Otto Lindwall
Denna artikel var införd i Kungl. Hälsinge regementes kamratförenings årsskrift ”Bocken” 1943.
(Avskrift av Knut Björkenstam)
Numera bortgångne musikfanjunkaren Otto Lindwall (1876 – 1943) vid Hälsinge regemente nedskrev någon tid före sin bortgång följande minnen från sin tid som regementsmusiker.
”Med flygande fanor och klingande spel” är ett uttryck, som man gärna sammanställer med militärlivet, där musiken i alla tider som bekant haft en stor uppgift att fylla. Då jag år 1889 som 13 års pojke blev nummerspel vid Hälsinge regemente på Mohed, var emellertid musikkåren betydligt större än nu, ehuru tjänstgöringen då för tiden omfattade endast några korta sommarveckor. Kåren bestod då av en musikdirektör, tio fältmusikanter, sexton nummerspel och tjugofyra trumslagare, vartill kom ett par, tre extraspel, eller inalles minst ett femtiotal man.
I spetsen för regementet stod då överste Munck, vilken kvarstod som regementschef även sedan han blivit generalmajor, och musikdirektör var F. W. Ringvall, fader till den sedermera så berömde skådespelaren Axel Ringvall. Direktör Ringvall, som var en ovanligt human och duktig karl, hade på sin tid efterträtt direktör Andersson, skaparen av den välkända, gripande sorgmarschen, och gjorde just ovannämnda år, då redan 70-årig, sin sista tjänstgöring på Mohed. Närmast under sig hade han regementstrumslagaren fanjunkare Falk och stavföraren Gustaf Caesar, en barsk herre, men med sin ståtliga kroppshydda samtidigt en verklig prydnad framför musikkåren. Han betraktade det själv som en klar merit, att han aldrig under sin långa tjänstetid vid regementet rapporterat någon till bestraffning, men så kunde han också själv sköta om den saken, då så behövdes.
En viss familjär anda härskade på den tiden inom musikkåren, och ofta ingingo också flera medlemmar av samma familj i kåren. Sålunda tjänstgjorde då samtidigt fader och fem söner av familjen Gelhaar från Ovansjö.
Daniel hette äldste sonen, sedermera känd som musikhandlare i Gävle och den förste innehavaren av den då nyinrättade musikfanjunkarebeställningen. Näst äldste sonen var Emil, som sedermera emigrerade till Amerika, där han blev professor i målarkonsten och teckningslärare vid ett universitet. Den tredje sonen – Josef – kom med tiden till Dalregementet, den fjärde – Qvintus – bevistar fortfarande kamratfesterna på Kungsbäck, medan den femte – Emil – dog som yngling.
Vid kåren funnos också tre bröder Åslund, även de från Ovansjö, alla tre klarinettister och violinister. Skickligast var Gustaf, som därtill var känd som ivrig rävjägare och vinterfiskare, och f. ö. hade egen gård intill Orgelfabriken i Gefle, där han drev en mindre hotellrörelse. Brodern Carl blev sedermera regementstrumslagare och vid en tid anförare för Gefle Skarpskytteförenings musikkår, och den tredje i brödraskaran – Carl – slog sig med tiden ned i Söderhamn.
Så fanns det tre bröder Högkvist från Ockelbo: Jacob, duktig tubaist, Albert med esskornett som specialitet, samt Nils, som blåste trumpet.
Slutligen kunna nämnas bröderna Film från Gefle, båda skickliga flöjtister. Rudolf Film dog redan före min tid vid regementet, och hans broder Erik Engelbert avled 1897 i Karlsborg, där en avdelning ur Hälsinge regemente då låg kommenderad till tjänstgöring. De voro söner till en välkänd nyckelharpspelare, och särskilt Erik Engelbert hade fått musiken i blodet. Om hans begåvning vittnar bl. a., att han ofta fick anföra musiken i direktörens ställe.
Ännu flera brödraskap har funnits i kåren, men de ovannämnda torde vara de mest bekanta. Flera av kårens medlemmar ha också avlagt musikdirektörsexamen vid akademien i Stockholm, bland dem Gustaf Engström, Otto Lindvall och Seved Mehlqvist, samt organist och musiklärarexamen, såsom t.ex. Knut Söderström.
