Arbetarbladet – Publicerad 2 december 2012
Samtliga Länkar öppnas i separata fönster. Om ni stänger dessa allteftesom kommer ni hela tiden tillbaka till detta fönster.
Boven från Brynäs
14-årig konfirmand. Redan då hade Lasse börjat sin brottsliga bana.
Efter tolv år bakom galler och tio år som sprutnarkoman fick han nog. Hösten 1969 bestämde sig den notoriske kåkfararen för att bli en hederlig människa, sluta stjäla och lägga av med knarket. För alltid! Några år senare var han en berömd författare, slagfärdig debattör, halvskaplig skådespelare och uppskattad tv-kändis.
Historien om Lasse Strömstedt börjar i Gävle 1935. Han växte upp i en av de så kallade Korsnäsgårdarna som ramade in i det kvarter mellan Femte och Sjätte tvärgatan där Brynäs centrum senare kom att byggas.
Materiellt sett var Brynäs en rätt torftig miljö på den tiden, med vedspisar, dass på gården och stora barnkullar, även om Lasse bara hade ett syskon, en tre år yngre bror.
Korsnäsgårdarna
Pappa Folke jobbade i hamnen och på byggen medan mamma Louise, som aldrig kallades annat än Tuttan, var hemmafru när hon inte arbetade på Konsumtvätten. Familjen bodde i ett rum och kök hade det knapert ställt, liksom alla sina grannar. Men det fanns alltid mat på bordet och Folke och Tuttan tog väl hand om sina två pojkar.
Konsumtvätten
1942 började Lasse i Lilla Vita, småskolan vid Fjärde tvärgatan. Han gjorde bra ifrån sig under hela skoltiden och ansågs väldigt begåvad. Efter några år i folkskolan kom han in på Borgarskolan, vilket var ganska ovanligt för en grabb från Brynäs på den tiden.
Lilla Vita, småskolan på Brnäs
Borgarskolan
Men bakom den vattenkammade fasaden lurade ständigt en äventyrslystnad och en vilja att göra förbjudna saker. Som att jumpa på isflak i ån så att brandkåren fick rycka ut eller klättra upp i industriskorstenar. I tolvårsåldern började han snatta i butiker men övergick snart till att stjäla pengar och tjuvkoppla bilar.
Jympa på isflak
En dag, när Lasse gjort något sattyg, togs han av polisen och fraktades hem till föräldrarna av uniformerade konstaplar. Det var mitt under pappans 40-årskalas och när det några dagar senare hände en annan grej var han så skamsen att han bestämde sig för att rymma till Stockholm, inte ens fyllda fjorton. Där fick han jobb som diskare på en restaurang och bodde under en presenning i en månad.
Tillbaka i Gävle fortsatte han med snatterier, inbrott och bilstölder till sina föräldrars förtvivlan. Men han blev aldrig någon framstående bov och den intelligens han visat i skolan syntes det inte ett spår av i hans brottsregister. Där handlar det mest om illa planerade, rätt korkade, stötar där Lasse och hans medbrottslingar ofta greps nästan omedelbart.
Sommaren 1952, nyss fyllda sjutton, dömdes han till arton månader på Härlandafängelset för en serie bilstölder och inbrott. Det blev inledningen på en lång rad vistelser på landets fångvårdsanstalter. Det ska dock sägas till hans heder att han aldrig gjorde sig skyldig till något våldsbrott.
Oftast hamnade Lasse på Långholmen i Stockholm, varifrån han lyckades rymma åtta gånger. Men även inom det området var han en klant och flyktförsöken slutade varje gång med att han greps av polisen, ibland omringad av pressfotografer.
– När jag satt på kåken planerade jag alltid nya rymningar, berättade han långt senare. Så här i efterhand ser jag det som ett friskhetstecken, någonting kreativt.
Det var när han muckade från Hudiksvallsanstalten i juli 1971 som Lasse Strömstedt gjorde slag i saken och började sitt nya liv. Visserligen havererade hans ambitiösa planer på en akademisk examen redan efter ett par veckor, men i samma veva kom han i kontakt med Teater Fem i Göteborg. De skulle sätta upp en pjäs om den svenska kriminalvården och ansåg sig behöva rådgöra med en expert på området. Lasse kom dit, hade massor av synpunkter och var inte rädd att hugga i, så efter en vecka anställdes han som kombinerad dramatiker och scenarbetare. Lönen var 800 kronor i månaden vilket var väldigt lågt även på den tiden.
