Jag är dömd till en månads fängelse för slagsmål, så det är häcken som väntar på mig”:säger han. Ja, han var en snäll och beskedlig pojke, men den spriten, den spriten.

 

Längre bort i vagnen sitter ett gäng och spelar kort. Nu ropades det att det var utspisning i Mellansel och nästa utspisning i Ånge. Vid de stationerna fick vi gå ur vagnarna och fram till långborden, som var placerade på planer utanför stationerna. Då vi kom till Bollnäs möttes vi av en hel folkgrupp med hurrarop och skrik, var är hälsingarna. När tåget i sakta mak drog förbi plattformen kastade de in cigaretter och chokladkakor genom de öppna fönstren. Nu var det inte långt kvar till målet. På söndagsmorgonen den 15 november 1915 anlände vi till Gävle Norra. Här tog det lång tid innan järnvägvagnarna med trossvagnar och hästar lossades vid kaj. Vi mannar hoppade av på bangården med våra packningar och gevär. Musikkåren mötte och stod i led bakom godsmagasinsväggen och väntade. Nu när urlastningen var gjord och det började ordna sig utropar kapten på sin höga häst; “Uppställning i rotekolonner”. Med Hälsinge regementes musikkår i täten satte sig det hela igång med regementets paradmarsch. Marschväg: Drottninggatan – Stora Esplanad gatan – Nygatan – Stadsträdgården – över Elektricitetsbron – kasernerna.

 

De morgonpigga Gävleborna kantade gatorna och vinkade åt oss när vi taktfast tågade fram.

 

Framkommen till kaserngården möttes vi av en syn, som aldrig tidigare skådats på denna krattade och välskötta gårdsplan. Där brukade fältväbeln ha uttagna mannar, som skulle hålla rent. Där var nu en upplagsplats med trossvagnar av olika slag. Hela planen mellan underofficersmässen och A-kasern stod ammunitionsvagnar, rödakors- och flakvagnar uppställda. Två väldiga höstackar tronade längre fram på gården. Äldre årgångar av beväring, som nu var inkallade kom ledande eller körande med kraftiga mobiliserade hästar från landbygden. Överste Fock med adjutant mottog kompaniet på kaserngården framför kanslihuset enligt den vanliga ceremonin varefter kompaniet upplöstes. Eftersom 13:e kompaniet bestod av uttagna mannar från de 12 stamkompanierna inom regementet så gick var och en till sitt kompani. Då jag tillhörde 6:e kompaniet kom jag dit. Där mötte oss äldre beväring, som var inkallad, däribland en kusin till mig.

 

Här var fullbelagt överallt. Av dagskruven fick vi i all hast ut våra civila kläder. Sedan började inlämningen av de militära tillhörigheterna. När det var gjort, blev det uppställning i korridoren där vi meddelades följande. De som vill intaga middagsmål anmäler detta till fanjunkaren, övriga utryckning. Så meddelades oss att vi till kl 24 stod under krigslagarna. “I morgon den 16:e får ni på kompaniexpeditionen hämta ut edra beväringsböcker efter klockan 10”. Därmed lämnade vi kaserngrindarna bakom oss och gick hem. Min kamrat Bernhard Olson och jag hade sällskap genom villastaden fram till Kungsgatan där vi skiljdes åt för att träffas påföljande dag. Hemma satt våra föräldrar och väntade otåligt på oss. De hade ju två av sina pojkar Filip och jag som var med i 13:e kompaniet. Nu blev vi högtidligt mottagna med omfamningar och mat och dryck.

Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN.

——————————————————————

juli 30, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be