På Kilnäs bortom viken i Florsjön fanns förr i världen en stenbjässe, som kommit att stå med sin smala spets på en annan sten, och den där stenen hade fanjunkare Engström beslutat sig för att tippa. Han skaffade sig därför tillstånd av länsmannen i Mo att få köpa dynamit, varefter vi gemensamt borrade och tände på, men stenen lät sig inte rubbas. Då vi med oförrättat ärende rodde tillbaka till lägret, tände emellertid Engström resten av dynamiten och slängde den i sjön med resultat, att en del fisk kom uppflytande. Men skottet fick också andra efterverkningar. Engström fick sig en admonition av överste von Krusenstierna för att han stört officerarnas middagssömn, och senare erforo vi av länsmannen, att denne haft ett väldigt bestyr med att tysta ned saken. Det fanns nämligen vittnen till det olaga fiskafänget.
Musikkårens ”driftkucku” var på den tiden ”klarinettisten” Starke, som väl vore värd sin egen historia. Lägerlivet på Mohed hade nog ibland blivit betydligt tristare, om inte den alltid oförbrännelige Starke muntrat upp tillvaron. Det var väl också därför, som han fick stanna kvar vid kåren, ty musikaliskt sett gjorde han rakt ingen nytta. Han fick heller aldrig någon ”rang”, men det bekymrade honom föga – han sydde själv ett korpralsnöre på rockkragen. Det dröjde naturligtvis inte länge, förrän saken upptäcktes av en officer, och på dennes fråga om vem som befordrat Starke, svarade denne, att ”det har jag själv gjort”. Han fick sprätta bort korpralsnöret, vidare blev det inte av den saken.
Säga vad man vill, nog kunde man ha roligt i tjänsten även i den ”gamla goda tiden” … .
Nedskrivarens anteckning:
Otto Lindvall är bland annat känd för sin komposition ”Konvaljens avsked” och Knut
Söderström för ”I sommarnatt”. Seved Mehlqvist kom att bli musikdirektör vid Kungl. Södermanlands flygflottilj/F 11 i Nyköping den 1 oktober 1943 och var så fram till kårens nedläggning 1957.
——————–
EN TRUMSLAGARPOJKES MINNEN
Detta är en artikel som var införd i Kungl. Hälsinge regementes kamratförenings årsskrift
”Bocken” 1951. Den hade underrubriken Mohedsglimtar av rektor Arvid Liander. Denne intervjuade en före detta musiker vid regementets musikkår. Måhända kan det vara av intresse att ta del av hur det var vid musikkåren i slutet av 1800-talet. Därför återges den här in extenso. – Knut Björkenstam.
Hur känns det egentligen att vid 11 års ålder komma till Mohed för att lära sig slå trumma och blåsa signaler? Frågan riktades till f. järnvägstjänstemannen V. Fredin, Söderhamn, och han berättade:
– Det var 1878 jag kom till regementet. Musikutbildningen började omedelbart. Jag fick ett signalhorn, och ett underbefäl lärde mig att forma läpparna, andas in och blåsa ut på rätta sättet. Det blev underliga ljud i början. Dessutom fick jag öva mig att slå trumman inne i tallskogen. Så fort jag lärt mig blåsa signaler, fick jag börja tjänstgöra.
Regementsmusikkåren, som då bestod av ett 50-tal man, oss spelpojkar inberäknade, var inlogerade i nuvarande barnsanatoriet. Dirigenten F. Ringvall hade sin bostad på nedre botten.
Han hade god hand med sitt folk och höll bra disciplin. Lyckades han inte på annat sätt beivra förseelser, så kunde han uppmana de äldre och kraftigare spelpojkarna att klå upp dem, som smet ut ur förläggningen efter tapto. Ringvall var prydlig att se på, mörk och ej allt för korpulent. Varje vinter dirigerade han i Berns salonger i Stockholm.
Jag minns också mycket väl sergeant Falk, som var regementstrumslagare och hade pipskägg. Särskilt ståtlig var stavföraren Caesar, när han gick före musikkåren och angav marschriktningen med sin stav. Sex bröder Gelhaar tillhörde samtidigt kåren och tre bröder Högkvist. Alla var goda musiker. Roligast var den alltid obefordrade musikvolontären Starke, som befordrade sig själv till vice korpral genom att fästa korpralsnöret på sin uniform. Detta trick blev så småningom avslöjat, men under några dagar hälsades Starke med honnör av soldater och meniga.