I Göteborg träffade han skådespelaren och regissören Christer Dahl. De blev goda vänner och under författarnamnet Kenneth Ahl var de snart i full färd med att skriva en roman tillsammans. Den kom att heta Grundbulten och blev en burlesk historia om en fånge på Hall som planerade att rymma genom att hitta den bult som han trodde höll ihop hela anstalten, ja kanske hela samhället.
Boken kom ut 1974 och följdes av Lyftet, som 1978 också blev namnet på en film, regisserad av Dahl och med Lasse Strömstedt i en av rollerna. Han gjorde ytterligare några rätt uppmärksammade filmroller, även om han aldrig kom att betrakta sig som skådespelare på allvar.
De båda författarna var osams under långa perioder men däremellan skrev de åtminstone fem böcker tillsammans. Lasse Strömstedt gav också ut flera egna böcker, mest självbiografiska verk där han med glimten i ögat berättade om sitt rätt solkiga liv som tjyv och straffånge.
Samtidigt engagerade han sig flitigt i samhällsdebatten, höll ungefär 200 föredrag om året och dök troget upp i tv-rutan varje gång kriminalvården skulle diskuteras. Lasse hade inget till övers för de vänner på vänsterkanten som menade att det var samhällets fel att ungdomar blev brottslingar och narkomaner, utan betonade i stället varje människas personliga ansvar. Det är aldrig för sent att sluta stjäla och knarka och skaffa sig ett jobb.
Han gick också till hård attack mot det han betraktade som socialarbetarnas flummiga ältande om brottslingarnas svåra bakgrund – och framhöll sig själv som exempel. Själv kom han ju från ett ordnat hem men blev ändå missbrukare och kriminell. Och det var med glöd och emfas han försvarade sina hederliga och kärleksfulla föräldrar på Brynäs. Samtidigt moraliserade han aldrig över de människor som inte orkade resa sig på det sätt som han lyckats med.
Lasse Strömstedt var gift tre gånger. En gång med skådespelerskan Rebecka Pawlo (Toivo Pawlos dotter) och två gånger med den 22 år yngre sångerskan Ann-Christine Bärnsten.
I åtminstone tjugo år berättade Lasse vitt och brett att han skulle skriva tre böcker om sin barndoms Brynäs. Ja, han skulle börja ännu tidigare med sin farfar som invandrade från Värmland till Bomhus på 1890-talet. Del två skulle handla om hans föräldrar och i den avslutande boken skulle han nå fram till sitt eget liv.
Sommaren 1979 var han i full färd med att samla in material men av en intervju fjorton år senare framgår det att han ännu inte satt igång med skrivandet. Det kom ju hela tiden annat i vägen. Som dagen före julafton 2008 då han fick veta att han led av lungcancer. Sommaren därpå var han död.
MAMMAS GATA. Lasse Strömstedt från Gävle började sin karriär som förbrytare, kåkfarare, knarkare och fängelsekund och slutade som författare, debattör, skådespelare och tv-kändis. Här är han på besök på sin barndoms Brynäs.
Ulf Ivar Nilsson
—————–
Kåkfararen som sadlade om
Fakta
Böcker under pseudonym
Kennet Ahl:
Grundbulten (1974)
Lyftet (1976)
Rävsaxen (1978)
Slutstationen (1980)
Mordvinnaren (1987)
Hämndemännen (1991)
Högriskbegravning (2006)
Böcker i eget namn:
En dag på polisskolan (1978)
Storfräsarna (1979)
Gå i fängelse (1981)
I fängelse (1982)
Sanningens minut (1984)
Fånge 981 (2003)
Manus för tv och film:
Lasse liten (tv, 1974)
Det löser sig (tv, 1976)
Lyftet (film, 1978)
Skådespelarroller:
Lasse liten (tv, 1974)
Det löser sig (tv, 1976)
Lyftet (film, 1978)
Mor gifter sig (tv, 1979)
Der Mann, der sich in Luft auflöste (film, 1980)
G (film, 1983)
Profitörerna (tv, 1983)
Moa (film, 1986)
Den Gävlefödda författaren, debattören och skådespelaren Lasse Strömstedt har avlidit 74 år gammal. Han dog i sitt hem utanför Gränna i lördags efter en tids sjukdom.
Lasse Strömstedt föddes i Gävle 1935 och växte upp som arbetargrabb på Brynäs. Tidigt hamnade han i kriminalitet; från 15 års ålder och 20 år framåt åkte han in och ut på uppfostringsanstalter och fängelser. Totalt blev det elva år bakom galler.
Men 1971 släpptes han ut för sista gången och Lasse Strömstedt blev kåkfararen som sadlade om till författare. Det var några tuffa år som följde efter frigivningen, då Strömstedt arbetade på Teater Fem i Göteborg som dramatiker och scenarbetare.
