Publicerat i GD Söndag 2 november 2014
Avsändaren var i detta fall Gustaf Klintberg, dåvarande rektor på nuvarande Vasaskolan som skrev till sin hustru Clara. Det finns ett särskilt rum på länsmuseet som visar stor del av deras inventarier och utrustning. / Lisse-Lotte Danielson.
En hielpreda hvars oumbärlighet i mån af stadens tillvext blir alltmera påtaglig” – så presenterade utgivaren av Gävles första adresskalender, L A A Aulin, sitt verk.
Adresskalendrarna var föregångare till telefonkatalogerna. Den första för Gävle utgavs för drygt 150 år sen, 1863, och hade stadsvapnet, ett krönt G, på pärmens framsida. Denna lokala, konsumentupplysande nymodighet hade dock, enligt Aulins förord, sedan många år sina motsvarigheter “i kommunikativt och kommercielt afseende vigtigare städer”.
Det kan kännas tröstlöst trist att sitta och läsa en sentida telefonkatalog; sedan några år ges de ju dessutom inte längre ut. Men för den kultur- och lokalhistoriskt intresserade är gamla adresskalendrar njutbar läsning, en samhällsspegel. Kalendern inleds med “Landtstaten i Gefleborgs län”, det vill säga länsstyrelsen, med “landshöfdingen, Hr. G. F. Asker, K.W.O., R. N. O.” som första namn. G F betydde Gustaf Ferdinand och förkortningarna efter namnet torde innebära att han var kommendör av Wasaorden och riddare av Nordstjärneorden.
Man får namnen på kronolänsmän, häradshövdingar och provinsialläkare i Gästrikland och Hälsingland och på magistraten i Gävle, med borgmästaren i spetsen. Han heter detta år C E Wahrenberg men är tjänstledig och ersatt av rådmannen och vice häradshövdingen J V Petré.
C E Wahrenberg 
J V Petre
Stadsingenjören Johan Heinrich Rosenbaum, med kontor i rådhuset, är också byggmästare och “justerare för mått och vigt”. (Det står inte i kalendern, men han hade efterträtt sin far David Rosenbaum som stadsingenjör och hade, när kalendern kom ut, suttit på den tjänsten i 30 år.)
Även polisen håller till i rådhuset. Stadsfiskalen (polischefen) heter T C L Röhman. Under sig har han polisbetjänterna Perlström, Bergström, Carlsson och Ahmbom. Stadsfiskalskontoret hålls öppet alla förmiddagar från klockan åtta. “De förr anställda 4 lönlöse e. o. polisbetjenterna äro numera afskedade”, påpekas det.
Man får exempelvis veta vilka som är ansvariga för “stadens sprutor och vat- tentillbringare”. Detta är alltså före stadsbranden 1869, som uppenbarade behovet av en välutrustad brandstation. Och i de olika “societeterna och föreningarna för kommunala ändamål” återfinns många kända gävlenamn: Elfbrink, Murén, Luth, Kronberg, Berggren, Matton…
En Elfstrand arrenderar laxfisket “i stadens stora å”, en Lundeberg sitter i direktionen för Gustafsbro Bayerska bryggeribolag. En rådman Sundström är ordförande i direktionen för Stadsträdgården och en konsularagent Rettig återfinns i muddrings- eller baggaredirektionen. Adjunkten G Ström vid elementarläroverket fungerar som predikant i “Sophiae Magdalenae- eller hospitalskyrkan” (som försvann i branden några år senare). Man känner en fläkt av 1800-talet.
Föreståndare för Walls Landtbruksskola är herr W Fogelmark. I Navigationsskolan undervisar herr C L Hector i “ångmachineri“. Och utöver de vanliga folkskolorna finns en rad privatlärare att anlita för småbarn, för gossar eller för flickor – eller som speciallärare i språk eller musik.
Fattigvårdens barnhem på Söder tycks ha tillkommit året innan och ännu inte riktigt satt igång. Tre rum med kök disponeras tills vidare för ändamålet och en sköterska ska anställas för att ta hand om “sådana vanvårdade och värnlösa barn, som förr plägat genom styrelsens försorg utpensioneras”. Och i Enskilda barnhemmet på Holmgatan 7 finns 25 barn.
Vidare i kalendern. Efter fruntimmersföreningen och missionsföreningen och fornminnesföreningen och “Gefle Skarp”, den frivilliga skytteföreningen, och stadsmäklare och tidningar (Sjette Norrlandsposten, Gefleborgs Läns Tidning, Tidning för föräldrar och husbönder samt Tidning för barn och tjenare) följer den långa listan på fastighetsägare i bokstavsordning, från Abrahamsson till Öströms enkas sterbhus. Gatuadresserna är bara delvis desamma som dagens. Inte bara 1800-talets bränder utan även 1900-talets så kallade saneringar har möblerat om på Gävles karta. Namn som Riddarhusgatan, Klockgjutargränd, Jerndragaregatan, Kroggränd, Stapeltorget och Theatertorget har en främmande klang i dag.
Avslutningsvis, i en enda röra och på olika ledder i kalendern (ibland upp och ner), följer en rad annonser från lokala företagare. Inte minst dessa sidor är smaskiga för forskare och kalenderbitare. Perukmakare C T Noreus förfärdigar löslockar och peruker av alla slag och anger i sin annons hur man ska ta mått på sin skalle inför en beställning. I C Wesslers källare- och konditorirörelse på Norra Kungsgatan 15 serveras mat varje dag och sexor och supéer i särskilda rum. Vid Stortorget (torget vid rådhuset) kan man – i en och samma bod – köpa engelska, tyska, franska och svenska galan- terivaror, dessutom bosättningsartiklar, optiska instrumenter, äkta Eau de Cologne samt handskar, reseffekter och jaktredskap.
Viktualier samsas med kvarnstenar och fotogen i Kjellerstedts butik och växelkontor i stadshuset. “Utländskt klingande mynt” accepteras, men kanske är man skeptisk mot utländska sedlar. Och i C A Lundbergs Patent Repslageri-Fabrik emottages beställningar på skeppsriggar, “äfvensom på öfrige artiklar i denna branche.” Lundberg kompletterar sin försäljning med specerier, sydfrukter och något som kallas ryska produkter.
På min egen gata, Smedjegatan på Söder, bor sjökaptener och kaptensänkor, sjömän och sjömansänkor, en styrman, hus- och varvstimmermän, en garvaregesäll, en tunnbindare, en smed, en åkare, en fanjunkare, en vävare och en gördelmakare.
Barbro Sollbe
—————