Starke var ofta törstig och tyckte mycket om starkt. Kom han hem full, brukade de små spelgossarna ta hämnd på honom för hans starka nävar och göra spratt. En kväll gillrade de upp en vattenkanna med sil ovanför hans bädd och bringade genom ett snöre vattenkannan att rinna över. Väckt av vattnet stirrade Starke upp mot en lucka i taket som brukade stå öppen.
- Det regnar in, mumlade han, och snarkade igen.
På vintern fick jag fortsätta min musikutbildning hos en fanjunkare i Gävle. Hos honom bodde jag inackorderad och fick varje dag lektioner i ett par olika instrument. En gång ordnade min lärare så, att jag fick stå på scenen i Gävle teater och blåsa signaler, när det där hölls en soaré. I den ingick en tablå med marscherande trupp, och jag blåste, som sagt, signalerna. Då kände jag mig vuxen och stor.
Det var alltid trevligt att på våren återvända från Gävle till Mohed. Lägerplatsen hade ju ett så förtjusande läge. Vackrast var den nog i lövsprickningen, då björkraderna i kompanigatorna grönskade. Då tyckte jag Mohed var riktigt festklätt. I slutet av 70-talet bodde soldaterna ännu i tält under de 14 dagar mötet varade. De vita tälten stod i långa rader utefter tältgatorna. Var inkvarteringen primitiv, så var mathållningen det också. Regementet ordnade icke med någon lagad mat undantagandes korngrynsgröten på kvällarna. Den kokades i stora kittlar i kokgroparna. Mjölk fick soldaterna köpa själva från bönderna i byarna runt omkring. Ett par gånger i veckan delade man ut bröd, ost och sill, som sen förvarades i matskrinen i tälten. Jag vill lova att det luktade gammelost i lägret då.
Om jag varit med om kommenderingar utanför Mohed? Jo, säkert har jag varit med om sådant. Det var vanligt, att kompanierna efter mötet hade skjutövningar i hemtrakten, och då skulle ett spel alltid vara med. En gång följde jag med kapten Fougberg till Alfta på en sådan kommendering. Det var en grann karl, smärt och mörk, och en intresserad jägare. En gång fick jag vara med i hardrevet, ty någon lämplig hund fanns icke att uppbringa. Men harpakten smet, och det blev en misslyckad jakt. En annan gång var jag kommenderad att jämte någon underofficer och några underbefäl följa kapten Hahn för att hämta beväringar vid Järvsö.
Hahn var en ganska barsk herre, ljus, kortväxt och en smula fyllig. Men hade en pipig röst, så att man på lägret skämtsamt brukade kalla honom Tall-Jonases tuppen. Tallen var en gård i Myssje invid Mohed. Den där gången vi reste till Järvsö, minns jag, att jag under marschen till stationen fick gå ensam långt före truppen och trumma. Kaptenen blev nämligen störd av musiken. Men när vi kom till Mohed fick jag 37 öre för att jag burit hans väska. Bra betalt, tyckte jag.
Ännu längre bort kunde man bli kommenderad ibland. En sommar fick jag vistas på Sånga hed, där Västernorrlands bataljon hade sin övningsplats. I samband härmed fick jag tillsammans med löjtnant Härdelin göra en resa med hjulångaren Nordingrå upp till Örnsköldsvik för att hämta beväringar. Det var både roligt och intressant. Tio år tjänade jag kronan, men sedan lämnade jag regementet och sökte till järnvägen. Jag har glömt att spela och slå trumma, man har fått så mycket annat att syssla med, blommor och fruktträd t.ex. Men när fruktträden blommar på våren, då går tankarna ibland tillbaka till Mohed och till ungdomens lyckliga år.
Källa: Militärmusiksamfundets tidning Marschnytt nr 167. Redaktör Jan Thor.
Ansvarig för ditlagda bilder samt länkar: Webbmaster
———————–
Public. av Lisse-Lotte Danielson 2016-04-06 för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