1974 kom så hans första bok, ”Grundbulten”, som han skrev tillsammans med Christer Dahl under pseudonymen Kenneth Ahl.
Han kom att skriva en rad böcker, däribland den självbiografiska trilogin ”Gå i fängelse”, ”I fängelse” och ”Sanningens minut”. I novellsamlingen ”Bondfångare” (1989) skildrar han uppväxtmiljön på 40-talets Brynäs i flera berättelser. Hans sista bok blev under ”Högriskbegravning” (2006), vilken skrevs under pseudonymen Kennet Ahl.
Han gjorde också filmroller och var en efterfrågad föreläsare. Han deltog flitigt i samhällsdebatten med egna erfarenheter från fängelser och drogmissbruk.
Till Gävle med omnejd återvände han ofta just i egenskap av föreläsare om att leva som missbrukare. Han kom att bli en erkänd opinionsbildare i dessa frågor.
– Han har bland annat träffat och fått en glasplakett av Nancy Reagan för sin kamp mot narkotikamissbruk, säger nära vännen och ex-hustrun Ann-Christine Bärnsten till Aftonbladet.
Therese Eriksson
Källor: TT Spektra, Aftonbladet, Arbetarbladets eget arkiv.
http://arbetarbladet.se/kultur/1.1178111-kakfararen-som-sadlade-om
—————–
Publicerat i Gefle Dagblad 7/7 2009
Lasse Strömstedt har lämnat oss
Lasse Strömstedt (1935-2009)
Lasse Strömstedt var Brynäsgrabben som ständigt bar sin stadsdel inom sig. Den blev både hans tillflykt och trauma. Född 1935 växte han upp i ett Sverige på väg att bli folkhem. Men ett Sverige som ännu i sina delar var fattigt, ett Sverige som ännu inte tagit steget in i det man nu kallar ”moderniteten”.
På Brynäs syntes ännu klasskillnaderna utanpå. I kåkarna och planken, i de lite sjaviga gubbarna som ändå fick finnas. När jag kom tll Gävle 1973 fanns delar av detta Brynäs kvar och när någon sökte bostad kunde det i annonserna stå ”inte Brynäs”.
Brynäs var i borgerlighetens ögon befläckat av sitt förflutna. Just detta förflutna svek aldrig Lasse Strömstedt. Han visste att där fanns andra värden än de materiella. Att där fanns det så ofta missbrukade ordet solidaritet. Ett ord som då, i motsats mot i dag, ägde mening, betydde något bortom retoriken.
Lasse kunde sitt Brynäs utan och innan. Han kände bakgårdarna, genvägarna och har skrivt så fint om sin uppväxt bland de där kåkarna, barnrikehusen, planken och uthusen. En idyll med svärta. Lätt att hamna snett, lätt att ryckas med.
Lasse rycktes med, hamnade snett. Det har han skrivit om, uppriktigt och ärligt, i en rad självbiografiska böcker som jag tyckt mycket om. ”Gå i fängelse” från 1981, ”I fängelse” året därpå. ”Sanningens minut” 1984 och så senast – ett slags återkomst – ”Fånge 981” som kom ut i samband med att fängelsemuseet här i Gävle invigdes 2003. Givetvis var Lasse där. Det var sista gången jag träffade Lasse. Han var i fin form. Alert och vältränad, lite speedad (det var han alltid). Närvarande. Full av liv.
Jag lärde känna Lasse på 70-talet. Han hade uppskattat vad jag skrivit om hans böcker och tog kontakt. Han hade slutat med kåkfareriet och med drogerna. Men han hade inte släppt fängelseåren. De blev till litterärt stoff och han behandlade det väl. Han visste vad han talade om. När han var ute på bibliotek, i fängelser, i debatten, talade han alltid inifrån det han visste. Hos honom fanns aldig någon ironi, aldrig den där sofistikerade distansen. Han var rättfram, frän och alltid så märkvärdigt optimistisk, som trodde han att han alltid själv skulle kunna förändra världen.
Lasse talade ofta om den där stora romanen om Brynäs som han skulle skriva. Det blev aldrig av. Annat kom emellan. Han var en i författarkollektivet Kennet Ahl, bland annat. Men drömmen om Brynäsromanen levde hela tiden kvar. Det hade kunnat bli något fullständigt enastående.
Han var rättfram, frän och alltid så märkvärdigt optimistisk, som trodde han att han alltid själv skulle kunna förändra världen.
Björn Widegren
Publicerat i FOKUS 14 aug 2009
Lasse Strömstedt
Författare och debattör, dog den 4 juli, 74 år gammal.
Lasse Strömstedt var aldrig någon framstående bov. Hade han varit ung i dag hade han säkert varit diagnostiserad och medicinerad. Strömstedt fixade medicinen själv. Hans brottskarriär kantades av amfetaminrusiga idiotstötar. Smash and grab and omedelbart finkad var Strömstedts kriminella signum. Som rymmare från fängelser blev han mest känd för alla misslyckade flyktförsök. Som författare var Lasse Strömstedt inte särskilt märkvärdig. Den sista boken »Högriskbegravning« (Kalla kulors förlag 2006) är milt sagt medioker.
Trots detta knackiga CV var Lasse Strömstedt, under en stor del av sitt 74-åriga liv, en offentlig person med visst inflytande på samhällsutvecklingen. Han deltog framgångsrikt i opinionsbildningen för en mer restriktiv narkotikapolitik. Det personliga bruket av narkotika hamnade alltmer i centrum. De strukturella och biologiska orsakerna till missbruk trycktes ut i samhällsmedvetandets periferi.
För mig förknippas hans minne starkast med begreppen moral och val.
Lasse Strömstedt kom att bli en profilerad förespråkare för det fria valets betydelse. Hans utgångspunkt var inte existentialistisk eller libertiansk. Strömstedt var av det jordnära slaget. Det är aldrig för sent att skaffa sig ett jobb, kamma sig, sluta med tjuvliv och knarkande. I de storsäljande 70-talsböckerna »Grundbulten« och »Lyftet« (Bokförlaget Prisma 1974 och 1977) som Strömstedt skrev tillsammans med Christer Dahl och gav ut under pseudonymen Kennet Ahl, vimlar det av udda figurer som ständigt bränner de chanser de får. De väljer »bara ett bryt till, bara en fix till« i stället för att göra bokslut med droger och tjuveri. Lasse Strömstedt fördömde inte dessa närmast kroniska felväljare. Visst drev han hejdlöst med gråtjuvsproletariatets tillkortakommanden och livslögner. Det kunde han göra utan att bli hjärtlös. Han var en av dem. Han kunde skämta om småtjuvar, pundare och anstaltslivets märkligheter på ungefär samma sätt som judiska ståuppare kan skoja om judar utan att väcka allmän anstöt. Strömstedts attacker på den snällistiska och »du-har-haft-en-svår-barndom«-ältande socialarbetarkåren var mer hårdföra.
Vi har de barndomar vi har. Vi föds där vi föds och vi får de föräldrar vi får.
Lasse Strömstedt tillbringade en stor del av sin barndom på Brynäs i Gävle. Uttryckt på nutida folkpartisvenska var 1940-talets Brynäs ett utanförskapsområde. Utedass, torftiga bostäder, stora barnkullar och skumma gränder ackompanjerade uppväxten.
Den första utgåvan av »Grundbulten« avslutas med ett långt revolutionärt tal där samhällets orättvisor och klasskillnader ges skulden för kriminalitet och knarkande. Man behöver inte vara psykoterapeut för att ana minnen från Brynäs mellan raderna. I senare utgåvor är det revolutionära avsnittet struket. Strömstedt lämnade gradvis det tidiga 1970-talets vänstermoraliska uppfattningar om samhällets skuld. Det personliga ansvaret hamnade i fokus. Med glöd och emfas försvarade Strömstedt sina arbetarföräldrar och sin uppväxt på Brynäs. I Staffan Hildebrands film »G som i gemenskap« från 1983 kröner Strömstedt sin roll som ett slags ikon för den hederliga arbetarmoralens paroll »ordning och reda – löning på fredag«.
Lasse Strömstedt var inte ensam om sin glidning från samhällsmoral till privatmoral. I en krönika i SKP:s tidning Flamman lade Jan Myrdal med buller och bång om den politiska kursen. Nu – senare hälften av 1970-talet – meddelade Myrdal att »skötsamma arbetare var jordens salt«, poliserna var »våra vänner« och att »trasproletariatet« var en styggelse. Det liberala Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering – Krum – har somnat in och ersatts av det restriktiva Kris – Kriminellas revansch i samhället.
Lasse Strömstedt bidrog på sitt sätt till de värderingsförändringar som inneburit att möjligheten till privat revansch har överflyglat kampen för kollektiv humanisering. Strömstedt valde dock tydligt att distansera sig från det slags fördömande moralism som så ofta anfäktar dem som anser sig stå för en hederlig moral.
Det valet hedrar honom.
Widar Andersson
Foto: Scanpix augusti 14, 2009
————————————-
Januari 05, 2013
Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be
